Annons:
Malmö hamn Försvunna Malmö 30 januari 2016

När Caledonia lade till i Malmö

Det första danska ångfartyget ”Caledonia” utanför Kiel. Xylografi efter originalteckning av Carl Baagøe ur Illustrerat Tidende.

En söndag för snart 188 år sedan fick Malmöborna för första gången se ett maskindrivet passagerarfartyg. Det var ”Caledonia” som lade till i Malmö hamn, med bolmande svart rök och en kvast av gnistor ur den höga skorstenen och ett dunkande skovelhjul.

Den i Skottland byggda ångdrivna hjulångaren ”Caledonia” (Kaledonien var romerska rikets namn på det som idag är Skottland) ankom till hemmahamnen Köpenhamn 23 maj 1819. Denna importerade modernitet väckte inte bara förundran, utan också rädsla för att den ”forbanded Røghætte” riskerade att tända eld på Kongens by. På grund av eldfaran fick den endast lägga till på redden utanför Toldboden. Passagerarna fick under många år föras till land med roddbåtar.

Läs också: Öresund – en gammal gräns.

”Caledonia” med plats för drygt hundra passagerare hade två elegant dekorerade och möblerade salonger, en större och en mindre. Dessutom åtta mindre sovhytter. Hjulångaren gick de första åren i trafik mellan Köpenhamn och Kiel, via Møn, Falster och Lolland, och på söndagar på utflykt i Öresund. Söndagsturerna gick till Helsingborg och Ven, men också till Bellevue och därmed till den mycket populära Dyrehaven med nöjesparken Bakken.

Med tiden kom ”Caledonia” allt mer att nyttjas som lustbåt. Men till Malmö kom hon alltså inte förrän den 24 augusti 1828, med 82 passagerare.

Besöket beskrevs detaljerat i Malmö Allehanda:

”Förliden söndag hitkom danska ångfartyget Caledonia för att härifrån göra en lustresa längs kusten uppåt sundet och om aftonen återgå härifrån med passagerare till Köpenhamn. Fartyget hitkom med 82 passagerare, som gingo iland och större de­len afreste till Lund för att bese hvad märkbart i den gamla staden finnes. Omkr kl 8 på aftonen, då de till Lund afreste passagerarne återkommit, återvände fartyget, och man kunde länge, äfven sedan det mörknat, se dess kosa, som utmärktes af hwid åt­skilliga tillfällen kastade raketer”.

Första besöket i Malmö fick rättsliga följder. Kaptenen fick böta för det kanonskott han lät avfyra för att tillkännage fartygets förestående avgång. Däremot undslapp han tydligen böter för att ånghjularen med ”eld under ångkitteln” lagt till bland de många segelfartygen. Inför kommande besök av ångdrivna fartyg skrevs hamnförordningen om så att de enkom tilläts ligga på svaj i den yttre hamnen.

Danskarna hade redan vid första besöket informerats om nödvändigheten av ett giltigt pass. Med tanke på det höga biljettpriset och kostaden för passet kan man anta att passagerarna var återkommande och medlemmar av ett tongivande borgerskap som gärna roade sig, och hade råd med det.

Redan en vecka efter första besöket ankom ”Caledonia” åter Malmö, på en ny lusttur. Denna gång landsteg nära 150 passagerare, för vidare transport till bland annat Lund och Hyby gods där friherre Wrangel von Brehmer med ”en etikettlös liberalitet upplåtit ställets alla omgivningar till ett fritt begagnade, och därjämte genom anordnandet af carousseller, dansplaner och gungor m.m. lämnat tillfälle till lantliga nöjen i flera former” (Malmö Allehanda 2.9 1828).

Medan köpenhamnarna var på utflykt i Skåne, kastade ”Caledonia” loss för en lusttur i Öresund med 120 betalande Malmöbor.

Fler turer blev det inte mellan Malmö och Köpenhamn detta år, men ”Caledonia” kom åter under sommarhalvåren åtminstone fram till 1834. Med tiden gavs även Malmöborna möjlighet att ta ångbåten till Köpenhamn, som en söndag i juli 1834 då ”Caledonia” avgick från Malmö klockan sex på morgonen, med retur klockan sju på kvällen, via Bellevue vid Klampenborg norr om Köpenhamn. Malmöborna bör ha varit hemma före midnatt.

Då tog resan över Sundet tog cirka två och en halv timme. Det vill säga, om vädret var bra. 1830 inträffade ”fasansnatten på Caledonia”, då ångbåten blev hårt ansatt under ett åskoväder med starka blixtar och hårda vindar, så pass att ”dess undergång med allt skäl befarades” (Malmö Allehanda). När lustturen blev olustig infann sig en sjösjuka som kallades ”Caledonia Syge”.

Ångbåten blev upphuggen 1841.

Läs mer: Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1939 och 1978. Samt ”Malmö och dess färjor – en nostalgisk bildkavalkad om resandet”, av Christer Jansson. 

Malmö hamn Försvunna Malmö 23 januari 2016 • Uppdaterad 17 februari 2016

Här har man lögat sig

Gamla kallbadhuset i östra hamnen, invigt på pingstdagen den 9 juni 1867. Trettio år senare stängde det.

Historiskt sett är alla bad kalla. Men i vilken utsträckning och under vilka omständigheter kallbad förekommit i Malmö före 1800-talet vet vi inte så mycket om.

Det finns uppgifter om offentliga badstugor redan på medeltiden. En lär ha legat på Gråbrödersgatan, som också ska ha hetat ”Det gamle badstufvestrede”. På Själbodgatan – även kallad ”Badstufvestredet” – låg kyrkans bad. Möjligen är det samma inrättning som även benämndes ”Knutzes badstuga”. År 1400 ska det också ha funnits någon form av bad i närheten av prästgården på Kyrkogatan.

I den mån de mindre bemedlade medborgarna överhuvudtaget tvättade sig, fick det rimligen ske i samband med havsbad eller i bräckt kanalvatten. Utanför staden söderut låg Pildammen vars flöde erbjöd en del vattendrag i såväl diken som dammar. Möjligen erbjöd dessa vissa badmöjligheter.

I slutet av 1700-talet  och i 1800-talets början blev det à la mode efter franska förebilder med hälsobad. Ett sådant skulle avnjutas på en badort. En och annan välsituerad Malmöfamilj hade kanske besökt Varberg eller Gustavsberg vid Uddevalla. Men den mest frekventerade skånska badorten var vid denna tid Ramlösa där brunnsdrickningen kunde kompletteras med uppfriskande och helande ”saltsjöbad, såväl i hus som uti vagnar på engelska sättet inrättade till bad i öppna havet”, som det formulerades i en annons från början av 1800-talet.

I Malmö var det vid denna tid mest den manliga ungdomen som lögade sig i havet. Hamnpirarna, stranden norr om Slottet (idag Citadellsvägen) och utanför fästningsvallen öster om hamnen (Malmö central med spårområde) där vattnet var grunt. Generaldirektören Ludvig B Falkman (1808-1891)  berättar i ”Minnen från Malmö” att han som ung påg lärde sig simma i den så kallade Kalvhagen, det vill säga strandkanten vid västra hamnpiren – ungefär där gamla hamnkontoret nyligen förvandlats till World Maritime University.

Falkman härleder vikens namn till  alla de öronmaneter (sjökalvar) som samlades där, men nämner också två stengrund som kallades Kon och Kalven.

Mandomsprovet för pågarna i Kalvhagen var att simma ut till ”Sparbössan”, det vill säga till den (misslyckade) is- och vågbrytare som tillkom på sent 1830-tal.

Första kallbadhuset inrättades 1819 då handlanden Hans Thomson jr öppnade en badinrättning vid östra hamnpiren, som då bara var en smal landtunga ut längs dagens Skeppsbron. Detta bad, även benämnt badpråm, erbjöd för första gången (betalande) damer möjligheten till havsbad.

Tjugo år senare berättas det om en badinrättning, även den på östra piren, där hotelldirektören J M Frick (som drev föregångaren till Kramer) erbjöd salta bad med rätt – enligt tillståndet – att också servara ”thé, kaffe, choklad med därtill hörande bröd och bakelser, samt seltzer och sodavatten, dock endast till bättre personer, till förekommande av vad man kallar krogrörelse”.

Stadsläkaren doktor Gustav Bergh som på sin gård vid Stortorgets västra sida hade öppnat ett varmbadhus, inrättade också på 1840-talet två nya kallbadhus. Det ena döptes till Tritonen (efter havsguden Poseidons son) och det andra som var avsett för damer fick det vackra namnet Aux Belles. Det kvinnliga badet fick för övrigt god publicitet sedan drottningen Josefina och prinsessan Eugénie begagnade badet 1849.

I en annons i Snällposten relaterad till det kungliga besöket samma år beskrivs badet som följer:

”På silvervit sandbotten leker cristallklara vågen och med behagligaste sval­ka inbjuder till den mest uppfriskande och hälsosamma njutning mot sommar­värmens smäktande hetta; och i de smånättaste toiletterum framför gyllne speglar kan avlagda toiletten åter bringas i sitt förtjusande skick, och allt detta mitt sköna herrskap för endast 18 skilling i halvtimman.”

Flera badhus kom med tiden att inrättas i hamnen. Det andra badhuset för damer döptes till ”Amphitrite”. Herrar kunde uppsöka ”Najaden” eller ”Aeolus”, eller ”Neptun” som låg på västra kajen.

Alma Falkman, en brorsdotter till  Ludvig B Falkman, berättar i ”Gamla minnen från 1860- och 70-talens Malmö” att det på östra hamnsi­dan fanns ”ett lågt plank med fyra luokor eller grindar”, där man gick ned till de fyra badhusen. Planket kom också till nytta för damer att gömma sig bakom. På 1850-talet ansågs det nämligen vara opassande att bli sedd av någon herre på väg till badet.

Det första stora kallbadhuset i Malmö hamn invigdes på pingstdagen den 9 juni 1867. Tillsammans med det närbelägna och samtidigt uppförda varmbadhuset på Hans Michelsensgatan – med tre avdelningar, en för kalla och varma bad, en för ryska och en för romerska bad – utgjorde de Malmö romerska badanstalt. På kallbadet fanns olika avdelningar för herrar och damer med var sin stor simbassäng, men också privata småbassänger. Det fanns såklart restaurang. Och här kunde man lära sig simma, populärt inte minst bland flickor.

Då utbudet av ”fria bad” var begränsade inrättades 1893 två badskjul för 48 personer, ett för kvinnor i västra hamnen och ett för män i östra hamnen, kallat ”Tvåan” då entréavgiften var två öre.

Varmbadhuset var i drift fram till 1947 och revs i mitten av 1950-talet, medan Kallbadhuset redan 1897 låg i vägen för utbyggnaden av frihamnen. Byggnaden med brygga såldes till käppfabrikören C A Richter som återanvände en del av byggnationen vid uppförandet av Malmö Saltsjöbad/Ribersborgs kallbadhus, ungefär som vi känner det idag.

Läs också: Kallis, Ribban eller Saltsjöbaden. 

I hamnen uppfördes ett nytt kallbadhus, tillsammans med Strandpaviljongen på en ö i norra hamnen. Det blev ett populärt badhus som var i drift fram till andra världskriget. Under krigsåren blev detta hamnområde mer eller mindre avspärrat och badhuset förstördes under de stränga vintrarna.

Läs också: När Malmö närmade sig havet.

Även badskjulet ”Tvåan” fick flytta, flera gånger, på grund av hamnbyggnadsarbetena. Både herr- och damskjulet kom att ligga vid Stora Varvsgatan som vid seklets början delvis låg längs vattnet – idag på en utfylld yta, ungefär vid stapelbäddsrampen och ”Gängtappen” (Kockums gamla huvudkontor). Av allt att döma höjdes entrépriset till fem öre. Under trettio- och fyrtiotalen kom åtminstone herrarnas brygga att kallas ”Femman”.

På ”Femman” kunde arbetarna från Kockums, Oljehamnen och Stora valskvarnen ta ett skönt bad, skölja av sig svett och och damm efter arbetstiden. Men det var också småpågarnas favorit bland badplatser. Och på vintern var det hem för den vinterbadande ”Isbjörnarna”. När så ”Femman” stängdes flyttade ”Isbjörnarna” vidare till en hodda i kanalen vid Norra Vallgatan.

Under andra världskriget försvann också badplatsen i så kallade Saltsjön, det vill säga nedanför Kirseberg på andra sidan Västkustvägen. Kvar fanns emellertid Malmö saltsjöbad vid Ribersborg, och den badstrand som kom att bli allt mer utfylld.

Lär också: Stinkande hed blev Malmös hetaste badstrand. 

Till havsbaden ska också läggas det bland Malmöborna mycket populära kallbadhuset i Limhamn. Dit åkte man med Sillatåget och hästspårvag, senare direkt med spårvägslinje nummer 4. Limhamns Saltsjöbad tillkom 1900. Det byggdes sedan Limhamns badhus, uppfört 1890 vid Limhamns fiskehamn, förstörs av en storm.

Limhamns Saltsjöbad revs emellertid under senare delen av 1960-talet* för att lämna plats åt småbåtshamnen. Istället uppfördes Sibbarps saltsjöbad, lite längre västerut där det från 1900-talet till 1950-talet hade legat ett mindre badhus för kvinnor.

***

*) En vanlig uppgift är att badet stängde 1967. Så var för förvisso tanken, det hölls till och med en gravöl för stambadgästerna på restaurang Stranden. Men på grund av ovanligt fint väder förlängdes öppethållandet till försommaren 1968. Efter en sista dans på  bryggan skulle  Malmö brandkår elda upp hela badet. Men inte heller det blev av. ”Inte förrän i mitten av juli 1968 stängde Limhamns saltsjöbad definitivt. Badmästarparet Astrid och Hugo Johansson flyttade då över till Sibbarps badhus/saltsjöbad, som öppnade i augusti 1968. I september 1968 revs Limhamns saltsjöbad.” Tack till Kjell Strid för kompletterande uppgifter.

Läs mer: ”Något om friluftsbad i äldre tiders Malmö”, av Leif Ljungberg i Elbogen, Malmö kulturhistoriska föreningens årsbok 1992. ”Ribersborgs kallbadhus” av Anders Reisnert och Suzanne Pluntke. 

På det gamla kallbadhuset (1867-1897) fanns två avdelningar. På damavdelningen krävde flickornas baddräkter stora mängder tyg. På herravdelningen är det mer avklätt. Foto: Alvar Platen.
En familj kommer från ett stärkande bad på ”nya” kallbadhuset (1896-1946). Foto: A Marlow.
”Nya” kallbadhuset, sett från Strandpaviljongen, båda uppförda 1896.
Strandpaviljongen med ”nya” Kallbadhuset, båda från 1896.
”Nya” kallbadhuset sjunger på sista refrängen, 1946. Foto: Sydsvenskan.
”Nya” kallbadhuset (1896-1946) vid Strandpaviljongen i september 1945. Foto: Sydsvenskan.
Flygbild över hamnen, med ”Femman”  och dambadet. De två badet låg ungefär där Stapelbäddsrampen och ”Gängtappen” (Kockums gamla huvudkontor) återfinns idag.

 

Ur karta från 1936, med badskjulen ”femman” och dambadet utmärkt.
”Femma” raserades av isen 1911, men byggdes upp igen. Notera Oljehamnen i bakgrunden.
”Femman”, den kalla vintern 1911. Foto: VA-verket.
Bad vid ”Femman” på 1930-talet, ur Knut Hüngers fotoalbum.
Dopp vid ”Femman” på 1930-talet, ur Knut Hüngers fotoalbum.
Vinterbadarna ”Isbjörnarna” höll efter andra världskriget till i en hodda i kanalen vid Norra Vallgatan. I bakgrunden syns Ridhuset och Drottningtorget. Foto: Sydsvenskan.
Vinterbadarna ”Isbjörnarna” badade i Östra Hamnkanalen. Året är 1954. Foto: Sydsvenskan.
Malmö hamn Försvunna Malmö 16 januari 2016

Öresund – en gammal gräns

Fara över Öresund har vi gjort i alla tider. Men rörligheten har till och från varit mer eller mindre kringgärdad av bestämmelser. Här kö vid gamla tullstationen 1938. Foto: Sydsvenskan.

Gränsen mellan Skåne och Danmark uppstod 1658. Det var inte bara vattnet som begränsade den fria rörligheten över Sundet. Det fanns regler också.

Ordet gräns är ett låneord. Det kommer närmast från lågtyskans ”grense” som i sin tur är ett slaviskt ord. Gränser vad gäller nyttjanderätt av jord hade funnits länge. Men ett kungarike var under tidig medeltid inte så noga uppmätt. Först sedan kungens rätt allt mer kom att handla om att utkräva skatter och avgifter uppstod ett behov av gränsdragningar. Vilken kung hade rätt till vad?

Men landgränserna var ofta vaga, inte minst i fredstraktat. Lättare var det vid vatten. Fullständigt tullfrihet över Öresund rådde förvisso inte ens på den danska tiden, men borgerskapet i Danmark uppnådde tidigt befrielse från tull till kronan vid inrikes varutransporter, med undantag för större så kallade Skånemarknader.

De tydligaste gränserna förr var runt städerna, markerade med en stadsmur och portar med tullar, exempelvis vid Östertull och Södertull i Malmö. Vid dessa upprätthölls tydliga handelsregler och avgifter. Vid porten skedde också en viss identitetskontroll, beträffande människors ärende och rätt att passera, och då ofta med avseende på lösdriveri och tiggeri. Hamnen var också hårt kontrollerade, i syfte att utkräva tullavgifter, liksom den i Sundet passerande trafiken.

Under den sista danska tiden infördes även en allmän konsumtionsskatt som drabbade köpmännen i Malmö. Men det skulle bli än värre under det svenska styret, efter freden i Roskilde 1658. Att de nya herrarna ville göra Malmö till en så kallad stapelstad – med rätt att skeppa varor till utlandet – var en god nyhet, men det svenska skattesystemet med nytt tullreglemente – med nya taxor, regler och förbud – väckte stor irritation. Exempelvis var den svenska tullsatsen på spannmål högre än den danska. Därtill fick köpmännen betala utrikestull för danska varor.

De skånska krigen, som följde under senare delen av 1600-talet ledde naturligtvis till minskad rörlighet för människorna på båda sidorna av Sundet. Att Malmö blev en garnisonsstad innebar även det en ökad kontroll.

Gränsdragningar och utlandstrafik har alltid stimulerat till ökad smuggling. Sådant försiggick längs hela kusten, inte minst i Helsingborg där kvinnor och män under danska tiden livnärt sig på att föra ut smör och kött till Helsingör och återvända med lin och ull. Med svenskarna uppstod nu problem som löstes genom olika sätt att kringgå bestämmelserna.

Persontrafiken mellan Malmö och Köpenhamn började redan på medeltiden. Danske kungen Kristian II förordade år 1522 en öppen färja som roddes av åtta köpenhamnare och lika många Malmöbor. Att fara över Sundet kostade en skilling per person och tre skilling för en häst. År 1643 hade Kristian IV höjt priset till fyra skilling respektive tolv. Tjugofem år senare seglade en jakt med passagerare och post, medan gods fraktades med den manrodda färjan.

Den första ångbåten kom till Öresund 1819, men ”Caledonia” fick inte tillstånd att gå in i Malmö på grund av brandrisken. Frågan om ångbåtars vara eller inte vara, var till och med uppe i den svenska riksdagen. År 1824 öppnade istället en ny dansk linje för persontrafik med snabbseglande, så kallade paketbåtar. Först 1838 kom den svenskägda ångdrivna skonerten ”Malmö” att trafikera sträckan Malmö-Köpenhamn-Lübeck. Det öppnade för flera konkurrerande rederier som i drygt 160 år kom att korsa Öresund mellan de två städerna, fram till Öresundsbrons öppnade.

Hamnen innebar med tiden ett allt större flöde av inkomster och skatter. På order av den svenske kungen Gustav IV Adolf raserades försvarsmuren runt Malmö, och därmed tullarna Öster- och Södertull.  Det var också nu på tidigt 1800-tal som nationalstaten föddes i Europa, i betydelsen ett statligt anbefallt nationsbygge, en föreställd gemenskap och identitet.

Den gamla Sjötullkammaren som redan på 1770-talet låg på Norra Vallgatan, mellan Hamngatan och Frans Suellsgatan, ersattes på samma plats av en ny byggnad. Det var ett stenhus i tre våningar, som uppfördes 1835-36, med tjänsterum för tullförvaltning, arbetsrum med arkiv, stadsvåg och packhus. På andra sidan kanalen, en bit ut i hamnen låg, redan på 1810-talet ett tullvakthus. Därifrån höll man uppsikt och kontrollerade gods och inresehandlingar.

År 1856 hade Malmö centralstation invigts. Gods- och passagerartrafiken tog nya dimensioner och redan 1868 framförde Tullverket en önskan om en ny och större tullkammarbyggnad men det skulle dröja till 1875 innan det kom ett beslut i den riktningen. Den gamla byggnaden revs och året efter stod den nya klar, idag mer känd som Malmö börshus. I samma veva – eller något årtionde tidigare – hade tullvakthuset flyttat ut på Skeppsbron, i jämnhöjd med Jörgen Kocksgatan. Detta för att möta den tilltagande passagerartrafiken från utlandet, bland annat från Köpenhamn. Det fanns nu ett ökat behov av visitation.

Före 1800-talets mitt var det tillåtet att bränna sprit till husbehov. Men med tilltagande superi genomfördes olika reformer. Det skapade en marknad för smuggelsprit. Tullverket och polisen var med andra ord fullt sysselsatta med att stävja smugglingen över Öresund, både i liten och i större skala.

Inför den stora industriutställningen 1896 kom ett nytt tullvakthus, nu kallat tullvisitationslokal, att uppföras längre söderut, i jämnhöjd med Carlsgatan. I denna mycket vackra byggnad kom man att under två världskrig vara verksam med att kontrollera resande mellan Malmö och Köpenhamn. Smuggelgods i form av kaffe, smör, cigaretter och alkohol beslagtogs. Så också i den nya visitationlokalen som ersatte den gamla 1952 och sedermera kom att ligga vägg i vägg med flygbåtsterminalen.

Periodvis krävdes det också pass för att passera tullen.

I historisk fredstid var det i princip fritt att bosätta sig var man ville, i synnerhet om man var rik. Men det fanns ändå vissa restriktioner. Inte minst Sverige har en lång historia av att försöka styra bosättningar och invandring. Judar var längre förbjudna att bosätta sig i Sverige och det var först 1782 som de gavs tillåtelse att idka handel i bland annat Stockholm och Göteborg. Fulla medborgerliga rättigheter fick judarna först 1870.

Ett passtvång infördes i Sverige 1812. Alla medborgare måste ha pass för att förflytta sig mellan socknarna. På så sätt fick myndigheterna kontroll över den kringresande befolkningen: en tydlig inskränkning i friheten, men å andra sidan en begränsning som försvårade lurendrejeri och allmän brottslighet. Passtvånget avskaffades 1860. Istället kom lösdrivarlagen 1885.

Från 1860 och de följande femtio åren hade Sverige ett fritt migrationsutbyte med omvärlden. Det fanns inga större hinder för svenskar att resa in i andra länder, för att söka bosättning eller arbete. August Strindberg hade så vitt man vet inget pass.

Stora delar av Sveriges befolkning emigrerade till Amerika, men även till andra länder. Inte minst fattiga skåningar sökte sig till fagra löften i Danmark och högre löner i Nordtyskland. Mellan åren 1850 och 1920 utvandrade cirka 250 000 svenskar till områden som Jylland och Schleswig-Holstein. Mellan Malmö och Köpenhamn rådde ett ständigt pågående utbyte av arbetskraft och tjänster.

Men så, av rädsla för spioneri och andra främmande aktiviteter under första världskriget, återinfördes passtvånget 1914. Från 1926 skulle dessutom passet förses med ett arbetstillstånd. Detta för att skydda den svenska arbetsmarknaden. Tydligen undantogs emellertid Skåne. Passtvånget mellan Sverige och Danmark upphävdes 1930 och kom åter under andra världskriget.

Utlänningslagen från 1954 reglerade migrationsrätten och innehöll bestämmelser om under vilka villkor utländska medborgare fick vistas och bo i Sverige. Samtidigt ingick Sverige en passunion med grannländerna vilket innebar passfrihet och fritt arbetstillstånd inom de nordiska länderna.

Med Sveriges inträde i EU 1995 infördes fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital mellan alla medlemsländer.

Tullbevakningskontoret, numera Malmö börshus. Bilden från 1920-talet. Foto: Sydsvenskan.
Östra Kajgatan med Tullvisitationshuset, någon gång mellan 1896 och 1907.  Foto: Sydsvenskan.
Fyra tullare framför den gamla ångfärjestationen 1920. Till vänster står kammarskrivaren Axel Bergström, till höger om honom tullstationens chef. Till höger står kammarskrivaren Radetzky. Foto: Sydsvenskan.
Inresande med Köpenhamnsbåten kontrolleras noga. Foto: Sydsvenskan.
Passkontroll. Foto: Sydsvenskan.
Den gamla tullvisitationslokalen på Skeppsbron underhålls efter krigsåren, 1945. Foto: Otto Ohm/Sydsvenskan.
En tullare har hittat gömd smuggelsprit på ett fartyg. Året är 1950. Foto: Sydsvenskan.
Beslagtaget smuggelgods. 1950. Foto: Sydsvenskan.
Tullen 1952. Foto: Sydsvenskan.
Nya tullbyggnaden vid Öresundsbåtarna 1952. Foto: Sydsvenskan.
Nya tullvisiationen 1952. Foto: Sydsvenskan.
Malmö hamn Försvunna Malmö 3 augusti 2014

Pressklipp 3 augusti 1914

Klipp ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten 3 augusti 1914.

Inställd regatta. Baltiska spelens tredje tävlingsperiod med en segelregatta i Malmö hamn 6 till 9 augusti avblåstes på grund av krigsutbrottet.

För regattan hade som bekant vidtagits omfattande anordningar. Många hederspris hade skänkts och kronprinsessan hade lofvat att förrätta prisutdelningen.

Nu får emellertid allt inställas till dess bättre tider komma och då kan måhända regattan hållas, ehuru i förändrad form”.

Läser mer om Baltiska spelen här och här.

Malmö hamn Försvunna Malmö 3 juli 2014 • Uppdaterad 29 juni 2014

Pressklipp 3 Juli

Grafik ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten 3 juli 1914.

En tävling att ro i hamn. Under Baltiska spelen arrangerades roddtävlingar i Malmö hamn. Dagen före första startpistolsskottet brann av publicerade Sydsvenska Dagbladet Snällposten denna grafik med en roddbana i hamnen och åskådarplatser längs Frihamnskajen.

Förberedelserna inför tävlingarna hade bedrivits med stor intensitet, ambitionerna var höga men kom inte fullt att infrias.

I ”Officiell berättelse öfver Baltiska utställningen” läser vi: ”En vacker seger kunde svenskarna dock inregistrera, nämligen i loppet för utriggade åttor, och aldrig förr torde svenskarna hafva haft ett sådant lag ‘i elden’, både med afseende på den fysiska förmågan och den på det mest detaljerande sätt genomförda engelska stilen. Tiden i detta lopp 6 min. 23 1/5 sek. får också anses mycket god med hänsyn till den något besvärande hettan och sjögången.

Malmö hamn Försvunna Malmö 20 november 2013

Hamnkontoret, det gamla och det nya

Det kom ett vackert fotografi med posten idag. Bilden som vi gärna vill bjuda på är inskickat av Bosse Garms. Den är hämtad från hans föräldrars gamla fotoalbum. Han vet inte när fotografiet är ifrån. Det vet inte vi heller med säkerhet. Men den är tagen från Järnvägsbron (numera Suellsbron) och kanske så tidigt som 1910 då den nya Hamnförvaltningen togs i bruk. Bygget påbörjades 1908 efter ritningar av Harald Boklund.

Det västra släpstället i nederkant känns igen från äldre bilder. Om det gamla hamnkontoret till vänster i bild kan man läsa här.

Malmö hamn Försvunna Malmö 22 juli 2013 • Uppdaterad 12 december 2014

Minnen från båtklubben

1949. Strandpaviljongen är borta. Kvar finns båtklubbhuset (till höger) som 1958 blir nya Strandpaviljongen. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Gunilla Thydell som har försett oss med viktig information och bilder till artikeln om Strandpaviljongen och Malmö Yachtklubb fastnade för denna arkivbild i den efterföljande bloggen.

Hon skriver: ”Klubbhuset syns ju tydligt till höger och hur det vilar på pålar, precis som jag minns. Framför ser man ett litet vitt hus med toppigt tak och vid sidan står en båt på land som är täckt av en presenning. Inne i det här lilla huset byggde min pappa en liten jolle till mig, som jag skulle få om jag lärde mig simma. Men jag lärde mig inte simma förrän jag blev 10 år och då hade han tröttnat och gav bort den till någon annan, tyvärr. Båten som står under presenningen byggdes under många år av “farbror Lasse”, som jobbade som någon sorts förman på Kockums. Den tog lång tid att bygga, för Lasse var glad åt både flickor och flaskor. När han en dag skulle sjösätta den, så var den inte helt sjösäker utan fick slagsida och Lasse vadade under klubbhuset för att få styr på den, förtvivlad och i upprorstillstånd. Det lyckades visst aldrig att bli en riktig båt av den. Likaså nere vid stenarna vid sjökanten där fångade vi de här krabborna jag berättat om. Spännande och äventyrligt!”

Bilden tagen 1989. .Foto: Sydsvenskans arkiv.

Även denna bild (till höger) fångar Gunilla Thydells intresse: ”På ett av fotona från din artikel där man flyttat Hamnpaviljongen och ser en liten bit av vågbrytaren som är kvar, där kan man även se den bunker som låg där nere vid kajkanten. Här satt jag ibland ensam och lekte eller filosoferade för mig själv och ibland var vi flera ungar som hittade på någon lek. Mellan bunkern och gamla klubbhuset låg en slipers där man sjösatte eller drog upp sina båtar för hand.”

Sist och inte minst en glad och somrig vykortsfärgbild från lyckliga dagar, efter klubbhuset blivit restaurang men innan paviljongen flyttades till dagens plats.
Malmö hamn Försvunna Malmö 14 juli 2013

Hamnpaviljongen när det begav sig

På sextiotalet var Hamnpaviljongen en het krog. Om somrarna var varma, vill säga.

– Om det regnade kom det inte en käft, berättar Knud Bülow som 1965 tog över krogen efter Hotell Kramer.

Knud Bülow hade också framgångsrikt  drivit dansrestaurangen Erikslust i flera år. Han visste hur viktigt det är med marknadsföring. Därför fick fotografen Henning Stenberg i uppdrag att ta en serie bilder för att promota Hamnpaviljongen.

Dessvärre saknar vi namn på modellen.

 

Malmö hamn Försvunna Malmö 13 juli 2013 • Uppdaterad 19 januari 2014

Klubbhuset som blev paviljong

I historieböckerna brukar det stå att när den gamla Strandpaviljongen i Malmö hamn revs uppfördes Hamnpaviljongen ungefär på samma plats. Det är inte en korrekt beskrivning. Delar av Hamnpaviljongen är betydligt äldre, huset uppfördes som klubbhus åt Malmö Yachtklubb på sent 30-tal. Tack vare Gunilla Thydell som förmedlat värdefull information och bilder kan vi i denna artikel reda ut förloppet.

Här några fler av hennes bilder. Följt av några andra kompletterande foton ur Sydsvenskans arkiv, i kronologisk ordning.

Lustbåtshamnen vid Strandpaviljongen 1935. Foto: Kjell Thydell.
Medlemmen Einar Thydell med vegamössa utanför Malmö Yachtklubbs första klubbhus, beläget norr om Strandpaviljongen. Bilden är tagen före 1936. Foto: Kjell Thydell.
Hulda Thydell med hunden Kara på bryggan nedanför Strandpaviljongen och MYK:s första klubbhus. Bilden är tagen före 1936. Foto: Kjell Thydell.
En av medlemmarna i MYK med hunden Kara. I bakgrunden ses kallbadhuset. Bilden är tagen före 1936. Foto: Kjell Thydell.
Det andra klubbhuset byggdes för Malmö Yacht Klubbs räkning på samma plats som det första. I bakgrunden syns Strandpaviljongen. Foto: Kjell Thydell.
– När jag var barn låg den fina Strandpaviljongen kvar, där vi ungar kunde leka och ha kul, berättar Gunilla Thydell vars far och bröder var medlemmar i båtklubben. På denna bild från 1939 ses båtklubbens gamla klubbhus (det andra) till vänster, det nya klubbhuset (som senare blev restaurang och så småningom Hamnpaviljongen) vid Strandpaviljongen till höger. Foto: Kjell Thydell.
Signalmasten som stod utanför det allra nyaste klubbhuset, enligt uppgift skänkts av en ingenjör Lundström. Foto: Kjell Thydell.

 

1945. Det gamla kallbadhuset for illa under kriget och revs något år senare. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1949. Strandpaviljongen ligger övergiven. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1950. Strandpaviljongen rivs. Härifrån ser man att taket har plockats av. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1950. Strandpaviljongen är borta. Kvar finns båtklubbhuset (till höger) som 1958 blir nya Strandpaviljongen. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1958. Det gamla klubbhuset har blivit nya Strandpaviljongen. Men blott för något år. Huset flyttades i början av sextiotalet. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1965. Det gamla klubbhuset flyttades, byggdes till och blev Hamnpaviljongen i början av sextiotalet. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Fler bilder finns i förra blogginlägget.

 

 

Malmö hamn Försvunna Malmö 12 juli 2013 • Uppdaterad 19 januari 2014

Paviljongen nu och då

I Ragnar Gustafsons numera klassiska ”Malmöbilden – Nu och Då”, utgiven av Sydsvenskan 1989 ställs en bild av Strandpaviljongen mot en nytagen bild av Hamnpaviljongen. Husen ligger inte på samma plats, men piren (som numera är helt borttagen) känns igen och låg alltså ytterst i hamnen med en liten fyr.

NU. Bilden tagen 1989 och från ungefär samma ställe som den gamla bilden nedan. Foto: Sydsvenskans arkiv.
DÅ. Strandpaviljongen med kallbadhuset i yttre hamnen. Foto: Sydsvenskans arkiv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nedan lite fler arkivbilden på den vackra Strandpaviljongen, som en apritretare inför ett större historiskt reportage.

 

Kategorier

Senaste kommentarer