Annons:
Öster Försvunna Malmö 19 november 2016 • Uppdaterad 21 november 2016

Östergård – nödbostäderna som blev hipsteridyll

Det är skillnad på öster och väster i Malmö. I Malmö skulle de styrande aldrig få för sig att uppföra ett fängelse, ett mentalsjukhus eller en alkoholistanstalt i de västra delarna. Inte heller en soptipp eller en pumpstation för avlopp, nej inte ens ett vattenverk. Och definitivt inga fattighus. Allt sådant hörde till öster och Kirseberg där man förr begravde fångar och fattiga soldater i omärkta gravar.

Under första världskriget präglades Malmö av svåra tider, livsmedelsbrist, arbetslöshet och bostadsbrist. Man lät bygga nödbostäder. I år är det hundra år sedan man gjorde bostäder av det uttjänta vattentornet på Backarna, efter ritningar av arkitekterna August Ewe och Carl Melin. År 1916 ritade de även storgårdskvarteret Östergård vid Södra Bulltoftavägen. Samtidigt befäste man Kirsebergs karaktär som arbetarförstad.

Bostadsområdet Österhus på Kirseberg i september 1927. Foto: Sydsvenskan.

För sin tid var Östergård ett stort bostadskomplex med arbetarbostäder och ett antal enhetliga trevåningshus av rappat tegel kring en gemensam storgård. Bygget kostade en miljon kronor. Totalt rymde husen 64 tvårums- och 127 enrumslägenheter samt tre mindre affärslokaler. Men trångboddheten kom att bestå; över 900 personer bodde i husen – det vill säga fyra–fem personer per lägenhet.

Östergård stod inflyttningsklart 1918 och redan några år senare planerades ett nytt bygge. Österhem byggdes 1923–1924. Samtidigt uppförde Televerket Hagstorp med tjänstebostäder, kallat Telegrafhuset. Östergård saknade centralvärme och hade torrdass, medan Österhem fick vattenklosetter och Hagtorp ansågs ännu finare.

Kolonier vid Österhus på Södra Bulltoftavägen och Österhagsgatan i Malmö 1948. Foto: Sydsvenskan.

Det mesta tyder på att Östergård, Österhem och Hagtorp utgjorde ett väl fungerande samhälle med fin sammanhållning de första tjugo åren. Nils Nordin som med familj flyttade in i Östergård när huset var nytt har för Kvarterstidningen nummer 5 år 1976 berättat om sin första tid. Han var då 86 år.

”Vi flyttade alltså in 1918, i en enrumslägenhet på Östergårdsgatan. Vi, det var jag, min fru och våra två barn. Hyran var då 22 kronor per månad. Men lönerna var ju låga. Jag minns att jag 1913 arbetade 57 timmar  i veckan och för det fick 16 kronor och 80 öre per vecka. […] När vi bodde på Östergårdsgatan fanns där inga toaletter utan dass på gården. Lägenheten eldades med kakelugn. Inne på gården fanns en stor jordhög. På gården fanns också gångar och vackra rosenbuskar. […]

På andra sidan Södra Bulltoftavägen höll hästhandlare Gustav Nilsson till. Mellan Vattenverksvägen och Södra Bulltoftavägen odlade man potatis. […]

Vad jag hört så fanns det efter statistiken 1918 lika många människor på Östergård som i Skanör och Falsterbo tillsammans. Det fanns 196 lägenheter här och ungefär 500–600 barn.” 

Det sociala livet på Östergård har periodvis varit bra. Som här i fritidslokalen 1970. Foto: Jan Dahlander/Sydsvenskan.

Under senare halvan av 1930-talet började Östergårdsområdet att ändra karaktär. Fler familjer fick råd att flytta till större och modernare lägenheter eller till egnahem. Man ställde andra krav på standarden. De som inte hade råd blev kvar samtidigt som andra fattiga flyttade in, inte minst ensamstående män.

Skamfilat område med skamfilat rykte. Foto: Håkan Erickson/Sydsvenskan.

Östergårdsområdet blev ett koncentrat av socialfall. Skötseln och underhållet av husen blev eftersatt och gårdens gräsplan och planteringar ersattes av en grusplan. Fastigheterna såldes 1957 till O P Wihlborg som planerade en rivning. Under 1960-talet hade förslumningen gått så långt att man från stadens sida tvingades ingripa. Ännu fanns det hyresgäster som bott där från början.

Östergård 1971. Foto: Uno Odenmar.

Malmö stad köpte tillbaka byggnaderna 1970 och det avsattes nästan fyra miljoner för att genomföra en renovering. Nya fasader, wc, dusch, centralvärme, nya golv och ny köksutrustning. Genom sammanslagningar gjordes lägenheterna större. Renoveringen blev klar 1974. Hagstorpshusen utrymdes för renovering 1976.

Tio år efter kommunens renovering av Östergård hade området åter förslummats 1979. Foto: Leif Å Andersson/Sydsvenskan.

Östergårdsprojeket blev inte vad man hade hoppats på. Dels lyckades man inte vända den negativa bild som fanns om området. Dels var inte förändringarna tillräckligt genomgripande. Förslumningen fortsatte. År 1977 blev det inflyttningsstopp i Östergård. Å andra sidan bildades en livskraftig kvartersförening som satte stopp för uppkomna rivningshot med hjälp av protestlistor och demonstrationer.

Aktivitetsgruppen inom Östergårds byalag samlades 1977 för att diskutera nästa drag i kampen om sin boendemiljö. Foto: Lennart Gullberg/Sydsvenskan.

Riksbyggen som tog över fastigheterna påbörjade en ny renovering av Östergård 1981. Året därpå var det inflyttning igen, nu i en bostadsrättsförening. Hagstorp blev bostadsrättsföreningen 1997.

Idag är Östergård, med Österhus och Hagstorp, ett välskött och fridfullt bostadsområde med mindre hushåll och många barnfamiljer.

Läs även: Östergård fyller 100 år – firar med en hemvändardag. 

Ett ännu orenoverat kök med vedspis på Östergård 1971. Foto: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
På den soliga gaveln på Hagstorpsgatan 23 odlar Lillian Ljungborg tomaterna 1975. Foto: Bert Olsson/Sydsvenskan.

***

Gula faran. På 1920-talet lät även SJ bygga två bostadshus för sina tjänstemän på Norra Bulltoftavägen. De var ursprungligen gröna men när husen blev barnrikehus på 1930-talet målades de istället gula. Då många av hyresgästerna var socialfall kom husen att kallas ”gula faran”.

***

Östergård på 1930-talet. Foto: Sydsvenskan
Öster Försvunna Malmö 2 april 2016 • Uppdaterad 18 maj 2016

Svek mot Magnus Smek

Kvarteret Smek, längs Östergatan med S:t Petris spira och Bikupehuset i bakgrunden. Foto: Göte Lindberg.

Historien låter sig inte korrigeras. Det finns bilder som är mer plågsamma än andra. Framför oss ligger kvarteret Magnus Smek, en symbol för den attack som riktats mot vår kulturhistoria och den malmöitiska stadsbilden.

Kvarteret på Östergatan ansågs vara den bäst bevarade stadsbilden och stadsmiljön i Malmö från 1800-talets första hälft.

”Det var den orördaste ensemblen vi hade kvar i Malmö, femhundrade års stadshistoria förtätad i byggnader från sengotik till empire. Där var kryssvalvskällare och 1700-talskorsvirke. Där var två Anders-Lundberg-hus från 1810-talet, där var en bislagsståndare från tidigt 1600-tal. Där var gustavianska dörrar, där var rutor av handblåst glas, där var gripar av stuck, där var solfjädersfönster.” (Sydsvenskans Bertil Widerberg sammanfattade rivningen 1967)

Bilden ovan togs av brandförmannen Göte Lindberg som lärde sig fototekniken genom att fotografera hotade miljöer i Malmö. Det tackar vi för.

Fotografen står på Östergatan. Bilden är tagen någon obekant tid före rivningen i februari 1967. Vi kan notera att skyltfönstren hos Monarks återförsäljare är länsade. Byggnaden på hörnet med sirliga voluter på gaveln åt S:t Thomasgatan (en förlängning av Kattsundsgatan sedan 1970) påminner starkt om det så kallade Stoltzska huset på Djäknegatan 7 där Teater 23 håller till. Möjligen genomgick de två husen en ombyggnad under samma tid, vid tjugotalets början.

Hur gammalt hörnhuset var i grunden blev nog aldrig klarlagt innan grävskopan gjorde processen kort. Men man vet emellertid att en gård som tillhörde Thomas Thomaeson Jyde (1669-1730) låg på hörntomten. Under hans levnad kallades tvärgatan Hans Kofoeds strede, som efter hans död kom att bli Tomas Tomassons gränd. Framme på 1800-talet blev det officiella namnet S:t Thomasgatan, detta trots att handelsmannen ingalunda var ett helgon under sin levnad.

Här hittar vi också ett stycke industrihistoria. Någon gång i mitten av 1800-talet startade A. Seiersen (död 1897) Cigarr- och tobaksfabriken Unionen som kom att uppta delar av kvarteret, med kontor och affär i hörnhuset på Östergatan 16 och tillverkning inne på gården. Sonen Anton Julius Seiersen blev kompanjon och senare ledare för firman.

Firman såldes till ett Stockholmsföretag 1908 men Seirsen blev kvar i branschen, först som chef på F H Kockums Tobaksfabriksaktiebolag och efter tobaksmonopolets införande som disponent för tobaksfabriken i Malmö, fram till 1928. Han var också konsul för Turkiet med kontor på Östergatan 16, med ingång från S:t Thomasgatan.

I adresskalendern för 1922-23 noterar vi  att sonen Axel Seiersen står som ägare till fastigheten, numera Östergatan 14. Taxeringsvärden har nu fördubblats, sannolikt efter ombyggnaden. I samma fastighet driver han nu ett boktryckeri samt en kuvert- och crepefabrik på adressen S:t Thomasgatan 1. Tydligen tillverkade man bland annat cigarettpaket och kaffepåsar.

År 1928 övertogs Axel Seiersen & Co av nybildade Lito & Kartong. Ägaren var Erik Åkerlund som sålt sitt tidskriftsföretag till Bonniers. Samtidigt slutade en Ruben Rausing sin anställning på Esselte. Nyåret 1930 började Åkerlund & Rausing sin verksamhet i lokalerna på Östergatan. De rönte snabbt framgångar med en förpackning för mjöl. Redan 1933 kunde Rausing lösa ut Åkerlund från företaget. Sex år senare flyttade kontoret och delar av verksamheten till Lund.

Förutom den mindre kända skofabriken Simson håller nu Monark till i fastigheterna,  enligt 1945 års adresskalender. På Östergatan 14 ligger också Tuna frukt- och chokladaffär som legat där sedan 1920-taket, och som föregicks av Kersti Knausts frukthandel. Lite längre nerför gatan i nummer 16 ligger sedan sekelskiftet bageriidkerskan Anna Jönssons kafé. Inne på gården återfanns en kryssvalvskällare från sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal. Även den revs, men återuppstod senare i det nybyggda huset och kan idag studeras inne i instrumentaffären.

Läs även: Magnus Smek, ingen lek

Det högre huset i raden är Östergatan 18, uppfört av den lokale byggmästaren Anders Lundberg, sannolikt i början av 1800-talet. Där hade Lars Petter Kruse och son sitt handelshus och en trikåfabrik en bit in på det förra seklet. Släktens handelsfirma ligger kvar i huset 1955, som också rymmer en biljardfabrik och Rasmussens cykel- och sportaffär. I samma hus på adressen Östergatan 20 ligger också Oscaria skomagasin redan så tidigt som på 1920-talet och fram till åtminstone 1955. Där ligger också Varuhuset, Herman Sederowskys damkonfektion med kappfabrik på gården.

Näst längst bort i kvarterets husrad ligger ett litet inträngt hus. Nummer 22 rymmer Ekströms pianofabrik, åtminstone mellan 1913 och 1955.

Och sist i raden: Östergatan 24, med hörn mot Mäster Nilsgatan. Huset uppfördes troligen på 1300-talet och omtalades första gången 1522. Där verkade guldsmeden hans Ollsen, mästaren till den stora altarkalk från 1537 som ingår i S:t Petri kyrkas silverskatt. Huset revs och ett nytt uppfördes år 1815, även det av byggmästaren Anders Lundberg.

I det senare huset sålde Guldbrantsons ”glas, porslin, keramik & metallvaror”, detta redan på 1910-talet. Men inte tiden ut. På 1950-talet flyttade nystartade Kvällsposten in i huset. I samband med en renovering 1952 upptäckte man rester av Ollsens medeltida källare.

I februari 1967 gick grävskoporna till attack. Så fanns inte kvarteret Magnus Smek mer. På platsen reser sig idag ett stort rött fyrkantigt monument, som en ångestframkallande påminnelse om urban rovdrift.

Hörnet av Östergatan och Kattsundsgatan idag. Foto: Martin Andersson
Hörnet av S:t Thomasgatan och Östergatan. Av spårvägsspåren att döma bilden tagen tidigast 1887. Hämtad ur Malmö Stads historia del 4.
Hörnet av S:t Thomasgatan och Östergatan. Bilden är tagen av C V Roijer år 1900 och är av senare datum än bilden övar. Hämtad ur Elbogen 2000.
Brev från Cigarr- och tobaksfabriken Unionen.
Öster Försvunna Malmö 28 februari 2015

Happachs första tvålfabrik

Happachska tvålfabriken på Stora Kvarngatan, i hörnet av Jerusalemsgatan. Konstnär okänd. FOTO: LEIF HAPPACH.

Den Happachska tvålfabriken har halkat in i bloggen vid två tillfällen. Först apropå kvarteret Brännaren och senast rörande nya stadsakivet.

Det var vid det andra tillfället, då den Happachska villan berördes, som släktingen Leif Happach hörde av sig: ”I mitt arbetsrum hemma hänger en gammal oljemålning av fabriken på Stora Kvarngatan i Malmö. Max Happach som omtalas i artikeln var min farfar.”

Tavlan föreställer alltså den första Happachska tvål- och såpfabriken.  Wilhelm Happach kom ursprungligen från Tyskland, född i Sachsen 1819. I slutet av 1850-talet flyttade han till Ystad och fick anställning som verkmästare vid en såpfabrik som han efter några år övertog. År 1879 etablerade han en ny fabrik på Stora Kvarngatan i Malmö som senare övertogs av sonen Max. Byggnaden låg alltså i hörnet av Stora Kvarngatan och numera utplånade Jerusalemsgatan – ungefär där Malmborgs idag har sin grönsaksavdelning i Caroli.

Intressant att notera är att hörnan väldigt starkt påminner om hörnet av Grönegatan och Humlegatan, den så kallade ”snurran”. Enligt adresskalendern år 1896 ägdes tomt 1 i kvarter nr. 14 Hjorten av fabriksidkaren Max Happach, med adressen Stora Qvarngatan 65. Max själv bor på Stora Qvarngatan 36, det vill säga mittemot fabriken.

Leif har vänligheten att dela med av tavlans motiv och därtill ett foto på den snusdosa som Max Happach lär ha haft som bjuddosa på kontoret. Därtill mejlar han porträtt på sin farfar Max Happach, sin farmor Hilma Happach samt farfars far Wilhelm Happach.

Vi tackar!

Karta från 1875.
Max och hustrun Hilma Happach. Han blev bara 40 år men hustrun hann med konststycket att föda åtta barn på sex år.
Wilhelm och sonen Max Happach.
Max Happachs snusdosa från 1994. FOTO: LEIF HAPPACH
Tvålfabrikören Max Happach blickar ut över Mellersta kyrkogården. FOTO: EMIL MALMBORG

 

 

 

Öster Försvunna Malmö 16 mars 2014 • Uppdaterad 11 december 2014

Åke Waldemars sista vilja

”Snurran” kallades hörnet av Humlegatan (t.h.) och Grönegatan (t.v.). Olja på pannå av konstnären Åke Waldemar Larsson, daterad 1965. I privat ägo. Klicka här för att se ett fotografi av ”Snurran”.

Fotografer i all ära, men även konstnärer har bidragit till att dokumentera Malmös äldre miljöer.

Erik Dahlberg (1625-1703), Carl Conrad Dahlberg (1805-1870), Fritz von Dardel (1817-1901), Ludvig Messman (1826-1893), Anna Kockum (1839-1921), Axel Kleimer (1881-1945), Carl Oscar Larsson (1887-1962) och Einar Bager (1887-1990) är några av de konstnärer som skildrat staden och livet i Malmö. 

Men frågan är om inte Åke Waldemar Larsson (1913-1995) var den flitigaste av dem alla. Hur många målningar, teckningar, gouacher och tryck med Malmömotiv har producerade är det ingen som vet. När han gick bort 1995 testamenterad han hela sin samling på över 2000 verk till Malmö museer. Enligt hans önskan skulle museet sälja 20 procent av samlingen för att på så sätt lägga grunden för en fond med avsikt att vårda resten av samlingen så att du kan visas för allmänheten.

Åke Waldemar Larsson föddes i Lund, utbildade sig till hantverksmålare och fick sitt gesällbrev 1933. Han försörjde sig som konsthantverksmålare i Malmö och ägnade sig åt sig konstnärskap på fritiden. Från femtiotalet och framåt ägnade han sig åt att med bilen som ateljé dokumentera stadsmiljöer. Företrädesvis handlade det om rivningshotade gatufasader, gårdsexteriörer, butiksmiljöer miljöer i Malmö, i synnerhet på Öster och Lugnet.

Hans genuina skildringar av Malmös äldre miljöer ledde till ett tiotal separatutställningar under hans levnad och 1967 erhöll han stadens kulturstipendium. Då och då dyker det upp ett par motiv av konstnären på auktion. Här tre verk från de unika miljöerna på Öster, borta sedan länge.

Norra Rörsjögränd finns än som tvärgatan till Rörsjögatan, men ser helt annorlunda ut idag. Gouache daterad 1964, i privat ägo.
Norra Rörsjögränd som den såg ut i april 1938. Husen på vänster sida känns igen från gouachen ovan. Foto: Sydsvenskan.
Rundelsgatan där köpcenter Caroli breder ut sig idag. Gouache av Åke Waldemar Larsson. daterad 1967. I privat ägo. 
Husraden vi känner igen från Åke Waldemars gouache ovan faller för grävskoporna 1968. Foto: Rolf Zieger
Samma husrad på Rundelsgatan med Siriusorden i bakgrunden. Foto: Rolf Zieger, 1968. 

 

Öster Försvunna Malmö 8 mars 2014 • Uppdaterad 2 april 2014

Vem kan man inte lita på?

Rivningar markerade i rött. 65 procent av Öster, 80 procent av Lugnet, 20 procent av Väster och 70 procent av Östra Förstaden strök med i saneringsvågen under 25 år, mellan åren 1955 och 1980.

Vem rev gamla Malmö? Vem är ansvarig för att stora delar av den gamla staden raserades, eller sanerades som det hette på sextio- och sjuttiotalen? Vems fel är det Öster och Lugnet utplånades? Varför rev man i stort sett allt, då det bara var runt trettio procent av husen som var otjänliga – de andra sjuttio fullt dugliga?

Vi vill ha namn. Brottslingar att ställa till svars.

Eller som Jacques Werups skrev i klassikern ”Hemstaden” (1981): ”Men att trumla ner hela denna unika miljö till förmån för nya fyrkanter i glas och betong – för fastigheter som hade kunnat ligga var som helst – nya parkeringshus, kontorskomplex och oöverkomligt dyra och trånga bostadsmoduler, det var ett planeringspolitiskt svek som borde ha renderat de ansvariga socialdemokraterna livstids straffarbete!”.

Domen är hård. Såren är svårläkbara och ärren plågsamma.

Men det finns inga enkla svar på ansvarsfrågan. En pågående miniutställningen ”En stad med rivna hus” på Stadsbiblioteket,  ett examensarbete av malmöhistorikerna Joakim Frieberg och Christian Kindblad för Malmö Högskola, nyanserar bilden av rivningsraseriet.

Sextio- och sjuttiotalens sanering var inget som enkom drabbade Malmö, det var (den sura) frukten av drömmen om ett modernt samhälle, fritt från fattigdom, sanitära olägenheter, trångboddhet och bostadsbrist.

Visionerna växte fram under trettiotalet, och inte bara i Sverige. Journalisten Ludvig ”Lubbe” Anselm Nordström gjorde sitt uppmärksammade reportage Lort-Sverige 1938 medan den franske arkitekten Le Corbusier lade fram en vision om att jämna hela Stockholms innerstad vid marken och ersätta det med ett funktionalistiskt komplex.

Nya lagar och regler infördes för att bryta gamla mönster, korruption och allianser, och för att bädda för en ny struktur, för att genomföra folkhemstanken. Miljonprogrammet från 1964 skulle ge Sverige en miljon nya lägenheten på tio år.

Rivningarna var alltså inte i första hand sprungna ur en ohelig allians mellan kommunalpampar, byggherrar och banker, utan främst resultatet av statliga riktlinjer – där ekonomi och teknik tragiskt nog fick företräde framför mänskliga behov såsom gemenskap, livskultur och rötter. Man kanske kan tala om en tidsanda.

Det gjorda kan inte göras ogjort, men vi kan lära av det förflutna.

Utställningen i Malmörummet på Stadsbiblioteket pågår fram till och med den 23 mars.

Öster Försvunna Malmö 19 februari 2014 • Uppdaterad 1 april 2016

Magnus Smek, ingen lek

Dödsstöten i februari 1967. Kvarteren mellan Östergatan, Kattsundsgatan, Mäster Nilsgatan och Rundelsgatan förvandlades till grus. Foto: Sydsvenskan. 

År 1967 utraderades kvarteret nr 6 Magnus Smek från karta. Då gick grävskoporna in som tanks, satte tänderna i Malmös historia. Även grannkvarteret Erik Menved med det praktfulla Petrihuset förvandlades till flis och fyllnadsmaterial. De två medeltida kvarteren blev till ett och Mårtensgatan som skilde de två ett minne blott. Det var utan tvekan ett nidingsdåd mot den malmöitiska stadsbilden. Kvar finns bara en återskapad källarvägg i det nybyggda komplexet på Östergatan.

Sydsvenskans Bertil Widerberg som inte låg på latsidan när det gällde att rycka ut till försvar för historiska värden i Malmö stad – i stark kontrast till stadens styrande män – sammanfattade rivningen av kvarteret Magnus Smek som följer:

”Det var den orördaste ensemblen vi hade kvar i Malmö, femhundrade års stadshistoria förtätad i byggnader från sengotik till empire. Där var kryssvalvskällare och 1700-talskorsvirke. Där var två Anders-Lundberg-hus från 1810-talet, där var en bislagsståndare från tidigt 1600-tal. Där var gustavianska dörrar, där var rutor av handblåst glas, där var gripar av stuck, där var solfjädersfönster.

Våra officiella byggnadsminnesvårdare, måna om ett förtroendefullt samarbete med Mammon, lät alltsammans gå i gruset utan hörbara protester.” (Bäst och sämst 1967, ur Malmö Fornminnesförening 1968)

Det var Riksantikvarieämbetet som efter en arkeologisk undersökning medgav att den så kallade Kruseska kryssvalvskällare från sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal kunde rivas. I övrigt med bistånd av länsarbetsnämnden och fastighetsnämnden i Malmö.

Kvarteret var minst lika gammalt som det privilegium den svenske konungen Magnus Eriksson Smek utfärdade för Malmö 1353. Utöver den Kruseska källaren på Östergatan 18 över gården, låg en gång guldsmedja i hörnet av Östergatan och Mäster Nilsgatan. Huset uppfördes troligen på 1300-talet och omtalades första gången 1522. Där verkade guldsmeden Hans Ollsen, mästaren till den stora altarkalk från 1537 som ingår i S:t Petri kyrkas silverskatt. Huset som revs var uppfört år 1815 av byggmästaren Anders Lundberg men när Kvällsposten flyttade in i huset 1952 upptäckte man vid en renovering rester av Ollsens medeltida källare.

Till sist en stilla undran. I portgången till huset på Östergatan 20 – uppfört 1840 – satt en gravsten från 1602. Var blev den av?

Den medeltida Kruseska källaren med sina fyra spetsbågiga kryssvalv mätte drygt sex gånger sju meter. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Kvarteret Magnus Smeks fasader åt Östergatan, en tät homogen miljö av medeltid, 1600-tal och nyklassicistiskt 1800-tal. Allt försvann i februari 1967. Foto: Sydsvenskan. 
En sista dokumentation av Kruseska källaren från 1300-talet, innan den kasserades i december 1968. Foto: Sydsvenskan. 
Under en renovering 1952 hittade man rester av en medeltida källare i hörnet av Mästar Nilsgatan och Östergatan. Foto: Sydsvenskan.

 

Öster Försvunna Malmö 5 februari 2014

På Frans Henriks gata

Frans Henrik i Frans Henriksgatan hette såklart Kockum i efternamn. Gatans längd och placering står kanske inte riktigt i paritet med mannens storhet. Men då ska man veta att stumpen som idag ligger mellan Rörsjö- och Gasverksgatorna före 1951 sträckte sig till Norregatan.

Gatnamnet  kommer sig av att tobaksfabrikören och skaparen av Kockums Mekaniska verkstad, år 1846 blev ägare av de omgivande tomterna i den ”nya staden”, alltså den som vid vallarnas rivning i början av 1800-talet tillkom fram till den nygrävda kanalen. I samma veva anlades Norra och Södra Rörsjögränd i kvarteret Höken. Den norra gränden ligger där än idag, medan den södra är puts veck.

Vid den del av Frans Henriksgatan som idag är igenlagd, det vill säga öster om Gasverksgatan låg Evangelisk Lutherska Missionssällskapet i Malmö, köpt 1876 av Malmö Arbetareförening och tio år tidigare tydligen Malmös första frikyrka. Immanuelskyrkan huserade här i sjuttionio år, innan församlingen flyttade till Köpenhamnsvägen hösten 1955. Samma år revs missionshuset.

Huset där fasadmålningen (se artikel) än i dag berättar för oss att Hans Månsson hade en pantbank – åtminstone mellan 1922 och 1955 enligt adresskalendrarna – är det enda som återstår av en äldre bebyggelse längs Frans Henriksgatan.

Gasverksgatan förresten – vid elektricitetsverket? Jodå, på platsen där elverket uppfördes runt sekelskiftet efter ritningar av John Smedberg låg ett gasverk för belysning, uppfört av den engelske ingenjören Milne efter ett tillstånd daterat 1852. Detta revs 1898.

Här några bilder ur arkivet.

Frans Henriksgatan 1955 sedd från Rörsjögatan med huset som än idag bär en fasadmålning efter Hans Månssons pantbank, i vänster ytterkant. I fonden syns en del av elverkets byggnation på Gasverksgatan.
Gasverksgatan med elverket till höger och strax bortom det anas Evangelisk Lutherska Missionssällskapet. Året är 1948.
Gasverksgatan norrut mot Stora Kvarngatan. Huset i fonden är Jerusalemsgatans östra hörnhus.
Malmö Elektricitetsverk på vykort, sett från Södra Promenaden.
Malmö Elektricitetsverk, sett från Drottninggatan år 1902.
Rörsjögatans (idag nummer 8) östra sida, med Hans Månssons hus på Fransk Henriksgatan 5 i bildens vänstra övre hörn.
Södra Rörsjögränd finns inte längre. Den gick in i kvareter Höken, ungefär där vi numera hittar ingången till Rörsjögatan 5-13.
Idag försvunna Södra Rörsjögränd till vänster och Rörsjögatan till höger. Norra Rörsjögränd i april 1938. Vid grändens slut ser vi baksidan av Fabriksgatan 7. Bakom fotografen hörnet av Rörsjögatan och Frans Henriksgatan.

Kategorier

Senaste kommentarer