Annons:

Sorgligt när män fortsätter kvoteras in på scen

Text: Thomas Frostberg

LÖRDAGSKRÖNIKAN. Tunga näringslivsarrangemang fortsätter att kvotera in män i sina paneler. Samtidigt förlorade EU-kommissionären Viviane Reding i veckan omröstningen om kravet på 40 procent kvinnor i europeiska bolagsstyrelser.

Internetvärldens julafton, de årligt återkommande Internetdagarna, hamnade i veckan i digitalt blåsväder för sammansättningen av panelerna på arrangemanget. Det går att diskutera om fördelningen 30 procent kvinnor och 70 procent män är bra eller dåligt. Någon menade i diskussionen som följde på Twitter att kvinnorna kanske rent av var överrepresenterade på scen jämfört med hur det ser ut i branschen i stort.

Annons:

Det räcker dock inte att jämföra hur många som arbetar med internet i snäv mening när arrangören själv beskriver Internetdagarna som ”en oumbärlig mötesplats för alla som vill träffas och lära över traditionella branschgränser”. Dessutom utlovas att ”här möts representanter för teknik, tjänster och media med företrädare för frågor om användning och politik”. Då är det mer relevant att jämföra representationen på scen med hela befolkningen.

Dessutom hade ett tiotal programpunkter enbart män på scen, vilket visar att stiftelsen som arrangerar Internetdagarna har en bra bit kvar innan de med trovärdighet kan hävda att de verkligen letat brett efter gäster till panelerna.

Än mer oroande är den hetsiga diskussion som följde efter att kommunikations- och internetgurun Brit Stakston ställt några högst relevanta frågor om hur panelerna var sammansatta. I det elegant formulerade blogginlägget Befriad zon: Internetdagarna och mångfalden (måste läsas!) har hon sammanställt de motangrepp som följde från bland annat arrangörens sida. Istället för att svara på kritiken ifrågasattes Brit Stakstons motiv och agerande.

Någon tyckte hon borde ha tagit diskussionen offline istället. Lite ironiskt, eller tragikomiskt, med tanke på att frågan handlar om innehållet på en konferens om hur vi använder internet. En tungviktare i internetsammanhang deklarerade på Twitter att han inte tänkte jobba ihop med Stakston längre efter hennes kritik.

Det är sorgligt att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhetsfrågorna. Det handlar trots allt om en grundläggande rättvisefråga, där halva befolkningen fortfarande år 2012 nekas en plats på scen, i ledningsgrupper och i styrelserum. Och så fort jag tar upp frågan möts jag av motargument som ”Det här var det dummaste jag någonsin läst i Sydsvenskan” eller ”Gör jämställdheten en tjänst och avgå själv”, istället för att diskutera de grundläggande problemen. (Vi har för övrigt redan en hyggligt jämn könsfördelning både på ekonomiredaktionen och bland Sydsvenskans krönikörer.)

Vad är det som gör att frågan om jämställdhet är så väldigt provocerande?

Sorgligt är också att Internetdagarna inte är något undantag. Nästa månad arrangeras Stora styrelsedagen i Malmö. På scen finns förutom arrangörens ordförande Suzanne Richter bara en kvinna till. Det innebär att det blir lika många kvinnor på scen som det blir män med förnamnet Lars (Ljungälv och Montelius). Sammanlagt är det fem män på scen.

Ännu värre blir det i december, när Dagens Industri håller stor innovationskonferens. Man skulle kunna tro att innovation är ett tema där det finns gott om kvinnor att lyssna på, men inte i den rosa affärstidningens värld. Elva av elva talare är män. Det om något måste vara kvotering – av män!

Sorgligt, var ordet.

 

PS. För den som vill läsa mer om hur diskussionen gick i veckan kring Internetdagarnas bemanning av panelerna finns följande länkar:

Bisonblog: Internetdagarnas syn på jämställdhet

Bakjour: FLASH! @jocke och @britstakston går skilda vägar – efter storbråk om bromance!

Nyheter24: Var är nätbrudarna egentligen?

Genusfolket: Nördarna och kostymnissarna


  • Jag förmodar att det är mig du kallar för ”tungviktaren”? Om någon tror att jag skulle avbryta ett mångårigt samarbete med Brit på lösa grunder – då är det bara ännu ett bevis på ytligheten i diskussionen. 

    För egen del har jag haft mångfaldsfrågan högt på dagordningen i alla år, och jag tror många vet vad jag gjort – utan att jag slagit på trumma för det. För mig är det nämligen ingen populäritetstävling. Det faktiskt ingen tävling alls, utan bara ett viktigt och enträget arbete som är lika självklart som alla människors lika värde. 

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Annons: