Annons:
RF Berg Försvunna Malmö 25 september 2016

Andlig spis till sillen på Limhamn

Under 1800-talet fick bondesamhället ge vika för industrialiseringen. På 1870-talet hade Limhamn växt till den grad att den medeltida kyrkan i Hyllie bondby inte längre räckte till.

Ingenjör RF Berg som 1873 hade anställts som disponent för Skånska Cement AB föreslog att man byggde en ny kyrka ”på en mer central belägen plats”, således närmare den växande cementfabriken och hamnen. Projektet tog sin tid. Närmare bestämt sjutton år. Inte förrän den 19 oktober 1890 invigdes Hyllie nya kyrka, idag mer känd som Limhamns kyrka.

Under tiden hann det hända en del i Limhamn. I den rådande samhällsförändringen uppstod flera folkrörelsen. En sådan var väckelserörelsen. Kyrkan var fortfarande anpassad till bondesamhället. Uppbrotten från den kollektiva gemenskapen på landsbygden, flytten till städer och industrisamhällen gav upphov till rotlöshet och ett nytt behov av gemenskap. Samtidigt som en miljon svenskar i sina brev vittnade om religösa omvälvningar i sitt nya hemlandet, Amerika.

Redan 1858 kunde kyrkan notera ett första orosmoln. Två kvinnor i Hyllie by visade sig vara mormoner. Mormonismen hade kommit till Malmö via Köpenhamn i början av 1850-talet och fått fäste i Caroli församling.

På 1860-talet hade Hyllie fått besök av några kringresande predikanter, så kallade kolportörer. De hade emellertid kyrkans välsignelse.

Nybyggarna i det expanderande industrisamhället var en brokig samling med rykte om sig att vara ett ”obändigt och styvsinnet släkte”. De söp och slogs. Behovet av andlig spis tilltog, samtidigt som det var långt till gamla Hyllie kyrka.

Disponent R F Berg, och hans hustru, var varma missionsvänner. Patriarken såg nöden och ett nytt missionsfält. I en kalklada på bruket samlade han sina åhörare för att vittna om sig egen frälsning och manade till bot och bättring.

Med kyrkoherdens godkännande bildade ingenjör Berg och skräddaren Lars Andersson våren 1879 Limhamns missionshusaktiebolag och året efter invigdes deras missionshus på Östra Ansgarigatan (byggnaden rymde senare bland annat biografen Rex och revs på 1990-talet). Där hölls predikan varje söndag, inte sällan av Berg själv, dock inte under ordinarie gudstjänsttid. Berg kom utöver smeknamnet Limhamnskungen även att kallas Cementjesus.

Först 1881 skedde en separation från kyrkan, då medlemmar först bildade en nattvardsförening och senare en egen församling — Missionsföreningen Limhamns friförsamling – med en första lokal i en före detta danssal på Gamla gatan 20, för att 1890 bygga ett eget missionshus på nuvarande Tycho Brahegatan 43.

Byggnaden stod emellertid i vägen för Cementbolagets expansion. Ingenjör Berg löste problemet med att donera en annan tomt till församlingen. På tomten som idag nyttjas som parkeringsplats för Malmborgs kunder, uppfördes Taborkyrkan (1908-1972).

Taborkyrkan låg där Malmborgs kunder numera parkerar sina bilar.

Frälsningsarmén höll sitt första möte i Malmö 1885. Vid ett flertal tillfällen fick de också hyra missionshuset av Limhamns missionshusaktiebolag och julen 1888 öppnade Malmös 1:a kår en utpost på Limhamn i en mindre sal på Vanadisgatan. 1899 flyttade man till en lokal på Tegnérgatan 19 som tog 200 personer, där man stannade till 1864 då nya lokaler togs i bruk på R F Bergsgatan. I mars i år, efter 128 år, retirerade Frälsningsarmén från Limhamn och flyttade församlingen till den större på Västergatan i Malmö.

Metodistförsamlingen i Limhamn har sitt ursprung  en schism inom missionsförsamlingen år 1894. Ingenjör Berg gick in som opartisk medlare. Men sprickan inom församlingen var så djup att 25 medlemmar lämnade.

I Malmö hade en metodistförsamling bildats 1871, med lokal på Föreningsgatan. Deras predikanter höll då och då möte i privat miljö på Limhamn. 1895 begärde 24 av de 25 före detta missionsförbundarna inträde i metodistkyrkan. Samma år började man bygga Salemkapellet i hörnet av Linnégatan och Kalkbrottsgatan.

Salemkapellet, föregångaren till Wesleykyrkan – bild tagen före 1913.

Efter flera år av diskussioner beslöt man att bygga om kapellet till en ny kyrka, kallad Wesleykyrkan – namngiven efter metodisternas brittiske grundare John Wesley. Kyrkan togs i bruk 1914, det vill säga året innan Limhamn inkorporerades i Malmö 1915.

Läs mer: En kyrka återuppstår.

De två församlingen återknöt vänskapsbandet. Med tiden ersattes Tabor av Linnekyrkan. I Malmö hade metodisterna ersatt de gamla lokalerna på Föreningsgatan till förmån för S:t Marcuskyrkan på Brogatan i Malmö. Därefter flyttade församlingen till Wesleykyrkan i Limhamn.

År 2014 återförenades de två gamla frikyrkoförsamlingarna i Limhamn. De valde att lämna Linnekyrkan och stanna i Wesleykyrkan som under 2016 genomgick en omfattande renovering.

Läs mer: ”När väckelsen kom till Limhamn”, av Eva Dalin, Limhamniana 1983. 

 

Wesleykyrkan vid Linnégatan.

 

RF Berg Försvunna Malmö 21 augusti 2016

Limhamn får spårvagn åter

Limhamns gamla hästspårvagnar återvänder till Brottsplatsen.

Vagnen har varit försvunnen från hemorten sedan slutet av 1970-talet. Spåren ledde till Malmköpings järnvägsmuseum. Därifrån ska den i slutet av september fraktas till Limhamn för att vara del av 150-årsfirandet av kalkbrottet den 1-2 oktober.

— Spårvagnen kommer först att stå uppställd under det industrihistoriska 150-årsjubileum som vi ska hålla. Den kommer att stå tjugo meter ner på en platå i Limhamns kalkbrott, berättar Jessica Grundén på gatukontoret.

Efter hästspårvägens nedläggning 1914 tjänade vagnen ”Stranden 2” som personalvagn på den så kallade Brottets bana, mellan cementfabriken och kalkbrottet.

— Efter jubileet ska ”Stranden 2” få lite kärlek och omtanke i vår smedja, slutligen är tanken att den ska få ett temporärt hem i en monter någonstans längs Brottets bana, förmodligen i anslutning till Limhamns Kalkbrott. Där ska den fungera som en liten satellitutställning och informera om kalkindustrins storhetstid i väntan på att vi kan få möjlighet att bygga ett besökscenter.

”Stranden 2” – när den ännu stod i Kalkbrottet. Foto: Sven Karlsson.

Det var ”Limhamnskungen” R F Berg som runt förra sekelskiftet tog initiativ till en hästspårväg. Ett nytt badhus stod färdigt i juni 1900, i AB Strandens regi. Många badgäster kom via Malmö-Limhamns järnväg. För att erbjuda dem en bekväm resa sista sträckan anlades en hästdragen spårvägslinje mellan Limhamns station och slutstationen i korsningen av Strandgatan och Kaptensgatan (Gustavsgatan).

Den hästdragna spårvagnen utgick från förra sekelskiftet från Limhamns station. Foto: Sydsvenskan.

Två vagnar beställdes från Ludvig Rössels Wagonfabriks AB i Arlöv. Trafiken fortsatte fram till oktober 1914 (då också Baltiska utställningen stängde och Europa stod i brand). Inför inkorporeringen av Limhamn överläts spårvägen till Malmö stads eldrivna spårvagnsnät, och blev med tiden en förlängning av den eldrivna linje 4 till Sibbarp.

Fler bilder och mer läsning: Spårvägen på Limhamn

Vagnarna stannade dock kvar i Limhamn. De fick fortsatt liv som personalvagnar i och till kalkbrottet, på den så kallade Brottets bana. De var i drift, möjligen så länge som in på 1960-talet. År 1975 ”återfanns” den sista kvarvarande vagnen av besökare från föreningen Gotlandståget. De var främst intresserade av att ta över ett minilok, men fick ta vagnen och två lok eller inget. Loket och spårvagnen transporterades 1981 till Gotland.

Där blev ”Stranden 2” stående fram till 1997 då den skänktes till Spårvägsmuseet i Malmköping där den idag står uppallad i det skick den lämnade Brottets bana. Det vill säga med påsatta buffertar och udda hjul, men i övrigt i slitet originalskick.

Runt 27 och 29 september kommer ”Stranden 2” att åka lastbil hem, från Malmköping till Limhamn.

Lär mer: Bland sillgummor och kalkgubbar. 

Fakta: Ett 150-årsjubileum kommer att hållas den 1-2 oktober. På programmet står guidningar och utställningar med fri entré. Det kommer också att arrangeras guidade turer nere i brottet. Biljetterna till de turerna är begränsade och kräver biljett som kan hämta i Stadshusets reception från den 26 september.

Den gamla hästspårvagnen Stranden II inklämd mellan ett ånglok och en liten kalkvagn av tippmodell. Foto: Sydsvenskan.
Spårvagnen senast sedd i kalkbrotten 1979. Foto: Sydsvenskan.
Den gammal hästspårvagn i kalkbrottet i sällskap med två lok. De två tippvagnarna fick stå kvar i brottet och står där än. Foto: Sydsvenskan
RF Berg Försvunna Malmö 9 juli 2016 • Uppdaterad 10 juli 2016

Sjön mellan vax och parkett

Privattagna fotografier från Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 är ovanliga. Ovan ett av okänd fotograf, som hämtas från ett privat album. I mitten ses en mindre damm, den som efter utställningen kommer att bli Lilla dammen i Slottsparken.

Fotografen står alltså med det ännu inte uppförda ”Slottet” – det vill säga idag Stadsbiblioteket – i ryggen och riktar linsen i riktning mot bron som förbinder Kungsparken och blivande Slottsparken.

Den vita byggnaden till vänster är en av de större enskilda paviljongerna, iordningställd av Svenska Panoptikon, ett stockholmskt vaxkabinett med ambition att visa upp såväl historiska som samtida figurer i deras rätta miljöer. Det var en kostsam idé som sannolikt fick svårt att hävda sig mot kinematografen som även den kom att introduceras på Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896.

I den för tiden avvikande vita byggnaden, i marockansk stil till vänster i bild, visades tre grupper av vaxfigurer. En av dem föreställde kung Oscar II med vänner ombord på kungajakten HMS Drott. Den så kallade Drottgruppen ansågs av Sydsvenska Dagbladet Snällpostens utsände vara den mest förnäma.

Å andra sidan rådde det inget tvivel om att den vaxgrupp som lockade den största publiken var ingenjör Andrées och hans medresenärers förberedelser inför den vådliga polarexpeditionen, som var planerad att genomföras detta år men som kom att skjutas fram till 1897. Hela projektet var något av den tidens motsvarighet till dagens klickmonster.

Andrées polarexpedition i vaxkabinettet. Bilden är hämtad ur en guide till Svenska Panoptikons utställning i Stockholms vaxkabinett som 1889-1924 på Kungsträdgårdsgatan 18.

”Man ser nu huru gondolen liksom sväfvar på lätta moln, medan de tre upptäcktsresandena äro sysselsatta hvar på sitt håll. Allt är här utfördt efter verkligheten, är delvis verklighet sjelft, i ty kläder, utrustning o.s.v. med ett ord allt som så skaffas, är fullt äkta”, läser vi i Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

Till höger i det privattagna fotografiet finns en annan ganska ansenlig byggnad. Där visar AB Malmö Snickerifabrik från Limhamn upp sin skicklighet, sina produkter och verksamhet. Fabriken grundades i 1886 (eller 1894, uppgifterna går isär) av ”Limhamnskungen”, det vill säga R F Berg som även var direktör för Skånska Cement AB och satt liksom alla betydande företagare i staden i utställningsstyrelsen. Han var dessutom djupt engagerad i sociala och religiösa verksamheter – varför han även kallades ”Cementjesus”.

Snickerifabriken låg granne med cementfabriken, mellan järnvägen och havet. De första åren ägnade man sig främst åt byggnadssnickerier, men tillverkade även stavparkett. År 1911 drabbades fabriken av en omfattande brand, men återuppstod – för att samma år som fiskeläget med kalkhamnen blev inkorporerat i Malmö byta namn till Limhamns Snickerifabrik AB.

Många år senare byggdes en ny fabrik i Ronneby och 1967 fick företaget ett nytt namn: Tarkett AB.

Tack till Lisbeth Nordgren som försett oss med det privata fotografiet överst.

Samma vy som på översta bilden. Foto: Martin Andersson
Malmö Snickerifabriks utställningslokal på Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896. Byggnaden kom delvis att återuppföras i Limhamn som Villa Berga, det vill säga R F Bergs sommarvilla. Bild hämtad ur ”Allt ljus på Malmö”.
RF Berg Försvunna Malmö 29 juni 2016 • Uppdaterad 1 juli 2016

MFF:s skyddslejon har återvänt hem

Det händer att även djungelns konung måste vika sig för överheten. Till slut fick de nog, de två lejonen som i åratal vaktat den gamla tennishallen mittemot Konsthallen. Kanske insåg de att slaget var förlorat. Tennishallen kommer att rivas, vare sig de vill eller inte.

Läs även: Game, set, match för Tennishallen.

Häromdagen reste sig lejonen, lommade västerut genom asfaltsavannen och slog sig ner på slänten mellan de vita träden (flaggstängerna) vid Malmö idrottsplats östra kortsida, inte långt från sin ursprungsplats.

Läs även: Om lejon kunde tala. 

Lejonen skänktes av R F Berg och Skånska Cementgjuteriet år 1897. De vaktade i många år framför Idrottsplatsens restaurang, även den gången Malmö FF bildades där under ett turbulent möte 1910. Byggnaden som 1896 hade rests på den mark som numera upptas av parkeringsplatsen bakom Operan, revs i samband med att Stadsteatern byggdes. Lejonen placerades därefter (exakt när är inte känt) utanför Tennishallen.

Nu har de alltså, nära nog, återvänt till gamla marker. Fast bakom staket.

Lejonen vaktar numera Malmö idrottsplats.
Ett 119 år gammalt lejon utanför Tennishallen mittemot Konsthallen. En gång låg det på vakt utanför idrottsplatsens restaurang, där Malmö FF bildades 1910.
Idrottsplatsens restauration med ett av lejonen på vakt utanför. I bakgrunden ses den byggnad som 1910 blev danspalatset Boston Palace, innan det blev en filminspelningsstudio på 1940-talet. Båda byggnaderna revs 1948. Bakom Boston skymtar några av bostadshusen vid Munk- och Borgmästegatorna.
RF Berg Försvunna Malmö 25 juni 2016 • Uppdaterad 29 september 2016

Bland sillagummor och kalkgubbar

Limhamn är en industriell produkt. En biprodukt, skulle man till och med kunna säga.

Sillagumman med rullebören är ett rart minne från flydda dagar. Men Limhamn och dess ursprung ska snarare relateras till kalk, gubbar och radhusbosättningen Stormby.

Det är lätt att föreställa sig Limhamn som ett fiskeläge, en kustort som levde av det som havet hade att erbjuda. Man kan möjligen också tänka att sig att ordleden lim har med fisklim att göra. Men så är inte fallet.

Visst har man fiskat här sedan medeltiden. Som vid ”Wintrie bro”, en stenpir nedanför Bunkeflo där man förr landade fångsten. Men att fiska, det gjordes å andra sidan längs hela den skånska kusten – det görs inte nödvändigtvis i ett fiskeläge.

I gamla dagar hörde sillagummorna med sina rullebörer till Malmös gatumiljö. Fiskarhustrurna från Limhamn åkte ”sillabanan”, med någon av de första avgångarna runt klockan sex och sju på morgonen. De löste fjärdeklassbiljett, det vill säga ståplats i godsvagn. Det var ändå bättre än att gå hela vägen som fiskmånglarna gjorde före 1889.

Men ”sillatåget” var först och främst en godsbana för cementbolagets produkter.
Grundbetydelsen av ordet lim är kalk. Ordet användes också i betydelse klibba och smeta. Kalk var en viktig beståndsdel i murbruk och puts redan på medeltiden.

Limhamn omtalas första gången 1522, men på en karta över Hyllie socken från 1660 är Limhamn bara en liten prick i det nordliga hörnet, markerad med tecken för hus och trädgård på en vång som betecknas som ”Betesmarck, fordom opgraffen till Limbhamdn och dess kalcke bruket”. Samtidigt är Hyllie by – vars namn är känt sedan 1100-talet – utmärkt med trettiotalet hus runt kyrkan och fägata ner till havet. Den motsvaras idag av Hyllie kyrkoväg.

Även om de flesta av gårdarna kom att flytta ut från bygatan i samband med enskiftet 1809 är det medeltida vägnätet delvis bevarat med Svennedalsvägen och Östra Hyllievägen. Kvar finns också byns ”vanning”, kallad Killan (Tjillan), idag nästan igenväxt. Den medeltida kyrkan revs 1889, men den vackra kyrkogården som bör vara Malmös minsta och kanske äldsta uppbär ännu kors och gravstenar, en del av dem är daterade på 1700-talet. Här har Hylliebor begravts i minst 700 år.

Även byarna med marker i omnejden har en historia längre än Limhamns: Bunkeflo (belagt 1289), Vintrie (medeltiden) och Naffentorp (1346). Det östligaste huset i Bunkeflo by kallat ”Röven” är borta. Kvar finns Naffentorpsgården och Petersborg, den senare sägs vara Sveriges minsta fideikommiss – i släkten Bagers ägo sedan 1717.

Sedan medeltiden var kalkbrytning en viktig binäring för bönderna i bygden. Den ytligt liggande kalkstenen grävdes upp, eller plockades på stranden, för att sedan brännas i primitiva ugnar.

På 1500-talet var efterfrågan på kalk stor, inte minst från Malmö där det under en storhetstid uppfördes många nya byggnader. I en skrivelse från 1606 benämns Limhamn som tilläggsplats för skepp. Ett första privilegium för att bryta kalk utfärdades 1622. Tre holländare fick ensamrätt på kalkbrytning, kalkbränning inom 10 mils radie och på kalkexport. Samtidigt togs den första industriella kalkugnen i drift. Privilegiet att bryta och bränna kalksten i Limhamn skulle gengäldas med leveranser till de kungliga byggena i det danska riket.

Den förmögne Köpenhamnsborgaren Bartolomeus Haagensen tog över privilegiet och gjorde kalkbruket till ett blomstrande företag. Han fick också tillstånd att anlägga en hamn. En sådan – fem fot djup – benämnd Hyllie hamn finns inritad på en svensk karta från 1644.

Runt 1650 tar Bartolumeus Mikkelsen över rörelsen, genom att gifta sig med Haagensens änka. Några år senare flyttar den nye ägaren till ”Limbhaffuen”. Det har hävdats att han skulle ha bosatt sig på Limhamnsgården, men det kan inte stämma. Den gården uppfördes först på 1830-talet.

Mikkelsen satt nu på en guldgruva. Men en svensk kung kom att rubba hans cirklar. När Skåne kom under svensk kontroll 1658 tappade han sina privilegier och riskerade att förlora sina ägor. Han ansågs sig inte ha något att vinna på svenskt styre. Kalkbaronen blev ledare för en sammansvärjning som gick ut på att hjälpa danskarna till ett återerövrande. Planen var att 800 danskar skulle landstiga i Limhamn och släppas in genom stadsportarna.

Den så kallade Malmösammansvärjningen misslyckades dock. De danska skeppen seglade fel och gick på grund vid Saltholm. Planerna avslöjades och Mikkelsen miste istället hela stycket. Han blev två dagar före jul 1659 halshuggen på Stortorget i Malmö.

Den Mikkelsenska egendomen plundrades, änkan kördes på porten och kalkbruket tillföll den svenska Kronan. De efterföljande åren, under de skånska krigen, låg kalkverksamheten helt eller delvis nere. 1709 raserades hela anläggningen av danska trupper.

Det var två inflyttade tyskar som återupptog verksamheten: Ernst Heinrich Stein och hans svärson Frans Suell d ä. Den senare tog över 1728 och fick kalkbruket att blomstra under industriella former. Kalksten bröts ur brott och brändes med importerad stenkol som lossades på redden.

När Carl von Linné företog sin skånska resa 1749 var det sonen Niclas Suell som var värd och förevisade verksamheten. Samma år föddes en ogenomförbar idé att ersätta den gamla träbryggan utanför kalkbruket med en hamn, i brist på sådan i Malmö.

En hamn blev det till slut, men i Malmö. Initiativtagare till den var Frans Suell d y, sonson till den äldre, som också blev ny ägare till kalkbruket. Genom enskiftet på 1790-talet skapade han egendomen Annatorp – efter hustrun Anna af Trolle. För att få arbetsfolk till kalkbruket och de stora odlingsfälten lät han iordningställa sju torpställen och ytterligare en samling torp på sin äga Hindby nr 5. Dessa torp utlagda på sämsta marken nära havet kom att kallas Stormby.

Frans Suell deltog aktivt i planeringen att skapa Limhamns första radhusområde, för den tidens kärnfamiljer. Sexton likadana numrerade hus uppfördes i två räta rader, alla med lika stora tomter – med vägar, ett centralt beläget torg och en skola med anställd skolmästare. Inflyttning skedde 1799, eller något år tidigare.

Stormby från en karta daterad 1794. Byn låg på en yta som idag avgränsas av Nordanväg, Beleshögsvägen, Vittskövlegatan och Geijersgatan.

Stormby bör ha legat på en yta som idag avgränsas av Nordanväg, Beleshögsvägen, Vittskövlegatan och Geijersgatan. Men några spår av byn finns inte, knappt heller några uppgifter om vilka som bodde där. Man vet bara att de hade dagsverkeskyldighet till Annatorps gård.

Experimentet varade i 35 år. Stormbyborna började flytta närmare bruket eller ner till det fiskeläge som nu börjat växa. Endast några enstaka äldre bodde kvar i byn som raserades helt, möjligen på sena 1870-talet.

På 1820-talet utgjorde fiskare och sjöfolk bara en liten del av befolkningen. Sillen gick förvisso till, och utgjorde inte minst en viktig del av födan för dem som arbetade på bruket. Men framväxten av Limhamn ska först och främst ses som en del av en stor samhällsomvandling, industrialismens framväxt och en omfattande urbanisering. Industrisamhället Limhamn expanderade runt cementtillverkningen.

Den moderna cementen, Portlandscement, uppfanns på 1820-talet i England. Kalken blev en viktig råvara för tillverkningen av cement. Nu var det släkten Kockum som satt på en guldgruva. De hade genom arv tagit över bruket.

På 1850-talet utökades bruket med fyra nya kalkugnar. Då fanns det ett femtiotal kalkbrott runtom i Limhamn. Störst av dem var Limhamnsbrottet som låg vid nuvarande Limhamns idrottsplats. Det lades ner 1890 och ersattes av Annetorpsbrottet som hade påbörjats 1866, alldeles bredvid den gamla gården Annatorp där kalkbrottets jättehål ännu i våra dagar kan beskådas.

Annetorps kalkbrott – det vill säga det kalkbrott som ligger övergivet idag på Limhamn. Så här såg det ut på den gamla tiden, med pumpmölla och vägen ut till den enkla utlastningsbryggan som låg på Sibbarp. Teckningen utgör en del av Förenade kalkbrottens brevpapper från 1880-talet.

Behovet av cement ökade under den industriella expansionen på 1860-talet och 1871 bildades Skånska Cement AB. Förutom industrimannen Frans Henrik Kockum och andra kapitalstarka godsägare och riksdagsmän fanns kung Oscar II bland aktieägarna.

Från brotten transporterades nu kalken på hästdragna vagnar på en smalspårig järnväg till en brygga, för vidare transport till cementfabriken i Lomma där Kockum hade en tegelfabrik. I Lomma fanns den andra viktiga råvaran för cementtillverkning, nämligen lera.

På den övre delen av denna teckning ses de gamla kalkugnarna med en bostadslänga. På den nedre delen framträder den nyare anläggningen med kalkugn som uppfördes av R F Berg i mitten av 1870-talet. Teckningen utgör en del av Förenade kalkbrottens brevpapper från 1880-talet.

1873 anställdes en driftig ingenjör som disponent för Skånska Cement AB. Han vara bara 27 år, kom från Stockholm och hette Rudolf Fredrik Berg. Han kom att få gigantisk betydelse för det Limhamn som ännu saknade en hamn i modern mening.

I november 1880 hade man börjat staka ut Norra fiskehamnen och två år senare pålades södra hamnarmen. Det var ingenjören Berg som ledde arbetet. Fyllningsmaterialet kom från bruken.

Limhamns hamn under uppbyggnad 1889, under ledning av ingenjör R F Berg. Bilden är tagen från cementfabrikens nybyggda huvudskorsten. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).

Efterfrågan på cement ökade i Sverige och importen var stor. Kalktransporterna drogs från och med maj 1884 med ånglok på den järnväg som senare skulle kallas ”brottets bana”. Fyra år senare började man bygga en ny fabrik för cementtillverkning i Limhamn och grävde ut Cementhamnen.

Patriarken R F Berg var inte bara initiativtagare till hamnen och Malmö-Limhamns järnväg (1889), utan också till avknoppningen Skånska Cementgjuteriet (sedermera Skanska). Han var nykterist och frikyrklig, och hade ett starkt socialt engagemang. Han var involverad i egnahemsrörelsen och Malmö Ångköks AB med hotell Temperance i Malmö – det vill säga nyttig kost och bra logi för mindre bemedlade. Han var initiativtagare till

Malmös första arbetsförmedling och var också mannen bakom Malmö handelsgymnasium.
Företagaren Berg hade affärer i Nya Asfalt AB, Sydkraft, Malmö Snickerifabrik (Tarkett) och Lomma Eternit. Han var också ledamot av Malmö stadsfullmäktige. Politikern Berg intog till en början en strikt arbetsgivarhållning och var fientligt inställd till de socialistiska idéerna som hörde tiden till.

Berg som gick under smeknamnen ”Limhamnskungen” och ”Cementjesus” intog en faderlig och beskyddande roll gentemot sina arbetare. Men efter en facklig konflikt i Lomma fick han en mer ödmjuk inställning gentemot arbetarrörelsen och bildade en jämbördig motpart i Allmänna arbetsgivareföreningen. Han anses var en föregångare till den samförståndsanda som långt senare kom att känneteckna den svenska modellen.

När R F Berg avled 1907 uppges bortåt 700 personer, även många arbetare och fiskare, ha deltagit i begravningsprocessionen. Under hans tid hade det Limhamn som tidigare knappt synts på kartan på kort tid vuxit sig stort nog att 1886 utgöra ett municipalsamhälle.

Året innan Berg avled upphörde Hyllie by att vara huvudort i Hyllie landskommun; detta i samband med att Hyllie uppgick i Limhamn som samtidigt blev köping.

Köpingen Limhamn hade runt 10 000 invånare när den inkorporerades med Malmö 1915.

Denna vy över gamla Limhamn sägs vara fångad av R F Berg själv. Bilden är tagen från cementfabrikens nybyggda huvudskorsten, möjligen så tidigt som 1887. Här syns den enkelspåriga järnvägen som viker av till vänster mot Limhamnsbrottet (vid nuvarande idrottsplatsen). I förgrunden ligger snickerifabrikens bostadshus och bakom det Limhamns missionshus, ett annat av R F Bergs verk. (Bild tillhörande Jan Troells samling, ur boken ”Malmö-Limhamns järnväg 1889-1989 – Sillabanan 100 år” av Håkan Olsson.
Ur Limhamns kalkbrott forslades kalksten på rälsvagnar som drogs med hästar, för vidare transport till cementfabriken. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).
Gamla Limhamn i ett nötskal. Här hänger en fiskarhustru upp nät på tork medan cementfabriken tornar upp sig i bakgrunden. Mellan gammalt och nytt passerar det lilla ångloket på ”brottets bana”. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).

Läs mer: ”Det lilla cementgjuteriet” av Ingemar Wickström i Elbogen 1988. ”Malmö-Limhamns järnväg 1889-1989 – Sillabanan 100 år” av Håkan Olsson. Och ur Limhamniana: ”Från kalkhamn till storstadsdel” av Olle Hellander, ”Kalksten och kalkstensbrytning i Limhamn”, av Gerhard Regnéll, ”Limhamn från sjösidan” av Agda Olsson, ”Stormy – en försvunnen by vid Fosie strand” av Eva Dalin samt ”Några data om den tidigare kalkbrytningen vid Limhamn” av Gösta Fredriksson. Samt ”Limhamns kalkbrott – industrihistoriska lämningar” av Olga Schlyter och ”Eurocs kontorsbyggnad – dokumentation och riktlinjer inför ombyggnad” av Olga Schlyter och Maria Lundberg. 

RF Berg Försvunna Malmö 12 mars 2016 • Uppdaterad 18 mars 2016

Innan djävulen slår käftarna i kyrkan

Betelkyrkan på Kaptensgatan år 1974. Foto: Göte Lindberg.

Herregud vilken byggnad, och vilken synd att riva den.

Av alla rivna byggnader i Malmö är detta missionshuset ritat av John Smedberg ett av de vackraste. Rivningen var ett djävulens verk.

En Malmöbo som brydde sig var Göte Lindberg. 1952 köpte han en kamera och dokumenterade under många år den rivningshotad miljö, i fyrfärg. Året innan Betelkyrkan gick till förgängelsen var han framme med sin kamera. Det tackar vi för.

I slutet av 1800-talet var frikyrkor på modet, iallafall i religiösa kretsar. En av dem var Betelförsamlingen, sprungen ur 1700-talets pietistiska och herrnhutiska väckelser i Malmö och grundad på 1880-talet efter en utbrytning ur Evangeliska Lutherska missionssällskapet. Den drivande kraften var ingenjör Rudolf Fredrik Berg, grundaren till Skånska Cementgjuteriet, kallad ”Limhamnskungen”.

De två första åren var församlingen husvill. Men den 31 mars 1886 inköpte några församlingsmedlemmar en tomt vid Kaptensgatan 13, i hörnet av Storgatan. Redan den 30 juli lades grundstenen under en bönestund klockan fem på morgonen.

Den välkände arkitekten John Smedberg utförde utan ersättning ritningarna, i romansk stil med rött tegel samt gesimser och ornament i cement. Det runda fönstret som mätte sexton fot i diameter var gjutet i ett stycke och skänkt av Skånska cementgjuteriet. Byggmästarna A Sonesson och O Weinberg stod för murningen respektive snickeriarbetena.

Missionshuset stod färdig till nyåret. Redan under julhelgen kunde lilla salen tas i bruk och den 30 januari 1887 var det stor invigning. Stora hörsalen rymde nästan 700 personen plus lika många på läktaren och var vid denna tid en av Malmös största samlingssalar. Därtill fanns det mindre salar, ett ungdomsrum, en expedition samt lägenheter för predikanten, organisten och en vaktmästare.

En mansålder senare hade grävskopornas käftar tuggat sönder den låga men slita bebyggelsen som utgjorde Lugnet. Även Betelkyrkan stod i vägen för framtiden och dess vackra arkitektur utgjorde vid denna tid inget skäl för att byggnaden skulle undantas från den storskaliga höghusplanen.

Församlingen flyttade till Stadionkyrkan och i augusti 1975 jämnades byggnaden med marken.

Halleluja!

Mindre charmig gatubild längs Kaptensgatan. Huset i bildens högerkant finns ännu kvar. Foto: Martin Andersson.
Den 7 augusti 1975 revs Betelkyrkan på Kaptensgatan i Malmö. Foto: Sydsvenskan.
Vykort.
Interiör, sett från läktaren.
Vykort.

 

 

RF Berg Försvunna Malmö 9 januari 2016 • Uppdaterad 18 januari 2016

Spårvagnen på Limhamn

Hästspårvagnen som transporterade sommargäster och badturister från Limhamns station till badhuset. Här i kurva vid Sandegårdsgatan. Foto: Sydsvenskan.

Många minns spårvagnen till Limhamn, men få kommer ihåg spårvagnen Limhamn. I samma veva som Limhamn blev en del av Malmö för lite drygt hundra år förlängdes spårvägens linje 4 från Fridhem och ut till Strandgatan, i hörnet av Notariegatan. Det innebar slutet för den nästan en kilometer långa hästspårväg som sommartid sedan 1900 hade transporterat badgäster från Limhamns station till badhuset.

Liksom mycket annat på denna tid, var det ”Limhamnskungen”, RF Berg, som låg bakom denna tidiga spårvagn. Under 1800-talets sista dagar hade det gamla badhuset förstörts i en storm. Badhuset var populärt bland Malmöbor och bidrog därmed till att öka passagerarantalet på Malmö-Limhamns järnväg, kallad Sillabanan*, även den tillkommen på initiativ av R F Berg.

En återuppbyggnad av badhuset ansågs därmed nödvändig och det stod färdigt redan i juni 1900, allt i AB Strandens regi. Och som grädde på moset väntade ett ekipage på badgästerna från Malmö när de ankom Limhamns station. Stationen låg strax norr om Limhamnsvägen (då Öresundsgatan), i höjd med Järnvägsgatans utlopp.  I skuggan av träden – där det idag ligger en lekplats – stod vagnen redo, med kusk och ringklocka, konduktör med bössa och draghäst med stråhatt på huvudet. Det kostade tio öre att åka. Och behövde man posta ett brev eller ett vykort fanns det en brevlåda ombord. Vagnarna hade tolv sittplatser och plats för tjugosex stående passagerare.

I sakta mak rullade spårvagnen rullade ut till badhuset, och vidare till sin slutstation i korsningen av Strandgatan och Kaptensgatan (Gustavsgatan). Det fanns också ett stickspår i Östra Hamngatan (Idrottsgatan) som ledde till ett vagnsskjul vid Viktoriagatan (Valborgsgatan).

Trafiken fortsatte fram till oktober 1914 (då också Baltiska utställningen stängde). Inför inkorporeringen av Limhamn överläts spårvägen till Malmö stads eldrivna spårvagnsnät, och blev en förlängning av den eldrivna linje 4 till Sibbarp.

De två vagnarna – tillverkade av Ludvig Rössels Wagonfabriks AB i Arlöv – stannade dock kvar i Limhamn, med vidare koppling till den Bergska verksamheten. De fick fortsatt liv som personalvagnar i och till kalkbrottet, på den så kallade Brottets bana. De var i drift, möjligen så länge som in på 1960-talet. År 1975 ”återfanns” den sista kvarvarande vagnen av besökare från föreningen Gotlandståget. De var främst intresserade av att ta över ett minilok (se bild nedan), men fick ta allt eller inget. Loket och spårvagnen transporterades 1981 till Gotland.

Bara någon månad senare ville Limhamns Miljöförening att spårvagnen ”Stranden 2” skulle återbördas till Limhamn:”Beslutet om transport till Gotland hade fattats på grund av ett beklagligt ”glapp” i kontakten mellan Cementa AB, Malmö museum och Limhamns musei- och miljöintresserade”.

Men något återbördande blev det aldrig frågan om. Lite oklart varför. På Gotland hade man emellertid ingen riktig användning för Stranden 2. Där blev den därför stående fram till 1997. Sedan man på Malmö tekniska museum tackat nej till att införliva den i sin samling, skänktes den istället till Spårvägsmuseet i Malmköping där den idag står uppallad i det skick den lämnade Brottets bana. Det vill säga med påsatta buffertar och udda hjul, men i övrigt i slitet originalskick.

Den andra av två hästdragna spårvagnar som gick mellan Limhamns station och badhuset, mellan åren 1900 och 1914. Det kostade tio öre att åka med. I bakgrunden syns Limhamns station. Foto: Sydsvenskan.
Personaltransport nere i kalkbrottet, med Stranden 2.
Personaltransport med spårvagnen Stranden 2, genom Limhamn på den så kallade Brottets bana.
När den så kallade Brottens bana lades ner blev den överflödiga loken och vagnarna stående i Kalkbrottet, bland annat den gamla hästspårvagnen Stranden 2. Den kom senare att hamna först på Gotland men står numera på spårvagnsmuseet i Malmköping. Foto: Ove Jonsson/Sydsvenskan (bilden tagen 1978)
Hästspårvagnen Stranden 2 när den ”återfanns” 1975. Foto: Sven Karlsson.
Stranden 2 lämnar kalkbrottet 1981. Foto: Sven Karlsson.
Förutom ett unikt minilok från Limhamn fick föreningen Gotlandståget även överta den gamla hästspårvagnen, i befintligt skick. Till vänster Wilfrid Ullman i sällskap med Per Andersson, båda från föreningen Gotlandståget. Foto: Sydsvenskans arkiv (tagen 1982)

 

* ”Sillabanan” (invigd 1889) fick sitt smeknamn då fiskagummorna regelbundet nyttjade transporten med sina tunga börar. ”Sillatåget” avsåg ursprungligen endast morgontåget ”halvsjuan”. Det var det enda svenska tåg som hade en fjärde klassvagn, för hundra stående passagerare. Å andra sidan fanns det bara två klasser. Fram till 1914 var lönsamheten som störst. Efter andra världskriget försvann passagerartrafiken.

Tack till Sven Karlsson för färgbilder och underlag. 

Missa inte de olika stoppen i denna serie om hästspårvägen i Malmö: SödervärnSödra FörstadsgatanGustav Adolfs torgStortorgetHamnenÖstergatanDrottningtorgetVärnhemLundavägen och Östervärn. Samt som bonus: Hästarnas sorti

RF Berg Försvunna Malmö 24 april 2013

Kvinnliga soldater ansågs utmanande

Annie Hartelius anslöt sig till Frälsningsarmén 1882 och blev några år senare pionjär i Malmö.Foto: Malmö stadsarkiv.

Då och då arrangerar Stadsarkivet intressanta föredrag. Som i går då Johan Lundin från Malmö Högskola berättade om sin och kollegan Fredrik Nilsons forskning kring genus och religion i Frälsningsarmén i Sverige 1983-1921, och den bok i ämnet som utkommer till sommaren. Fokus denna kväll låg av naturliga skäl på Frälsningsarmén i Malmö.

Med tanke på att Frälsningsarmén numera framstår som en konservativ rörelse  är det lite omvälvande att få veta att armén – inte minst i sitt intåg i Malmö på 1880-talet – ansågs utmanande och radikal. På den tiden var Frälsningsarmén modern i sin syn på vetenskap och socialt engagemang.

Rörelsen väckte av flera skäl starka känslor. Att medlemmarna ur arbetarrörelsen genom en gudfruktig armé, utbildade i en krigsskola, kunde få befälsrang sågs inte med blida ögon i vissa läger. Framför allt var det kvinnornas position och jämlikheten inom rörelsen som provocerade allmänheten. Kvinnornas rätt att predika upplevdes som stötande av företrädare inom kyrkan. I olika sammanhang framställdes de kvinnliga soldaterna som lättsinniga, i dåtidens skandalpress och skillingtrycken utmålade bilder om förföriska kvinnor. Ett fenomen som hängde kvar länge, kan man konstatera av denna kuplett ur Folkets Hus Teaters Revy 1928:

”Härom kvällen, på Frälsningarmén, jag en blick fick, ljuv och oskuldsfull. Denna kvinna – blickarnas ägarinna jag till sällskap fick, när jag därifrån gick, och hon bjöd mig upp till kvällssupén. Ack, Hallelulja, Hallelulja, ett så’nt rum med smak inrett. Vi sjöng en smul, ja, Hallelulja. Jag blev stum och somna nätt”. 

Konfrontationen mellan de fromma soldaterna och allmänheten på 1880-talet var värst i arbetarstäderna – som i Malmö; en situation som inte blev mindre tillspetsad då August Palm och arbetarrörelsen gjorde entré på arenan ungefär samtidigt. Båda förespråkade en slags socialism.

Stundtals fick inte Frälsningsarmén verka fullt ut i Malmö, men de gav sig inte. Stöd fick de inte minst från Limhamn, av ”Limhamnskungen” RF Berg, Skånska Cementgjuteriets grundare med ett starkt socialt engagemang. Frälsningsarmén kom att driva ett barnhem i Wethjes gamla villa på Strandgatan.Och med Bergs hjälp öppnade man också ett räddningshem för prostituerade i Gottorp på Sallerupsvägen.

Frälsningsarmén i Malmö 70-årsjubilerar 1955. Mötet hålls på Gråbrödersgatan, en lokalen som en gång var Bryggeriträdgårdens konsertsalong. Foto: Ture Hellström

I Malmö öppnade Frälsnings-armén sitt första högkvarter man på Novilla, krog, danssalong och samlingslokal på folktäta Öster med adress Stora Trädgårdsgatan, men man hyrde också in sig på nöjesträdgården Casino. 1893 tog Frälsningsarmén över nedlagda Bryggeriträdgården (”bryggis”) i hörnet av Hyre- och Gråbrödersgatorna, där man ännu huserar.

 

PS: Nästa föreläsning på Malmö Stadsarkiv hålls redan den den 7 maj kl 18:30 då arkivassistent Staffan Gudmundsson och fotograf Bo O Andersson berättar om Carolikvarteren före rivning.

 

Kategorier

Senaste kommentarer