Julfesterna är inte det stora problemet
LÖRDAGSKRÖNIKAN. Jakten på fakturor från personalkonferenser och julbord skymmer den större frågan: Hur ska det offentliga systemet arbeta med tillväxtfrågor? Och vilka aktörer gör det bäst? Borde någon rent av läggas ner? Svaren kommer senare i höst …
Avslöjandet om Tillväxtverkets interna representationsnotor har satt igång en omfattande kvittojakt hos myndigheter, departement och statligt finansierade forskningsstiftelser.
Utfallet? En blandning av uppseendeväckande slöseri med skattepengar och misstänkt fiffel med momshanteringen varvat med vad som trots allt ser ut som rätt normal personalvård, i alla fall om man slår ut kostnaden per anställd.
Mest upprörande är uppgifterna om Stiftelsen för strategisk forsknings galamiddag och mångmiljonuppdrag till festfixaren Micael Bindefeld. Och näringsdepartementets exklusiva badstund med delfiner på Kolmården, särskilt som man först kritiserat andra för slöseri med skattepengar.
Det får nästan den ursprungliga skandalen, Tillväxtverkets stora middag på Grand Hôtel i Stockholm, att framstå som en lätt spartansk tillställning. Om inte verkets generaldirektör redan hade fått sparken kunde hon ha lutat sig tillbaka och lugnt sett på medan betydligt allvarligare slöseri med offentliga medel bubblade upp på andra håll.
Nu säger i och för sig näringsminister Annie Lööf (C) att det fanns fler anledningar till att regeringens förtroende för generaldirektören var på väg att ta slut. Uppgifterna om personalmiddagarna blev så att säga bara droppen som fick vinglaset på firmafesten att rinna över.
Men varför detta påkostade festande inom de tillväxtfrämjande myndigheterna? Lundaprofessorn Mats Benner menade i en intervju i Sydsvenskan tidigare i veckan att det handlar om konkurrens:
”De olika myndigheterna tävlar med varandra – om uppmärksamhet och om personal. Därför har de börjat fundera allt mer över hur de kan säkra sin egen konkurrenskraft.”
Det är i det ljuset raden av avslöjanden ska ses.
Just nu pågår en hårdnande kamp mellan de offentliga aktörerna för att positionera sig inför den nationella innovationsstrategi som regeringen väntas presentera inom kort. I strategin ska den strategiska färdriktningen pekas ut, medan de ekonomiska prioriteringarna kommer i forsknings- och innovationspropositionen samt budgetpropositionen senare i höst.
Innovationsbron och Almi har redan tvingats ihop. Inom det offentliga stödsystemet räknar många med att det blir fler sammanslagningar. Kanske rent av någon nedläggning. Floran av aktörer har helt enkelt blivit för vildvuxen och regeringen tänker rensa i rabatten.
Problemet är bara att debatten om festandet kommer i vägen för frågan om vad det offentliga ska göra på det här området. Och vem som gör det bäst. Här handlar det om miljardbelopp varje år.
Debattörer som ogillar att det offentliga över huvud taget lägger pengar på att skapa tillväxt och nya företag har de senaste veckorna sett sin chans. Restaurangnotorna har använts som argument för att verksamheterna borde stängas helt.
Själv tillhör jag dem som tror att det offentliga har en roll att spela som igångsättare och finansiär av till exempel företagsinkubatorer som Minc och Ideon Innovation. Men sättet myndigheterna gör det på är alldeles för spretigt och ryckigt. Dessutom är aktörerna för många för att någon ska kunna överblicka effekterna.
Där ligger det verkliga problemet.
PS. Tre områden där Annie Lööf kan koppla grepp om sina myndigheter:
1. Pengarna. Kräv att myndigheterna följer samma hårda och tydliga regler som de själva sätter upp för dem de delar ut pengar till.
2. Effekterna. Myndigheterna verkar ha svårt att redovisa effekter av sina satsningar. Märkligt med tanke på de detaljerade rapporteringskrav som gäller för dem som får pengar. Är det ingen som läser och analyserar dessa rapporter?
3. Långsiktigheten. För profileringens skull tycks myndigheterna hellre satsa på nya projekt än skapa en hållbar finansiering för dem som redan är igång. Istället får de jaga nya pengar hos någon konkurrerande myndighet.
