Sorry, men Lund är inte Uppsala
Lund är Lund och Uppsala är Uppsala. Det finns få -likheter mellan Astra Zenecas nedläggning i Lund och Pharmacias i Uppsala, bortsett från att bolagen är i samma bransch. Ändå finns något att lära av Uppsala.
Det krävs inte ens 48 timmar på plats i Uppsala för att inse att här har Lund inget att hämta när jobben ska räddas i Lund. I alla fall inte om målet är att kopiera Uppsalas framgångsrecept.
Att antalet jobb har ökat i läkemedels-, bioteknik- och medicinteknikföretagen efter Pharmacias nedläggning beror nämligen på förutsättningar som inte är de samma i Uppsala och Lund.
Skillnaderna ger samtidigt en idé om vad Lund måste fokusera på för att lyckas vända krisen efter Astra Zeneca.
Den mest avgörande skillnaden handlar om läkemedelsjättarnas verksamhet. Medan Astra Zeneca har en ren forsknings- och utvecklingsanläggning i Lund hade Pharmacia verksamhet inom forskning, tillverkning och försäljning.
I Uppsala fanns med andra ord hela näringskedjan från tidiga forskningsupptäckter till säljkunnande på läkemedelsmarknaden.
Alla jag träffar i Uppsala lyfter fram produktionen som den faktor som gjorde att flera verksamheter kunde rulla på utan avbrott under nya ägare. Eftersom motsvarande kunnande inte finns på Astra Zeneca i Lund gäller det att tillföra det på andra sätt. Annars riskerar skickliga forskare att starta förhoppningsbolag som aldrig har en chans att nå kommersiell framgång. Närmast till hands ligger att hämta kompetensen från grannföretag i samma bransch, till exempel Gambro och Bioinvent.
Stora Lundabolag som Alfa Laval och Tetra Pak med tungt produktionskunnande i andra branscher kan också tillföra nödvändiga kunskaper. Dessutom skulle det kunna uppstå helt nya affärsmöjligheter i korsningen mellan läkemedelsforskning och industri.
Här måste de offentliga aktörerna hjälpa till genom att skapa mötesplatser mellan experter inom forskning, produktion och försäljning.
För det andra gäller det att få Astra Zenecas ledning att inse att de begår ett misstag när de satsar all kraft på att flytta forskning och nyckelpersoner till Mölndal.
Om bolagets forskningschef menar allvar med sin vision om att skapa ett modernt läkemedelsbolag som licensierar in fler läkemedelskandidater från mindre bolag borde han börja med att låta anställda ta med sig forskningsprojekt ut i egna bolag, gärna mot en ägarandel som ger avkastning på framtida intäkter.
Även här kan Universitetet, regionen och övriga offentliga aktörer spela en roll genom att sätta press på Astra Zenecas ledning. Det är viktigare än att förhandla om att köpa loss bolagets byggnader för en symbolisk summa.
Slutligen krävs som alltid kapital. I läkemedelsbranschen handlar det om enorma belopp och många års uthållighet innan projekten ger ekonomisk utdelning.
Uppsala hade ett bättre utgångsläge med närheten till finansmarknaden i Stockholm och god tajming, då bioteknik på den tiden var det hetaste en riskkapitalist kunde investera i.
Med några få undantag saknar Skåne aktiva riskkapitalister och de som finns investerar allt för lite för att kunna rädda jobben efter Astra Zeneca.
Därför borde regionen och Universitetet genom sin förhandlingsman, förre finansministern Allan Larsson, satsa på att få till stånd etableringen av en AP-fond i Skåne. Det skulle ge en viktig grund för nystartade utvecklingsbolag att stå på.
Idén är stulen från Ilmar Reepalu, men vad vore bättre än att Lund och Malmö gjorde gemensam sak i försöken att vända Astra Zenecas nedläggning från kris till en framgångssaga?
