Annons:
Möllevången Försvunna Malmö 17 december 2016 • Uppdaterad 24 december 2016

När Möllevången var åkermark

Är det inte Moriskan där borta? Jo, så är det. Men var kommer hästarna ifrån?

Idag utgör Möllevångstorget kärnan av Möllevången. Så har det inte alltid varit. Förr var det Möllevångsgården – även känd som Suellska villan eller Lugnet uti Möllewången – med sin parkanläggning som låg mitt på vången. Gårdens corps de logi (huvudbyggnaden) ligger ju som bekant ännu kvar i hörnet av Barkgatan och Parkgatan, och dess trädgård kallas numera Folkets park.

Möllevångsgården den äldre, som den såg på 1890-talet. Till höger syns den ekonomibyggnad som brann 1901. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Läs mer: Lugnet uti Möllewången.

Lustigt nog ligger den del som gett namn åt Möllevången numera i delområdet Rådmansvången. Möllorna låg nämligen närmare staden, i vångens nordvästra hörn, det vill säga i kvarteret Korpen och vid Mjölnaregatan.

En annan del av det äldre Möllevången återfinns i dagens delområde Västra Sorgenfri. Längs Spånehusvägen (som ledde till Spånhusen) låg Tobakshusen på Tobakslyckan. Sannolikt odlade man tobak i området, liksom man odlade raps vid Rapshusen på Föreningsgatan. Redan på 1600-talet odlades det tobak i Malmö och Frans Suell den äldre anlade ett Tobaksmanufaktori 1726.

Det var hans sonson Frans Suell d y (1744–1817) som förutom att driva tobaksfabrik på Västergatan, och ta initiativ till att bygga hamnen, köpte mark på Möllevången och lät uppföra Möllevångsgården och dess park. När han avled tog svärsonen Lorens Kockum över ägorna. År 1832 förvärvades Möllevången av Petter Gustaf Barkman (1788-1863), bror till apotekaren Johan Fredrik Barkman. Den senare lät göra en fashionabel brunnsinrättning av Möllevångsgården och dess park. En rest av denna hälsobringande anläggning ligger än idag inne i Folkets park med baksidan mot Parkgatan – precis vid korsningen med Möllevångsgatan.

Läs mer: Varför heter det Moriskan?

Trenden att ”dricka brunn” blev kortvarig, åtminstone här. Petter Gustaf Barkmans svärsönerna Erik och Hans Friis tog över Möllevången. Ägan kom senare att övergå till konsuln Ernst Friis (son till Hans), som i sin tur avyttrade själva gården. Den kom att nyttjas på andra sätt, bland annat av A W Nilssons korg- och barnvagnsfabrik.

Läs mer: Facklig kamp och blodigt allvar. 

Åkrarna runtenom odlades alltjämt. När gårdens ekonomibyggnader brann 1901 flyttade lantgården till Tobakslyckan, på en tomt som i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet ägdes av skönfärgaren Nils de la Rose (1739–1806) – vars släkt gett namn åt Larochegatan. På Tobakslyckan lät han sannolikt odla olika växter att färga sina tyger med.

Möllevångsgården den yngre, vid Spånehusvägen runt 1903. Notera Moriskan i fonden mellan byggnaderna. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Den nya gården som låg längre österut, där Spånehusvägen möter Ronnebygatan och Falsterbogatan, var en låg, vitkalkad envåningsbyggnad med namnet ”Möllevången” i svarta bokstäver på gaveln. Då hade ännu inte Amiralsgatan fått den dragning den har idag och där Amiralen skulle uppföras låg det fortfarande åkrar.

En lantarbetare, en harv och två hästar. I bakgrunden ligger Moriskan i Folkets park. Bilden är sannolikt tagen tidigt 1920-tal, innan bergochdalbanan uppfördes och många år innan Amiralen byggdes. Foto: Oscar Brogardh.

Fram till sin död 1918 är det ännu konsuln Ernst Friis som är stor markägare i området och innehavare av nya Möllevångsgården. Så sent som 1922–23 står gården noterad på Fastighetsaktiebolaget Friis.

Läs mer: Happachska villan före Arbetet.

Gården i kvarteret Rodret revs 1938 för att ge plats åt Arbetarnas bildningsförbunds nya hus. ABF som dittills hållit till i den Happachska villan på Bergsgatan ville göra ny- och tillbyggen. Samtidigt behöver Arbetet ett nytt förlagshus. Man gjorde en rockad. Byggmästaren Hugo Åberg som deltog i ett sammanträde med ABF:s styrelse var villig att sälja en tomt han ägde, där nya Möllevångsgården låg.

Samma år, 1938, uppfördes byggnaden som står där än. Sedan dess har Möllevången förskjutits söderut.

Nya Möllevångsgården rivs för att lämna plats åt ABF:s nya lokaler på Spånehusvägen. Året bör vara 1938. Foto: Gotthard Henrichsén.
Här på Spånehusvägen 47 låg Möllevångsgården den yngre. Foto: Hussein El-Alawi/Sydsvenskan.

*********************************************

Bakgrund till bilderna:

Läsaren Jan Henrichsén hörde av sig till Försvunna Malmö 2013. Han visade några fina privata bilder, tagna av pappa Gotthard Henrichsén. Av de bilderna blev det tre blogginlägg, ett om Branteviksplan, ett om de amerikanska bombplanen på Bulltofta och ett om utsikten över korsningen Nobelvägen och Spånehusvägen

Men det var en bild som förbryllade, föreställande en gård som höll på att rivas. När, var och varför? För att bringa klarhet lade vi ut bilden på Facebook, närmare bestämt i gruppen ”Malmö – ett historiskt perspektiv”. Det blev inte bara napp, inlägget utvecklades också till en intressant tråd. Resonemanget kan läsas här

Plötsligt en dag dök det upp andra fotografier från annat håll. Det var ”Gunnel i Kalifornien”, en Malmöbo i förskingringen, som mejlade redaktionen. Bland hennes bilder fanns det i synnerhet en som väckte vårt intresse. Den unika bilden föreställer en lantarbetare, troligen Gunnels fars kusin med efternamnet Norlin, som harvar jorden på Möllevången, framför Moriskan på Folkets park. 

Möllevången Försvunna Malmö 23 november 2014

Happachska villan före Arbetet och Stadsarkivet

 

Happachska villan i hörnet av Bergsgatan och Friisgatan. Bild ur boken ”Omöjligt finns inte – ABF Malmö 75 år”, av Erik Eriksson.

Malmös arv finns på stadsarkivet, numera i nya lokaler. Det första arkivet inrättades 1903 i Rådhusets källare. Nästan sextio år senare flyttade man till Gamla Riksbankshuset, i folkmun kallad ”Pittahuset” på Östergatan. År 1991 flyttade arkivet till Västra hamnen.

Ny adress är Bergsgatan 20. I ett hus, på en tomt som inte saknar historia.

För tvåhundra år sedan var marken en äng eller åker alldeles utanför den västra parkanläggning – den östra blev så småningom Folkets park – som tillhörde Frans Suells sommarvilla Lugnet, även kallad Möllevångsgården.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet präglades de omgivande kvarteren runt Bergsgatan, Friisgatan och Barkgatan av flertalet fabriker. En av dem var Happachs tvålfabrik. Grundaren Wilhelm Happach kom ursprungligen från Tyskland och var född i Sachsen 1819. I slutet av 1850-talet flyttade han till Ystad och fick anställning som verkmästare vid en såpfabrik som han efter några år övertog. År 1879 etablerade han en ny fabrik på Stora Kvarngatan i Malmö som övertogs av sonen Max. Han hade ärvt sin fars stora arbetsförmåga och skicklighet, och utvecklade såp- och tvålfabriken till en av de främsta i sitt slag i södra Sverige.

År 1897 revs den gamla fabriken och en ny i fyra våningar byggdes vid Bergsgatan. I anslutning till den, i hörnet av Bergsgatan och Friisgatan byggdes en stor villa med nio rum. Där bosatte sig Max Happach och hustrun Hilma som blev änka redan 1900. Paret fick inte mindre än åtta barn på sex år!

Uppenbart räckte inte fabrikslokalerna på Bergsgatan till. Nya kom att uppföras på Nobelvägen (i kvarteret Brännaren) och 1920 slog man ihop Malmö Oljeslageri och Happachs Såpfabrik till kort och gott MOHAB.

Happachska villan blev av allt att döma bebodd av familjen fram till mitten av 1920-talet. År 1927 köptes villan av Arbetarnas bildningsförbund. ABF letade efter ett nytt studiehem som ersättning för de gamla vid Södertull. Villan kom väl till pass, intresset för utbildning ökade. Bland annat hade 34 strejkande arbetare från A W Nilssons barnvagnsfabrik på Parkgatan startat två studiecirklar.

Tio år senare hade den Happachska villan blivit för liten för ABF-avdelningen. Man hade börjat skissa på möjligheten att bygga nytt. Men i samma veva hade även tidningen Arbetet som grundades 1887 börjat växa ur sin gamla redaktion på Skolgatan, vid sidan om dåvarande Folkets hus, senare Ungdomens hus.

Tryckeribolaget Framtiden som gav ut Arbetet, hade köpt granntomten till ABF-hemmet men det visade sig nu att den var för liten för deras behov. Kunde ABF och Arbetet samsas i samma nybyggda lokaler?

Det hela slutade med att ABF flyttade, in i ett nybyggt och ändamålsenligt hus på Spånehusvägen som invigdes 1939. I början på 1940-talet flyttade Arbetet till ett sprillans nytt tidningshus mitt i arbetarrörelsens starkaste fästa på Möllevången, uppfört efter ritningar av Carl-Axel Stoltz.

Där hittar vi nu Malmö Stadsarkiv, och snart Folkets Bio.

Ursnitt ur karta från 1904.
Arbetets nya tidningshus.
Ett av nio studierum hos ABF i Happachska villan. Bild ur boken ”Omöjligt finns inte – ABF Malmö 75 år”, av Erik Eriksson.
Möllevången Försvunna Malmö 7 oktober 2014 • Uppdaterad 13 oktober 2014

Jesusparken – den eviga frågan

Någon sanning om Jesusparken finns väl inte. Nyligen konstaterade jag i en artikel att av alla teorier om uppkomsten av Falsterboplans smeknamn är kanske den om det strandade kyrkobygget troligast. Det finns belägg för det.

Men fakta är en sak, minnen något annat. Minnen kan vara kollektiva, men ofta är de selektiva. Barn- och ungdomsminnen kan vara olika beroende på relevans, sammanhang och inte minst olika i tid. Då platsens namn är inofficiellt finns det ingen hård fakta att luta sig mot. Det uppkomna namnet kan därmed associeras till olika händelser.

Konstnären Robert Wahlström – tillika initiativtagare till den populära gruppen ”Malmö – ett historiskt perspektiv” på Facebook minns Jesusparken från sin uppväxt på Möllevångsgatan under första halvan av 1960-talet:

”Vad man sällan för fram i historiska perspektiv, är den mytbildning som kan växa fram genom åren och med vilken kraft den vinner överdrivet erkännande. /…/Frälsningsarmén var en stor och påverkande organisation kring Möllevången när jag växte upp. /…/ Man hade stående musikuppträdande på Möllevångstorget och det fanns inte en helg utan att ”Jesus älskar alla barnen ♪” dånade ut mellan alla stånden. Det var en sådan där ljudkuliss som kan dröja sig kvar i minnet med stor styrka.

Om uppträdandet på torget hade en allmän inriktning med insamling och lockande framtoning, så var Jesusparken en riktad verksamhet åt alla fyllon i området som samlades här när inte ölschappen var öppna. Jesusparken var inte ens ett allmänt epitet när jag växte upp här. Men det förekom och hade sina rötter i just musikutövningen som Frälsningsarmén framförde här. Mellan varven försökte man sig med personliga samtal där man påtalade det stöd man kunde få genom ett medlemskap i någon av kårerna. /…/

För gemene man knallade livet på som vanligt utan att man tog till sig budskap eller inställning eller ens anammade något namnepitet för denna lilla parkbit. Men även jag välkomnar ett epitet på en gemensam plats i det g:a Malmö. Men stort var det inte då det begav sig.”

Ingrid Åberg har också delgett oss ett minne:

I hörnet av Ystadsgatan och Falsterbogatan, vid planteringen hade min morfar kiosk från någon gång i början på 40-talet och fram till mitten av 60-talet. Min mor stod i kiosken och jag fick gå dit när jag slutade skolan för dagen.

Det är riktigt att det fanns som någon skrivit en ingång från Ystadsgatan och en ingång från Falsterbogatan- Simrishamnsgatan. I folkmun sa man ‘planteringen’, Jesusparken måste ha kommit till senare.

Björn Sörensen har ett tredje minne om Jesusparken:

”Under sent 40-tal, kanske något in på 50-talet, en för oss barn, då äldre man höll till i denna park. Han omkring i södra delarna av stan, men togs sig ganska ofta upp till allén Kungsgatan gåendes, men ibland med cykel. Alltid klädd i en grå trenchcoat och stor grå hatt. Axlarna var alltid bemängda med massor av mjäll. Vi kallade honom för ‘Kal de snöar’. Men ibland också för ‘Jesus’ , där för att han också hade mycket långt grått skägg, likt Messias. På så vis, eftersom han höll till på Falsterboplan, fick parken heta och kallades ‘Jesusparken’.”

För att få korn på originalen i det svunna Malmö konsulterar vi Thorvald Sjöströms bok ”Minns Du dom än…”. Här hittar vi vittnesmål om ”Kal de Snöar”, en man med lång rock och vitt hår som ofta höll till på Öster. Dock ingenting om att han skulle besväras av mjäll. Däremot att han hade en sångbok om Snövit, att han möjligen hette Karl Winter alternativt Carl de Sneer.

Enligt samma bok var ”Jesus” en annan gubbe. Han färdades på en skramlande cykel och hemsökte malmöborna med religiösa sånger och förkunnelser. Ibland släppte han styret och ropade ”Jesus styr min cykel”, innan han rasade i backen, skrattade och reste sig. Han höll också till på Öster men sågs också vid Södervärn. Dock ingen uppgift om vare sig mjäll, långt hår eller bostadsort.

Därmed kan vi sluta oss till att den ense minnesbild sällan stämmer överens med den andres. När det handlar om mytologi är alla sanningar giltiga, en del mer eller mindre sannolika än andra.

Möllevången Försvunna Malmö 13 september 2014 • Uppdaterad 28 oktober 2014

När det kokta valfläsket var stekt

Valfläsket var magert förr.

Det som idag kan kännas som en plikt var för hundra år sedan långt ifrån en rättighet. Den politiska valfriheten har en kort och föga jämlik historia. En som i Malmö kämpade för kvinnornas rätt var Anna Stenberg.

* * *

När Skåne blev svenskt 1658 hade vi inget val.

De fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder, höll tillsammans med kungen riksdag i Stockholm. Ståndsindelningen tillkom på 1400-talet efter en tysk förebild. I Malmö och i andra svenska städer med egen jurisdiktion var magistraten det högsta styrande organet, sammansatt av borgmästare och rådmännen. Magistraten var en statlig myndighet.

Efter kommunreformen 1862 överfördes flera av magistratens uppgifter till en vald stadsfullmäktige och dess förvaltningsorgan. Fyra år senare, 1866, ersattes ståndsriksdagen av ett tvåkammarsystem. Den första kammaren var ett slags ”överhus” eller en sorts ”senat” och valdes av landstingen vilket gav det högre borgerskapet och adeln ett starkt inflytande.

Till andra kammaren hade endast män över 21 år rösträtt. De skulle därtill tjäna minst 800 kronor per år, ha förmögenhet eller äga jordbruksfastighet till ett visst värde.

Också kommunalreformen från 1862 skapade ett valsystem som gynnade den förmögna och jordägande delen av befolkningen, men som gav ogifta kvinnor och änkor med egen inkomst rätt att rösta (gifta kvinnor ansågs inte myndiga). År 1871 var endast 17 procent av Malmös befolkning upptagna i röstlängden, vilket gav upphov till hård kritik med organiserade protestaktioner, så kallade folkriksdagar. Socialdemokraterna manade till rösträttsstorstrejk år 1902. Av 120 000 strejkande fanns 12 000 i Malmö.

Under 1800-talets slut och 1900-talets början genomgick landet en stor förvandling från jordbrukssamhälle till modernt industrisamhälle. Lottlösa, unga män och kvinnor från landsbygden sökte sig till Malmö för att söka arbete. På tjugo år, mellan 1895 och 1915, mer än fördubblades stadens befolkning. År 1910 var nästan hälften av 10 000 fabriksarbetare kvinnor. Denna arbetskraftsinvandring fick staden att expandera med våldsam kraft och satte fart på nya sociala och politiska rörelser. Rösträttsfrågan blev särskilt brännande.

* * *

Genom reformer och grundlagsändringar i riksdagen 1907-1909 genomfördes en övergång från en ojämnlik och inkomstbaserad röstskala till ett så kallat proportionella valsystem för andra kammaren, det vill säga lika rösträtt för män som fullgjort värnplikt erlagt skatt till både stat och kommun i minst tre år. Fängelseinterner och de som var omhändertagna av fattigvården var exkluderade.

Även gifta kvinnor (tidigare endast ogifta och änkor) fick då kommunal rösträtt, förutsatt att inkomstkraven var uppfyllda. Bolag förlorade däremot sin rösträtt. Rösträttsåldern höjdes till 24 år.

En ändring i bevillningsförordningen 1908 medförde att kvinnor blev valbara till samtliga kommunala förtroendeuppdrag, alltså också till stadsfullmäktige.
Kvinnorna kom att mobilisera inför det alltjämt inkomstbaserade kommunalvalet hösten 1910. Kvinnor med en förtjänst över 10 kronor kunde skaffa sig en så kallad debetsedel och bli röstberättigad om båda makarnas samlade inkomst uppgick till totalt 500 kronor. Därmed kunde en majoritet av kvinnorna skaffa sig en kommunal rösträtt redan 1910.

Malmö FKPR (Föreningen för Kvinnors Politiska Rösträtt) och andra kvinnoföreningar presenterade under ett möte namnen på partiernas kvinnliga kandidater. Kampen för jämlikhet och rösträtt var ännu framför allt en borgerlig fråga. Det borgerliga partiet valde enhälligt fröken Anna Herslow. För liberalerna kandiderade folkskolelärarinnan Stina Hellberg och handelsidkerska Kristina Frank. De fåtaliga socialdemokratiska kvinnorna ansåg att Anna Stenberg var en given kandidat. De 200 närvarande kvinnorna bildade en kommitté som bland annat bestod av Maria Cronqvist, Anna Eurenius och Elisabeth Quensel, och författade en skrivelse som resulterade i att Ebba Lindercrona valdes in i styrelsen för Malmö allmänna valmansförening.

Röstlängden till 1910 års kommunalval upptog drygt 25 000 malmöbor. Av dessa ströks 27 procent, vanligen på grund av skatteskulder och främst då från de lägre sociala samhällsskikten. Av resterande var det endast 40 procent som nyttjade sin rösträtt, till övervägande del fattiga. Drygt 3 000 röstade socialdemokratiskt, lite mer än 2 500 la sina röster på högern och 781 på liberalerna. Den alltjämt inkomstgraderade rösträkningen gjorde emellertid att högern ändå vann valet med dubbelt fler röster.

Likväl valdes socialdemokratiska Anna Stenberg in som första kvinna i Malmö stadsfullmäktige 1910. Men förtroendeuppdraget kostade henne arbetet. Hon blev omedelbart avskedad som sköterska på Malmö hospital. Istället fick hon försörja sig som handelsidkerska, sålde ost i saluhallen på Föreningsgatan.

Nästa kvinnliga fullmäktige blev Kristina Frank från Frisinnade partiet 1912. Anna Herslow från Borgerliga partiet fick en plats 1913.

År 1918 avskaffades den kommunala rösträttsskalan och under trycket av den revolutionsvåg som skakade Europa vid slutet av första världskriget beslutade riksdagen den 24 maj 1919 om allmän och lika rösträtt även för kvinnor till andra kammare. Den som var yngre än 23 år, som var satta i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller under straffpåföljd fick däremot inte utöva sin rösträtt.

Kommunalvalet 1919 som var det första ”fria” valet innebar ett genombrott för den kvinnliga representationen i fullmäktige. Den nya allmänna rösträtten för män och kvinnor – som alltså kom att gälla valet till riksdagens andra kammaren först 1921 – innebar även en genombrytning för socialdemokratin. På riksplanet blev Hjalmar Branting – riksdagsledamot sedan 1889 – stadsminister 1920 och kunde efter valet 1921 befästa Socialdemokraternas ställning.

I kommunalvalet i Malmö 1919 tog Socialdemokraterna 34 av 54 mandat. Muraren Nils Persson blev den förste socialdemokratiske ordföranden i stadsfullmäktige, där han varit ledamot sedan 1902, en post som han behöll fram till sin död 1927. För övrigt var Nils Persson den enda socialdemokraten bland de 46 ledamöterna i styrelsen för Baltiska utställningen 1914. År 1935 fick han en plats uppkallad efter sig i Malmö: Nils Perssons plan vid Mariedalsvägen.

Att nominera kvinnor till valbar plats till kommunalvalet var en självklarhet för samtliga partier på 1920-talet. Goda relationer till kvinnorörelserna var av vikt, men det var också en fråga om att vinna kvinnliga röster.

Då fanns det ett brett samförstånd mellan borgerliga och vänsterorienterade kvinnoföreningar, vad gällde krav rörande kvinnors rättigheter och sociala villkor. Manliga fullmäktigeledarmöter hade inte några större problem med motioner som syftade till att höja kvinnors kompetens, så länge det rörde hushållssysslor och dylikt. Större motstånd mötte kvinnorna i frågor som hotade männens privilegier och domäner.

Det politiska läget hårdnade under 1930-talets ekonomiska kris och ”kvinnofrågorna” fick allt lägre prioritet på den politiska agendan, för att återvända mot slutet av decenniet. Stadsfullmäktige år 1939 hade inte mindre än sju kvinnliga ledamöter.

* * *

Pionjären Anna Stenberg som på sin tid var känd för sitt engagemang inom nykterhets- och sjukkasserörelsen blev med tiden mest ihågkommen för den motion hon år 1911 väckte rörande offentliga toaletter – funktionella även för kvinnor. Fyra stycken uppfördes runt om i staden. En vid Möllevångstorget, en vid Norra Fisketorget på Norra Vallgatan, en på Slussplan (nära saluhallen på Drottningtorget) och en utanför saluhallen på Föreningsgatan – där hon ju själv arbetade.

Dessa fyrkantiga byggnader som var bemannade med ”dassadam” och avgiftsbelagda – ett besök kostade 10 öre, inklusive papper – ritades av stadsarkitekten Salomon Sörensen. De kom att kallas ”Fru Stenbergs villor” och blev till och med omsjungna i skillingtryck.
Efter många år i stadsfullmäktige (1911-1914, 1917-1918 och 1919-1926) och en lång rad av sociala förtroendeuppdrag drog sig Anna Stenberg tillbaka 1932. Hon avled 1956.

Hennes ”villor” revs med tiden och sedan dess finns det inga andra platser, gator eller torg i staden som minner om hennes insatser.

* * *

Läs mer om Anna Stenberg här

Och ännu mer: ”Rösträttskampen och kvinnliga pionjärer i Malmös kommunalpolitik” av Åke Norström, i Elbogen, Malmö Kulturhistoriska förenings årsskrift 2007. ”Malmökvinnor” (2003) av Margareta Schenlær. 

Politiska pionjärer på utflykt till Falsterbohus. Från vänster: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom och Anna Eurenius. De var medlemmar i Malmö Damsällskap som bildades 1902 på initiativ av författarinnan Anna Quiding.

Viktiga årtal:

1862. En kommunreform flyttar makten från magistraten till en vald stadsfullmäktige.

1866. Ersattes ståndsriksdagen av ett tvåkammarsystem.

1908.Kvinnor blev valbara till samtliga kommunala förtroendeuppdrag.

1909. Den allmänna manliga rösträtten till riksdagens andra kammare infördes.

1911. Anna Stenberg, den första kvinnliga ledamoten tar plats i Malmö stadsfullmäktige.

1918. En liberal-socialistisk koalitionsregering avskaffade den kommunala rösträttskalan.

1919. Första ”fria” kommunalvalet. Vid riksdagen fattades beslut om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren.

1921. Första allmänna valet för män och kvinnor. De första två kvinnorna valdes in i riksdagen, Kerstin Hesselgren i första kammaren och Elisabeth Tamm i andra. Båda var liberala.

1924. Krav på fullgjord värnplikt för rösträtt upphörde.

1937. Fick även intagna på häkten och anstalter rösträtt.

1942. Bestämdes det att valen till kommun-, stads- och landstingsfullmäktige samt riksdagens andra kammare alltid skulle hållas den tredje söndagen i september, men under skilda år.

1945. Rösträttsåldern sänktes till 21 år.

1948. Kraven på att inte vara försatt i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller under straffpåföljd var inte längre ett hinder för rösträtt.

1965. Rösträttsåldern sänktes till 20 år.

1968. Utlandssvenskar fick börja tas upp i en särskild röstlängd efter begäran. Cirka 1 900 personer togs upp i längden detta år.

1969. Rösträttsåldern sänktes till 19 år.

1970. Gemensam valdag för riksdagsval och val till landstings- och kommunfullmäktige. Treåriga mandatperioder infördes. Riksdagen fick 350 ledamöter.

1971. Tvåkammarsystemet övergavs och riksdagen fick en kammare.

1973. Riksdagsvalet mellan blocken jämnt, resulterade i lotteririksdagen.

1975. Rösträttsåldern 18 år senast på valdagen trädde i kraft.

1976. Utländska medborgare fick rösträtt i val till landstings- och kommunfullmäktige. Antalet ledamöter i riksdagen blev 349.

1982. Brevröstning infördes på försök för utlandssvenskar i Schweiz och Tyskland. Detta eftersom röstmottagning på ambassader och konsulat inte tilläts i dessa länder.

1985. Efter 66 år med socialdemokratiskt styre i Malmö vann högern kommunalvalet. Joakim Ollén ersatte Nils Yngvesson (s).

1989. Socialdemokraten Nils Yngvesson blev åter ordförande i Malmö.

1991. Att en person kunde bli ”omyndigförklarad av domstol” hade tagits bort innan valet detta år. Joakim Ollén tillträdde en ny mandatperiod.

1994. Mandatperioden för riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige förlängdes till 4 år. Ilmar Reepalu tog över klubban.

1995. Möjligheten att ge en kandidat en särskild personröst användes för första gången i hela landet vid valet till Europaparlamentet.

2002. Möjligt för svenska väljare att brevrösta från hela världen.

2006. Ny vallag. Kommunerna tar över ansvaret för förtidsröstningen.

2013. 103 år efter första kvinnliga ledamotens inträde i stadsfullmäktige blir Katrin Stjernfeldt Jammeh kommunstyrelsen första kvinnliga ordförande.

1946. Sydsvenskans valbarometer på Värnhemstorget. Foto: Sydsvenskan
1950. Kö till valurnorna på Mellersta Förstadsskolan. Foto: Sydsvenskan.
Möllevången Försvunna Malmö 17 augusti 2014 • Uppdaterad 18 november 2016

Vet ni? Ännu fler bilder!

Foto: Ronny Hård.

Möllevången, 1977. Två stämningsbilder från en annan tid, ett annat Möllevången.

Färgbilderna är tagna av konstnären Ronny Hård. Han stod med ryggen mot Möllevångstorget. Bakom gubbarna (och en kvinna) ser vi Södra Skolgatan, vilket ger oss fler pusselbitar om detta kvarter som redan avhandlats här och här.

Vi noterar att Vet-Ni?-klackbaren redan 1977 låg i hörnan mot Smedjegatan. Också då var det utförsäljning! Vi kan också se att butiken för sjukvårdsartiklar ligger kvar på samma adress, tidigare Tremia och eventuellt också Stilles.

I de andra bildens högerkant noterar vi att köttaffären – som förr brukade annonsera om hästkött – låg kvar så sent som 1977. I den lokalen kunde man tidigare (2014) äta polsk molokna (fläsklägg) på krogen Jetzt. Idag (2016) är det en veganrestaurang.

Foto: Ronny Hård.

En som minns gatan mycket bra är Göran Larsson. På femtiotalet bodde hans mormor på Skolgatan, på tredje våningen.

”Efter skolan gick jag hem till mormor eftersom båda föräldrarna jobbade. Det var mycket spännande som hände nedanför fönstren. Det var tillhåll för den tidens A-lagare. En speciell profil var en stor man som kallades Demsey. Han var oftast snäll och brukade sitta på lekplatsen och kivas med mammorna som satt där. Ibland drack han för mycket och kunde bli våldsam. Han lär ha dragit ner taklamporna på en av ölhallarna. Det fordrades ett antal poliser för att ta hand om honom då.När dom inte klarade av honom kallade man in konstapel Spjut som han ansåg va den enda riktiga polisen på den tiden. När Spjut kom gick han med honom from som ett lamm. Demsey slutade så småningom att dricka ock blev ordinarie stuvare i hamnen.

Man kunde också se hur flaskor bytte ägare vid Stenbergs villa och hästarna som stod bundna med sina foderpåsar på nosen när det var torgdag. Det hände mycket vid Möllan även på den tiden.”

Stenbergska villan, som var en av totalt fyra offentliga toaletter i Malmö, kan beskådas här.

Utsikten från Göran Larssons mormor på femtiotalet. Foto: Göran Larsson

 

Möllevången Försvunna Malmö 21 juli 2014 • Uppdaterad 13 oktober 2014

Vet ni! Ölkafé!

Möllevångstorget med livlig torghandel hästar och salustånd, troligen på 1910-talet. I hörnet av Skolgatan och Smedjegatan står det ölkafé och biljard på fönstren. Foto: Sydsvenskan.

Vet ni!? Vad fanns i affärslokalen i hörnet av Skolgatan och Smedjegatan, innan den blev klackbar och diversehandel, och nu i dagarna kafé?

Fastigheten på adressen Smedjegatan 1 och Södra Skolgatan 45 ritades 1906, liksom grannhuset på Smedjegatan 3 och Södra Förstadsgatan 88, av arkitekten August Stoltz, sedermera stadsarkitekt 1924-42. Vid närstudie av den övre bilden bilden kan vi se att det redan på 1910-talet låg ett kafé på hörnet. En ölstuga med biljardsalong.

I adresskalendern för 1945 och 1954 hittar vi ett par tänkbara hyresgäster. På Smedjegatan 1 ligger galoschbutiken Tre Lejon, Carlas Kaffeaffär, Lyckås blomsterhandel och Stilles sjukvårdsaffär. På Skolgatan 45 b finner vi Maja Nyström-Nytofts matvaruaffär och Kristina Johanssons Skolgatans ostaffär – för övrig grannar med den hästköttsaffär som syns i vänsterkant på den andra bilden nedan.

Vilka av dessa butiker som höll till i hörnlokalen vet vi inte med säkerhet. Här kanske ni läsare kan fylla i? När lokalen renoverades nyligen kunde man i ett fönster ana en gammal logga: ”Tremia”. En googling ger inget svar.
Skolgatan, troligen på 1940-talet, med hästköttsaffär på nummer 45b och ölkafé där dagens Södra Skolgatans ölkafé ligger idag. Foto: Sydsvenskan. 
Vykort från okänt datum, även här med kafé i hörnhuset.
Möllevången Försvunna Malmö 15 januari 2014 • Uppdaterad 8 mars 2016

Elstationen och Anna Stenbergs villa

Möllevångstorget med den så kallade Stenbergska villan i förgrunden. Foto: Sydsvenskans arkiv. 

På den plats där det idag står en transformatorstation i hörnet av Bergs-, Södra Skol- och Kristianstadsgatorna stod det redan för över hundra år sedan en så kallad omformarestation med i stort sett samma funktion som idag.

Hit kommer högspänning som sedan omformas eller transformeras till bland annat hushållsel, lite förenklat uttrycks.
Malmö Elverk – kan idag beskådas som Moderna museet – byggdes 1900 efter ritningar av John Smedberg, med det var först när man 1907 sänkte priset på elektricitet som efterfrågan ökade.

Det bör alltså vara någon gång efter 1907 som man lät bygga denna omformarestation. Troligen några år in på tiotalet. Några ritningar på nybyggnationen finns inte men väl från en tillbyggnad som gjorde 1924. Lite drygt tio år senare byggde man en ny station.

Det kan tilläggas att mellan elstationen och den offentliga toaletten (se bild nedan), och under den hundrastgård som ligger där idag, finns sedan 1961 en 350 kubikmeter stor cistern, en så kallad krigsbranddamm. Tanken används inte idag, och skall snarast betraktas som ett minne från kalla krigets dagar.

* * *

Frågan om byggnaden – ställd av Åse Nord – publicerades i papperstidningen den 15 januari 2014. Sedan dess har har läsare påtalat att den offentliga toaletten kallades ”Stenbergs villa”.

Arkitekten Johanna Kaaman som 2011 gjorde examensarbetet ”En undersökning av offentliga toaletter och vad som hände sen” har bloggat om fru Stenbergs villor på temat ”När toaletten kom till stan”. Toaletterna är till och med omsjungna i detta skillingtryck

Att socialdemokraten Anna Stenberg har blivit ihågkommen för att vara kvinnan bakom fyra offentliga toaletter i Malmö är djupt orättvist, kan man tycka. Hon kom från enkla förhållanden och var djupt engagerad i arbetarrörelsen, boende på Stålgatan på Lugnet. Hon bildade Malmö kvinnliga diskussionsklubb som utvecklades till Malmö socialdemokratiska kvinnoklubb. Hon tillhörde ett litet fåtal kvinnor som valdes in i arbetarkommunen sedan den bildades 1901. Som första kvinnliga ledamoten i stadsfullmäktige rörde hennes inledande motion bostadsförhållandena i Malmö. Hon krävde en undersökning av arbetarbostäderna. På sikt kom två bostadsinspektorer att anställas.

En annan motion rörde nöden av fler offentliga toaletter för kvinnor. Ett år senare, i april 1912, fattade stadsfullmäktige beslutet att uppföra fyra nya toaletter, för både kvinnor och män, efter ritningar av stadsarkitekten Salomon Sörensen. En kom att placeras vid Fisketorget vid bastion Älvsborg, en på Slussplan, en nära Saluhallen på Föreningsgatan – vid Rosquistska stiftelsen (vid nuvarande Stadshuset) och alltså en på Möllevången, i kvarteret Tjäderspelet – se bilderna.

Efter en lång rad av förtroendeuppdrag – inte minst rörande sjuk- och fattigvård – gick Anna Stenberg i pension och flyttade till Dahlgrenska stiftelsen i hörnet av Drottninggatan och Andréegatan, som blev hennes hem i 23 år fram till hennes död 1956.

Bakom bygget av transformatorstationen syns ”Stenbergska villan”. Bilden är alltså tagen tidigast 1912.
Den lilla trädbyggnaden med fyra fönster på gaveln var då som nu en transformatorstation. Bilden är från 1925. bakom kiosken i förgrunden ligger det ”Stenbergska villan”.
Planritning över transformatorbyggnaden, den gamla och dess tillbyggnad från 1924.

 

Möllevången Försvunna Malmö 30 november 2013 • Uppdaterad 13 oktober 2014

Vad vet man om det stora huset på Möllevångstorget?

Möllevångstorget vid sekelskiftet, med ”det vita huset” i fonden. 

Jugendhuset som tronar mot den östra sidan av Möllevångstorget uppfördes 1907 efter ritningar av arkitekten Harald Berglin (1875–1925). I adresskalendern från 1913/1914 noterar vi att halva huset (nr 12) ägdes av byggmästaren O A Dunér och den andra (nr 14) av byggmästaren A Nelinder. På torgadresserna 12 och 14 finns bara ett mindre antal hyresgäster noterade, sju–nio per trappa. Desto fler finner man på sidoadresserna Ystadsgatan 2 och Simrishamnsgatan 1, minst 25 hushåll per trappa. Man kan därmed sluta sig till att ett fåtal lite större lägenheter vette ut mot torget, och att det i resten av huset, mot sidorna och in på gården låg mindre lägenheter.

I markplan fanns det 1945 tre affärer i 12:an, för hästkött, linne respektive frukt. I andra halvan låg en bosättningsbutik och Möllevångens Kaffe- och Smöraffär.

Tack till Anette Tullberg för frågan. 

Vykort över Möllevångstorget med ”det vita huset” i fonden. På taket gör kötthandlare Andersson reklam.

****************TILLÄGG******************

Sedan fråga och svar publicerades i papperstidningen den 13 november har Inger Olsson delgivit oss följande mycket intressanta fakta om huset. Hon påtalar att det inte fanns några stora lägenheten ut mot torget:

Så var det inte på nr 14, där mina morföräldrar bodde från det att huset var nytt 1907 till början av 1960-talet. De bodde i en enrumslägenhet på 4:e våningen. Det fanns två lägenheter på varje våningsplan, och jag tror inte att de övriga lägenheterna i denna trappa var mycket större. I mina morföräldrars lägenhet fanns det från början en kakelugn i rummet. Min mormor var glad när denna togs bort, eftersom rummet då blev en aning större. De första åren saknades toalett i lägenheten. Det var så kallade utedass som gällde. När toalett så småningom installerades, när vet jag inte, tog man en bit av en garderob i anspråk. Tvättstugan fanns på andra sidan av gården. För att torka tvätten fanns en torkvind 5 trappor upp. När huset var nytt fanns det också små lägenheter på vinden. Till vänster vid entrén fanns i alla fall på 1950-talet en fiskaffär (Truedsson?) och till höger en speceriaffär.

Mina morföräldrar hette Paul och Andrina Matzner. Morfar var tillskärare på Malmö Läderfabrik. På äldre dar tyckte han om att sitta vid fönstret och titta ut över torghandeln. De var fyra personer i den lilla lägenheten tills barnen flyttade hemifrån. Ida Liljegren och Hilda Sjögren bodde i samma typ av enrumslägenhet våningen under.

Ritning av Harald Berglin över fastigheten, plan 3 och 4.

Svar: Efter att ha studerat originalritningarna hos Stadsbyggnads-kontorets arkiv kan vi konstatera att de största lägenheterna som fanns i fastigheten var treor. De utgjorde hörnlägenheterna ut mot torget, med ingångar från tvärgatorna. Lägenheterna med trapphus från torget var mycket riktigt små, som Inger Olsson påtalar. På varje våningsplan fanns en etta och en tvåa. I övrigt fanns det i fastigheten, på vardera plan ytterligare två tvåor medan resten var ettor, alla med kök.

Vid en extra koll i 1945 års adresskalender hittar vi även att Truedssons fiskaffär hade en filial i fastigheten, precis som Inger Olsson påpekar.

 

Kategorier

Senaste kommentarer