Annons:
Malmö cellfängelse Försvunna Malmö 16 juli 2017 • Uppdaterad 14 juli 2017

Inte första gången ett fängelse i Malmö blir bostäder

Malmöfängelset ska förvandlas till bostäder. Det är inte första gången det sker. För hundra år sedan blev Läns-Cellfängelset nödbostäder.

Det var ingen slump att Malmöfängelset ligger där det ligger. På Kirseberg bodde de fattiga, stadsdelen avsågs vara ett tillhåll för patrask och busar. Inte ens polisen vågade sig dit, sades det.

Läs mer: Kirsebergsanstalten säljs till MKB. 

På ”Backarna” brände man häxor och begravde döda fångar och soldater i namnlösa gravar. Ner mot havet rann ”Surån” och vid stranden kom man att anlägga både en soptipp och ett reningsverk. Här byggde man billiga bostadshus för barnrika arbetarfamiljer. Senare kom man även att anlägga ett sjukhus för mentalpatienter på 1930-talet och öppna en alkoholistanstalt på 1940-talet.

När man lagom till den Baltiska utställningen skulle uppföra ett nytt centralfängelse i Malmö föll det sig liksom naturligt att uppföra det på Kirseberg, mellan Norra Bulltoftavägen och Lundavägen. Ett monumentalbygge efter ritningar av fångvårdsstyrelsens arkitekt Gustaf Lindgren, uppfört i arbetarförstaden och på lämpligt avstånd från centrum.

Nya fängelset på Kirseberg under uppbyggnad, cirka 1913. Bild ur boken ”Backarna – Liv och historia i en förstad”.

Genom ett riksdagsbeslut 1840-41 infördes cellfängelser. Det var en omfattande reform inom fångvården som skulle få stor påverkan på landets fängelser. Mellan åren 1846 och 1914 byggdes inte mindre än 45 cellfängelser i Sverige. De nya cellfängelserna skulle vara rationella och praktiska med en celldel med mittkorridor, celler mot ytterväggarna och rastgårdar i tårtbitsform. Omgärdat av en mur och därtill med en administrativ del vinkelrätt från cellbyggnaden.

Till det nya Malmöfängelsets anläggning vid Lundavägen hörde bland annat en tingshusbyggnad, direktörsbostad och bostadshus. Efter en ny verkställighetslag 1945 återgick fångvården till gemensamhetsfängelser, varpå cellerna slogs samman till arbetsrum och fönstren förstorades.

Korridor i Malmöfängelset. Foto: Lars Åström/Sydsvenskan.

Från det gamla cellfängelset vid Malmöhus överfördes omkring 140 fångar till det nya som stod klart 1914. Därefter steg antalet fångar till ett genomsnitt av 255, som mest 304.

En av de mer kända fångarna på Malmöfängelset på Kirseberg, utöver Billy Butt, hörde ”Esarparen” känd från sin tid och inte minst genom tv-serien ”Skånska mord”. Kvarnägaren Nils Andersson dömdes på indicier 1932 för mordet på sin hustru och otukt mot ungdomar. Femton år senare beviljades han resning och släpptes från Malmöfängelset efter en ny rättegång i november 1947. Han beviljades ett skadestånd för åren han suttit bakom lås och bom.

Se klipp:  ”Esarparen” ur Skånska mord. 

Kvarnägaren Nils Andersson fick lämna Malmöfängelset i november 1947. Foto: Sydsvenskan.

Men det fanns också en tid före fängelset på Lundavägen. I gamla tider var det möjligen bara personer från de högre stånden som fick åtnjuta fångenskap. Med andra gärningsmän gjorde man så att säga processen kort. Grova brottslingar dömdes till döden. Andra utsattes för olika former av fysisk bestraffning, ofta offentligt.

Den skotske greven Lord Bothwell led emellertid ingen större nöd när han satt i förvar på Malmöhus mellan 1568 och 1573. James Hepburn, 4:e earl av Bothwell känd som Maria Stuarts tredje gemål, hade efter en flykt genom Norge  infångats, förts till Danmark och sattes så småningom bakom galler på Malmöhus. Han lär dock fått behålla både tjänstfolk och andra rättigheter. Mat och vin led han heller ingen brist på.

Annars var det framför allt efter 1658 som Malmöhus blev förvaringsplats för fångar. Svenskarna inrättade ett fängelse i den gamla slottsbyggnaden, det så kallade citadellet. Där satte de svenska myndigheterna politiska fångar som Jörgen Krabbe, innan han avrättades 1678, och Anjalamannen Carl Gustaf Armfeldt d.y., som dog här 1792. Under 1700-talet förvarades också förbrytare och försvarslösa på Malmöhus.

Bilder på fångar från Malmö Länsfängelse runt 1860. Från Arkiv Digital.

Reformer i början av 1800-talet ledde till en strikt uppdelning av fängelser och fångar. Man skiljde på arbetsfängelse och straffängelse. Livstidsfångar i Malmö skickades till förvaring bland annat i Karlskrona och Landskrona. Det gamla slottet överlämnades till fångvårdsstyrelsen och 1828 öppnade Sveriges största och modernaste fängelse under namnet Malmö Correctionella Arbetshus. Där satt exempelvis Carl Fredrik Lilja efter en kupp mot Ystads sparbank. Det var sannolikt även där några av direktörerna för Malmö diskont hamnade.

Läs mer: När Malmö diskont sänkte Malmö. 

År 1855 öppnade ett nytt länsfängelse med cellsystem strax öster om slottet, med 102 ljusa och fem mörka celler. Det var där redaktören och tidningen Arbetet grundare, Axel Danielsson, avtjänade sitt straff under 18 månader 1889-1890 för att ha kritiserat rådhusrätten i Malmö.

Läs mer: När Elma Danielsson blev den första kvinnliga ansvariga utgivaren.  

Då och nu. Gamla Cellfängelset där det en gång låg. Foto: Torbjörn Andersson.

Efter branden på Malmöhus 1870 revs Kristian IV:s västra flygelbyggnad och ersattes av ett centralfängelse med 137 celler och 304 logementsplatser. Avrättningar som i gamla dagar hade utförts på Stortorget framför Rådhuset (bland annat Jörgen Krabbe miste sitt huvud där) utfördes under 1800-talet på borggården.

Den siste som avrättades i Malmö och Skåne var rånmördaren Lars Nilsson. Den så kallade Löderupsmördaren ansågs psykiskt sjuk men undkom inte sitt straff. I gryningen den 23 augusti 1900 skiljde skarprättaren Anders Gustaf Dahlman huvudet från hans kropp med en handbila. Nilsson begravdes på Malmö begravningsplats.

Malmöhus slott med fängelset till höger om porten. Den byggnaden revs när slottet blev museum. Foto: Sydsvenskan/Cecilia Nelsons atelier.

När det nya centralfängelset på Lundavägen togs i bruk i oktober 1914 övergavs anläggningen på Malmöhus. Det gamla Läns-cellfängelset byggdes om till nödbostäder, dock lär det åter funderat som fängelse tillfälligt mellan åren 1919 och 1921. Byggnaden revs 1927. Tio år senare flyttade museet in i slottsbyggnaden.

Det fanns också arresteringsceller i Rådhusets källare, åtminstone fram till 1912 – möjligen ända fram till dess att det nya polishuset på Davidshall invigdes.

Läs även: När polisen rycker ut från Davidshall. 

Korridor till arrestrummen i Rådhusets källare.
Malmöhus till vänster och Cellfängelset rakt fram. Foto: Ivan Burén.
Nya fängelset i Malmö, år 1914.

 

1977. Det gamla tingshuset vid Malmöfängelset. Foto: Bert Olsson/Sydsvenskan.
1975. Rum för vuxenundervisning. Foto: Per Erik Gustavsson/Sydsvenskan.
1955. Rastgård. Foto: Jan Dahlander/Sydsvenskan.
1972. Isoleringscell. Foto: Leif Å Andersson/Sydsvenskan.
1969. Mekaniska verkstaden på Malmöfängelset. Foto: Leif Å Andersson/Sydsvenskan.
1962. Fem interner rymde genom ett hål i taket. Foto: Jan-Erik Sjöberg/Sydsvenskan.
1970. Fängelseprästen Caroline Krook. Foto: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
1973. Foto: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
1966. Rastgården med ”tårtbitar”. Foto: Lennart Gullberg/Sydsvenskan.
Nunna besöker Malmöfängelset. Foto: Thomas Löfqvist/Sydsvenskan.

Se fler bilder här.

Malmö cellfängelse Försvunna Malmö 3 december 2016

”Lilla fästmön” drev klass- och kvinnokampen vidare

Under arton månader från 1888 och till 1890 var det en kvinna som skötte utgivningen av en dagstidning i Malmö. Hon hette Elma Sundqvist.

När Arbetets redaktör Axel Danielsson satt i fängelse var det hans fästmö som tillsammans med typografen Nils Wessel skötte de dagliga ”redaktionssysslorna”. Det gör sannolikt Elma Sundqvist till den första kvinnliga redaktören i svenska medier, kanske till och med den första kvinna som axlade rollen som tillförordnad ansvarig utgivare, åtminstone i praktisk mening.

Rätten att i periodisk skrift uttrycka sig fritt går tillbaka till 1766. Det är 250 år sedan den första tryckfrihetsförordningen utfärdades i Sverige. Tankarna var förvisso gamla, men lagen var unik – den första i världen som gjorde frihet att uttala sig i skrift och tal till en rättighet skyddad i lag.

Det skulle visa sig var en bräcklig rättighet. Sex år senare, 1772, gjorde Gustav III genom en statskupp slut på frihetstiden. I början av 1800-talet växte oppositionen mot kungamakten och riksdagen präglades av liberala krafter liksom i övriga Europa. Borgarklassens inflytande ökade i storstäderna med välståndet. Åsikter och propaganda dryftades i diverse tidningar i huvudstaden, som på den tiden hade väldigt begränsad upplaga. En av dem var Lars Johan Hiertas liberalvänliga Aftonbladet (från 1830).

Genom ett beslut i riksdagen redan 1812 var en ansvarig utgivare för en ”periodisk skrift” tvungen att ha ett utgivningsbevis. Hovkanslern kunde dra in beviset om tidningens innehåll ansågs ”vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap”. Detta drabbade Aftonbladet åtskilliga gånger fram till 1844 då indragningsmakten avskaffades.

Det hindrade inte att redaktörer och ansvariga utgivare alltjämt kunde bli straffade. Det fick socialdemokratiska Arbetets Axel Danielsson erfara. År 1887 lämnade han sin tjänst som skribent på Social-Demokraten, där han hamnat i skuggan av Hjalmar Branting, för att grunda Arbetet i Malmö, som på den tiden var en veckotidning.

Första numret av tidningen Arbetet 1887.

Arbetarrörelsen var på marsch och utgjorde ett hot mot kung och fosterland, företagare och borgerskap. År 1888 brukar inom den socialdemokratiska partihistorien kallas ”det stora åtalsåret”. Åtta framträdande socialdemokrater på olika orter i Sverige dömdes för kriminella handlingar, för majestätsbrott, hädelser och smädelser i tal och skrift.

Axel Danielsson åtalades för sju punkter rörande texter i Arbetet, för smädelse och hädelse, och dömdes till arton månaders inlåsning på länsfängelset som låg vid Malmöhus. Den 2 augusti 1888 klockan åtta på kvällen började han avtjäna sitt straff. Ett tiotal medarbetare följde honom på vandringen från Skolgatan där både hans redaktion och hans bostad låg.

Men allt efter som vi skrider fram blir kretsen större, trots de gator man valt, så att man vid framkomsten till fängelset kan räkna en skara på närmare 100 man” (typografen J Landby).

Axel Danielsson, strax före fängelsevistelsen Bild ur boken ”Urval av Axel Danielssons skrifter”.

En som högst sannolikt deltog i vandringen var Elma Sundqvist. Hon var sexton år när hon 1881 förlovade sig med Axel Danielsson i hemstaden Falun. När de första åtalen mot Axel Danielsson kom sent på året 1887 sa hon upp sig från sin tjänst som lärare i Söderhamn och reste till Malmö. Hon var övertygad socialdemokrat och tog anställning som journalist på Arbetet. Någon lön fick hon inte, den ingick i Axel Danielssons lön – trots att de av ateistiska skäl inte ingått äktenskap.

”Herr Danielsson vilja hafva 5 Kr. tillökning å veckolönen på grund däraf att han anlitade sin blifvande Hustru” (ur styrelsens protokoll).

En ung Elma Sundqvist. Bild ur boken ”Urval av Axel Danielssons skrifter”.

August Strindberg lär en gång ha gratulerat Axel Danielsson till ”en liten fästmö med ruter i”. Av olika källor framgår det att Elma Sundqvist under fängelsetiden kom att spela en viktig och framträdande roll. Som fästmö till redaktören var hon en av få som regelbundet tilläts besöka brottslingen i cellen. Förutom att stötta sin fästman, försåg hon honom med skrivmaterial, tidningar och böcker. Hon tog också med sig färdiga manuskript. Och inte minst skrev hon artiklar och skötte tillsammans med typografen Nils Wessel de praktiska sysslorna på redaktionen.

”Hon har under min fängelsetid tagit mer verksam del i rörelsen och varit oss alla till mer nytta än som synts. Utan henne som medlerska mellan mig och den yttre världen vet jag inte hur det skulle gått” (Axel Danielsson, efter frigivningen, i Arbetet 1889).

År 1888 var också Elma Sundqvist med om att starta Malmö Kvinnliga Arbetarförbund, det första i sitt slag inom arbetarrörelsen. I Skånska Dagbladets spalter kallades hon ”petrolös”, det vill säga ”kvinnlig mordbrännare”, efter fransk förebild.

En unga Elma Sundqvist.

Det var en ”soltom och svår” tid, som hon skrev i ett brev till Anna Branting. Men några år senare skulle hon se tillbaka på tiden med glädje: ”en tid fylld av offervilja, varm glöd och levnadshänförelse”.

Enligt författarna Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink i boken ”Systrar, kamrater!” – som till stor del ligger till grund för faktauppgifter i denna artikel – var det möjligen också parets mest harmoniska tid. Deras förutsättningar att råka i gräl var helt enkelt mindre.

Axel Danielsson frigavs den 1 februari 1890 efter att ha suttit ”inspärrad för gärningar som begåtts i det renaste syfte och som om de upprepades nu, tjugo år efteråt, i flera fall bevisligen icke skulle föranleda någon straffpåföljd alls” (levnadsteckning av Dr Bengt Lidforss, i boken ”Urval av Axel Danielssons skrifter”).

Tidningen Arbetet låg förr i hörnet av Skolgatan och Spångatan i Malmö. Huset finns kvar.

Färden från fängelset blev ett triumftåg som ledde till massornas jubel utanför Arbetets tryckeri på Skolgatan. På kvällen hölls välkomstfester med tal och sång, både på hotell Stockholm på Baltzarsgatan och i godtemplarhuset. Tidningen fick nya prenumeranter, drog till sig fler medarbetare och blev en daglig eftermiddagstidning. Men Axel Danielsson stod inte riktigt att känna igen. Han var märkt av tiden i fängelset.

Han framstod som den främste ledaren inom den växande arbetarrörelsen. En hjälte. Och han drog fördel av framgångarna, inte minst vad gäller tillfälliga relationer med kvinnor. Hans alkoholkonsumtion ökade. På hösten 1890 lämnade Elma Sundqvist Malmö för Stockholm. Hon var då gravid och i mars 1891 föddes sonen Atterdag.

Atterdag, Axel Danielssons och Elma Sundqvists son som dog vid fem års ålder. Bild ur boken ”Urval av Axel Danielssons skrifter”.

Efter en kort återförening med sonens fader reste Elma Sundqvist i juli 1891 till sin mor i Falun. Där lämnade hon pojken och reste till Amerika. Möjligen uppsökte hon sin far som emigrerade redan 1871. Kanske for hon i vrede, möjligen ville hon klippa banden, göra sig oberoende och starta på nytt. Vad som orsakade resan är okänt, liksom var hon bodde och hur hon försörjde sig. Men vi vet att arbetssituationen för en ogift, ensamstående kvinna med barn i Sverige närmast var omöjlig, i synnerhet som lärare.

Under fängelseåren hade Axel Danielssons fallenhet för svårmod fördjupats.  Åren efter gick det ut över hans arbete. Slarv, försenade manuslämningar och ökad frånvaro. Hans liv drunknade i alkohol. Ett barn han fick i en annan relation lämnades till fosterhem. Hans ekonomi var illa skött och 1896 sattes han i personlig konkurs.

Efter fem år i Amerika nås Elma Sundqvist av beskedet att lille Atterdag avlidit hemma i Falun. Hon återvänder till Sverige och återupptar kontakten med fästmannen i Malmö.

”Älskade Elma! Du väntar väl ivrigt på brev. Jag har sedan i fredags varit sjuk, mycket sjuk både till kropp och själ, så att jag varken kunnat det ena eller det andra, icke ens sova. Så länge du vistades här, var jag ganska duktig, men mitt goda humör försvann med dig. […] Jag behöver dig så väl nu. T.o.m. din träta är ljuvlig i jämförelse med denna hiskliga ensamhet” (Brev från Axel Danielsson i oktober 1896).

Det förefaller vara Axel Danielsson som tar initiativet till äktenskap. De två gifter sig i början av 1897, i kyrkan med präst. Det fanns inget annat sätt.

”Elma fick utstå åtskilliga törnar, både inåt och utåt. Axel Danielssons humör blev med åren ibland ruvande tungt och melankoliskt” (Ur en minnesruna av Maria ”Maja” Björkman).

Den första tiden med hustrun innebar en ökad produktivitet från hans sida. Han författade det socialdemokratiska partiprogrammet från 1897 och en del andra skrifter. Men sedan satte hälsan stopp. Slutet började med ett benbrott. Han snavade på fotsteget när han skulle ta tåget från Lund till Malmö. Han arbetade till en början från sjukbädden, men med tiden allt mindre.

Sanatoriet i Elsterberg. Vykort.

I november 1899 reser Elma Danielsson med maken till ”nervhemmet” Elsterberg i tyska Sachsen. Läkaren lovar bot och bättring. Åter i Malmö nås hon av ett telegram från föreståndaren på sanatoriet den 28 december. Maken befinner sig i ett dvalliknande tillstånd. Hon beger sig i hast till Elsterberg för att vara vid hans sida. På hans skrivbord ligger ett papper med texten ”Fru Elma Danielsson, Malmö” och ett tecknat ansikte och orden ”Döden” och ”Otrevligt nattsällskap”.

På 1800-talets näst sista dag, på morgonen den 30 december, slutade redaktören och politikern Axel Danielsson andas, nyss fyllda 36 år.

”Jag har nog många sorgliga minnen att gömma, men också många stolta och stora ögonblick ur Axel Danielssons liv att komma ihåg” (berättat för kollega vid Arbetets 25-årsjublileum).

Axel Danielsson på lit de parade i festsalen i Folkets hus, numera kafé Barbro. Bild ur boken ”Urval av Axel Danielssons skrifter”.

Elma Danielsson fortsatte sin anställning på Arbetet i Malmö, nu med egen lön får man förmoda. Friheten för en änka var vid denna tid större än för både en gift och ogift kvinna. Hon medverkade flitigt i stort och smått. Sannolikt var det hon som låg bakom osignerade notiser rörande kvinnlig rösträtt och arbetskonflikter rörande kvinnor. Hon gjorde även en del sociala reportage. Hon engagerades också ofta som talare runt om i Skåne.

”Som kommentator rörde hon sig mellan det djupt medkännande och det spydigt sarkastiska, där sarkasmen lika gärna kunde riktas mot meningsmotståndare inom den egna rörelsen som utanför den. Hon kritiserade männen för att de var ointresserade av kvinnornas problem  och månne  för att de inte förstod klasskampen” (Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink i boken ”Systrar, kamrater!”).

Som änka vid 34 års ålder var livet ännu inte förbi. Hon gifte aldrig om sig, men det finns spår efter en längre romans med LO:s ordförande Herman Lindqvist. Av deras brevväxling att döma drog det udda paret allt annat än jämnt. Uppenbart krävde hon mer än att bara vara ett trevligt sällskap, trött på att alltid komma i andra hand. I ett brev tilltalar han henne med ”Oberäkneliga Elma!”. Till slut tröttnar han på hennes temperament och vredesmod. Hon svarade med tystnad.

Med åren blev Elma Danielsson alltmer frustrerad och polemisk, inte sällan mot de egna leden. Hon angrep arbetarkvinnor som istället för att köpa ordentlig mat slösade bort sina pengar på ”uppskurna charkuterivaror” och karameller till barnen. Det ledde till en läsarstorm.

Elma Danielsson var själv inte sprungen ur arbetarklassen och när hon med tiden lyfte fram de borgerliga rösträttskvinnorna som föredömen spelade möjligen hennes bakgrund in. Någon klassresenär var hon inte. Bland annat motionerade hon om att flera ”bildade kvinnor” borde värvas till socialdemokratin.

Mot 1910-talets slut tystnade Elma Danielsson allt mer. För arvet efter sin moder hade hon 1911 köpt ett litet hus på Strandvägen 261 i Lomma, även om hon alltjämt var anträffbar på Skolgatan 12 i Malmö. I sitt lilla hus återskapade hon makens rum på Arbetets redaktion, med hans möbler. Där drog hon sig tillbaka för att gå i pension 1921, 56 år gammal. Varje kvartal erhöll hon 650 kronor från sin tidigare arbetsgivare.

Tidningen Arbetet officin på Skolgatan, någon gång på 1920-talet. Kassörskan heter Fröken Netzer. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Tydligen var Elma Danielsson vid denna tidpunkt inte helt frisk. I ett brev daterat 1925 beskriver hon sig som gammal och sjuk. Hon framstod som deprimerad och påfallande bitter. Allt mer isolerad och bortglömd fick hon en god man som häradsrätten utsåg åt henne 1931. De sista åren tillbringade hon på S:t Lars i Lund, med ”en svår nervsjukdom” – troligen senildemens.

Hon avled den 8 februari 1936. Tidningen Arbetet bekostar en gravering av hennes namn på Axel Danielssons gravsten på S:t Pauli mellersta kyrkogård. Den 11 februari betalde hennes sterbhus en begravningsmiddag på restaurang Fenix med adressen Föreningsgatan 7. Notan för bland annat 39 diner, 22 pilsner, 29 brännvin, 39 kaffe, 50 konjak och cigarrer uppgick till 513 kronor och 8 öre.

Huset i Lomma står kvar. Möblerna står på Elma och Axel Danielssons minnesrum på Arbetarrörelsens arkiv i Malmö.

Elma Danielsson i äldre dagar.

Mer att läsa: ”Urval av Axel Danielssons skrifter med levnadsteckning och karakteristik” av Dr Bengt Lidforss. ”Systrar, kamrater – arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer”, av Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink. ”Den undflyende Elma Danielsson” av Aniko Wolf (utkommer våren 2017). Arbetarrörelsens arkiv i Malmö.

 

Kategorier

Senaste kommentarer