Annons:
Stenbergska villorna Försvunna Malmö 10 augusti 2016 • Uppdaterad 11 augusti 2016

Homofobin spred sig under efterkrigstiden

En avkriminalisering av homosexualitet kom 1944. Istället kom läggningen att betraktas som en mentalsjukdom. Man gick från kriminalisering till diskriminering.

Freden innebar nya förutsättningar och möjligheter. Rådhuskällarens bar blev en het mötesplats på 1960-talet.

Homosexuella män hade sedan sekelskiftet etablerat en subkultur med ”hemliga” mötesplatser. Centralstationen och Stortorget, men också Rörsjöparken och Öresundsparken var raggningsställen i Malmö. Kafé Cecil ovanför Scaniabiografen på Södergatan var också populärt.

Kafé Cecil med balkong ovanför Scania var en populär mötesplats i gamla dagars Gaymalmö.

Polisen spanade och betraktade den offentliga raggningen som ett allvarligt ordningsproblem. Det ledde till en dramatisk ökning av antalet åtal för homosexuella handlingar. Med tiden blev straffen lindrigare och domstolarnas ledamöter började i allt större utsträckning betrakta läggningen som en sjukdom.

År 1944 skedde slutligen en avkriminalisering i Sverige. Samtidigt, på kontinenten under andra världskriget, sändes tiotusentals homosexuella till koncentrationsläger i Nazityskland.

Ur ett västerländskt perspektiv kom den svenska avkriminaliseringen ganska sent. I Frankrike ströks sodomi ur strafflagen efter den franska revolutionen 1791. I Brasilien avlägsnades sodomi ur strafflagen som skrevs 1830, strax efter självständigheten från Portugal. I Italien ansågs homosexuellt beteende vara en fråga om moral och religion, ingen angelägenhet för staten. Andra länder och årtal: Polen: 1932, Danmark: 1933 och Island 1940.

År 1948 slog FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fast att alla har samma rättigheter ”utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.

Att det skulle råda jämlikhet mellan könen i det offentliga livet framgick tydligt, men frågan om sexuell läggning var mer komplicerad och öppen för tolkning. Inte desto mindre tog några aktivister fasta på deklarationen. En grupp med unga danska homosexuella grundade Förbundet af 1948. Två år senare bildades RFSL i Sverige.

För Malmös vidkommande innebar freden att Köpenhamn åter blev tillgängligt, också anseende sexuella relationer. Passtvånget mellan Danmark och Sverige hade upphävts 1930 men infördes åter med kriget. Ett pass kostade pengar och begränsade överfarten, men i mitten av 1950-talet infördes åter passfrihet.

I Köpenhamn fanns det redan på 1950-talet barer där homosexuella möttes, båda män och kvinnor. För män ska det till och med ha funnits speciella samlagsklubbar. Annars var den de offentliga toaletter som gällde.

Homofobin ökade i västvärlden på 1950-talet. På alla plan idealiserades kärnfamiljen. Att homosexualitet hörde samman med omoral i största allmänhet var en djupt rotad övertygelse i de skandinaviska länderna. Saken blev inte bättre av två rättsröteaffärer i Stockholm. Rättssäkerheten ansågs vara hotad av homosexuellas nätverk.

Kejneaffären var den första och största av affärerna med anklagelser om att det fanns en ”homosexliga” som organiserade manlig prostitution och stod under beskydd av ett högt stående samhällsskikt. I Haijbyaffären fälldes restaurangdirektören Kurt Haijby för utpressning, efter en påstådd homosexuell relation med kung Gustaf V.

Trean kallades den offentliga toalett vid Slussplan där homosexuella män i Malmö träffades i smyg. Bilden från 1936.

I Malmö var det de offentliga toaletterna som blev mötesplats för manliga homosexuella. Sådana fanns bland annat på Stortorget och Gustav Adolfs torg. Men det var framför allt den på Centralstationen som var hetast, kallad ”Ettan”. Det fanns också ”Tvåan” och ”Trean” på norra Fisktorget vid Norra Vallgatan respektive på Slussplan, det vill säga två av de så kallade Stenbergska villorna.

Läs mer: De Stenbergska villorna och Anna Stenberg – första kvinnan i politiken

På 1960-talet fick äntligen gaylivet i Malmö en möjlighet att flytta inomhus. Rådhuskällaren invigdes som restaurang i februari 1964 och blev snabbt en halvofficiell mötesplats. I restaurangen åt affärsmän, jurister och andra högt uppsatta herrar med sällskap. Samtidigt flockades stadens homosexuella vid bardisken. Där hängde även artister, musiker, konstnärer och teaterfolk. Alla i personalen var gay, eller gayvänliga. En av dem mest tongivande och charmanta var Harry ”Gloria” Jörgensen.

”Harry blev krogen trogen i hela sitt verksamma liv. Han levde för krogen och arbetskamraterna. Han var aldrig borta en dag från jobbet och han skötte det med stil och den kvalitet som utmärker en sann yrkesman”, skrev Lars Hector och Abelardo Gonzalez när vännen Harry Jörgensen avled 2012.

Detta var den tredje delen i en serie om Gaymalmö. De två tidigare är Gay i Malmö – mörk historia och Skandalösa möten i Malmö. 

Rådhuskällaren var en het mötesplats bland homosexuella i Malmö på 60-talet. Vid paren trängdes också konstnärer, skådespelare och artister. Samtidigt satt borgerskapet i matsalen och åt middag. Foto: Lennart Gullberg (1965) Sydsvenskan.
Stenbergska villorna Försvunna Malmö 9 december 2014 • Uppdaterad 7 mars 2016

Stenbergs fyra villor

Stenbergska villan vid Södra torget, till höger i bild framför Rosquistska stiftelsen. Föreningsgatan löper i djupet. Foto från 1923.

De Stenbergska villorna var fyra. I tidigare artiklar om den politiska pionjären Anna Stenberg har hennes motion om offentliga toaletter, som även var funktionella för kvinnor, dryftats flera gånger. Dessa bemannade toaletter som staden lät uppföra var fyra till antalet. Här är bilder på alla fyra.

Stenbergska villan vid Möllevångstorget. Läs mer här. 
Stenbergska villan vid Slussplan. Fotot troligen taget på 1920-talet.
Stenbergska villan på Fisktorget vid Norra Vallgatan. Året är 1918. Foto: Otto Ohm.
Stenbergska villorna Försvunna Malmö 13 september 2014 • Uppdaterad 28 oktober 2014

När det kokta valfläsket var stekt

Valfläsket var magert förr.

Det som idag kan kännas som en plikt var för hundra år sedan långt ifrån en rättighet. Den politiska valfriheten har en kort och föga jämlik historia. En som i Malmö kämpade för kvinnornas rätt var Anna Stenberg.

* * *

När Skåne blev svenskt 1658 hade vi inget val.

De fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder, höll tillsammans med kungen riksdag i Stockholm. Ståndsindelningen tillkom på 1400-talet efter en tysk förebild. I Malmö och i andra svenska städer med egen jurisdiktion var magistraten det högsta styrande organet, sammansatt av borgmästare och rådmännen. Magistraten var en statlig myndighet.

Efter kommunreformen 1862 överfördes flera av magistratens uppgifter till en vald stadsfullmäktige och dess förvaltningsorgan. Fyra år senare, 1866, ersattes ståndsriksdagen av ett tvåkammarsystem. Den första kammaren var ett slags ”överhus” eller en sorts ”senat” och valdes av landstingen vilket gav det högre borgerskapet och adeln ett starkt inflytande.

Till andra kammaren hade endast män över 21 år rösträtt. De skulle därtill tjäna minst 800 kronor per år, ha förmögenhet eller äga jordbruksfastighet till ett visst värde.

Också kommunalreformen från 1862 skapade ett valsystem som gynnade den förmögna och jordägande delen av befolkningen, men som gav ogifta kvinnor och änkor med egen inkomst rätt att rösta (gifta kvinnor ansågs inte myndiga). År 1871 var endast 17 procent av Malmös befolkning upptagna i röstlängden, vilket gav upphov till hård kritik med organiserade protestaktioner, så kallade folkriksdagar. Socialdemokraterna manade till rösträttsstorstrejk år 1902. Av 120 000 strejkande fanns 12 000 i Malmö.

Under 1800-talets slut och 1900-talets början genomgick landet en stor förvandling från jordbrukssamhälle till modernt industrisamhälle. Lottlösa, unga män och kvinnor från landsbygden sökte sig till Malmö för att söka arbete. På tjugo år, mellan 1895 och 1915, mer än fördubblades stadens befolkning. År 1910 var nästan hälften av 10 000 fabriksarbetare kvinnor. Denna arbetskraftsinvandring fick staden att expandera med våldsam kraft och satte fart på nya sociala och politiska rörelser. Rösträttsfrågan blev särskilt brännande.

* * *

Genom reformer och grundlagsändringar i riksdagen 1907-1909 genomfördes en övergång från en ojämnlik och inkomstbaserad röstskala till ett så kallat proportionella valsystem för andra kammaren, det vill säga lika rösträtt för män som fullgjort värnplikt erlagt skatt till både stat och kommun i minst tre år. Fängelseinterner och de som var omhändertagna av fattigvården var exkluderade.

Även gifta kvinnor (tidigare endast ogifta och änkor) fick då kommunal rösträtt, förutsatt att inkomstkraven var uppfyllda. Bolag förlorade däremot sin rösträtt. Rösträttsåldern höjdes till 24 år.

En ändring i bevillningsförordningen 1908 medförde att kvinnor blev valbara till samtliga kommunala förtroendeuppdrag, alltså också till stadsfullmäktige.
Kvinnorna kom att mobilisera inför det alltjämt inkomstbaserade kommunalvalet hösten 1910. Kvinnor med en förtjänst över 10 kronor kunde skaffa sig en så kallad debetsedel och bli röstberättigad om båda makarnas samlade inkomst uppgick till totalt 500 kronor. Därmed kunde en majoritet av kvinnorna skaffa sig en kommunal rösträtt redan 1910.

Malmö FKPR (Föreningen för Kvinnors Politiska Rösträtt) och andra kvinnoföreningar presenterade under ett möte namnen på partiernas kvinnliga kandidater. Kampen för jämlikhet och rösträtt var ännu framför allt en borgerlig fråga. Det borgerliga partiet valde enhälligt fröken Anna Herslow. För liberalerna kandiderade folkskolelärarinnan Stina Hellberg och handelsidkerska Kristina Frank. De fåtaliga socialdemokratiska kvinnorna ansåg att Anna Stenberg var en given kandidat. De 200 närvarande kvinnorna bildade en kommitté som bland annat bestod av Maria Cronqvist, Anna Eurenius och Elisabeth Quensel, och författade en skrivelse som resulterade i att Ebba Lindercrona valdes in i styrelsen för Malmö allmänna valmansförening.

Röstlängden till 1910 års kommunalval upptog drygt 25 000 malmöbor. Av dessa ströks 27 procent, vanligen på grund av skatteskulder och främst då från de lägre sociala samhällsskikten. Av resterande var det endast 40 procent som nyttjade sin rösträtt, till övervägande del fattiga. Drygt 3 000 röstade socialdemokratiskt, lite mer än 2 500 la sina röster på högern och 781 på liberalerna. Den alltjämt inkomstgraderade rösträkningen gjorde emellertid att högern ändå vann valet med dubbelt fler röster.

Likväl valdes socialdemokratiska Anna Stenberg in som första kvinna i Malmö stadsfullmäktige 1910. Men förtroendeuppdraget kostade henne arbetet. Hon blev omedelbart avskedad som sköterska på Malmö hospital. Istället fick hon försörja sig som handelsidkerska, sålde ost i saluhallen på Föreningsgatan.

Nästa kvinnliga fullmäktige blev Kristina Frank från Frisinnade partiet 1912. Anna Herslow från Borgerliga partiet fick en plats 1913.

År 1918 avskaffades den kommunala rösträttsskalan och under trycket av den revolutionsvåg som skakade Europa vid slutet av första världskriget beslutade riksdagen den 24 maj 1919 om allmän och lika rösträtt även för kvinnor till andra kammare. Den som var yngre än 23 år, som var satta i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller under straffpåföljd fick däremot inte utöva sin rösträtt.

Kommunalvalet 1919 som var det första ”fria” valet innebar ett genombrott för den kvinnliga representationen i fullmäktige. Den nya allmänna rösträtten för män och kvinnor – som alltså kom att gälla valet till riksdagens andra kammaren först 1921 – innebar även en genombrytning för socialdemokratin. På riksplanet blev Hjalmar Branting – riksdagsledamot sedan 1889 – stadsminister 1920 och kunde efter valet 1921 befästa Socialdemokraternas ställning.

I kommunalvalet i Malmö 1919 tog Socialdemokraterna 34 av 54 mandat. Muraren Nils Persson blev den förste socialdemokratiske ordföranden i stadsfullmäktige, där han varit ledamot sedan 1902, en post som han behöll fram till sin död 1927. För övrigt var Nils Persson den enda socialdemokraten bland de 46 ledamöterna i styrelsen för Baltiska utställningen 1914. År 1935 fick han en plats uppkallad efter sig i Malmö: Nils Perssons plan vid Mariedalsvägen.

Att nominera kvinnor till valbar plats till kommunalvalet var en självklarhet för samtliga partier på 1920-talet. Goda relationer till kvinnorörelserna var av vikt, men det var också en fråga om att vinna kvinnliga röster.

Då fanns det ett brett samförstånd mellan borgerliga och vänsterorienterade kvinnoföreningar, vad gällde krav rörande kvinnors rättigheter och sociala villkor. Manliga fullmäktigeledarmöter hade inte några större problem med motioner som syftade till att höja kvinnors kompetens, så länge det rörde hushållssysslor och dylikt. Större motstånd mötte kvinnorna i frågor som hotade männens privilegier och domäner.

Det politiska läget hårdnade under 1930-talets ekonomiska kris och ”kvinnofrågorna” fick allt lägre prioritet på den politiska agendan, för att återvända mot slutet av decenniet. Stadsfullmäktige år 1939 hade inte mindre än sju kvinnliga ledamöter.

* * *

Pionjären Anna Stenberg som på sin tid var känd för sitt engagemang inom nykterhets- och sjukkasserörelsen blev med tiden mest ihågkommen för den motion hon år 1911 väckte rörande offentliga toaletter – funktionella även för kvinnor. Fyra stycken uppfördes runt om i staden. En vid Möllevångstorget, en vid Norra Fisketorget på Norra Vallgatan, en på Slussplan (nära saluhallen på Drottningtorget) och en utanför saluhallen på Föreningsgatan – där hon ju själv arbetade.

Dessa fyrkantiga byggnader som var bemannade med ”dassadam” och avgiftsbelagda – ett besök kostade 10 öre, inklusive papper – ritades av stadsarkitekten Salomon Sörensen. De kom att kallas ”Fru Stenbergs villor” och blev till och med omsjungna i skillingtryck.
Efter många år i stadsfullmäktige (1911-1914, 1917-1918 och 1919-1926) och en lång rad av sociala förtroendeuppdrag drog sig Anna Stenberg tillbaka 1932. Hon avled 1956.

Hennes ”villor” revs med tiden och sedan dess finns det inga andra platser, gator eller torg i staden som minner om hennes insatser.

* * *

Läs mer om Anna Stenberg här

Och ännu mer: ”Rösträttskampen och kvinnliga pionjärer i Malmös kommunalpolitik” av Åke Norström, i Elbogen, Malmö Kulturhistoriska förenings årsskrift 2007. ”Malmökvinnor” (2003) av Margareta Schenlær. 

Politiska pionjärer på utflykt till Falsterbohus. Från vänster: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom och Anna Eurenius. De var medlemmar i Malmö Damsällskap som bildades 1902 på initiativ av författarinnan Anna Quiding.

Viktiga årtal:

1862. En kommunreform flyttar makten från magistraten till en vald stadsfullmäktige.

1866. Ersattes ståndsriksdagen av ett tvåkammarsystem.

1908.Kvinnor blev valbara till samtliga kommunala förtroendeuppdrag.

1909. Den allmänna manliga rösträtten till riksdagens andra kammare infördes.

1911. Anna Stenberg, den första kvinnliga ledamoten tar plats i Malmö stadsfullmäktige.

1918. En liberal-socialistisk koalitionsregering avskaffade den kommunala rösträttskalan.

1919. Första ”fria” kommunalvalet. Vid riksdagen fattades beslut om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren.

1921. Första allmänna valet för män och kvinnor. De första två kvinnorna valdes in i riksdagen, Kerstin Hesselgren i första kammaren och Elisabeth Tamm i andra. Båda var liberala.

1924. Krav på fullgjord värnplikt för rösträtt upphörde.

1937. Fick även intagna på häkten och anstalter rösträtt.

1942. Bestämdes det att valen till kommun-, stads- och landstingsfullmäktige samt riksdagens andra kammare alltid skulle hållas den tredje söndagen i september, men under skilda år.

1945. Rösträttsåldern sänktes till 21 år.

1948. Kraven på att inte vara försatt i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller under straffpåföljd var inte längre ett hinder för rösträtt.

1965. Rösträttsåldern sänktes till 20 år.

1968. Utlandssvenskar fick börja tas upp i en särskild röstlängd efter begäran. Cirka 1 900 personer togs upp i längden detta år.

1969. Rösträttsåldern sänktes till 19 år.

1970. Gemensam valdag för riksdagsval och val till landstings- och kommunfullmäktige. Treåriga mandatperioder infördes. Riksdagen fick 350 ledamöter.

1971. Tvåkammarsystemet övergavs och riksdagen fick en kammare.

1973. Riksdagsvalet mellan blocken jämnt, resulterade i lotteririksdagen.

1975. Rösträttsåldern 18 år senast på valdagen trädde i kraft.

1976. Utländska medborgare fick rösträtt i val till landstings- och kommunfullmäktige. Antalet ledamöter i riksdagen blev 349.

1982. Brevröstning infördes på försök för utlandssvenskar i Schweiz och Tyskland. Detta eftersom röstmottagning på ambassader och konsulat inte tilläts i dessa länder.

1985. Efter 66 år med socialdemokratiskt styre i Malmö vann högern kommunalvalet. Joakim Ollén ersatte Nils Yngvesson (s).

1989. Socialdemokraten Nils Yngvesson blev åter ordförande i Malmö.

1991. Att en person kunde bli ”omyndigförklarad av domstol” hade tagits bort innan valet detta år. Joakim Ollén tillträdde en ny mandatperiod.

1994. Mandatperioden för riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige förlängdes till 4 år. Ilmar Reepalu tog över klubban.

1995. Möjligheten att ge en kandidat en särskild personröst användes för första gången i hela landet vid valet till Europaparlamentet.

2002. Möjligt för svenska väljare att brevrösta från hela världen.

2006. Ny vallag. Kommunerna tar över ansvaret för förtidsröstningen.

2013. 103 år efter första kvinnliga ledamotens inträde i stadsfullmäktige blir Katrin Stjernfeldt Jammeh kommunstyrelsen första kvinnliga ordförande.

1946. Sydsvenskans valbarometer på Värnhemstorget. Foto: Sydsvenskan
1950. Kö till valurnorna på Mellersta Förstadsskolan. Foto: Sydsvenskan.
Stenbergska villorna Försvunna Malmö 23 mars 2014 • Uppdaterad 13 mars 2014

Slussen på Slussplan

Slussplan vid okänt årtal, med en av stadens offentliga toaletter – även kallade de Stenbergska villorna. I bakgrunden ses de så kallade SJ-husen och framför dem är garagebyggnaden uppförd 1921-22. Sam Malmros AB hade där en montering av importerade bilar.

Fanns det en sluss på Slussplan? Vilken funktion hade den?

I anslutning till försvarsanläggningar och Rörsjöarna runt staden har det funnits flera slussar. Både vid Västerport och Österport omtalas slussar redan på tidigt 1500-tal. Det handlade om enkla slussar i syfte att reglera vattenflöden. 1717 grävdes en kanal från Görslövs kvarn vid Sege å, över Bulltoftas ägor för att leda vatten till den östra Rörsjön.

Stadskanalen som vi känner den idag tillkom i samband med att Gustav IV Adolf gav order om att staden skulle utvidgas. I öster innebar det att Österport, som tidigare låg vid Norregatan, flyttades öster om det nya torget kallat Drottningtorget. I samband med att 1856 års stambana lades ut mellan Malmö och Lund grävdes också en kanal eller ett dike, från Sege å över den så kallade Skjutsstallslyckan (ungefär Sjölunda idag) till den punkt där Östra stadskanalen förenades med den före detta Norra fästningsgraven. Man ville få in friskt vatten i den stinkande och förorenade stadskanalen och man kunde använda schaktmassorna till banvallen.

Åtgärden fick inte önskat resultat. Vattnet flöt åt fel håll och Järnbane- eller Segeåkanalen kom ganska snart att istället kallas ”Surån” eller ”Surebäcken” – delar av den kan ännu förnimmas mellan banvallen och Segevångs industriområde.
Slussplan och Slussgatan fick sitt namn 1904 efter den sluss som reglerade flödet mellan Sege å och kanalen. Redan något år senare ersattes slusskanalen med en kulvert närmast staden.

1918 blev Slussplan ändhållplats för spårvägslinje 7 till Frihamnen och 1937 anlade SJ en busstation med en funkisbyggnad. Året efter invigs Slussbron.

På 1980-talet blev Slussen ett delområde, mellan Hornsgatan, Drottninggatan och Exercisgatan.

Tack till Marianne Fyhr som ställde frågorna.

Stenbergska villorna Försvunna Malmö 5 mars 2014 • Uppdaterad 13 mars 2014

Norra Vallgatan i bilder

Bilder från gamla Norra Vallgatan, än i dag Malmös främsta hotellgata.

År 1870, plus minus något år. Mitt i bild hotell Svea vars byggnad ännu står kvar och till höger Gästgifwaregården ”Svarta hålet” som revs 1886 för Hotel Horn och i sin tur åter revs för Savoys nybygge 1912. Den nedsänkta kajen (idag Rundans tilläggsplats) var del av dåtidens Fisktorget (1848-85). Foto: Carl de Shàrengrad. 
Före 1890. Hotell Horn har tagit över Gästgifwaregården ”Svarta hålet” och byggt nytt i hörnet till Östra Hamngatan. Den delen revs åter 1912 för att bygga nytt till Savoy och bredda gatan. Till höger ses två mindre hotell: Hotel Amerika och Hotel Central – senare Jernvägshotellet (d.ä). 
Sekelskifte. Salong på Hotel Horn med Rudolf Horn i mitten.
1890-tal. Vid Norra Vallgatan och framför platsen där Frans Suell som staty numera blickar ut över hamnen låg den gamla högvakten, vid denna tid husarsjukhus (riven 1898). På den vita skylten till höger, i hörnet av Mäster Johansgatan där Grand kom att byggas, läser vi ”N Pehrsson – Rum för Resande”. Foto: Axel Sjöberg. 
År 1913. En av de första elektriska spårvagnarna på linje 3, längs Norra Vallgatan. I bakgrunden ses Hotel Horn och till vänster Hotel Skandia (f.d. Amerika) och Jernvägshotellet (f.d. Central). Foto: Ernst Henriksson. 
År 1918. Savoy med nya tillbyggnaden längs Hamngatan, med Skeppsbron, Skånepalatset och tullhuset (Börshuset) till höger.
År 1918. Fisktorget med sina sillagummor, som fram till 1885 låg framför Savoy har här flytta längre västerut till bastion Älfsborg vid Hjälmarbron. I bakgrunden ses en av stadens fyra offentliga toaletter, även för kvinnor – de så kallade Stenbergska villorna. Foto: Otto Ohm.
40-tal. Marknad på Fisktorget. Huset med A-B J Lundberghs skeppshandel på Norra Vallgatan 58 står ännu kvar, idag med en restaurang i botten. Husen till höger är däremot borta sedan sextiotalet. Foto: Sydsvenskan.
År 1953. Fiskegumma på Fisktorget med Clarens Blums ”Fiskegumma” (1949) i bakgrunden. Statyn är idag flyttad till gröningen mellan broarna. Foto: Ture Hellström.
1988. En Malmöklassiker – Savoys grill, även kallad Ölskänken. Foto: Richard Nilsson.
1988. Savoys grill, där The Bishop’s Arms pub ligger idag. Servitrisen heter Lydia. Foto: Richard Nilsson.
1990. Hotel Pallas hängde med ett tag till. Idag ligger Hotel Duxiana på samma adress, Norra Vallgatan 74. I bakgrunden Hotel Grand som stängde 1987. Foto: Nils Bergendal. 
1996. Hotell Royal (idag Best Western), något år före rivningen av den så kallade Fagercrantzska fotoateljén till höger, från sent 1700-tal. Foto: Thomas Löfqvist.
2006. Under en utgrävning vid Norra Vallgatan fann arkeologerna en tegelmur från tidigt 1400-tal, det vill säga rester av den gamla strandmuren som uppfördes på uppmaning av kung Erik av Pommern. Foto: Rolf Olsson.
Stenbergska villorna Försvunna Malmö 15 januari 2014 • Uppdaterad 8 mars 2016

Elstationen och Anna Stenbergs villa

Möllevångstorget med den så kallade Stenbergska villan i förgrunden. Foto: Sydsvenskans arkiv. 

På den plats där det idag står en transformatorstation i hörnet av Bergs-, Södra Skol- och Kristianstadsgatorna stod det redan för över hundra år sedan en så kallad omformarestation med i stort sett samma funktion som idag.

Hit kommer högspänning som sedan omformas eller transformeras till bland annat hushållsel, lite förenklat uttrycks.
Malmö Elverk – kan idag beskådas som Moderna museet – byggdes 1900 efter ritningar av John Smedberg, med det var först när man 1907 sänkte priset på elektricitet som efterfrågan ökade.

Det bör alltså vara någon gång efter 1907 som man lät bygga denna omformarestation. Troligen några år in på tiotalet. Några ritningar på nybyggnationen finns inte men väl från en tillbyggnad som gjorde 1924. Lite drygt tio år senare byggde man en ny station.

Det kan tilläggas att mellan elstationen och den offentliga toaletten (se bild nedan), och under den hundrastgård som ligger där idag, finns sedan 1961 en 350 kubikmeter stor cistern, en så kallad krigsbranddamm. Tanken används inte idag, och skall snarast betraktas som ett minne från kalla krigets dagar.

* * *

Frågan om byggnaden – ställd av Åse Nord – publicerades i papperstidningen den 15 januari 2014. Sedan dess har har läsare påtalat att den offentliga toaletten kallades ”Stenbergs villa”.

Arkitekten Johanna Kaaman som 2011 gjorde examensarbetet ”En undersökning av offentliga toaletter och vad som hände sen” har bloggat om fru Stenbergs villor på temat ”När toaletten kom till stan”. Toaletterna är till och med omsjungna i detta skillingtryck

Att socialdemokraten Anna Stenberg har blivit ihågkommen för att vara kvinnan bakom fyra offentliga toaletter i Malmö är djupt orättvist, kan man tycka. Hon kom från enkla förhållanden och var djupt engagerad i arbetarrörelsen, boende på Stålgatan på Lugnet. Hon bildade Malmö kvinnliga diskussionsklubb som utvecklades till Malmö socialdemokratiska kvinnoklubb. Hon tillhörde ett litet fåtal kvinnor som valdes in i arbetarkommunen sedan den bildades 1901. Som första kvinnliga ledamoten i stadsfullmäktige rörde hennes inledande motion bostadsförhållandena i Malmö. Hon krävde en undersökning av arbetarbostäderna. På sikt kom två bostadsinspektorer att anställas.

En annan motion rörde nöden av fler offentliga toaletter för kvinnor. Ett år senare, i april 1912, fattade stadsfullmäktige beslutet att uppföra fyra nya toaletter, för både kvinnor och män, efter ritningar av stadsarkitekten Salomon Sörensen. En kom att placeras vid Fisketorget vid bastion Älvsborg, en på Slussplan, en nära Saluhallen på Föreningsgatan – vid Rosquistska stiftelsen (vid nuvarande Stadshuset) och alltså en på Möllevången, i kvarteret Tjäderspelet – se bilderna.

Efter en lång rad av förtroendeuppdrag – inte minst rörande sjuk- och fattigvård – gick Anna Stenberg i pension och flyttade till Dahlgrenska stiftelsen i hörnet av Drottninggatan och Andréegatan, som blev hennes hem i 23 år fram till hennes död 1956.

Bakom bygget av transformatorstationen syns ”Stenbergska villan”. Bilden är alltså tagen tidigast 1912.
Den lilla trädbyggnaden med fyra fönster på gaveln var då som nu en transformatorstation. Bilden är från 1925. bakom kiosken i förgrunden ligger det ”Stenbergska villan”.
Planritning över transformatorbyggnaden, den gamla och dess tillbyggnad från 1924.

 

Kategorier

Senaste kommentarer