Annons:
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 8 oktober 2016 • Uppdaterad 10 oktober 2016

När bönderna kom till stan

Söndagen den 5 juli 1896 gästades Malmö av uppemot 15 000 lantbor. De var i staden för att besöka Lantbruksmötet som upptog hela Rörsjöstaden.

Att industriutställningarna 1865, 1881, 1896 och 1914 har haft betydelse för industristaden Malmö är tveklöst.

Mindre känt är att det var de återkommande lantbruksmötena som satte agendan. Det första lantbruksmötet höll i Malmö redan 1861. Ett nytt möte hölls i kombination med en industriutställning på Drottningtorget 1865. Vid kombiutställningen 1881 hade Lantbruksmötet flyttats till den utdikade Rörsjömarken.

Karta över Lantbruksmötet 1896, med Amiralsgatan till vänster, kanalen i ovankant och Föreningsgatan nertill. De grå fälten utgör de befintliga byggnaderna: Malmö högre allmänna läroverk (1879; Latinskolan), Sankt Pauli kyrka (1882), Malmö brandstation (1894) och Tekniska elementarskolan (1896; Pauliskolan). Karta ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

Under det sjuttonde lantbruksmötet i Sverige, i Göteborg 1891, bestämdes det att artonde mötet skulle hållas i Malmö 1896. Än en gång kom Rörsjömarken till nytta. Den var dittills enkom bebyggd med Malmö högre allmänna läroverk (1879; Latinskolan), Sankt Pauli kyrka (1882), Malmö brandstation (1894) och Tekniska elementarskolan (1896; Pauliskolan). Den velodrom som låg på tomten flyttades till Malmö idrottsplats.

Läs även: Malmö ip invigdes 1896. 

Entrén vid Amiralsgatan, där Kungsgatan numera går. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Utställningsområdet dränerades ytterligare, ner till tre fot, vilket under pågående möte kom att visa sig vara välbehövligt – sommarvädret log inte sitt vackraste leende 1896. Områden som inte var gräsbeklädda sandades, för vilket det krävdes runt hundra järnvägsvagnar med grus. För att underlätta transporter med byggmaterial, utställningsmaskiner och djur av alla dess slag lades ett tillfälligt järnvägsspår ut längs kanalen vid Exercisgatan, från bangården till utställningsområdet.

Läs även: Klasskamp och cykeltramp i Rörsjöstaden. 

Latinskolan användes som möteslokal och expedition under mötet som varade i sex dagar, mellan den 1 och den 6 juli 1896. Huvudentrén låg där Kungsgatan idag korsar Amiralsgatan. Den centrala platsen på området utgjorde själva uppvisningsringen, 125 meter lång och 50 meter bred, där djuren visades upp.

Maskinutställningen sett från nuvarande Hjalmar Gullbergsgatan och österut. I bakgrunden anas gasklockan som låg där polishuset numera ligger. Bild ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

Bortom den och kyrkan fanns en uppställningsplats för allehanda lantbruksmaskiner. Strax väster om kyrkan låg en trädgårdsutställning. Stora delar av området mellan dagens Kungsgatan och Föreningsgatan upptogs av stallar, bortsett från kvarteret mellan Amiralsgatan och Tekniska elementarskolan (Pauli) där det låg diverse utställningshallar. En skogsutställning låg lämpligen på den yta som vi idag känner som Rörsjöparken.

Trädgårdsutställningen med S:t Pauli kyrka i bakgrunden. Foto ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

Möten kräver mat och dryck. Sådant erbjöds lite här och där. Inte minst i huvudrestaurangen som hade stor matsal med galleri. Restaurationen förestods av Carl Hansen, källarmästare på Frimurarhotellet i Kristianstad. Kökspersonen bestod av 150 personer, varav 80 var uppassare. Man serverade dagligen 600—700 middagsgäster och lika många frukostgäster. Där fanns också ett kafé. Alla lokaler hade elektrisk belysning.

Huvudrestaurangen där 600—700 gäster serverades middag varje dag. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Men det fanns också flertal mindre tält med ölservering och ett större. Den senare var en kiosk vid brandstationen, uppförd av Firman Pripp & Co, där det serverades öl och smörgås. Utöver en rad vattenkiosker sålde Hultmans chokladfabrik sina varor i en egen paviljong.

Pripps öltält med Latinskolan i fonden och brandstationen till höger. Bild ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

För att upprätthålla ordningen hade man kallat in en extra polisstyrka. Dagtid fanns det sexton konstaplar att tillgå. På natten bevakades området av åtta konstaplar och ridande polis.

Utställningen öppnade varje dag klockan nio på förmiddagen och stängde åtta på kvällen. En mängd föredrag och sammanträden hölls under dagen. För varje dag sänktes därför entréavgiften, den sjönk från 5 kronor till 50 öre. Så ökade också besökartalet per dag, från 400 första dagen. På lördagen besöktes området av 7 000, och på söndagen, då stora mängder lantbor gästade staden, kunde man räkna in över 19 000 besökare, med stor trängsel som följd. Sista dagen lockade inte mindre än 15 000 besökare.

Hästuppvisning i utställningsringen med Tekniska elementarskolan (Pauliskolan) till höger. Framför brandstationen och Malmö högre allmänna läroverk (Latinskolan) ligger en större maskinhall.. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Många passade naturligtvis att denna helg även besöka den stora Nordiska industri- och slöjdutställningen som pågått sedan i maj.

Läs även: När Malmö blev storstad.

Likväl blev besöksantalet en besvikelse. Höga entréavgifter och det dåliga vädret ansågs hålla nere siffrorna, vilket resulterade i ett kraftigt budgetunderskott. Det täcktes av arrangören med 30 000 kronor och av Malmö stad med 10 000 kronor. Biljettintäkterna uppgick till drygt 60 000 kronor, vilket ska sättas i  relation till den totala kostnaden: nästan 350 000 kronor.

Möjligen sågs förlusten som läropengar inför nästa lantbruksmöte. I Malmö hölls det i samband med Baltiska utställningen 1914.

Läs också: Det glömda mötet bakom Baltiska utställningen.

Delförstoring av fotografi från ”Cecilia Nelsons ateljer”, taget från andra våningen vid Regementsgatan 2, med Rörsjöbron och S:t Paulibron över kanalen. I fonden syns möllan och vattentornet på Kirseberg, och till höger om dem sticker tornet på Mosskulturföreningens villa upp vid sidan om den större träbyggnaden som är Lantbruksmötets huvudrestaurang. (Tack till Christian Kindblad för bilden.)
Annons ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten i juli 1895.
Vy över utställningsfältet med djurstallar. Bilden tagen från Tekniska skolan, ur boken ”Allt ljus på Malmö”.
Utställningsområdet sett från stallarna vid Föreningsgatan, men S:t Petris spira bakom brandstationen och i högra fonden tornet på Caroli kyrka och elverkets skorsten. Foto: C V Roikjer/Sydsvenskans arkiv.
Utställningspaviljonger väster om Tekniska elementarskolan med Amiralsgatan och kvarteret Davida i bakgrunden. Husraden revs och lämnade bland annat plats åt det numera övergivna konserthuset med hotell. 
Mosskulturföreningens villa som låg med baksidan mot kanalen och S:t Paulibron. Mosskulturföreningen verkade för odling av mossmarker, för allehanda användningsområden. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Annons ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

Läs mer: ”Berättelse öfver Adertonde Allmänna Svenska Lantbruksmötet i Malmö 1896” och ”Allt ljus på Malmö”.

Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 17 september 2016

Tivoli – den fattiges nöje

Den stora Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 var inte avsedd för gemene man. Arrangemanget var främst tillägnat borgerskapet.

Entréavgiften var högre än en arbetare med eller utan familj hade råd med.

Då man på aftonen nalkas ingången till utställningen Regementsgatan framåt ser man nästan alltid en stor folksamling som oafvändt och med längtande blickar betraktar området bakom byråbyggnaden”, rapporterade Sydsvenska Dagbladet.

En fattig och ignorant arbetare fick istället nöja sig med billigare förlustelser på nöjesfältet, som hade iordningställts på den gröning som idag avgränsas av Fersens väg, Regementsgatan och kanalen, och där man numera kan köpa falafel. Entréavgiften till nöjesfältet var låg, och berättigade inte till entré till själva utställningen.

Läs även: När Malmö blev storstad.

Förnöjelse ansågs mindre seriöst och därmed lämpligt för enklare folk. Men faktum är att även de mer välsituerade efterlyste underhållning, så till den grad att styrelsen fick falla till föga redan under de första veckorna. En svag publiktillströmning till utställningen tvingade fram ett rikare utbud av underhållning. En musikpaviljong och en dansbana tillkom inne på området. Även serveringar med fullständiga rättigheter upprättades.

Även på nöjesfältet uppfördes en dansbana – ”det kraftigaste lockelsemedlet” – att under dagtid fritt disponeras av föreningar och sällskap med egna musikkapell. Annars ”ljuda positivets härliga toner nästan oafbrutet från sex till elva på aftnarna, ballonggungan bjuder på luftfärder och karusellen är så anordnad att man få sitta i en båt, som gungar, om man icke skulle vara nöjd med den känsla af yrsel som den roterande rörelsen ger”, som det står att läsa i Sydsvenska Dagbladet den 20 juni 1896.

På Barnums specialitets- och abnormitetsteater kunde man genom små titthål ”skåda storartade fältslag och andra världshistoriska tilldragelser, naturscenerier och kröningsprocessioner”. Även Nielsens anatomiska museum med vaxfigurer hörde till de mer ”bildande” inslagen på nöjesfältet.

Till enklare slags nöjen hörde prickkastning med metallplåtar, samt skjutbanor för  gevär, pistol och kanon. En dansk fotograf fanns på plats som ”udleverer Billedet färdigt straks”. Och sist men inte minst fanns det en ölservering på området. Vilket bryggeri som levererade ölet är emellertid oklart.

Läs mer: Första ölmässan hölls 1896. 

Nöjesfältet sommaren 1896 låg mellan Regementsgatan, kanalen och vad som senare ska bli Fersens väg. I den långa byggnaden till vänster, bakom karusellen, syns Barnums Colosseum – specialitets- och abnormitetsteater. I mitten av nöjesfältet låg dansbanan och bakom den låg en bana där man kastade prick med metallplåtar. Vid dess sida till höger låg skjutbanorna och bakom ballonggungan kunde man göra ett besök hos Nielsens anatomiska museum. I tivolits främre utkant – där Fersens väg går idag – och granne med utställningsområdet kunde man uppsöka fotografens ateljé. Delbild hämtad ur boken ”Allt ljus på Malmö”.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 3 september 2016 • Uppdaterad 26 oktober 2016

Första ölmässan hölls 1896

På den stora Industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896 kunde man testa minst fyra hantverksmässiga och lokalproducerade öl. Därmed kan utställningen med lite god vilja ses som den första ölfestivalen i Malmö.

Det var också då, i slutet av 1800-talet, som det blev socialt acceptabelt att dricka öl, även för gentlemän och damer.

Ölen flödade på Industriutställningen. Det konstaterade signaturen ”Str.” med viss förnöjsamhet under rubriken Ölkrönika, publicerad i Sydsvenska Dagbladet sommaren 1896.

Tiderna förändras och våra behof med dem”, skriver han. Vi får veta att det på den föregående industriutställningen 1881 endast fanns en liten restaurang.

Nu vimlar utställningsfältet formligen af restauranger och förfriskningslokaler. Det är isynnerhet ölet, som härvid spelar den dominerande rollen. För femton år sedan hade det väckt skandal, om en gentleman visat sig på en ölstuga. Nu sitter herrar och damer om varandra vid de mer eller mindre karakteristiskt utstyrda bierkneiperna och sörplar i sig Gambrini bruna safter med en ifver som endast kan förklaras deraf, att vandringen genom hallarnas långa gallerier eggar törsten och att utställningsölet är så godt – så godt!

Läs mer: När Malmö blev storstad 1896. 

Mitt emellan industrihallen och maskinhallen – det vill säga i 50-metersbassängen på Simhallsbadet, tio meter söderut från Regementsgatan –  låg Mattssonska bryggeribolagets ölstuga, ”en pittoresk alphydda med grästorfvor på taket.[…] Åtskilliga tunnor öl rinna här genom törstiga strupar. Och när man dricker pratar man så mycket. Alla språk surra kring ens öron”.

Mattssons ölpaviljongen, belägen där vi numera kan simma 50 meter i bassäng på Simhallsbadet. Bild ur boken ”Allt ljus på mig”.

Även Apoteken var på plats med paviljonger där man kunde få alkoholfria drycker som mineralvatten och lemonad. Kronan serverade ”champagnedricka” (lemonad, som redaktören aktade sig för att smaka) och Lejonets paviljong skyltade med en jättesifon på taket.

Malmö bryggeribolagets ölpaviljong låg på andra sidan Regementsgatan, vid gången mot bron som ledde till Kungsparken, och i samma byggnad som Hultmans chokladservering, i anslutning till dansplatsen. Inte lång därifrån, på en yta som idag upptas av Stadsbibliotekets slottsbyggnad, hittade man det Richterska bryggeriets ölpaviljong som fått formen av en jättestor öltunna,  med tält på vardera sida.

Den stora tunnan mitt i bild är Richters ölservering. I bakgrunden sticker S:t Petris spira upp. Bild ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

Bryggeriet Stenbocken hade även de en paviljong på området, placerad söderut nära Villagatan (Fersens väg) på en plats som idag kan uppskattas vara belägen mitt i Erik Dahlbergsgatan, cirka 30 meter in från Fersens väg. ”Här kan man få veritabel ‘bock’-bier i långfalsade flaskor.

Läs mer: Malmös ölhistoria.

Det var tydligen även tänkt att Karlshamns bryggeri skulle ha en ölutskänkning på området, med det gick emot bestämmelserna. Det var bara Malmöbryggerier som tilläts få plats på utställning – allt under överinseende av krögaren Baude som inte bara hade ensamrätt till all utskänkning på området utan även svarade för huvudrestaurangen, inrättad där vi numera hittar Pilstorpsparken.

Karlshamnsak bryggeriet fick istället servera sitt öl på Lantbruksutställningen som pågick parallellt i andra änden av staden, idag kallad Rörsjöstaden. Där hade för övrigt även Pripps en paviljong.

i byggnaden med det brutna taket strax till vänster om gången till Parkbron till Kungsparken serverades Malmö bryggeri öl och Hultmans var choklad. Bild ur boken ”Allt ljus på mig”.
Stenbockens ölpaviljong ligger just där man senare drog Erik Dahlbergsgatan.
Restaurang Pilstorp, i nuvarande Pilstorpsparken.
Apoteket Lejonets paviljong med sifon på taket.
Pripps ölpaviljong på Lantbruksutställningen 1896.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 23 juli 2016

Fru Basso – ficktjuvarnas (o)vän

Folksamlingar har i alla tider lockat allehanda ficktjuvar, så också på Nordiska industri- och slöjdutställningen för 120 år sedan.

Den detektiva polisen i Malmö var väl förtrogen med fenomenet och förberedde sig efter bästa förmåga. De hade anlitat en spion som kunde spana efter ficktjuvar.

Redan den 20 april 1898 inkom Charlotta Basso på Byggmästaregatan 8 med en ansökan om att under utställningen få tillstånd att till vänster om huvudingången till utställningsområdet – vid hörnet av Regementsgatan och Villagatan – ställa ut ett mindre stånd för försäljning av snäckarbeten och dylikt.

Läs även: När Malmö blev storstad.

Hennes ansökan beviljades, och därtill utan avgift, med motiveringen: ”Då hustru Basso är en pålitlig kvinna och känner större delen av Södra Sveriges ficktjuvar samt har vid många tillfällen under flera år, där större folksamlingar förekommit, utpekat sådana för detektiva polisen och gjort därmed stora tjänster, vore önskligt att den begärda platsen kunde beredas henne polisen till gagn.”

Att Charlotta Basso ”känner större delen av Södra Sveriges ficktjuvar” tycks inte ha besvärat polisen. Kanske var hon en skicklig angivare, eller också var hon ännu smartare än så…

Beata Charlotta Skog var född 1856 i Simrishamn och var dotter till Anna Maria Hallengren. Någonstans på vägen träffade hon italienaren och gårdfarihandlaren Josef Basso, född 1841 i Tribogna, Genua. Paret fick minst nio barn. Flera av barnen flyttade till Danmark 1906-1910. Hon slutade sina dagar 1921 i det hus hon också ägde, på Humlegatan 8.

Familjefoto 1901. Beata Charlotta Skog (1856 –1921) sitter till vänster med dottern Emilia Josefina Basso. Hon gifte sig med Josef Basso den 24 april 1880 i Malmö katolska församling. Vid hans sida sitter minstingen, Anton Bartholomaeus Basso.

Problemet med tjuvar var av pressklippen att döma störst under utställningens första månad. I Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1 juli: ”Polisen har fått mottaga åskilliga anmärkningar angående fickstölder, från jernvägskupéer och andra ställen försvunna saker o.s.v. har tagit i förvar åtskilliga mindre välkända personer, hvilka dels blifvit insatta för lösdrifveri, dels varnade och släppta eller hemskickade. De flesta äro straffade flera gånger för stöld.

Fasttagen blev också den ”beryktade stortjufven” Anders Olof Hallin och hans yngre kompanjon och före detta straffgången A W Elfström. ”Att erhålla bevis mot dem för stöld torde icke vara lätt, men de äro i alla fall oskadliggjorda derigenom att de blifvit häktade för lösdrifveri”. (SDS 1.7 1896)

En annan ficktjuv togs på bar gärning. Kyparen Björn Botolf Leopold Hansen greps när han begått en fickstöld från en ung dam vid tombolan i Industrihallen. Några dagar senare dömdes han för första resan fickstöld till ”staffarbete i ett år och vara medborgerligt förtroende förlustig i tre år”. (SDS)

Ett hårt straff kan det tyckas. Men än värre gick det för två yngre danskar som den 1 juli observerades på stan iklädda ”synnerligen dyrbara öfverrockar, som alldeles icke passade dem”. Polisen fattade misstankar och tog in dem till förhör. Samtidigt telefonerade vaktmästaren från restaurang Kungsparken och anmälde att två överrockar  – tillhörande greve Erik Piper på Sövdeborg och greve F Wachtmeister på Kulla Gunnarstorp – blivit stulna från en korridor bredvid matsalen.

Bröderna Leo Sven och Broder Joachim Pedersen, 18 och 20 år gamla handelsresande, erkände och blev häktade.

Ett par dagar senare meddelar Sydsvenska Dagbladet Snällposten att den yngre brodern, ”för att undgå följderna af sitt brott tog sig afdaga genom hängning i sin cell”. Den äldre brodern dömdes till tre månaders straffarbete och ett års ”vanfrejd”.

Poliskonstapel och utställningsvakt framför Industriutställnings huvudentré. Bilden som tillhör Wåhlins samling är hämtad ur boken ”Allt ljus på Malmö.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 16 juli 2016

Utsikt över Malmö 1896

Tanken var att det rekordhöga tornet på Baltiska utställningen 1914 skulle imponera på världen. Därmed förefaller det självklart att också föregångaren – Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 – höll sig med ett imponerade utsiktstorn.

Läs även: Baltiska tornet – världens högsta träbyggnad. 

Tornet var kronan på verket, det vill på Industrihallen. Byggnaden var 44 meter hög – det vill säga lika hög som hotellbyggnaden bakom gamla Konserthuset vid Amiralsgatan, eller höghuset i Limhamn. Det var imponerande högt i Malmö, för 120 år sedan. Bara S:t Petrikyrkans nya spira från 1890 var högre.

Läs även: När Malmö blev storstad. 

Högst upp fanns utsiktsplatsen och en våning under den fanns en restaurang. Att röka,  ja överhuvudtaget att tända eld, var strikt förbjudet i träkonstruktionen. Upp kom man med två eldrivna hissar, en modernitet av senaste snitt och ytterst ovanlig i Malmö. Den första hissen hade monterats året innan i Wienska palatset på Östergatan, ritat av Alfred Arwidius.

Tillträdet till tornet hade emellertid försenats åtskilligt. Först den 21 juni, två veckor efter invigningen, hade den ena av två hissar kommit gång. Sydsvenska Dagbladet Snällposten rapporterade dagen innan att ”den ena af de båda elektriska hissarna, nemligen den Wiklundska, som i dag besiktigats af rektor P. Isberg” [vid Tekniska elementarskolan], nu ”torde kunna träda i verksamhet. Möjligen blir även den andra hissen färdig. ”

På den här bilden från invigningen den 6 juni 1896 klockan 12.17 ser man de två hisskorgarna på vardera sidan om trappan. Bild ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

Hissen som är placerad strax till vänster i Industrihallen beskrivs så här i Utställningstidningen den 23 juni:

”Den är avsedd för persontrafik och rymmer 6 personer. Hisskorgen och en motvikt för dess balansering är upphängd i stållinor, gående omkring linskivor i taket och sedan ner till själva golvet. […]

I hisskorgen är en manövreringsapparat placerad bestående av knappar med motsvarande kontakter. För att åka t ex 2 trappor upp behöver man endast trycka på den knapp varpå 2 tr upp finnes angivet och hisskorgen går dit upp och stannar där. Hisskorgen är försedd med mekanisk säkerhetsapparat som gör att den ej kan falla ned även om dess bärlinor skulle brista. Hissen manöv­reras här av en konduktör som även har att mottaga den bestämda avgiften.

Manövreringen är för övrigt så enkel att hissen lätt kan skötas av vem som helst och så är också fallet vid elektriska hissar i boningshus eller dylikt. Vid hissar i boningshus placeras manöverknappar även i trappavsatserna så att om man vill begagna sig av hissen behöver man endast trycka på knappen för att hissen skall komma och stanna i den trappavsats man befinner sig.”

 

Utsikt från tornet mot Kungsparken, med dammen, som senare kom att ligga i Slottsparken,  till höger. Bild ur boken ”Allt ljus på Malmö”.

 

Industrihallen sedd från Parkbron över kanalen. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 9 juli 2016 • Uppdaterad 10 juli 2016

Sjön mellan vax och parkett

Privattagna fotografier från Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 är ovanliga. Ovan ett av okänd fotograf, som hämtas från ett privat album. I mitten ses en mindre damm, den som efter utställningen kommer att bli Lilla dammen i Slottsparken.

Fotografen står alltså med det ännu inte uppförda ”Slottet” – det vill säga idag Stadsbiblioteket – i ryggen och riktar linsen i riktning mot bron som förbinder Kungsparken och blivande Slottsparken.

Den vita byggnaden till vänster är en av de större enskilda paviljongerna, iordningställd av Svenska Panoptikon, ett stockholmskt vaxkabinett med ambition att visa upp såväl historiska som samtida figurer i deras rätta miljöer. Det var en kostsam idé som sannolikt fick svårt att hävda sig mot kinematografen som även den kom att introduceras på Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896.

I den för tiden avvikande vita byggnaden, i marockansk stil till vänster i bild, visades tre grupper av vaxfigurer. En av dem föreställde kung Oscar II med vänner ombord på kungajakten HMS Drott. Den så kallade Drottgruppen ansågs av Sydsvenska Dagbladet Snällpostens utsände vara den mest förnäma.

Å andra sidan rådde det inget tvivel om att den vaxgrupp som lockade den största publiken var ingenjör Andrées och hans medresenärers förberedelser inför den vådliga polarexpeditionen, som var planerad att genomföras detta år men som kom att skjutas fram till 1897. Hela projektet var något av den tidens motsvarighet till dagens klickmonster.

Andrées polarexpedition i vaxkabinettet. Bilden är hämtad ur en guide till Svenska Panoptikons utställning i Stockholms vaxkabinett som 1889-1924 på Kungsträdgårdsgatan 18.

”Man ser nu huru gondolen liksom sväfvar på lätta moln, medan de tre upptäcktsresandena äro sysselsatta hvar på sitt håll. Allt är här utfördt efter verkligheten, är delvis verklighet sjelft, i ty kläder, utrustning o.s.v. med ett ord allt som så skaffas, är fullt äkta”, läser vi i Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

Till höger i det privattagna fotografiet finns en annan ganska ansenlig byggnad. Där visar AB Malmö Snickerifabrik från Limhamn upp sin skicklighet, sina produkter och verksamhet. Fabriken grundades i 1886 (eller 1894, uppgifterna går isär) av ”Limhamnskungen”, det vill säga R F Berg som även var direktör för Skånska Cement AB och satt liksom alla betydande företagare i staden i utställningsstyrelsen. Han var dessutom djupt engagerad i sociala och religiösa verksamheter – varför han även kallades ”Cementjesus”.

Snickerifabriken låg granne med cementfabriken, mellan järnvägen och havet. De första åren ägnade man sig främst åt byggnadssnickerier, men tillverkade även stavparkett. År 1911 drabbades fabriken av en omfattande brand, men återuppstod – för att samma år som fiskeläget med kalkhamnen blev inkorporerat i Malmö byta namn till Limhamns Snickerifabrik AB.

Många år senare byggdes en ny fabrik i Ronneby och 1967 fick företaget ett nytt namn: Tarkett AB.

Tack till Lisbeth Nordgren som försett oss med det privata fotografiet överst.

Samma vy som på översta bilden. Foto: Martin Andersson
Malmö Snickerifabriks utställningslokal på Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896. Byggnaden kom delvis att återuppföras i Limhamn som Villa Berga, det vill säga R F Bergs sommarvilla. Bild hämtad ur ”Allt ljus på Malmö”.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 28 juni 2016

När filmen kom till Sverige

Den första offentliga filmvisningen i Sverige fick blygsam uppmärksamhet. Nyheten hamnade i skuggan av en annan riksnyhet som på den tiden ansågs vara blytung, nämligen avtäckningen av Karl X Gustav-statyn på Stortorget. De två händelserna skedde nästan samtidigt, söndagen den 28 juni.

Strax efter avtäckningen samlades hedersgästerna för en lunch på residenset klockan två. I samma stund startade den första filmen på Sommarteatern vid Pilstorp på södra delen av Nordiska industri- och slöjdutställningen.

Läs mer: Utställningen som gjorde Malmö till storstad.

Först i världen att visa film var bröderna Lumière den 22 mars 1895, med en klassisk visning på Grand Café vid Boulevard des Capucines i Paris. Det var första gången man projicerade rörliga fotografiska bilder på duk. Lite drygt ett år senare hade alltså uppfinningen nått Malmö, via Konsertpalæt i Köpenhamn.

Ur den första svenska bioannonsen med rubriken: ”Kinématographen från Paris (levande fotografier)” framgår det att denna apparat ”har under tillslutning i lång tid varit utstäld på Boulevard des Capucines i Paris och förevisats nu här i Malmö för första gången i Sverige”. Entrépriset var 50 öre.

Pressen hade förevisats filmerna redan på lördagen, då söndagsbevakningen var vikt åt kungsstatyn. I måndagens Malmötidningar kunde vi läsa de första filmrecensionerna. Bilderna bestod enligt recensenten på Sydsvenska Dagbladet Snällposten ”uti serier af ögonblicksfotografier, som förstorade återgifvas på en hvit yta under elektrisk belysning. Fotografen har tagit sina vyer mestadels från gatulifvet i Paris, som förträffligt återgifves. Mest anslog en scen från Boulogneskogen med sina cyklande damer och herrar, som åkte fram mot åskådaren med den största naturtrohet. Det fattas endast att fonografen återgifvit sorlet af menniskorna för att göra taflan illusorisk.” 

”En treflig torgscen från Paris och några vackra vyer från Seinefloden”, imponerade mest på Arbetets recensent, medan Skånska Dagbladet fastnade för en ”tafla”, där man såg arbetarna strömma ut från en fabrik. Men ”det är icke automater framför oss utan fullt levfande figurer”.

Visningen bestod av ett tiotal korta, numera klassiska filmsnuttar. Mest berömda är den ovan nämnda, med arbetarna som strömmar ut från Lumières fabrik: ”La Sortie des usines Lumières à Lyon”. En annan var ”Tåget ankommer Ciotats station” eller ”L’Arrivée d’un train en gare de la Ciotat”.

I huvudstaden tycks man inte ha rapporterat om den första svenska filmpremiären. Om man överhuvudtaget skrev om utställningen i Malmö 1896 var det för att göra sig lustig över det initialt svaga publikintresset, och därmed höja förväntningarna inför den egna, kommande utställningen sommaren 1897 – där samma filmer skulle komma att visas och få desto större uppmärksamhet.

Men Malmö var först. Platsen där Sommarteatern stod (eller nära nog) är sedan 1996 utmärkt med en minnessten i Pilstorpsparken.

Sommarteatern var den sista utställningsbyggnad som färdigställdes. Här är den under uppbyggnad. Framför byggnaden anas järnvägsvagnar och i bakgrunden, längs Rönneholmsvägen, syns Barnsjukhuset (till vänster) och villorna Bo och Lindås. Bild ur boken ”Filmen kommer till Sverige” av Bengt Liljenberg.

Sommarteatern var som namnet antyder, en teaterscen. På kvällarna gavs revyer, men också ett par dramer. Den stora publikdragaren var farsen ”Hata mig, herre”. Filmvisningarna hörde till eftermiddagsunderhållningen. Byggnaden var uppförd inte långt ifrån huvudrestaurangen som hade inrättats i den gamla gården Pilstorp, med tillhörande tillbyggnader och dammar (idag mitt i Pilstorpsparken, bakom gamla Sockerbolagets byggnad).

Karta: Här låg restaurangen och Sommarteatern.

Teaterbyggnaden där det under tre månader erbjöds ett spektakulärt skuggspel av aldrig tidigare sett slag utgjordes av en 400 kvadratmeter stor träbyggnad med kupoler och ornament, ritad av Theodor Wåhlin. Efter utställningen revs Sveriges första ”biografteater” och förvandlades till en oansenlig lada på Prästgårdsvägen i Arrie.

Ladan står inte längre kvar.

Det är svårt att tro, med detta är den svenska filmens vagga. Biografbyggnaden ritades 1896 av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin med kupoler och ornament. Efter utställningen revs teatern och återuppstod som oansenlig lada i Arrie, strax söder om Malmö. Foto: Bengt Liljenberg.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 23 juni 2016 • Uppdaterad 22 juni 2016

Midsommar anno 1896

För 120 år firade man inte midsommar på en fredag, utan den 23 juni. Det vill säga dagen före Johannes Döparens dag, eller som i Danmark på sankthansaften. Midsommardagen var då som nu en helgdag.

Under Nordiska industri- och Slöjdutställningen i Malmö 1896 utgjorde midsommarfirandet en höjdpunkt, även om ledningen till en början hade missbedömt intresset för allmänna nöjesetablissemang. För midsommarfirandet hade bland annat en dansbana ställs till publikens förfogande.

Nöjesfältet som låg utanför själva utställningsområdet, mellan Regementsgatan och Kanalen vid dagens falafelkiosk, lockade en stor folkmassa och många av dem deltog även i midsommarfirandet, totalt cirka 4 000 personer och ännu fler på midsommardagen.

Läs mer: Utställning som gjorde Malmö till storstad. 

I Sydsvenska Dagbladet Snällposten kunde man i morgonupplagen den 23 juni läsa som följer:

”På planen bakom Hultmans chokladfabriks villa skall resas en majstång kring hvilken dansen börjar kl. 7; musiken utföras af en messingssextett. Kl. 8 kommer sångföreningen Svea under sång tågande genom stora ingången till utställningen och utför sedan under aftonens lopp åtskilliga sånger, dels vid dansbanan, dels vid sjön samt från musikpaviljongen. Dansen pågår från kl. 7 till 11 och omvexlar med lekar o. d.”. 

Musikpaviljongen låg ungefär vid Sagolekplatsen bakom biblioteket i dagens Slottspark och planen bakom Hultmans paviljong är ingen mindre än den gräsmatta som idag kallas Lördagsplanen, det vill säga där Folkfesten hölls de första åren 1971 till 1974. Sjön kallar vi numera Lilla dammen.

På midsommardagen kom det ingen tidning men den 25 juni 1896 kunde Malmöborna åter läsa om festligheterna i helgen:

Midsommarafton ingick med ett väder, som snarast bör kallas oväder; på eftermiddagen aftog stormen emellertid något, och den sista regnskuren kom vid fem-tiden – sedan sken solen klart. […]

En stund såg det ut som om det icke skulle blifva något af. Musiken […] började på slaget kl. 7 […] men ingen ville dansa.”

Men när hallarna hade stängt klocka åtta strömmade folk till i stora skaror: ”Dansen tog fart, och pågick med lif och lust hela aftonen. […]

Sjelva Midsommardagen företedde ännu större liflighet och samling af människor.”

På gräsmattan bakom Hultmans paviljong (i bildens högerkant), mellan Kockumska utställningshallen (till vänster) och hallen för Konstföreningen för södra Sverige (den vita byggnaden framför kanalen) restes en midsommarstång den 23 juni 1896. Där ligger idag den så kallade Lördagsplanen i Slottsparken. Bild ur boken ”Allt ljus på Malmö”.
Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 11 juni 2016 • Uppdaterad 12 juni 2016

Ett underverk på spåren

Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896. Delar av utställningsområdet sett söderut från tornet på Industrihallen. På andra sidan järnvägsspåren ligger huvudrestaurangen inrättad i gården Pilstorp (där Pilstorpsparken ligger idag). Gamla Pildammsskolan sticker upp i fonden. Foto: Sydsvenskans bildarkiv (ur familjen Müllers album).

Liksom till Baltiska utställningen 1914 var det en nödvändig förutsättning för Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 att man kunde köra in på området med järnvägsvagnar. Dels för att kunna lossa och lasta både bygg- och utställningsmaterial, dels för att kunna visa upp järnvägsvagnar med mera.

Läs mer: Baltiska spåren. 

Under Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 utnyttjade man helt enkelt det befintliga stickspåret från Malmö–Ystads järnväg. Stickspårets växel låg på sträckan mellan Malmö Västra station och Södervärn, ungefär där Carl Gustafs väg korsas av Fågelbacksgatan. Spåret löpte längs Helmfeltsgatan, över Villagatan (Fersens väg) och fram till Kockums mekaniska verkstad som då låg på Davidshallstorg.

Läs mer: Utställningen 1896 gjorde Malmö till storstad.

På bilden ovan, som är tagen från Industrihallens höga torn, kan man ana järnvägsspårets dragning. På spåret står flera vagnar. Utanför planket till vänster ser man nuvarande Fersens väg som möter Holmgatan, ett gathörn som nyligen avhandlades i denna blogg.

Läs mer: Kockums holme gav namn åt gata

På ett mindre stickspår till stickspåret, utanför bildens högerkant, stod en attraktion som av allt att döma lockade en storpublik redan under utställningens första dagar: den första svensktillverkade restaurangvagnen.

”De utställningsbesökande som äro i rörel­se samlas gerna ditåt och man ser på efter­middagarna en ständig ström av intresserade stiga upp på plattformen ocb bege sig in i vagnen. […] Den ser redan på afstånd annorlunda ut än vanliga boggievagnar. […]

Entréen är försedd med toalett, klädhängare mm; man kommer först in i en mindre salong […] försedd med dukade bord för 12 personer. Väggarna består av polerad teak – ett amerikanskt träslag – med öfre fyllning av spegelglas och de nedre af flätadt papiermaché. Taket är hållet i ljusare färgton och rikt dekorerat med tre kronor och slingerornament. Smakfulla, bronsför­gyllda gaskronor pryda taket; matsalsstolarna,  breda och bekväma, äro öfverklädda med läder och vid hvarje bord är elektrisk ringledning till betjening.

Denna mindre salong är afsedd för de resenärer, som hafva den ovanan att röka till maten.

Den större salongen har platser för 18 personer, men kan mycket väl rymma 8-10 gäster derutöfver. Väggarna här äro av teak, men fyllningarne är de övre av polerad askrot, de nedre av papiermaché i läderimitation. […]

Köket är helt enkelt läckert och kommer det att vattnas i munnen på mången husmoder. En vattencistern ger så rik tillgång på vatten att man alldeles icke behöfver spara på sådant. Vid sidan af den nätta spisen står ett gaskök, och vasken är så stor, att mången familj har mindre i sitt kök. 

En särskild köksutgång med tillhörande platform saknas icke heller, och vi begagna den vägen för att komma ut efter att hafva tagit i noggrant betraktande hvad som för icke länge sedan skulle kallas för verldens åttonde underverk.” (Ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten 11 juni 1896)

Den första restaurangvagnen i Sverige, tillverkad på Kockums mekaniska verkstad och utställd för beskådan på Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896.

PS: Finns det möjligen någon järnvägsexpert som kan upplysa oss mer om restaurangvagnens fortsatta historia. Det finns vaga uppgifter om att SJ tacka nej till ett köp. Men också om att SJ köpte den 1896 och ytterligare en året efter.

Nordiska industri- och slöjdutställningen Försvunna Malmö 5 juni 2016

När Malmö blev storstad

Utställningsområdet sett mot väster med kanalen till höger. Regementsgatan slutade i hörnet mot Villagatan som numera heter Fersens väg. Slottsparken var ännu inte anlagd (bara påtänkt) och ”Slottet” (Stadsbiblioteket) ännu inte byggt. Inte heller S:t Petri skola var uppförd. Panorama av Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896, ur Allers Familj-Journal nr 23 söndagen den 7 juni 1896. Efter teckning av Franz Sedivy.

Den malmöitiska ambitionen att spegla hela världen är inte ny.

I helgen är det 120 år sedan en världsutställning i miniatyr invigdes i Malmö.

Under 1800-talet växte Malmö så det knakade. Befästningsanläggningen hade raserats vid seklets början för att ge staden en möjlighet att växa. Tillväxten avstannade när bankföretaget Malmö diskont gick omkull, men den återhämtade sig vid seklets mitt.

Stadens växande industri hade omättlig hunger efter arbetskraft samtidigt som lantbruket rationaliserades. Arbetskraftinvandringen från landsbygden var stor och behovet av bostäder skriande. Under en mansålder, mellan åren 1840 och år 1900, ökade Malmös befolkning från 10 000 till 60 000.

Borgerskapet hade bråda dagar och visioner saknades inte bland stadens ledande företagare. Malmö hade alltmer intagit den ledande positionen som industriellt centrum i södra Sverige.

I Malmö hade man också tidigt fått smak på uppseendeväckande spektakel. Två industriutställningar hade hållits på Drottningtorget i samband med Lantbruksmöten 1865 och 1881. De kan närmast jämföras med festivaler med pompa, fest och allmänt nöjesliv, men likväl i viss blygsam, lokal skala.

I slutet av 1800-talet var tiden mogen att sätta Malmö på världskartan. Eller, åtminstone den nordiska kartan. Ambitionen var att – parallellt med det artonde Lantbruksmötet som hölls på Rörsjömarken – skapa en världsutställning i miniatyr.

Redan 1875 framförde den dåvarande stadsarkitekten en sådan tanke. 1891 kom idén upp på nytt och året efter förankrades tanken hos styrande och näringsidkare. I december 1893 fattades ett definitivt beslut rörande ”en större skandinavisk utställning”, detta trots ett ljummet intresse från huvudstaden – där var man nämligen kvar på planeringsstadiet inför den senare mer kända Allmänna konst- och industriutställningen 1897.

Industrihallens träkonstruktion under uppbyggnad. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Malmö hann alltså före Stockholm och sågs från norr som ett slags genrep. Som lämplig plats utsågs Hästhagen, det vill säga den före detta sumpmarken runt Västra Rörsjön som hade dränerats. Det 200 000 kvadratmeter stora området – motsvarande cirka 25 fotbollsplaner – sträckte sig från kanalen i norr, Rönneholmsvägen i söder, Villagatan (Fersens väg) i öster och nuvarande Thottsgatan i väster.

Se mer: Klicka för karta.

Staden vaknade tidigt den 6 juni. De centrala delarna var vackert pyntad med girlanger, blomster och flaggspel. Den smutsiga och illaluktande staden hade fått en ansiktslyftning av aldrig skådat slag. Hamnen hade städats och försetts med en ny tullvisitationsbyggnad. Två nya broar hade också lagts ut: Morescobron och Parkbron (båda finns idag, i nya versioner).

En ny idrottsplats (idag kallad ”Gamla ip”) uppfördes och ett nytt sjukhus vid Södervärn stod klart att tas i bruk. Och inte minst: på Stortorget hade man förberett för en kungs ankomst. Den nygjutna Karl X Gustav-statyn skulle komma att avtäckas i slutet av månaden.

Invigningsdagen var vald med omsorg. Svenska flaggans dag och nationaldagen var ännu inte införda i kalendern 1896, men då som nu var det en dag man förknippade med kronprinsens namnsdag, Gustav Vasas kröning till kung samt 1809 års författning.

Den högtidliga invigningen inleddes redan klockan 12. Besvikelsen var sannolikt stor över att kungligheter inte närvarande, de sparade sig till nästa års begivenhet. På plats var emellertid Malmös nobless samt företrädare för landshövdingämbetet, stadsfullmäktige och näringslivet. Landshövdingen Robert Dickson höll tal om framtidstro, teknikens under och nordisk freds- och grannsämja. Skandinavismen var på modet vid denna tid.

Huvudentrén låg där Regementsgatan tog slut 1896, i hörnet av Villagatan (Fersens väg).

Samtidigt köade Malmöborna vid ingången i hörnet av Regementsgatan och Villagatan (Fersens väg). Precis på den gröningen där vi numera parkerar bilar och äter falafel, låg den gången ett stort nöjesfält för enklare förlustelser med skjutbanor, karuseller, gungor och dansbana.

Prick klockan två på eftermiddagen slogs grindarna upp. Passerkort och biljetter kontrollerades under trängsel av stiligt uniformerade vakter vid den fornnordiskt inspirerade huvudentrén.

Utsikt från Industrihallen, mot kanalen på den del av området där Slottsparken senare kommer att anläggas. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Samtliga byggnader på området bestod av träkonstruktioner, målade i svart, brunt, grönt, rött och vitt. Det var tinnar, torn och snickarglädje. Allt under överinseende av utställningsarkitekten Theodor Wåhlin och utställningskommissarien, tillika stadsarkitekten Salomon Sörensen.

Antalet utställningsföretag uppgick till dryg 1 500, varav en tredjedel var danska. Även finska och norska företag var representerade.Några hade egna paviljonger utspridda på området. Andra höll till i någon av de stora hallarna.

Industrihallen sedd mot söder. I förgrunden dammen som idag ligger utanför stadsbiblioteket.

Största byggnaden var den centralt belägna Industrihallen, med sitt 45 meter (eller femton våningar) höga restaurang- och utsiktstorn. Dit upp tog man sig med en modern elevator. Den gigantiska byggnaden upptog en yta (12 000 kvadratmeter) som senare blev bebyggd av S:t Petri skola och Simhallsbadet, och sträckte sig bort mot Erik Dahlbergsgatan. Möjligen var det där Röntgens X-strålar för första gången presenterades i Sverige.

Maskinhallen med eget ångverk.

Där man senare kom att uppföra Borgarskolan låg den stora Maskinhallen med egen ångpanna. Men de stora utställarna höll sig med egna byggnader. Dit man kan räkna Carl Holmbergs mekaniska verkstads arbetande mejeri med paviljong där S:t Petris gamla gymnastiksal kom att ligga. Även Skånska Cementgjuteriet hade en egen mottagning (på S:t Petris skolgård) och även Kockums Jernverk hade en pampig byggnad på området.
Servicen var god. Både Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade egna annons- och expeditionslokaler. Apoteken höll med vattenkiosker, Cloetta hade satt upp automater och vid Hultmans stora paviljong kunde man dricka choklad i speciella porslinsmuggar.

Cigarrflicka vid Adolf Bloms cigarrkiosk, en av många utställningspaviljonger. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Rökare behövde inte lida brist på cigarrer och flera Malmöbryggerier hade ölutskänkning varav Richters servering utgjordes av en gigantisk trätunna som stod uppställd på den plats där vi numera lånar böcker på biblioteket. Därifrån kunde man höra smäktande toner från Musikpaviljongen (idag lekplats).

Toaletterna på området var försedda med en modernitet av aldrig tidigare slag: vattenklosetter. Och på kvällarna var hela området upplyst med elektricitet, en uppfinning som väldigt få Malmöbor hade upplevt vid denna tid. Även fontänen i dammen, som senare skulle komma att ligga i Slottsparken, drevs med elektricitet.

Läs även: Så växten parkerna fram. 

Den hungrige behövde inte gå lottlös. Det fanns flera restauranger på området. Där vi idag finner Katolska kyrkan serverades soppa och enklare mat till låga priser från Ångköksrestaurangen. Inte långt därifrån kunde man göra ett besök i Kockums restaurangvagn som stod på ett stickspår till den järnväg som gick genom området och till Kockums mekaniska verkstad som vid den tiden låg på Davidshallstorg.

Huvudrestaurangen Pilstorp.

För skrovmål var det annars huvudresturangen som gällde. Den hade inrättats i lantbrukaren Georg af Trolles gamla egendom Pilstorp som låg på platsen tills Sockerbolaget uppförde sin gigantiska tegelbyggnad, medan dess trädgård blev Pilstorpsparken. Restaurangen hade fullständiga rättigheter, serverade mat ur det svenska, franska och tyska köket. Allt till daglig ”taffel-musik”.

Strax väster om restaurangen erbjöds revyer och sommarteater, i en träbyggnad som rymde 600-700 personer. Det var också där den första offentliga filmförevisningen hölls i Sverige, närmare bestämt bröderna Lumières första filmer. Det var en sensation som den gången gavs betydligt mindre gehör i pressen än avtäckandet av kungastatyn på Stortorget.

Industrihallen med kupolprytt torn med två elektriska hissar. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Utställningen pågick under fyra månader. Efter den lyckade invigningen hade publiktillströmningen avtagit något. Utställare klagade över tomma hallar. Byråavdelningen fick ta till nya grepp. Jippon som ballonguppstigning och fyrverkeri lockade folk. Man sänkte biljettpriset och införde rabatter. Exempelvis ingick entrén i färjebiljetten från Köpenhamn. Man öppnade för kollektiva skolbesök från både Malmö och landsbygden, det arrangerades massbesök från stadens fabriker och fackföreningar bjöds in.

Efter fyra månader kunde man dock i september konstatera att besökarantalet överträffat förväntningarna när de summerades till nästan 400 000 personer. I en stad där befolkningen uppgick till 60 000.

Malmö hade avlagt sin urbana mognadsexamen med godkänt betyg och hade lagt en stadig grund för fortsatt tillväxt och framtida visioner.

Läs mer: ”Allt ljus på Malmö – ett hundraårsminne”, Malmö Fornminnesförening

Apotek Lejonets paviljong och vattenkiosk. Notera sifonen som dekoration på taket.
Interiör från den danska utställningen i Industrihallen. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.
Industrihallen som raserades omedelbart efter utställningen.Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Kategorier

Senaste kommentarer