Annons:
Malmö centralstation Försvunna Malmö 13 maj 2017

Tågen kommer och går – järnvägsrestaurangen består

Det är lätt att glömma järnvägsrestaurangen när man listar Malmös klassiska restauranger. De flesta minns nog krogen som engelsk pub, kallad Centralens restaurang & pub. Kanske inte direkt det hippaste stället i stan. En lokal man möjligen slank in på innan man drog vidare.

Efter fem år som sportbar och ytterligare sex år som amerikansk kafékedja ska den kulturminnesmärkta lokalen genomgå en varlig renovering. Ägaren Jernhusen söker en ny krögare som vill driva restaurang i den historiska miljön.

Man kan kanske tro att restaurangen har legat där alltid. Så är dock inte riktigt fallet. Bara i lite drygt 90 år.

Läs mer: Vilken är Malmös äldsta krog? 

Malmö station öppnade för trafik 1856 och är såldes en av de äldsta i landet. Sedan dess har otaliga ombyggnader genomförts. Tio år efter invigningen drabbades Stationshuset av en brand vilket ledde till vissa förändringar. Nästa ombyggnad kom 1885. År 1900 tillkom ett nytt godsmagasin och ett stationshus ut mot Skeppsbron. I dess södra hörn låg en expedition för ilgods. Och 1912 genomfördes ytterligare omdisponering.

Järnvägsrestaurangen som den såg ut när den var alldeles nyöppnad runt 1925. Foto: Vykort.

Den stora ombyggnaden kom 1925. Samtidigt passade man på att skrota ilgodsavdelningen och i dess lokaler inrätta en vänthall, en matsal och ett kafé. Den nya vänthallen med grönglaserade tegelväggar – som även tjänade tredjeklassresenärer – försågs med fasta bänkar i mörkbrun ek. Vid norra gavelväggen ledde en halvtrappa till en buffé med automater (det står fortfarande ”buffé” över portalen). Trapporna ner ledde till toaletter och ett mindre omklädningsrum.

Vid vänthallens södra gavel låg ingången till avdelningar för första- och andraklassresenärer.  Genom ett mindre förrum kom man till en liten väntsal. Till höger fanns ett damrum och rakt fram låg ingången till kaféet och restaurangen.

Ritning från 1925.

”I restaurangen möter man stationshusets otvivelaktigt vackraste rum”, skriver hovintendent John Kroon i ett utlåtande från Sydsvenska föreningen för konsthantverk. Med ”sin förnäma och något svala utsmyckning med det välvda kalkade taket, den brunbonade väggpanelen i björk och golvets beläggning i grön Kolmårdsmarmor mera slottshall än väntsal”.

Tak och väggar är rikt dekorerade av Filip Månsson. ”Inom ett sparsamt ram- och bladverk i blått, grönt och grått har konstnären här och där låtit sin fantasi framtrolla lätt stiliserade svenska stads- och landskapsbilder i dämpande färger. Takets armatur i förtent mässing är god och utförd av Böhlmarks lampfabrik.”

Taklamporna hänger kvar än idag.

Möblerna var designade av stationsarkitekten Folke Zettervall som också var ansvarig för hela ombyggnaden. Genom hans försorg hade ”Malmö fått en stationsbyggnad, som i inredning och värdig skönhet torde vara bland de främsta i världen”.

Motiven på väggar och tak är sedan länge övermålade och möblemangen utrangerade. Men underligt nog har både lampor och väggpaneler överlevt senare tiders ingrepp.

Järnvägsrestaurangen sedd ut mot Skeppsbron.

Efter drygt fyrtio år som klassisk järnvägsrestaurang förvandlades lokalen 1967 till en engelskinspirerad pub, den första av sitt slag i Sverige – har det sagts. (Tudor Arms i Stockholm som öppnade 1969 hävdar att de var först).

”Den nya inredningen har helt gått i det anglosaxiskas tecken. En del kuriosa med anknytning till järnvägshistoria har man även lyckats få med. Tanken har främst varit att skapa ett lättsamt och avslappnat ställe där trötta resenärer kan intaga någon form av fluidum”, skrev Sydsvenska Dagbladet den 20 juli 1967.

En veranda ut mot gatan tillkommer 1973 och år 1976 var det dags för nästa ombyggnad. Restaurangen och kaféet slogs ihop och moderniserades. En ny pubdel inrättades i en invändig utbyggnad i väntsalen med genomgång via restaurangen. Elva år senare blev hela Centralstationen klassat som byggnadsminne. År 1993 togs pubens utbyggnad bort och vänthallen återställdes till ursprungligt utseende.

År 2006 återställdes restaurangen och anpassades för O’Learys som flyttade fem år senare. Starbucks blev ny hyresgäst. Nu står lokalen tom i väntan på att bygglov ska godkännas och restaurering utföras. Tanken är bland annat att en ny terrass ska byggas.

Vykort, med Grus i dojjan. Troligen sent 1970-tal.
Malmö Centralstation som den såg ut runt sekelskiftet, med ilgodsmottagning på hörnet. Bild ur boken Malmö Centralstation 1913-1933.
Centralstation 1925, nu med restaurang på hörnet. Bild ur boken Malmö Centralstation 1913-1933.
Vänthallen 1925, men ingång till restaurangen i södra gaveln.
1956. Järnvägsrestaurangen med uteservering. Foto: Ture Hellström/Sydsvenskan.
1957. Frukost på Järnvägsrestaurangen i samband med Bokens dag. Foto: Arbetet.
1967. Centralens nya pub, inrättad i det gamla kaféet, invigdes av säckpipeblåsare och Trafikrestaurangers direktör Per-Axel Brommesson samt disponent Edwin Olsson. Foto: Charlie Raasum/Sydsvenskan.
1973. Ny bardel. Foto: Arbetet.
1973. Nya utbyggnaden på centralens restaurang. Foto: Krister Malmström/Arbetet.
1975. Den stående mannen till höger i Gröna hallen är SJ:s baningenjör P G Åkerström som diskuterar ombyggnadsplaner med Trafikrestaurangers källarmästare Jan Malmström på Centralens Pub & restaurang. Foto: Ernst Henriksson/Sydsvenskan.
1975. Vänthallen. Foto: Jernhusen.
Ingång från gatan till puben 1975. Foto: Jernhusen.
1976. Den nya puben på Malmö centralstadion växer fram vänthallen. Foto: Erland Andersson/Arbetet.
1980. Centralens restaurang & pub. Foto: Arbetet.
1980. Centralens restaurang. Foto: Per Roland/Arbetet.
1981. Centralens pub. Foto: Per Roland/Arbetet.
1981. Centralens pub med modellbanan ovanför baren. Foto: Per Roland/Arbetet.
1987. Fullt tryck i baren med klassiska modelljärnvägen i taket. Foto: Rickard Nilsson/Kvällsposten.
Malmö centralstation Försvunna Malmö 12 april 2017

Hundra år sedan Lenin åt smörgåsbord på Savoy

För oss Malmöbor kan den minsta händelse i staden göra gigantiska avtryck i den stora världen. Kaosteoretiker kallar det fjärilseffekten. Som då den ryska revolutionen föregicks av att Lenin intog ett läckert och närande smörgåsbord på Savoy i Malmö.

Det började egentligen med att tsar Nikolaj II hade störtats i februari 1917. Vladimir Iljitj Ulyanov, som kallade sig Lenin och levde i exil i Zürich, bestämde sig för att återvända till Ryssland. Den enda framkomliga resvägen dit gick via Malmö och neutrala Sverige.

Revolutionären fick tillstånd att resa genom det krigsförande Tyskland i ett plomberat tåg. General Erich Ludendorff hade personligen utdelat instruktioner. Lenin och hans entourage på uppemot 30 män och kvinnor tilläts inte komma i kontakt med någon utomstående och de övriga passagerarna fick inte veta något. Det drogs kritstreck till golvet i vagnarna. Lenin, hans hustru och hans närmaste medarbetare erbjöds plats i andra klass. Andra fick känna av träsmaken i tredje klass.

I Frankfurt hade ryssarna hamnat efter tidtabellen och blev därför fast i tjugo timmar i Berlin och missade onsdagsfärjan i Sassnitz. På torsdagens morgon, klockan 07.15* fortsatte det stora sällskapet sin resa och ankom Sassnitz 13.11*. Lite drygt två timmar senare avgick tågfärjan S/S Drottning Victoria mot Trelleborg.

Tågfärjan S/S Drottning Victoria lägger till i Trelleborg. Ur boken ”Kungsleden Trelleborg-Sassnitz – Porten till kontinenten”.

Aprilvädret hade rört upp Östersjön och många i sällskapet drabbades av sjösjuka – dock inte Lenin, så vitt känt. Han drog sig emellertid tillbaka för någon timmes vila. Framåt kvällen, klockan 19.20*, ankom tågfärjan Trelleborg. På plats fanns en mindre mottagning (den hade förgäves varit på plats redan ett dygn tidigare).

I halvmörkret väntade, förutom Trelleborgs borgmästare, bolsjevikledarens vän och förtrogne Jakov Fürstenberg samt den språkkunnige studenten och blivande tidningsmannen Otto Grimlund – utskickad av vänsterpolitikern Fredrik Ström som själv var förhindrad att närvara. Tåget fortsatte mot Malmö där det ankom 20.41*.

Kända personer som gästat Savoy. Foto: Martin Andersson

Av alla de celebra gäster som förärats en mässingsskylt på en tavla i Savoys foajé kan man få den föreställningen att den store Lenin övernattat på Savoy. Så är emellertid inte fallet. Däremot berättas det att Fürstenberg på förhand beställt en buffémiddag i matsalen åt hela sällskapet. Smörgåsbordet ska enligt Catherine Merridales bok ”Lenins resa” erbjudit ”en festmåltid med lax och rågbröd, skinka, rökt älgkött med skogsbär, inlagd gurka, gös, ost, gräddfil och rikligt med glänsande svart och korallröd kaviar”.

Trots att Lenin själv mest var upptagen med att utväxla nyheter med sin vän, skulle det tagit mindre än en kvart att länsa bordet. Brådskan kan också förklaras med att nattåget mot Stockholm avgick redan 22.20*. Lenins vistelse i Malmö varade alltså som högst 99 minuter.

Efter lite drygt en och en halv timme var det historiska ögonblicket över. Besöket gick så fort att det inte ens satte något spår i Sydsvenska Dagbladets spalter.

Revolutionären ankom till Stockholm strax före halv tio på vårförmiddagen den 13 april. Det var trötta resenärer som mötte mottagningskommittén i huvudstaden. Nu slöt västersocialisten Fredrik Ström upp, tillika Stockholms borgmästare Carl Lindhagen och redaktören Ture Nerman. På plats fanns också fotografen Axel Malmström som brukar kallas Sveriges första pressfotografer.

Vladimir Lenins besök i Stockholm 13 april 1917. Lenin i mitten med paraply, i samtal med redaktör Ture Nerman. Bakom dem, i kubb, samtalar borgmästaren Carl Lindhagen med Lenins hustru Nadezjda Krupskaja. Kvinnan bakom henne är troligen Inessa Armand. Foto: Axel Malmström.

Hela sällskapet promenerade omgående och raskt över Vasagatan, längs Klarabergsgatan, eller genom Klarakvarteren, och fram till hotell Regina som på den tiden låg på Drottninggatan 42-44; det vill säga där Sergels torg numera breder ut sig, snett mitt emot ingången till Åhléns där den misstänkte mördaren från Uzbekistan kraschade den stulna ölbilen efter sitt vansinniga terrordåd för några dagar sedan.

På hotellet väntade en stadig frukost och ett varmt bad på rummet. Därefter begav sig Lenin till PUB på Drottninggatan för att köpa en ny kostym och ett par lågskor. Sina gamla kängor kastade han. Den nya kostymen kom han att bära dagligen det närmaste året.

Efter en rad politiska samtal och en god stek i hotellrestaurangen var det dags att återvända till centralstationen för att med kvällståget resa vidare norrut, genom Finland, till Petrograd och oktoberrevolutionen. Resten är historia.

*) Avvikelser kan förekomma – tiderna är hämtade ur tidtabell för sommaren 1917.

Läs mer: ”Lenins resa”, av Catherine Merridale (Historiska media, 2017), ”Lenin och den nordiska arbetarrörelsen” (Rabén & Sjögren, 1970). Historiskt filmklipp med Lenin efter 1917. 

Tysk reklamaffisch för tågförbindelsen Berlin-Stockholm och färjeförbindelsen mellan Sassnitz och Trelleborg.
Konversationssalongen ombord på ångfärjan Drottning Victoria”. Vykort, ur boken ”Kungsleden Trelleborg-Sassnitz 100 år”.

 

Malmö centralstation Försvunna Malmö 22 februari 2017

Från kokslov till sportlov

Sportlovet har sitt ursprung i de så kallade kokslov som infördes 1940 för att spara på uppvärmningen av skolorna. Men redan på 1920-talet arrangerades det resor till fjällen. På bilden från 1949 har några ungdomar samlats på Malmö centralstation för att åka på sportlov. I väntar på tåget spisar det jazz på en resegrammofon.

I Malmö var det läraren Sten Fristedt och friidrottaren/sportjournalisten Lennart Strandberg som 1955 slog sina huvuden ihop och kläckte idén till ett allmänt sportlov med idrottsaktiviteter. Då kallades sportlovet ”Kul i tre”. Det var Lennarts fru Inga som kom på namnet. 1975 utökades aktiviteterna från tre till fem dagar. Med tiden blev det också andra aktiviteter, som att köra modelljärnväg, fiska och skriva maskin samt prova på jobbet som flygvärdinna, modell och brandman.

1982. Flickor klädda för minishow på Oxievångs fritidsgård under sportlovets Kul i fem.
1949. Ungdomar som skall åka på sportlov i fjällen spisar jazz på resegrammofon på Malmö C.
1965. Malmö juniorbrandkåren under Kul i tre på Malmö Latinskolas gård. Pågen i mitten, som tittar fram mot fotografen, heter Peder Hansson.
1975. Fiskeskuta lägger till i Limhamn med 22 skollovsledinga ungdomar som varit ute i sundet och fiskat under Kul i fem.
1963. Kul i tre i Malmö med skrivmaskinstävling.
1967. Ingvar Fogelberg visar Claes Telander hur man kör tåget i den fina modeljärnvägen på Kul i tre-centrum i Sofielundsskolan.
1965. Margareta Bjellerup får vara flygvärdinna för en dag under lovet med Kul i tre.
1963. Eva Lenander (t.h.) får vara flygvärdinna för en dag – här med Ann Knagenhielm och Anita Baroni.
1972. Treårige Hans Berg hoppar från tremeters trampolin under förevisning på Simhallsbadet under Kul i tre.
1967. 26 presumtiva mannekänger i åldern 14-18 år ställde uppi tävling om bäst sydda plagg i NK:s Cosy Corner, under Kul i tre. 17-åriga Lorna Skyttér vann med den korta rutiga klänningen.

 

Malmö centralstation Försvunna Malmö 10 augusti 2016 • Uppdaterad 11 augusti 2016

Homofobin spred sig under efterkrigstiden

En avkriminalisering av homosexualitet kom 1944. Istället kom läggningen att betraktas som en mentalsjukdom. Man gick från kriminalisering till diskriminering.

Freden innebar nya förutsättningar och möjligheter. Rådhuskällarens bar blev en het mötesplats på 1960-talet.

Homosexuella män hade sedan sekelskiftet etablerat en subkultur med ”hemliga” mötesplatser. Centralstationen och Stortorget, men också Rörsjöparken och Öresundsparken var raggningsställen i Malmö. Kafé Cecil ovanför Scaniabiografen på Södergatan var också populärt.

Kafé Cecil med balkong ovanför Scania var en populär mötesplats i gamla dagars Gaymalmö.

Polisen spanade och betraktade den offentliga raggningen som ett allvarligt ordningsproblem. Det ledde till en dramatisk ökning av antalet åtal för homosexuella handlingar. Med tiden blev straffen lindrigare och domstolarnas ledamöter började i allt större utsträckning betrakta läggningen som en sjukdom.

År 1944 skedde slutligen en avkriminalisering i Sverige. Samtidigt, på kontinenten under andra världskriget, sändes tiotusentals homosexuella till koncentrationsläger i Nazityskland.

Ur ett västerländskt perspektiv kom den svenska avkriminaliseringen ganska sent. I Frankrike ströks sodomi ur strafflagen efter den franska revolutionen 1791. I Brasilien avlägsnades sodomi ur strafflagen som skrevs 1830, strax efter självständigheten från Portugal. I Italien ansågs homosexuellt beteende vara en fråga om moral och religion, ingen angelägenhet för staten. Andra länder och årtal: Polen: 1932, Danmark: 1933 och Island 1940.

År 1948 slog FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fast att alla har samma rättigheter ”utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.

Att det skulle råda jämlikhet mellan könen i det offentliga livet framgick tydligt, men frågan om sexuell läggning var mer komplicerad och öppen för tolkning. Inte desto mindre tog några aktivister fasta på deklarationen. En grupp med unga danska homosexuella grundade Förbundet af 1948. Två år senare bildades RFSL i Sverige.

För Malmös vidkommande innebar freden att Köpenhamn åter blev tillgängligt, också anseende sexuella relationer. Passtvånget mellan Danmark och Sverige hade upphävts 1930 men infördes åter med kriget. Ett pass kostade pengar och begränsade överfarten, men i mitten av 1950-talet infördes åter passfrihet.

I Köpenhamn fanns det redan på 1950-talet barer där homosexuella möttes, båda män och kvinnor. För män ska det till och med ha funnits speciella samlagsklubbar. Annars var den de offentliga toaletter som gällde.

Homofobin ökade i västvärlden på 1950-talet. På alla plan idealiserades kärnfamiljen. Att homosexualitet hörde samman med omoral i största allmänhet var en djupt rotad övertygelse i de skandinaviska länderna. Saken blev inte bättre av två rättsröteaffärer i Stockholm. Rättssäkerheten ansågs vara hotad av homosexuellas nätverk.

Kejneaffären var den första och största av affärerna med anklagelser om att det fanns en ”homosexliga” som organiserade manlig prostitution och stod under beskydd av ett högt stående samhällsskikt. I Haijbyaffären fälldes restaurangdirektören Kurt Haijby för utpressning, efter en påstådd homosexuell relation med kung Gustaf V.

Trean kallades den offentliga toalett vid Slussplan där homosexuella män i Malmö träffades i smyg. Bilden från 1936.

I Malmö var det de offentliga toaletterna som blev mötesplats för manliga homosexuella. Sådana fanns bland annat på Stortorget och Gustav Adolfs torg. Men det var framför allt den på Centralstationen som var hetast, kallad ”Ettan”. Det fanns också ”Tvåan” och ”Trean” på norra Fisktorget vid Norra Vallgatan respektive på Slussplan, det vill säga två av de så kallade Stenbergska villorna.

Läs mer: De Stenbergska villorna och Anna Stenberg – första kvinnan i politiken

På 1960-talet fick äntligen gaylivet i Malmö en möjlighet att flytta inomhus. Rådhuskällaren invigdes som restaurang i februari 1964 och blev snabbt en halvofficiell mötesplats. I restaurangen åt affärsmän, jurister och andra högt uppsatta herrar med sällskap. Samtidigt flockades stadens homosexuella vid bardisken. Där hängde även artister, musiker, konstnärer och teaterfolk. Alla i personalen var gay, eller gayvänliga. En av dem mest tongivande och charmanta var Harry ”Gloria” Jörgensen.

”Harry blev krogen trogen i hela sitt verksamma liv. Han levde för krogen och arbetskamraterna. Han var aldrig borta en dag från jobbet och han skötte det med stil och den kvalitet som utmärker en sann yrkesman”, skrev Lars Hector och Abelardo Gonzalez när vännen Harry Jörgensen avled 2012.

Detta var den tredje delen i en serie om Gaymalmö. De två tidigare är Gay i Malmö – mörk historia och Skandalösa möten i Malmö. 

Rådhuskällaren var en het mötesplats bland homosexuella i Malmö på 60-talet. Vid paren trängdes också konstnärer, skådespelare och artister. Samtidigt satt borgerskapet i matsalen och åt middag. Foto: Lennart Gullberg (1965) Sydsvenskan.
Malmö centralstation Försvunna Malmö 3 mars 2016

Båda tidigare hertigar dog i Skåne

Kung Karl XV:s kista fördes till järnvägsstationen i Malmö den 23 september 1872. Efter teckning av C G Hellqvist.

Prins Oscar Carl Olof blir den tredje svenska hertigen av Skåne. Han föregicks av prins Gustaf Adolf (1882–1950) och prins Karl (1826–1859). De två hade det gemensamt att de föddes till titeln, samt att de båda slutade sina dagar i Skåne. Gustaf VI Adolf avled 90 år gammal på Helsingborgs lasarett 1973.  Karl XV dog även han i Skåne. Närmare bestämt i Malmö.

Karl XV insjuknade 45 år gammal och reste på en kurresa till Aachen. I augusti 1872 återkom han ännu svagare till hemlandet men hann  aldrig tillbaka till Stockholm. Istället vårdades han från en sjukbädd på residenset i Malmö, där han avled av tarmtuberkulos 18 september 1872. En dyster stämning ska ha vilade över Malmö under dessa dagar.

Inför transporten av stoften anlitades snickarmästaren A Svensson. Det har sagt att hans hantverk var så förnämt att det aldrig blev tal om någon annan likkista. Stoftet transporterades med tåg till Stockholm där han ännu ligger begravd i samma kista, i Riddarholmskyrkan.

I Snällposten kunde man läsa: ”Det storartade och högtidliga liktåg som på måndagsmorgonen den 23 sept. beledsagade de jordiska qvarlefvorna af den avlidne konungen från landshöfdingeresidentet till järnvägsstationen var helt visst det mäst gripande skådespel af denna art, hvartill vår stad någonsin varit vittne”.

Malmö centralstation Försvunna Malmö 29 december 2015 • Uppdaterad 18 januari 2016

Ändhållplats Warmbadhuset

Hästspårvagn nummer 3 är på väg att rulla över Mälarbron (klicka på länk för modern vy). I bakgrunden: Malmö centralstation, i det nyaa stationshus som stod färdigt 1891. Foto: Sydsvenskans bildarkiv

Spårvägen till varmbadhuset. Malmös första spårvagn gick från Södervärn via Triangeln, Gustav Adolfs torg och Stortorget, och nerför trånga Frans Suellsgatan till Malmö centralstation, fortsatte ut i hamnen och rundade Malmö Warmbadhus som låg längst ut på Skeppsbron, där det så kallade Bylgiahuset reser sig idag.

Hästspårvagn på väg över Mälarbron (klicka på länk för modern vy). S:t Petri har fått sitt nya torn vilket innebär att bilden är tagen efter 1890. Då vykortet är stämplat 1901 utgår vi från att bilden togs runt sekelskiftet. Det är sommar, markiserna är uppspända över trottoarserveringen vid Hotel Horn – som blev Savoy i december 1901.
En spårvagn på bron (klicka på länk för modern vy) samt ytterligare en nere på Östra Kajgatan (numera Skeppsbron) och den nya tullvisitationen som uppfördes 1896. Posthuset är ännu inte byggt och i bakgrunden kan man ana den så kallade Beijerska tomten som bebyggdes 1911 för Sjöförsäkrings AB Öresund. Gaveln i fonden är sannolikt det flerbostadshus med packhus, ritat av Salomon Sörensen 1886. Huset står ännu kvar (med ny fasad). Foto: Sydsvenskans arkiv.
Östra Kajgatan, som från 1911 kom att heta Skeppsbron (klicka på länk för modern vy). I bildens högra kant syns några av byggnaderna på den så kallade Beijerska tomten. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Vid sin ändhållplats rundade spårvagnens Warmbadhuset vid Hans Michelsensgatan och Kristianiagatan (klicka på länk för modern vy). Tornet till höger hör till ångfärjestationen som uppfördes 1896. Sedan Strandpaviljongen invigts utställningssommaren 1896 förlängdes spåret dit ut, men upphörde 1901 vid uppförandet av Nyhamnen. Varmbadet liksom kallbadhuset bakom, ingick i Malmö Romerska badanställt. Här fanns tre avdelningar, en för kalla och varma bad, en för ryska och en för romerska bad. Badhuset var i drift fram till 1947 och revs i mitten av 1950-talet. Foto: Sydsvenskans arkiv.

 

Missa inte de andra stoppen i denna serie om hästspårvägen i Malmö: SödervärnSödra FörstadsgatanGustav Adolfs torgStortorgetÖstergatanDrottningtorgetVärnhemLundavägen och Östervärn. Samt som bonus: Hästarnas sorti och Spårvägen på Limhamn

Bilderna kommer i huvudsak från Sydsvenskans bildarkiv. Grundfakta har främst hämtats från Ragnar Gustafsons artiklar: en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet 1970 samt ”Malmö per hästspårvagn” – en uppsamlingsartikel i Malmö Fornminnesförenings årsbok 1971. 

Malmö centralstation Försvunna Malmö 26 januari 2014 • Uppdaterad 27 januari 2014

Ett kapitel ur boken om Elses liv

Else Strauss räddades i sista stund undan andra världskriget och förintelsen. Hon kom med Berlintåget till Malmö centralstation, tidigt om morgonen den 17 januari 1939. Hon var elva år. Hon hade en resväska i sin hand. Hon var ett ”kvotbarn” – idag säger vi ensamkommande flyktingbarn.

Den korta versionen av Else Strauss liv och ankomsten till Malmö, kan man läsa i denna artikel. Den lång versionen finns i boken ”Kvotbarnet”, skriven av hennes svåger Leif Möller. Behållningen  från bokförsäljningen ska doneras till två mottagare:

* Dialogprojektet i Malmö vars syfte är att öka förståelsen mellan olika etniska grupper i Malmö.

* Den andra delen av behållningen ska gå till den judiska församlingen i Lodz för underhåll av den så kallade gettokyrkogården. Elses pappa Arnold Strauss ligger begravd där någonstans bland drygt 40 000 andra judar som dog av svält och sjukdomar i gettot (Litzmannstadt).

Nedan följer ett kapitel ur boken.

PS: Förintelsens dag högtidlighålls måndagen den 27 januari  i Röda rummet på Malmö stadsbibliotek klockan 13-19.

Kategorier

Senaste kommentarer