LÖRDAGSKRÖNIKAN. Det danska systemet med särskilda innovationsmiljøer för nystartade företag har en stor fördel framför motsvarande svenska initiativ: Pengar, lokaler och rådgivning är samordnade från dag ett.

Nystartade svenska bolag får gå från dörr till dörr med mössan i hand när de letar stöd och finansiering för sin nya idé. Det är ett tiggande som kan pågå i många månader. Risken är uppenbar att det stjäl viktig tid från det mest prioriterade för bolaget, nämligen utvecklingen av den produkt eller tjänst som en dag ska göra dem framgångsrika på marknaden.

Här finns mycket som skulle kunna förbättras och förenklas i de offentliga stödsystemen.

I Danmark kan en forskningspark som staten gett den särskilda statusen ”innovationsmiljø” både hjälpa nya utvecklingsbolag med lokaler och rådgivning – och samtidigt erbjuda dem grundfinansiering. Det innebär kortare beslutsvägar och att företagen får en snabbare start.

I Sverige måste bolagen istället ansöka separat om att få komma in i en av de företagsinkubatorer som med hjälp av offentliga medel tillhandahåller rådgivning och lokaler. Parallellt med detta får de söka startfinansiering från ett antal offentligt finansierade källor som Innovationsbron, Almi och Vinnova.

Det är lätt att se fördelarna med den danska varianten jämfört med den svenska, där bolagen tvingas leta på många olika håll och förhandla samtidigt med olika offentligt finansierade aktörer om stöd.

Ofta handlar det dessutom om stöd till ungefär samma saker. Bolagen behöver en lokal, men har inte råd att betala fullpris och söker sig därför till en inkubator där de vanligtvis får en billigare lösning det första året. För att få en plats i inkubatorn måste de genomgå en tuff urvalsprocess. De bolag som till slut får flytta in har då granskats av ett antal erfarna personer som försökt sätta sig in i affärsidén, drivkrafterna hos personerna bakom bolaget och deras finansieringsplan för utvecklingsperioden.

Samtidigt ska samma personer gå igenom en liknande granskningsprocess hos ett antal offentliga finansiärer för att få pengar till den första tiden, bland annat för att kunna betala hyran i en företagsinkubator. Ytterligare en grupp kloka personer ska granska företagsidén, drivkrafterna och möjligheterna att nå framgång på marknaden någon gång i framtiden.

Så länge de olika stödåtgärder kommer från samma källa, det vill säga det offentliga i olika former, verkar det klokare att samordna dem. På så vis skulle entreprenörerna kunna få ett samlat besked om stöd i form av lokaler, rådgivning och finansiering under den första perioden.

I debatten har liknande resonemang om samordning av stödorganisationerna i innovationssystemet ibland uppfattats som ett argument för att lägga alla verksamheter i samma låda. Det är en medveten misstolkning. Även stödorganisationerna mår bra av viss inbördes konkurrens, men dagens system med över åttio stödorganisationer enbart i Skåne är inte ett exempel på konkurrens – det är snarare en definition av ett förvirringstillstånd.

Därför bör Annie Lööf snegla på våra danska vänner och deras system med sammanhållna innovationsmiljøer när hon lägger fast den framtida politiken på innovationsområdet.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg