Annons:
Tintorama Försvunna Malmö 10 augusti 2017 • Uppdaterad 13 juli 2017

När Malmö kom ut

Den första renodlade gayklubben öppnade redan 1969. Lasse Bonstad med partner drev den lilla lunchrestaurangen Siesta, med mycket rysch och pysch i ett litet förfallet och rivningshotat gatuhus på Altonagatan 3 (huset finns faktiskt kvar). På helgkvällar drogs tjocka gardiner för fönstren, mysbelysning tändes och billigt vin serverades.

— Det var där jag kom ur garderoben. Låg i lumpen när mitt befäl klev in genom dörren. Jag trodde att jag skulle dö. Men det visade sig att även majoren var bög, minns Lars Hector.

Siesta flyttade 1972 till hörnet av Kärleksgatan och Davidshallsgatan, där Ohlssons klädaffär hade legat och där pizzeria Via Veneto kom att öppna något år senare. Nya Siesta serverade lunch på dagarna, hade fullständiga rättigheter och var gaynattklubb på helgerna. Siestas bar blev även en plats för lesbiska kvinnor, under de två, tre år klubben fanns.

På tidigt 1970-tal fanns det även en mer ”hemlig” vip-klubb i ett av radhusen uppe på taket på NK (Hansa). En annan klubb av det lite ”tuffare” slaget låg i Valand-passagen, i puben Ölpumpen. Och i mitten av 1970-talet höll den mer militanta aktionsgruppen HAML till i en källarlokal på Möllevången.

Lars Hector som senare öppnade nya Trocadero var tidigt engagerad i RFSL i Malmö. Bilden är från 1971. Foto: Privat.

År 1970 öppnade också första Trocadero, i hotell Tunneln på Adelgatan. Det var statliga Skar (senare Sara) som med handplockad personal från deras andra krog, Rådhuskällaren, öppnade en renodlad klubb för homosexuella. I baren stod ”Inga-Lill” som redan tidigare var en avgudad servitris. Bland extrapersonalen fanns också en viss Lars Hector som också var med att om att skapa den första RFSL-avdelningen i Malmö och arrangera demonstrationer.

Trocadero blev en kort affär. Ett alternativ blev istället Club Maxim i RFSL:s regi, som blev först i Malmö i modern tid med dragshow. Klubben som även hette Max drevs fram till 1973, men då hade Lars Hector redan 1971 tagit över Italia pub på Per Weijersgatan 8 (baksidan av hotellet Elite Plaza). Gay House var en renodlad gaybar som skyltade öppet med verksamheten.

Gay House på Per Weijersgatan skyltade öppet på 1970-talet. Hjördis och Magra var några av gästerna som brukade hänga i baren. Foto: Lars Hector.

Gay House låg för övrigt mycket nära Hörnet, ett kafé som under det senare namnet Hornet kom att spela en betydande roll i jazzlivet i Malmö under sent 1950-tal och på 1960-talet. Där lär Malmös första(?) öppna transperson Anita arbetat som diskare. Anita kallade han sig själv. I folkmun fick han heta Tage Tosa.

Gay House var även populärt bland lesbiska kvinnor och i baren stod den yppiga Merry Lou som snabbt blev gästernas favorit under de sju åren existerade. Den välbesökta klubben fungerade för många homosexuella i Malmö som en väg ut ur garderoben.

Värdinnan Merry Lou på Gay House. Foto: Lars Hector.

”Jag har tio fingrar och tio tår. Jag fungerar som vilken kvinna som helst. Jag kan få barn om jag vill. Ändå betraktas jag som ett djur. För jag tillhör de ‘annorlunda’. — Jag är homosexuell!” (Anonym kvinna, Kvp 1969).

Påsken 1978 kom järnrören fram. På den tiden var det raggarna som gav homofobin och hatet ett ansikte. Onsdagen den 22 mars försökte ”bilburen ungdom” ta sig in i Gay House. På påskafton kom gänget tillbaka i ett tjugotal bilar och stormade klubben. Men polisen kom till undsättning. Natten därpå kom de åter, slog sönder inredningen och hällde bensin på golvet (dock utan att tända på).

Raggarna vann, Lars Hector vågade inte annat än att stänga ”Gayan” och var starkt kritisk till polisens lama agerade. En av medlemmarna som vågade uppge sitt namn gjorde en JO-anmälan.

Vi kände oss hotade till livet när raggarna kom. Polisen agerade helt passivt och grep inte en enda av raggarna. Jag vill ha polisens agerande undersökt. Vi är en fin grupp att slå på. Samhället skiter i oss homosexuella.” (Maskören och perukmakaren Valentin Sköld till Sydsvenskan 1978)

Bara några dagar senare gick de bilburna ungdomarna till attack igen, den här gången av misstag mot kinesrestaurangen Mandarin House på Snapperupsgatan. Målen var i själva verket gayklubben Tintomara som låg på andra våningen.

Hetsjakten eskalerade under våren. Ett halvdussin raggare slog ut tänderna på en av Tintomaras gäster. En Molotovcocktail kastades mot klubben och under ett tredje mordbrandsförsök kunde två raggare slutligen gripas på platsen.

En 30-åring och en 21-åring dömdes till fängelse i vardera två år och sex månader. Hovrätten sänkte straffet för dem båda men 21-åringen överklagade i högsta domstolen som fastställde hans straff till två år. Han satt drygt halva tiden.

— Man var ung och vild på den tiden. Då fanns det väl en fyrahundra raggare i Malmö. Vi hade en fin sammanhållning. Egentligen hade vi inget emot homosexuella, så länge de skötte sitt skötte vi vårt. Men visst kallade vi dem bögjävlar, berättar 21-åringen som idag nästan hunnit fylla 60 år.

Det hade börjat som ett bråk. En raggare från Göteborg hade försökt komma in på klubben och träffats av något i huvudet.

— Vi trodde vi ägde Malmö och bråket trappades upp. Det ena ledde till det andra. Idag är jag glad att vi blev stoppade i tid. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa, säger 21-åringen som menar att han sedan länge gjort upp med sin homofobi.

Tintomara hade startat runt 1978. Lasse Bonstad hade några år tidigare övergett Siesta och hittat en lokal fullt utrustad med scen och bar. I huset som tidigare har rymt Åbergs kafferosteri, hade nattklubben Venus tidigare visat liveshower (samlag på scen). Klubben var stängd sedan ägarna fällts för koppleri.

Club Venus på Snapperupsgatan påstods vara en bordell och fick slå igen. In flyttade gayklubben Tintorama 1978.

— Jag tyckte att det var fel att bögarna skulle behövas träffas på pissmojarna i Malmö. Det är helt enkelt ovärdigt, säger Lasse Bonstad som också berättar att även Pildammsparken vid Idrottsplatsen var en populär mötesplats på 1970-talet.

Fredagar och lördagar var det klubb och disko för män. På onsdag var lokalen en mötesplats för kvinnor, vilket troligen gör den till Malmös första lesbiska bar.

Men verksamheten blev skakig. Ekonomiska bekymmer ledde till interna konflikter, ny ledning och namnbyte. Klubben kom att kallas Fyran, dels efter adressen Snapperupsgatan 4, dels som den fjärde hållplatsen efter toalettmötesplatserna Ettan, Tvåan och Trean.

”Både homosexuella och exhibitionister, blottare, kan nu behandlas genom kirurgiska ingrepp i hjärnan. Detta avslöjar neurologen professor F D Roeder, vid ett internationellt forskarmöte i Köpenhamn. Han har genom kirurgiskt ingrepp helt ‘omvänt’ två homosexuella och har ytterligare ett par fall som verkar mycket lovande.” (DN, 1970).

Sjukdomsstämpeln på homosexualitet kvarstod fram till 1979 och avskaffades först sedan aktivister hade ockuperat Socialstyrelsens trappa i Stockholm. Samma år, närmare bestämt den 9 februari,,, invigde Lars Hector Trocadero på nytt, med ett internationellt snitt och med Studio 54 i New York som främsta förebild. Inredningen av Abelardo Gonzalez var futuristisk med inslag av glam.

På Club Trocadero var det glam och högt i tak. Denna kväll i juli 1980 gästades klubben av Anita Lindblom. Foto: Claes Nyberr/Sydsvenskan.

”Troccan” blev en frisinnad tummelplats för kändisar och kontorister, transor och helgfjollor. Det hölls shower med lokala Dragkedjan, men också med Git Gay, Anita Lindblom och Tommy Körberg. Även värdinnan Merry Lou från Gay House intog scenen. Till och med Kal P Dal ”rockade röven av bögarna”. Det var högt i tak på ”Troccan”. Efter fem år tog epoken slut.

Läs även: Minnen från syndens tid. 

Ekobrottsmyndigheten slog till luciadagen 1983 och Hector fick tillbringa jul och nyår i häktet. Bolaget sattes i konkurs. Först flera år senare friades Lars Hector från de grövsta misstankarna. Det slutade med 6 000 kronor i böter och villkorlig dom. Malmö blev ett viktigt vattenhål och en frizon fattigare.

Fyran på Snapperupsgatan överlevde Trocadero. På 1980-talet åkte porrklubbsinredningen ut. På 1990-talet var klubben populär för sina personalshower, temafester och retrokvällar. Men 2002 gick luften ut. Konkurrensen blev för stor. RFSL:s klubb Indigo på Monbijougatan hade sedan 1990 blivit allt hetare. Bron hade öppnat nya möjligheter i Köpenhamn och moderna klubbar som Wonk hade etablerat sig i staden.

Under 2000-talet har den stolta regnbågsflaggan vajat året om vid RFSL:s lokaler på Drottninggatan. Inom föreningen finns numera en grupp som ägnar sig åt att samla in historiskt material. Varje vecka sänder Radio RFSL samhällskritisk analys och bevakning av homo-, bi- och transnyheter i Malmö. Och det är nu över 20 år sedan första Regnbågsfestivalen arrangerades i Malmö. Årets upplaga hette Malmö Pride.

Detta är en serien i fyra delar. De finns samlade här.

Mer om lesbiska Malmö kan man ta del av här

Demonstrationståget passerar Värnhemstorget i Malmö. Året är 1971. Foto: Privat.
Baren på Club Venus kom till nytta även på Tintomara.

Kategorier

Senaste kommentarer