Annons:
Sex Försvunna Malmö 10 augusti 2017 • Uppdaterad 13 juli 2017

När Malmö kom ut

Den första renodlade gayklubben öppnade redan 1969. Lasse Bonstad med partner drev den lilla lunchrestaurangen Siesta, med mycket rysch och pysch i ett litet förfallet och rivningshotat gatuhus på Altonagatan 3 (huset finns faktiskt kvar). På helgkvällar drogs tjocka gardiner för fönstren, mysbelysning tändes och billigt vin serverades.

— Det var där jag kom ur garderoben. Låg i lumpen när mitt befäl klev in genom dörren. Jag trodde att jag skulle dö. Men det visade sig att även majoren var bög, minns Lars Hector.

Siesta flyttade 1972 till hörnet av Kärleksgatan och Davidshallsgatan, där Ohlssons klädaffär hade legat och där pizzeria Via Veneto kom att öppna något år senare. Nya Siesta serverade lunch på dagarna, hade fullständiga rättigheter och var gaynattklubb på helgerna. Siestas bar blev även en plats för lesbiska kvinnor, under de två, tre år klubben fanns.

På tidigt 1970-tal fanns det även en mer ”hemlig” vip-klubb i ett av radhusen uppe på taket på NK (Hansa). En annan klubb av det lite ”tuffare” slaget låg i Valand-passagen, i puben Ölpumpen. Och i mitten av 1970-talet höll den mer militanta aktionsgruppen HAML till i en källarlokal på Möllevången.

Lars Hector som senare öppnade nya Trocadero var tidigt engagerad i RFSL i Malmö. Bilden är från 1971. Foto: Privat.

År 1970 öppnade också första Trocadero, i hotell Tunneln på Adelgatan. Det var statliga Skar (senare Sara) som med handplockad personal från deras andra krog, Rådhuskällaren, öppnade en renodlad klubb för homosexuella. I baren stod ”Inga-Lill” som redan tidigare var en avgudad servitris. Bland extrapersonalen fanns också en viss Lars Hector som också var med att om att skapa den första RFSL-avdelningen i Malmö och arrangera demonstrationer.

Trocadero blev en kort affär. Ett alternativ blev istället Club Maxim i RFSL:s regi, som blev först i Malmö i modern tid med dragshow. Klubben som även hette Max drevs fram till 1973, men då hade Lars Hector redan 1971 tagit över Italia pub på Per Weijersgatan 8 (baksidan av hotellet Elite Plaza). Gay House var en renodlad gaybar som skyltade öppet med verksamheten.

Gay House på Per Weijersgatan skyltade öppet på 1970-talet. Hjördis och Magra var några av gästerna som brukade hänga i baren. Foto: Lars Hector.

Gay House låg för övrigt mycket nära Hörnet, ett kafé som under det senare namnet Hornet kom att spela en betydande roll i jazzlivet i Malmö under sent 1950-tal och på 1960-talet. Där lär Malmös första(?) öppna transperson Anita arbetat som diskare. Anita kallade han sig själv. I folkmun fick han heta Tage Tosa.

Gay House var även populärt bland lesbiska kvinnor och i baren stod den yppiga Merry Lou som snabbt blev gästernas favorit under de sju åren existerade. Den välbesökta klubben fungerade för många homosexuella i Malmö som en väg ut ur garderoben.

Värdinnan Merry Lou på Gay House. Foto: Lars Hector.

”Jag har tio fingrar och tio tår. Jag fungerar som vilken kvinna som helst. Jag kan få barn om jag vill. Ändå betraktas jag som ett djur. För jag tillhör de ‘annorlunda’. — Jag är homosexuell!” (Anonym kvinna, Kvp 1969).

Påsken 1978 kom järnrören fram. På den tiden var det raggarna som gav homofobin och hatet ett ansikte. Onsdagen den 22 mars försökte ”bilburen ungdom” ta sig in i Gay House. På påskafton kom gänget tillbaka i ett tjugotal bilar och stormade klubben. Men polisen kom till undsättning. Natten därpå kom de åter, slog sönder inredningen och hällde bensin på golvet (dock utan att tända på).

Raggarna vann, Lars Hector vågade inte annat än att stänga ”Gayan” och var starkt kritisk till polisens lama agerade. En av medlemmarna som vågade uppge sitt namn gjorde en JO-anmälan.

Vi kände oss hotade till livet när raggarna kom. Polisen agerade helt passivt och grep inte en enda av raggarna. Jag vill ha polisens agerande undersökt. Vi är en fin grupp att slå på. Samhället skiter i oss homosexuella.” (Maskören och perukmakaren Valentin Sköld till Sydsvenskan 1978)

Bara några dagar senare gick de bilburna ungdomarna till attack igen, den här gången av misstag mot kinesrestaurangen Mandarin House på Snapperupsgatan. Målen var i själva verket gayklubben Tintomara som låg på andra våningen.

Hetsjakten eskalerade under våren. Ett halvdussin raggare slog ut tänderna på en av Tintomaras gäster. En Molotovcocktail kastades mot klubben och under ett tredje mordbrandsförsök kunde två raggare slutligen gripas på platsen.

En 30-åring och en 21-åring dömdes till fängelse i vardera två år och sex månader. Hovrätten sänkte straffet för dem båda men 21-åringen överklagade i högsta domstolen som fastställde hans straff till två år. Han satt drygt halva tiden.

— Man var ung och vild på den tiden. Då fanns det väl en fyrahundra raggare i Malmö. Vi hade en fin sammanhållning. Egentligen hade vi inget emot homosexuella, så länge de skötte sitt skötte vi vårt. Men visst kallade vi dem bögjävlar, berättar 21-åringen som idag nästan hunnit fylla 60 år.

Det hade börjat som ett bråk. En raggare från Göteborg hade försökt komma in på klubben och träffats av något i huvudet.

— Vi trodde vi ägde Malmö och bråket trappades upp. Det ena ledde till det andra. Idag är jag glad att vi blev stoppade i tid. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa, säger 21-åringen som menar att han sedan länge gjort upp med sin homofobi.

Tintomara hade startat runt 1978. Lasse Bonstad hade några år tidigare övergett Siesta och hittat en lokal fullt utrustad med scen och bar. I huset som tidigare har rymt Åbergs kafferosteri, hade nattklubben Venus tidigare visat liveshower (samlag på scen). Klubben var stängd sedan ägarna fällts för koppleri.

Club Venus på Snapperupsgatan påstods vara en bordell och fick slå igen. In flyttade gayklubben Tintorama 1978.

— Jag tyckte att det var fel att bögarna skulle behövas träffas på pissmojarna i Malmö. Det är helt enkelt ovärdigt, säger Lasse Bonstad som också berättar att även Pildammsparken vid Idrottsplatsen var en populär mötesplats på 1970-talet.

Fredagar och lördagar var det klubb och disko för män. På onsdag var lokalen en mötesplats för kvinnor, vilket troligen gör den till Malmös första lesbiska bar.

Men verksamheten blev skakig. Ekonomiska bekymmer ledde till interna konflikter, ny ledning och namnbyte. Klubben kom att kallas Fyran, dels efter adressen Snapperupsgatan 4, dels som den fjärde hållplatsen efter toalettmötesplatserna Ettan, Tvåan och Trean.

”Både homosexuella och exhibitionister, blottare, kan nu behandlas genom kirurgiska ingrepp i hjärnan. Detta avslöjar neurologen professor F D Roeder, vid ett internationellt forskarmöte i Köpenhamn. Han har genom kirurgiskt ingrepp helt ‘omvänt’ två homosexuella och har ytterligare ett par fall som verkar mycket lovande.” (DN, 1970).

Sjukdomsstämpeln på homosexualitet kvarstod fram till 1979 och avskaffades först sedan aktivister hade ockuperat Socialstyrelsens trappa i Stockholm. Samma år, närmare bestämt den 9 februari,,, invigde Lars Hector Trocadero på nytt, med ett internationellt snitt och med Studio 54 i New York som främsta förebild. Inredningen av Abelardo Gonzalez var futuristisk med inslag av glam.

På Club Trocadero var det glam och högt i tak. Denna kväll i juli 1980 gästades klubben av Anita Lindblom. Foto: Claes Nyberr/Sydsvenskan.

”Troccan” blev en frisinnad tummelplats för kändisar och kontorister, transor och helgfjollor. Det hölls shower med lokala Dragkedjan, men också med Git Gay, Anita Lindblom och Tommy Körberg. Även värdinnan Merry Lou från Gay House intog scenen. Till och med Kal P Dal ”rockade röven av bögarna”. Det var högt i tak på ”Troccan”. Efter fem år tog epoken slut.

Läs även: Minnen från syndens tid. 

Ekobrottsmyndigheten slog till luciadagen 1983 och Hector fick tillbringa jul och nyår i häktet. Bolaget sattes i konkurs. Först flera år senare friades Lars Hector från de grövsta misstankarna. Det slutade med 6 000 kronor i böter och villkorlig dom. Malmö blev ett viktigt vattenhål och en frizon fattigare.

Fyran på Snapperupsgatan överlevde Trocadero. På 1980-talet åkte porrklubbsinredningen ut. På 1990-talet var klubben populär för sina personalshower, temafester och retrokvällar. Men 2002 gick luften ut. Konkurrensen blev för stor. RFSL:s klubb Indigo på Monbijougatan hade sedan 1990 blivit allt hetare. Bron hade öppnat nya möjligheter i Köpenhamn och moderna klubbar som Wonk hade etablerat sig i staden.

Under 2000-talet har den stolta regnbågsflaggan vajat året om vid RFSL:s lokaler på Drottninggatan. Inom föreningen finns numera en grupp som ägnar sig åt att samla in historiskt material. Varje vecka sänder Radio RFSL samhällskritisk analys och bevakning av homo-, bi- och transnyheter i Malmö. Och det är nu över 20 år sedan första Regnbågsfestivalen arrangerades i Malmö. Årets upplaga hette Malmö Pride.

Detta är en serien i fyra delar. De finns samlade här.

Mer om lesbiska Malmö kan man ta del av här

Demonstrationståget passerar Värnhemstorget i Malmö. Året är 1971. Foto: Privat.
Baren på Club Venus kom till nytta även på Tintomara.
Sex Försvunna Malmö 8 augusti 2017 • Uppdaterad 12 juli 2017

Homofobin spred sig under efterkrigstiden

En avkriminalisering av homosexualitet kom 1944. Istället kom läggningen att betraktas som en mentalsjukdom. Man gick från kriminalisering till diskriminering.

Freden innebar nya förutsättningar och möjligheter. Rådhuskällarens bar blev en het mötesplats på 1960-talet.

Homosexuella män hade sedan sekelskiftet etablerat en subkultur med ”hemliga” mötesplatser. Centralstationen och Stortorget, men också Rörsjöparken och Öresundsparken var raggningsställen i Malmö. Kafé Cecil ovanför Scaniabiografen på Södergatan var också populärt.

Kafé Cecil med balkong ovanför Scania var en populär mötesplats i gamla dagars Gaymalmö.

Polisen spanade och betraktade den offentliga raggningen som ett allvarligt ordningsproblem. Det ledde till en dramatisk ökning av antalet åtal för homosexuella handlingar. Med tiden blev straffen lindrigare och domstolarnas ledamöter började i allt större utsträckning betrakta läggningen som en sjukdom.

År 1944 skedde slutligen en avkriminalisering i Sverige. Samtidigt, på kontinenten under andra världskriget, sändes tiotusentals homosexuella till koncentrationsläger i Nazityskland.

Ur ett västerländskt perspektiv kom den svenska avkriminaliseringen ganska sent. I Frankrike ströks sodomi ur strafflagen efter den franska revolutionen 1791. I Brasilien avlägsnades sodomi ur strafflagen som skrevs 1830, strax efter självständigheten från Portugal. I Italien ansågs homosexuellt beteende vara en fråga om moral och religion, ingen angelägenhet för staten. Andra länder och årtal: Polen: 1932, Danmark: 1933 och Island 1940.

År 1948 slog FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fast att alla har samma rättigheter ”utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.

Att det skulle råda jämlikhet mellan könen i det offentliga livet framgick tydligt, men frågan om sexuell läggning var mer komplicerad och öppen för tolkning. Inte desto mindre tog några aktivister fasta på deklarationen. En grupp med unga danska homosexuella grundade Förbundet af 1948. Två år senare bildades RFSL i Sverige.

För Malmös vidkommande innebar freden att Köpenhamn åter blev tillgängligt, också anseende sexuella relationer. Passtvånget mellan Danmark och Sverige hade upphävts 1930 men infördes åter med kriget. Ett pass kostade pengar och begränsade överfarten, men i mitten av 1950-talet infördes åter passfrihet.

I Köpenhamn fanns det redan på 1950-talet barer där homosexuella möttes, båda män och kvinnor. För män ska det till och med ha funnits speciella samlagsklubbar. Annars var den de offentliga toaletter som gällde.

Homofobin ökade i västvärlden på 1950-talet. På alla plan idealiserades kärnfamiljen. Att homosexualitet hörde samman med omoral i största allmänhet var en djupt rotad övertygelse i de skandinaviska länderna. Saken blev inte bättre av två rättsröteaffärer i Stockholm. Rättssäkerheten ansågs vara hotad av homosexuellas nätverk.

Kejneaffären var den första och största av affärerna med anklagelser om att det fanns en ”homosexliga” som organiserade manlig prostitution och stod under beskydd av ett högt stående samhällsskikt. I Haijbyaffären fälldes restaurangdirektören Kurt Haijby för utpressning, efter en påstådd homosexuell relation med kung Gustaf V.

Trean kallades den offentliga toalett vid Slussplan där homosexuella män i Malmö träffades i smyg. Bilden från 1936.

I Malmö var det de offentliga toaletterna som blev mötesplats för manliga homosexuella. Sådana fanns bland annat på Stortorget och Gustav Adolfs torg. Men det var framför allt den på Centralstationen som var hetast, kallad ”Ettan”. Det fanns också ”Tvåan” och ”Trean” på norra Fisktorget vid Norra Vallgatan respektive på Slussplan, det vill säga två av de så kallade Stenbergska villorna.

Läs mer: De Stenbergska villorna och Anna Stenberg – första kvinnan i politiken

På 1960-talet fick äntligen gaylivet i Malmö en möjlighet att flytta inomhus. Rådhuskällaren invigdes som restaurang i februari 1964 och blev snabbt en halvofficiell mötesplats. I restaurangen åt affärsmän, jurister och andra högt uppsatta herrar med sällskap. Samtidigt flockades stadens homosexuella vid bardisken. Där hängde även artister, musiker, konstnärer och teaterfolk. Alla i personalen var gay, eller gayvänliga. En av dem mest tongivande och charmanta var Harry ”Gloria” Jörgensen.

”Harry blev krogen trogen i hela sitt verksamma liv. Han levde för krogen och arbetskamraterna. Han var aldrig borta en dag från jobbet och han skötte det med stil och den kvalitet som utmärker en sann yrkesman”, skrev Lars Hector och Abelardo Gonzalez när vännen Harry Jörgensen avled 2012.

Detta var den tredje delen i en serie om Gaymalmö. De två tidigare är Gay i Malmö – mörk historia och Skandalösa möten i Malmö. 

Rådhuskällaren var en het mötesplats bland homosexuella i Malmö på 60-talet. Vid paren trängdes också konstnärer, skådespelare och artister. Samtidigt satt borgerskapet i matsalen och åt middag. Foto: Lennart Gullberg (1965) Sydsvenskan.
Sex Försvunna Malmö 5 augusti 2017 • Uppdaterad 18 augusti 2017

Skandalösa möten i Malmö

Prideveckan präglas av stolthet och färg. Historien är desto dunklare, färgad av kärlekslöshet, skam och tragedi.
Under första halvan av 1900-talet hade Malmöpolisen fokus på de homosexuella nätverken.

Det nya seklet kom med tekniska och medicinska landvinningar, nya moden och moderna idéer. Malmö växte till en storstad. Det nya urbana livet erbjöd inte bara arbetstillfällen, utan också fritidsnöjen och förlustelser. Med andra ord, samtidigt en grogrund för subkulturer.

Läs även del ett i serien: Gay i Malmö – en mörk historia.

Sedan en ny strafflag 1864 kunde homosexuella samlag bestraffas med straffarbete i högst två år. Paragrafen inkluderade otukt med djur: ”Öfwar någon med annan person otukt som emot naturen är eller öfvar någon otukt med djur; warde dömd till straffarbete i högst två år”.

Fortfarande vid sekelskiftet var tidelag det vanligaste skälet att bli åtalad. På 1800-talet var det bara enstaka fall av otukt mellan män som bestraffades, och nästan inga kvinnor. I hela riket hade mellan åren 1880 och 1950 endast fjorton kvinnor åtalats, varav två för onaturlig otukt med män och tolv för sex med andra kvinnor. Det kan – enligt Jens Rydströms avhandling ”Sinners and Citizens” – jämföras med 1 580 män som åtalades för samma brott under samma period.

I Malmö åtalades inga kvinnor alls för ”onaturlig otukt” och före första världskriget endast enstaka män. Det är först sedan samkönad sex började betraktas som en läggning åtalen började komma.

Conditoriträdgården som runt sekelskiftet låg där Malmö stadsteater kom att byggas, förekom också i polisutredningarna. Där träffade pappershandlaren Karl Ekberg tre arbetare i tjugoårsåldern och presenterade dem för en ”damkomiker” vid namn Samy Barryson. Senare bjöd Ekberg på en supé i sin villa i Sofielund, en bjudning som utvecklades till en sprit- och sexorgie. (Personerna på bilden har inget med saken att göra)

I europeiska storstäder som Berlin, London och Paris hade sodomiter redan i slutet av 1600-talet etablerat en viss subkultur. Även i Köpenhamn fanns det en alternativ livsstil som lockade svenska och skånska sexturister. År 1906 hade Köpenhamn skakats av stor sedlighetsskandal som berörde några högt uppsatta män, bland annat kriminalpolisen och författaren Carl Hansen.

Skandalen i Köpenhamn och ett uppmärksammat fall i Stockholm ledde till att man för första gången offentligt diskuterade homosexualitet som företeelse i Sverige. 1907 publicerade Arbetet i Malmö en artikel som förespråkade en avkriminalisering. Tiden var uppenbart inte mogen för det.

Möjligen hade Malmöpolisen låtit sig inspireras av kollegorna i Köpenhamn och fokuserade på nätverken, snarare än att åtala enskilda homosexuella som i andra svenska storstäder. År 1911 kom Malmöpolisen snarast av en slump ett kontaktnät på spåren, tio män från gränsöverskridande samhällsskikt som hade vänskapliga och sexuella kontakter med varandra. Två av männen var välkända, och en av dem ur en urgammal Malmösläkt.

Den detektiva polisen fick i februari 1911 ett tips om att någon borrat hål i brädväggen mellan toalettbåsen på järnvägsstationen Malmö västra, ”i hvilka någon mansperson brukat införa sin manslem äfven vid sådana tillfällen, då fruntimmer befunnit sig på andra sidan brädväggen”.

Malmö Västra station med plantering, en populär möteplats för stadens homosexuella i sekelskiftets Malmö.

Polisen satte span på avträdet, gjorde förfrågningar och kunde ganska snart plocka in en 40-årig man, järnvägskonduktören Johan Westerberg. Han förklarade sina återkommande toalettbesök med en krånglande mage och nekade till anklagelsen. Han var ingen vanlig blottare. En 16-årig karamellförsäljare vid stationen kunde emellertid upplysa polisen att 40-åringen vid ett eller flera tillfällen kommit med skamliga förslag.

Westerberg erkände så att han varit onanist sedan femtonårsålder och att han sensommaren 1909 träffat en okänd man i Ystadsparken (idag Malmö live) med vilken han utövat onani vid järnvägsstationens klosetter, mot en ersättning av 2 kronor. Redan året innan hade han, okänt var men sannolikt någonstans bland stadens planteringar och promenader, träffat och inlett en längre sexuell relation med en bokhållare Thulin. Enligt polisrapporten hade de ”öfvat otukt mot naturen med hvarandra, och hade de alltid, då de utöfvat sådan handling, varit afklädda och legat tillsammans. Det hade tillgått så, att Westerberg infört sin manslem i Thulins stolgångsöppning.”

Bokhållare Thulin hade flyttat till Stockholm men polisen hämtade en rad andra namngivna Malmömän i varierande ålder till förhör. Flera av dem beskrevs som ”fattiga” och diversearbetare. En var kyparen på restaurang Tunneln, en annan avläsare på Elverket och den yngste, före detta springpojken Ernst Frank, försörjde sig uppenbart på ”gåvor” från likasinnade.

Nyss fyllda tretton år hade Frank på en gräsmatta vid Gasverket utfört sexuella tjänster åt en okänd man mot en betalning av 4 kronor. Det framkommer också att han och en vän försommaren 1909 hade ”pudrat och sminkat sig samt gjort sällskap ut i staden för att i händelse de skulle sammanträffa med personer, som hade perversa böjelser, mot betalning öfva otukt med dem”.

Ernst Frank kom senare att försörja sig som ”damkomiker” i Stockholm, känd av polisen som sedlighetsförbrytare.

Ernst Frank debuterade som prostituerad i Malmö redan vid tretton års ålder och ingick i det nätverk som polisen sprängde 1911. Senare blir han som anhållen för sedlighetsbrott i Stockholm. Då livnärde han sig som ”damkomiker”, det vill säga dragartist. Bilden hämtad ut boken ””Sympatiens hemlighetsfulla makt”.

I den dittills största homosexaffären i Sverige ingick också ett par äldre väletablerade män. I villan i Sofielund på Linnégatan (idag Lantmannagatan, nära hörnet av Lönngatan) hade femtioårige Karl Ekberg ofta bjudit på fest och sprit. Där hade det även förekommit ”otukt mot naturen”.

Ekberg drev sedan 1893 en pappershandel och bokbinderi på Södra Förstadsgatan 30 (idag 22). Han sålde också vykort, bland annat tecknade, egenproducerade ”fyllekort”. Samma år, 1911, som han dömdes till sex månaders straffarbete sålde han firman till fotografen Berndt Johnsson vars bolag blir Malmös mest produktiva vykortsförlag. Därefter upphör spåren efter honom.

Pappershandlaren Karl Ekberg sålde vykort, bland annat sina egentecknade ”fyllekort”. I dag är hans skämtsamma kort dyrgripar bland vykortssamlare.

Den äldste mannen i nätverket var Magnus Falkman, en av stadens mest kända bokhandlare. Han var född 1853 och bördig från Malmö där han hade åtskilliga släktingar. Hans farfars far var ingen mindre än Henric Falkman, son till politikern och borgmästaren Henric Falkman den äldre, riksdagsledamot, handelsman och kompanjon till Frans Suell.

Magnus ”Måns” Falkman hade en grundlig praktik som biträde i Bernhard Cronholms bokhandel på Stortorget. Falkman var förutom konst- och litteraturintresserad en hängiven jägare. Sin första bokhandel öppnade han på Södergatan 16, med bostad ovanpå kallad ”kajutan”. När huset revs till förmån för Sydsvenska kredit-aktiebolagets nybygge (idag Handelsbankens huvudkontor) flyttade bokhandeln till Södergatan 32 (senare 26). Själv inrättade Falkman en ny bostad på Skomakaregatan 22 där han också i sällskap med både namngivna eller anonyma män utövade sina ”perversa böjelser” som utöver oralsex också, fortfarande enligt förhöret, inkluderade kyssar och smek.

1902 gav bokhandlaren Magnus ”Måns” Falkman ut ”Mitt hem”, en bok i femtio exemplar med bilder från hans bokhandel och hem ”kajutan” på Södergatan. Här syns bokhandlaren själv tillsammans med två medarbetare, Georg Cronquist (vid fönstret) och August Nelander som kom att bli hans kompanjon och sedermera ägare till boklådan.

Bokhandlaren dömdes till sex månaders straffarbete och drog sig därefter tillbaka. Den anställde August Nelander blev ny delägare. Falkman bosatte sig i Åkarp där han avled 1915, ensam 62 år gammal.

Fjorton år senare avslöjade polisen ett nytt nätverk. Förbrytelserna var i stort sett identiska. Förbindelserna gick över klassgränserna och en viktig träffpunkt var alltjämt runt planteringarna på Gustav Adolfs torg, med närheten till buskagen i Kungsparken. Men passtvånget som hade införts i samband med första världskriget hade minskat kontaktytan till Köpenhamn. En annan skillnad var att utpressningsmotivet nu var allt mer framträdande.

Just utpressning var också det tyngsta argumentet att man i riksdagen 1933 diskuterade en avkriminalisering av homosexuella handlingar. Någon sympati för unga pojkar som livnär sig på prostitution och utpressning fanns inte. Av rättspsykiatern Olof Kinberg framställdes dessa som ”själva bottensatsen av de parasiterande och kriminella element som alltid samlas i större städer”.

Gustav Adolfs torg men sina planteringar och närheten till Kungsparken var under 1900-talets första häft en populär mötesplats för stadens homosexuella.

Någon legalisering blev det emellertid inte den gången heller. Dels för att homosexuella handlingar störde den allmänna ordningen, dels på grund av faran i att äldre skulle förföra unga pojkar till homosexualitet.

Antalet rättsfall hade sedan 1930-talet ökat lavinartat, samtidigt hade samhället och sjukvården i allt större utsträckning börjat betrakta avvikande böjelser som en sjukdom. Polisens tillslag innebar många gånger en katastrof. Under förhör tvingades många ange vänner, sexpartners och älskare – även anhöriga drabbades svårt. Många åtalade blev tvångsomhändertagna på mentalsjukhus och självmord var inte ovanligt.

När Malmöpolisen 1940 åtalar ett större antal män för ”onaturlig otukt” hade raggningsställena hade blivit fler och inkluderade nu också Stortorget, Centralstationen, Rörsjöparken och Ribersborg.

Bland de män som åtalades och dömdes till mellan två och sex månades straffarbete fanns adelsmannen och ryttmästare Fredrik Herman Bennet, före detta officersaspirant på Kronprinsens husarregemente och sedan 1933 pensionerad kavalleriofficer i svenska armén.

Under sensommaren 1939 hade han efter ett bad på Ribersborgs badhus mött två ynglingar, varav åtminstone den ena bodde på Botildenborg som ägdes av Bennet. Han hade bjudit hem pojkarna till sin villa på Fridhemsvägen och vid ett senare tillfälle skulle de haft sex.

Ryttmästaren dömdes till två månaders straffarbete för ett otuktstillfälle, men överklagade i hovrätten och vädjade om villkorlig straff för att undvika skandal, vilket han nekades. Innan domen gick i verkställighet 1941 tog han sitt liv med lysgas.

Fredrik Bennet efterlämnade hustru och två söner.

***

Läs mer:

Sex Försvunna Malmö 4 augusti 2017

Gay i Malmö – en mörk historia

Den årliga Pridefestivalen sätter färg på Malmö den närmaste veckan. Synen på samkönade och sexuella relationer var mörkare i gamla dagar.

Vad menade egentligen reformatorn Mortensen med anklagelsen ”att inte vara man nog”? Och vad avsåg husarerna med att ”köra en bög”?

Följ med på en tidsresa i fyra delar.

Homosexualitet blev ett begrepp först under senare halvan av 1800-talet.

Nog för att det fanns samkönade sexrelationer långt innan dess, men när reformatorn Claus Mortensen i det ännu danska Malmö år 1538 anklagade uppkomlingen Niels Kuntze för att inte vara man nog åt sin hustru, ska det kanske inte främst ses som ett uttryck för att köpmannen skulle vara homosexuell. Möjligen impotent, och det var etter värre.

I en klagoskrift till kung Kristian III beskriver han relationen till sin hustru: ”[…] det är två år sedan du först kom i min säng, jag har ju handlat med dig, som en man handlar med kvinnfolk […]”. Likväl ska anklagelserna snarare ses i ljuset av ett politiskt och ekonomiskt maktspel i den så kallade Grevefejden. Kuntze som tillhörde vinnarsidan i inbördeskriget hade nämligen klättrat snabbt på karriärstegen genom att gifta sig med dottern till Malmös förmögne borgmästare Jep Nielsen. Claus Mortensen och hans allierade Jørgen Kock tillhörde förlorarsidan.

Claus Mortensen stödde sig på Martin Luthers tolkning av Första Moseboken, en uppmaning till mannen och kvinnan att vara fruktsamma och föröka sig inom äktenskapet. Det handlade om plikter, inte om lust. En anklagelse om bristande sexuell förmåga var helt enkelt en kränkning av manligheten.

Reformatorn lyckades inte upphäva äktenskapet mellan makarna Anne Jepsdatter och Niels Kuntze. Istället blev Kuntze borgmästare och Mortensen avsatt som kyrkoherde i S:t Petri, degraderad till vanlig präst i Västra Skrävlinge och Hyllie församling. Makarna Kuntze kom att bo kvar på Östergatan fram till sin död. Huset finns ännu kvar i kvarteret S:t Gertrud och parets siluetter kan ännu beskådas på en nött gravsten i golvet bakom S:t Petris altare. Deras äktenskap förblev emellertid barnlöst.

Äktenskapet mellan Niels Kuntze och hans hustru Anne Jepsdotter bestod, trots hårda prövningar. Deras gravsten ligger numera bakom altaret i S:t Petri kyrka. FOTO: EMMALISA PAULY

Malmö var på 1500-talet ett samhälle med en hederskultur, understryker Åke Norström i boken ”1500-talets Malmö – Om människor i en stad”. Under denna brytningstid var samhällets normer för sexualitet väl förankrade i folks medvetande. I den bibelspäckade Malmø-Bogen från 1530 framställs äktenskapet som ett skydd mot synd och okyskhet, skickat av Gud ”til hielp, trøst oc huswale” för människorna. Den äktenskapliga sexualiteten sågs som en del av Guds skapelse och ansågs därmed utgöra ett skydd mot onani och allmän otukt.

Ogifta män som umgicks på krogar sågs som presumtiva orosstiftare. Malmö med sina cirka 5 000 invånare var en mansdominerad stad och därmed en given marknad för prostitution. Ogifta kvinnor hölls hårt. Minsta antydan om lösaktighet kunde få allvarliga konsekvenser för kvinnor och skada borgerliga släkters anseende.

I lägre samhällsklasser – bland daglönare, soldater och tjänstefolk – där det inte fanns någon egendom att beskydda, såg relationerna sannolikt något annorlunda ut. Jungfrudom var inget krav för äktenskap och oäkta barn kunde legaliseras senare. Sannolikt var det vanligt med maskerade samboskap inom hushållen. Det fanns en stor skillnad mellan könen vad gäller normer för sexuellt beteende, en moral för ungkarlar och en annan för ungmör. Vilket i sig skapade en marknad för prostitution och gav upphov för sexuella övergrepp, så kallade jungfrukränkningar. Kvinnliga tjänarinnor kunde inte alltid skydda sig från husbonden.

Homosexualitet sågs inte nödvändigt som ett allvarligt brott. Däremot var det en grov förolämpning vid denna tid att anklaga en man för att blivit tagen av en annan man. Det vill säga, det ansågs synnerligen skamligt att vara den passiva parten.

Sex mellan kvinnor förekom sannolikt. Hur man såg på det är mer oklart. I ett internationellt perspektiv uttrycktes sex mellan kvinnor både i ord och i bild långt före 1700-talet. Kvinnan drevs även av frestelser och lust. En överdriven sexaptit sades bero på syndigt onanerande och syndig sex mellan kvinnor förklarades med hermafroditism.

Det är naturligtvis frestande att lägga sexuella aspekter på häxprocesser som från mitten av 1500-talet

och hundra år framåt i tiden drevs med emfas i danska Malmö. I Stockholm kastades exempelvis en sextonårig dräng levande på elden, beskylld för sodomitisk synd. Men några sådana anklagelser förefaller inte finnas bland de kända akterna över de 86 kvinnor och män som beskylldes för trolldom – varav 63 kom att lagföras och 38 att dömas till ”eld och bål”.

Vid slutat av 1700-talet blev tanken om den lesbiska kärleken omöjlig. I de nya idéer som spreds i Europa sågs kvinnan som en asexuell varelse – det var först långt in på 1800-talet som kvinnfolk åter ansågs vara en varelse med könsdrift och lustar. Å andra sidan, kyskhetstanken öppnade också en möjlighet för kvinnor att leva tillsammans under vänskapliga och respektabla former, utan att misstänkas ha en sexuell relation.

Under de svenska 1600- och 1700-talen kom de ”trenne sodomitiska synderna” att bli beivrade enligt lag. Dit räknades sex med personer av samma kön, ”onaturlig” sex såsom anal- och oralsex samt onani och sex med djur. Av den nästan 1 500 personer, mestadels män, som avrättades i Sverige under dessa århundraden blev inte mindre än 600 dömda för tidelag (ordet är känt sedan 1538). Även de utsatta djuren avrättades.

Först i 1864 års strafflag kom homosexualiteten i fokus, då även rörande kvinnor. Ordet i sig skapade omkring år 1870. Genom den växande medicinska forskningen började man under sent 1800-tal se homosexualitet som en sjukdom, och inte bara en avart bortom Guds norm.

En gränsdragning mellan hetero- och homosexuella innebar en stigmatisering som inte tidigare hade funnits, menar Thomas Sörensen i sin bok ”Det blänkande eländet”. Den manliga identiteten som tidigare handlade om mognad, kom nu att i större avseende präglas av sexualitet. Majoriteten av männen klassades eller klassade sig själva som heterosexuella, medan sodomiten som hade ägnat sig förbjudna handlingar fick en stämpel som homosexuell. Det kan i synnerhet ha påverkat vänskapsidealen mellan män inom det militära.

Nakna husarer rider till bad på Ribersborg. Bilden har sin konstnärliga motsvarighet i den danske konstnären Oscar Mathiesens berömda målning ”Dragoner rida till bad” målad i Ystad 1905. FOTO: Albert Wilhelm Rahmn/Malmö museum.

Sexualiseringen av relationerna komplicerade kamratskapet och gjorde det till ett minerat gränsland. Att döma av fotografier från förra sekelskiftets husarregemente i Malmö tycks det ännu inte finnas någon beröringsskräck eller genans inför nakenhet. Lekfulla brottningsmatcher, armar runt axlar och till och med dans förekommer på bilder från logementen. På andra foton sitter husarer i bara mässingen i begrepp att vattna sina hästar i något vattendrag.

Husarernas närvaro i Malmö (1822-1927) präglade gatulivet och gjorde livet osäkert för stadens kvinnor. Även arbetarkvinnor höll sig på anstånd från husarerna som hade dåligt rykte. Fylleri och könssjukdomar hörde till den gängse bilden. Men det förekom också så kallade husartöser som umgicks med husarerna på krogar och dansbanor. Och så fanns det yrkesverksamma kvinnor på Humlegatan. På 1800-talet låg regementet bara ett stenkast bort, vid Drottningtorget.

Ingen beröringsskräck här inte. Beväringarna på Kronprinsens husarregemente var vana vid kroppskontakt och varandras nakenhet. FOTO: ALBERT MARLOW

Men det fanns rimligen även homosexuella husarer. Men Thomas Sörensen har inte hittat några fall bland krigsrätterna. Det kan möjligen förklaras med att de husarer som ertappats helt enkelt ombetts att självmant begära avsked för att undgå en skandal. En annan förklaring kan vara att homosexuellt beteende accepterades så länge det skedde i det fördolda och inte omkullkastade den rådande könsrollen. En tredje förklaring skulle kunna vara det sociala trycket, att rädslan för trakasserier var så stor att eventuell homosexualitet trycktes tillbaka.

Icke desto mindre förekom det homosexuell prostitution bland husarerna. Den usla lönen drygades ut med extrainkomster. En sådan var att runt förra sekelskiftet sälja sexuella tjänster till välsituerade homosexuella civilister i Malmö stad. En del var fasta kunder. Fenomenet var välkänt och utbrett, men uppenbart inget man talade om. Möjligen var det helt enkelt så att tjänsterna inte uppfattades som homosexuella.

Att utnyttja en homosexuell kallades av husarerna för att ”köra en bög”. Det kunde inbegripa såväl prostitution och utpressning, men framför allt den mer cyniska varianten att under falska förespeglingar råna och misshandla en homosexuell. En sådan samvetslös ”bögkörning” var ett tämligen riskfritt dåd. Inte ens en svårt misshandlad ”bög” skulle våga göra en polisanmälan – han var ett rättslöst villebråd. Bara ett dråp skulle upptäckas, men även då skulle gärningsmannen kunna räkna med ett lågt straff.

Först som sist kan ”bögkörningen” naturligtvis ses som ett tidigt uttryck för homofobi.

***

FAKTA: Homosexualitet. Sex mellan samkönade har förekommit sedan urminnes tider, redan hos de gamla grekerna och på romartiden. Order homosexualitet skapade omkring år 1870. Smädesnamnet bög har ett dunkelt ursprung. Ordet påstås ibland ha samhörighet med månsingordet för lättlurad, lättsinnig karl. En annan förklaring är att ordet kommer av franska bougre, usling, ytterst av medeltidslatin Bulgaʹrus kättare, sodomit, egentligen bulgar.

***

LÄS MER: 
”Det blänkande eländet – en bok om Kronprinsens husarer i sekelskiftets Malmö”, av Thomas Sörensen.
”Gay – en världshistoria”, med Robert Aldrich som redaktör.
”1500-talets Malmö – om människor i en stad”, av Åke Norström.
”Ett borgareöde i 1530-talets Malmö”, av Sven Rosborn ur Elbogen 1981.
”Trollpackor i Malmö”, av Einar Bager ur Malmö Fornminnesförenings årsbok 1957.

Claus Mortensen (1499-1575) var en dansk-luthersk reformator i Malmö, som gjorde livet surt för borgaren Niels Kuntze. Hans och hans mors gravstenar ligger framför altaret i Malmö S:t Petri kyrka. Här en sentida avbildning i S:t Johannes kyrka. FOTO: MARTIN ANDERSSON

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer