Husby i mitt hjärta, det känns i magen

Husby. Jag minns så mycket från Husby.

Tunga, trötta ben som släpades uppför backen på väg från basketträningen i Husbyhallen som var så mycket bättre (eller var det bara så det kändes?) än Ärvingehallen i Kista där vi hade skolgympa.

Jag minns tisdagarna på Vår Teater, varje tisdag var jag där, från åtta års ålder in i gymnasiet. Vi skrev egna pjäser, tillverkade rekvisitan i ateljén och ville alltid komma dit för tidigt för att hinna prova scenkläder. Några av min barndoms allra lyckligaste stunder upplevde jag där.

Sedan: Cykelturerna hem, rulla nerför Edvard Griegsgången, förbi lägenhetshuset som byggdes 1992 och som mitt tioåriga jag drömde om att flytta in i för det såg så lyxigt ut. Om vårarna cyklade vi genom ett hav av vitsippor. Ibland stannade vi och plockade.

Jag minns fotbollsträningar med Järva F90 på Granby, jag minns inte alla stunder på Husby Gård men jag var där flera gånger i veckan när min pappa var föräldraledig. Vägen dit, längs med fältet, är det jag saknar mest med att inte bo i Stockholm.

Husby och Kista – där jag är uppväxt – är samma stadsdel, två förorter utan någon tydlig gräns emellan. Gränsen är socioekonomisk, och har blivit skarpare under åren som gått. I Kista bor medelklassen, den välutbildade, den som har jobb, som inte tvunget är vit men ändå: medelklass. Det finns en mur runt Kista som stavas bostadsrätter. Det finns nästan bara bostadsrätter vilket gör att det krävs ett visst kapital för att bosätta sig där. Husby är ett av Sveriges absolut fattigaste områden. På den tiden jag cyklade genom vitsippshav var inte skillnaderna så stora. Fortfarande levde bilden av Husby som framtidens boende, de blå husen var vackra ochmin kompis hade en tant till granne som en gång bytte bort sin lägenhet på Kungsholms Strand mot en i Husby.

2006 sökte jag bostad i Stockholm. Fick via bostadskön erbjudande om en lägenhet i Husby, ovanför tunnelbanan. Det var den sunkigaste lägenhet jag sett i Sverige. Hur mycket jag än vände och vred på det var svaret: det går inte. Jag kan inte leva såhär. Jag minns den hopplösa känslan av en lägenhet som var så nedgången, och ett hus som kändes fallfärdigt.

Sedan dess har lyxrenoveringar av bostäder diskuterats flitigt. Svenska Bostäder ville riva, bygga nytt, tokrenovera och Husbyborna protesterade för efter ett tag kom det fram att hyrorna skulle fördubblas. Det är uppenbart att renoveringar var nödvändiga, men vart ska den ta vägen som inte har råd att bo i Husby? Och som min kloka vän och stadsdelspolitikern Mia Päärni (s) sa i Studio ett: varför ska enskilda personer betala för ett underhåll som är eftersatt under många års tid?

Kista växer sig hela tiden starkare, Kista Galleria slår ut näringsverksamheten i övriga området och institutioner som post och bankkontor har lämnat Husby. Poliskontoret har under normala omständigheter öppet två timmar i veckan.

Jag påstår inte att jag vet hur de boende i Husby känner sig. Jag är för långtifrån, det Husby jag minns som min barndoms idyll är till stora delar försvunnet. Jag försvarar inte de som kastar sten eller sätter bilar i brand. Men jag kan inte heller försvara att vi, det övriga samhället, har lämnat Husby i sticket. Låtit hopplöshet och frustration gro under så lång tid.

Jag somnar till nyheten att det brinner utanför mitt föräldrahem.

Taggar: barndomsidyll, Husby, Kista, minnen, protester, Rinkeby-Kista
Skriv en kommentar »

Thern är den offensiva kraft MFF saknat

Spelar Pontus Jansson mot Göteborg flyttas Thern ut på kanten. Hållbart i den här matchen – men på sikt måste han spela centralt.

Pontus Jansson är tillbaka i laget mot IFK Göteborg och det öppnar för en rad möjliga startelvor. Är det något som de senaste matcherna visat är det att MFF har en riktigt stark centrallinje, oavsett vilka spelare som står på benen för dagen.

En Pontus Jansson i matchform är given i startelvan alla dagar i veckan. Men att slänga in en matchotränad Jansson mot Tobias Hysén? Hmm. Å andra sidan – Miiko Albornoz var exceptionellt bra i måndags, med tanke på att han inte spelat match sedan i november. Men han har varit skadefri och kunnat lägga upp sin träning med utgångspunkt att hålla sig fit utan att spela matcher.

Det är alltså inte givet att Pontus Jansson spelar bara för att han nu är frisk. Samtidigt måste Rikard Norling få honom i matchtempo. Och att han själv vill spela, det är det ingen tvekan om.

Skulle Pontus Jansson spela är jag övertygad om att Simon Thern får flytta ut på kanten igen, och ge plats åt rivjärnen Erik Friberg och Markus Halsti på innermittfältet. Lite synd är det – för det har varit roligt att se Thern spela centralt. Riktigt roligt. Men dels behöver MFF mer tyngd i mitten mot ett lag som IFK Göteborg, dels har inte direkt Norling varit främmande för att spela honom på kanten tidigare.

På sikt hoppas jag att det bereds plats för Simon Thern på innermittfältet. För trots att de första matcherna i allsvenskan sett riktigt bra ut för MFF:s del, har det saknats en offensiv kraft på innermittfältet. En som Simon Thern i sina bästa stunder.

Taggar: allsvenskan, IFK Göteborg, mff, Pontus Jansson, Simon Thern
Skriv en kommentar »

”Såg vi samma match?”

Skiljer sig hatet på nätet så mycket från hatet i övriga livet – egentligen? Den frågan ställde vi oss idag, Heidi  och jag, i podden. Det värsta hat jag har mötts av i egenskap av sportkrönikör har nämligen inte alltid kommit via nätet. Men nog om det, lyssna på podden istället!

Förra veckan konstaterade vi att det inte finns några handbollshuliganer. Men nu finns de. Om detta var vi såklart tvungna att orda. Och om de kletiga situationer som ibland uppstår i handbollsvärlden när samma personer ska sitta på flera stolar samtidigt.

Och så råkade Zlatan bli en röd tråd genom podden. Eller rättare sagt, mina jämförelser mellan mig och Zlatan…

Här finns tredje avsnittet av Sportcast: ”Såg vi samma match?”

Taggar: Handboll, hat, huliganism, näthat, zlatan
Skriv en kommentar »

Sydsvenskans egen sportpodd är här

Vi testar och kör – och så sjukt kul det är. Jag snackar om Sydsvenskans egen sportpod som vi döpt till Sportcast, som vi spelat in två avsnitt av. Heidi Silvander och jag har hållit i de två första avsnitten, och vi kommer att vara återkommande med olika gäster – från redaktionen såväl som externa.

Tanken är att snacka sport, högt och lågt, det som är aktuellt och det som vi funderar på.

I första avsnittet hade vi vår alldeles egen Max Wiman med oss och diskuterade MFF:s problem med att spela på dåligt gräs och radioprogrammet Mediernas program om att det är så få kvinnor på sportsidorna. Bra att ämnet tas upp men kan vi inte ta diskussionen lite längre nu snart? Det gör vi i alla fall, i premiärpodden.

I andra avsnittet som vi spelade in igår hade vi Lugis andretränare Johan Zanotti på besök. Zanotti är en skön kille som alltid levererar – så även den här gången. I podden berättar han om varför det inte finns några handbollshuliganer – men att han har blivit hotad. Och så resonerar vi kring varför inköpta spelare alltid får mer speltid och varför golfvärlden behöver Tiger Woods, trots att de själva bara verkar vilja slänga ut honom för tillfället. Heidi bjuder på gamla pictionaryminnen med före detta svärföräldrar och själv fantiserar jag om jättestarka fåglar som snor golfbollar.

Högt och lågt som sagt, hoppas ni tycker att det är lika kul som vi!

Skriv en kommentar »

Förtydliganden av Albornozkrönikan

Jag har fått väldigt mycket reaktioner på dagens krönika om hur MFF bör resonera i fallet Miiko Albornoz. Jag har insett att det gått att läsa vissa delar av den på ett annat sätt än meningen var, därför tänkte jag göra några förtydliganden här. Det är så lätt hänt att man är inne i sitt eget resonemang och vet varför man skriver som man gör, men så läser någon annan som har sin egen förförståelse med sig i bagaget och därför läser in helt andra saker. Det kan vara frustrerande det där, att aldrig helt äga sin text. Men då är det bra med en blogg.

Meningen var aldrig att berätta om alla reaktioner som kommit på domen. Att jag valde att lyfta fram de äldre herrar jag har diskuterat med (som ju bara är några av väldigt många) var för att de står för en attityd (som även finns bland yngre) som jag tycker att det är otroligt viktigt att MFF markerar mot. Jag vet inte om MFF förstår vilken tung opinionsbildare de är i det här fallet. Det går inte att överskatta betydelsen av de signaler föreningen sänder ut med sitt beslut.

Dessutom upplevde jag just det samtalet som jag refererar till som väldigt obehagligt. Jag var faktiskt tvungen att lämna samtalet med orden ”nu kan inte jag prata mer med er för jag tycker att det här är en fruktansvärt obehaglig diskussion” när de konstaterade att det är okej att ha sex med barn så länge barnet är med på det. Det har nog aldrig hänt förut, att jag lämnat en diskussion på det sättet. Jag kunde inte hantera det.

Men jag är alltså högst medveten om att många i föreningens närhet inte tycker att Miiko Albornoz ska få fortsätta spela i laget, och att många supportrar absolut inte vill se honom i en himmelsblå tröja igen.

Något som andra har reagerat över är att MFF inte ska sätta sig över lagen och tilldöma Miiko Albornoz ett hårdare straff än vad domstolen gjorde. Vad jag menade med min avslutning på krönikan var att domen blev mild på grund av att åklagaren räknade med att Albornoz karriär skulle vara över – att det i sig var ett så hårt straff att hon inte yrkade något annat än det mildaste straff som går att få för en sådan här förseelse. Därför tycker jag inte att MFF ska utgå från straffet när de bestämmer hur de hanterar Albornoz. Föreningen måste utgå från sin egen inre moraliska kompass – hur vill de att klubbmärket ska representeras? Fredrik Lindstrand på City skrev bra om det då för två månader sen, på temat hur man bäst representerar (eller inte) ett klubbmärke.

Kvällsposten skriver idag att styrelsen kommer att besluta att Miiko Albornoz avstängning förlängs, och jag hoppas att de har rätt, av ovanstående anledningar. Klart att MFF vill ha tillbaka de pengar de har lagt ut på honom och även om han nu inte har någon vidare matchträning i kroppen borde det inte vara alltför svårt att sälja honom i sommar.

Så, nu får vi se när beskedet kommer. Onsdag eller torsdag verkar vara de heta tipsen.

Taggar: mff, Miiko Albornoz, rätt och fel
Skriv en kommentar »

Nedräkningen börjar nu

Igår Åtvidaberg, idag Växjö. Igår MFF, idag fotbollslandslaget. Det är 95 dagar kvar tills fotbolls-EM börjar i Sverige och varje matchminut som Pia Sundhage kan få med sitt landslag är viktig. Jag hade hoppats att få se Lotta Rohlin göra come back i landslaget, men hon är tydligen för matchotränad för att ta en plats i dagens lag. Istället matchar Sundhage det lag hon startat med oftast på sista tiden:

Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Marie Hammarström, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Antonia Göransson – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Ett möjligt EM-lag? Definitivt. Sundhage har sagt att hon vill spela ihop ett lag i god tid inför EM, snarare än att lufta många spelare.

Inga större överraskningar, men jag som bara sett lite framför tv:n från Algarve Cup är nyfiken framförallt på försvaret och Nilla Fischer som ju tagit ett kliv ner som mittback. Enda lilla minuset är att Island inte direkt kommer att hota försvaret i först hand – när lagen möttes senast i Algarve slutade matchen 6-1 till Sverige.

Tråkigt också att Josefin Öqvist skadat sig, hon kan behöva den matchträning hon kan få efter att ha missat hela förra säsongen på grund av graviditet.

Taggar: fotbolls-EM, nedräkning, Pia Sundhage, Växjö
Skriv en kommentar »

Jag har inte gett Gustav sparken

Som barn var jag övertygad: jag skulle absolut inte bli journalist. Mina föräldrar är det och jag ville inte bli som dem. Det sket sig, kan man säga, och jag gjorde upp nästa regel för mig själv: jag skulle i alla fall inte föra inaveln vidare i släkten och gifta mig med en journalist. Även det sket sig. För en blåsig junidag vid Hovs Hallar för snart två år sedan gifte jag mig med min kollega Gustav, då Svensson, nu Gatu.

Trots att vi alltså inte heter Svensson är vi vanliga på många sätt. För det första träffades vi på jobbet. För det andra valde vi att behålla det udda namnet och skippade det vanligare son-namnet. Det som skiljer oss från de flesta är att vi har tusentals läsare som blir misstänksamma när plötsligt ytterligare en Gatu dyker upp på Sydsvenskan.

”Ska hela familjen Gatu börja jobba på Sydsvenskan nu eller?” är en (sur) fråga jag sett många gånger.

Men jag har alltså inte anställt min man. Han jobbade här innan vi träffades så det är inte ett utslag av maktmissbruk att sportchefens make jobbar på webbredaktionen.

Och varför har inte Gustav Gatus namn synts som artikelförfattare på ett tag, undrar säkert någon. För att han är föräldraledig, är det enkla svaret. Jag har alltså inte gett honom sparken, lika lite som jag har anställt honom.

Denna lilla krönika skrev jag alltså på A2 idag, apropå att det nu ska bli lättare att byta namn igen. Och apropå att det finns så många konstiga efternamnsbyteshistorier i Sverige. 

Taggar: A2-krönika, familjen, gifta sig, namn
Skriv en kommentar »

Brist på tydlighet, linje – brist på allt

En märklig upplevelse på Friends arena. En match som blev allt annat än det vi var inställda på – och med vi menar jag mig själv och Erik Hamrén. Och många andra, gissar jag. Hamrén hävdade dock att det blev den match han hade trott på men i så fall undrar jag om han sagt en sak till medierna i förväg och en annan sak till spelarna. Och dessutom instruerat spelarna att säga samma sak utåt som han. För den matchbild som blev stämde väldigt dåligt överens med vad svenskarna hade pratat om att de förväntade sig under veckan före matchen.

Sverige var inte det spelförande, initiativtagande laget, Irland var inte bara ett benknäckargäng utan stod tvärtom för betydligt mer tekniskt kunnande än svenskarna. Hamrén skyllde på att spelarna är orutinerade och visst har han många spelare som inte gjort så många landskamper men för det första kan det delvis förklaras med att kontinuiteten i uttagningarna inte varit den bästa under hans tid och för det andra hade han på fredagen två spelare (Isaksson och Källström) med över 100 landskamper och en (Ibrahimovic) som närmar sig 100. Sebastian Larsson har över 50.

Nej, det var inte rutinen det hängde på – snarare då Hamréns egen brist på tydlighet i vilken fotboll han vill spela. Det är omöjligt för en utomstående att förutse hur laget kommer att uppträda från match till match, ja till och med från halvlek till halvlek och ibland undrar jag om Hamrén själv ens vet vad han vill och hur han ska få det. Men mer om detta i morgondagens tidning.

Det fanns offensiva glimtar. Alexander Kacaniklic har så mycket i sig, han stod rätt och sprang rätt, men än väger han inte riktigt så tungt som kan behövas i en match av den här karaktären. Tobias Hysén sprang och sprang, och han sprang ofta rätt, särskilt i den första halvleken. Men krafterna räckte inte tillräckligt långt.
Ingen kan klaga på Zlatan Ibrahimovics arbetsinsats den här matchen – men användes den verkligen på rätt sätt? Erik Hamrén vill att Ibrahimovic ska ha en fri roll, så fri att han kan gå ner och hämta bollen om det krävs. Men den här kvällen var han ända nere i backlinjen och hämtade bollen. Därifrån är det väldigt långt till mål. Och det är att använda den långe samurajens kvaliteter väldigt oekonomiskt.

Jag sa inför matchen att Kim Källström och Rasmus Elm skulle få nyckelroller. Det fick de också. Tyvärr var de helt osynliga och skuggor av sina verkliga jag. De var alldeles för långt ner, i knät på backlinjen och slog inte många bollar rätt. Det håller inte.

0-0 innebär inte att det på något sätt är kört, även om Sverige i och med det resultatet verkligen bjöd in Österrike i kampen om andraplatsen. Österrike har det nu i egna händer – en seger i Wien och Österrike har gått om Sverige. Precis så allvarligt är det.

Och inte ens läktarkampen vann vi den här gången. Det som började så lovande med det bästa tifo jag sett inför en svensk landskamp, och svenska strupar som överröstade de irländska. Men till sist var det bara 2000 grönklädda som hördes under taket på Friends arena. 47000 gula satt tysta.

Taggar: Erik Hamrén, förnekelse, Friends Arena, Irland, vm-kval
Skriv en kommentar »

Önskemål: en lagom hård smäll på Zlatan

På plats i Friends Arena. Taket ligger på och lagen har inte börjat värma upp än. I långa lemmeltåg gick vi genom Solna mot arenan – exakt hur de har tänkt med kommunikationerna hit förstår jag inte riktigt, det är ungefär tjugo minuters promenad från tunnelbanan till arenan. En viktig del i Björn Erikssons huliganutredning var att mycket stök kan förebyggas genom att snabbt få bortasupportrarna till sin del av arenan, och att de ska kunna förtära både mat och dryck där för att undvika konfrontation på stan. Här är det istället raka motsatsen, lång väg från de allmänna kommunikationerna (något säger mig att det är vanligare att bortafans tar sig till Stockholmsmatcherna via innerstaden än vid matcher till mindre ställen, där jag föreställer mig att buss direkt till arenan är vanligare) där det finns gott om platser att mötas och slåss på. Men så var också Björn Eriksson kritisk till säkerheten på Friends arena, överlag. Även före förra helgens bandyfinal.

Hursomhelst. Här sitter vi nu i pressrummet och fyller på sockerdepåerna. Känslan? Det kommer att bli tufft det här, men jag tror ändå på svensk vinst. Ett tidigt mål kan få det att rinna till, men jag tror snarare på en seger som sitter långt inne.

Som jag skrev i dagens krönika: Rasmus Elm och Kim Källström får nyckelroller på mittfältet där de verkligen måste stötta sina vänner mittbackarna och samtidigt se till att leverera snabba och bra bollar offensivt.

Sen hoppas jag på en sak: att Zlatan Ibrahimovic får en lagom hård smäll tidigt i matchen. Jag vill ha honom på dåligt humör, inte ur balans, men förbannad. Så att hans revanschkänsla och vilja att visa världen att de inte ska jävlas med honom ostraffat får honom att höja sig lite extra.

För det kommer Sverige behöva.

Taggar: Björn Eriksson, Friends Arena, huliganutredningen, Kim Källström, landskamp, Rasmus Elm, Zlatan Ibrahimovic
Skriv en kommentar »

Zlatan ska vara arg, inte glad

En glad och harmonisk Zlatan – bästa vapnet mot Irland? Njae. Zlatan Ibrahimovic är alltid bäst när han är förbannad, han går igång på ilska och det är då han gör sina bästa matcher. På dagens presskonferens var han just glad och harmonisk och jag vet inte om det är det bästa för landslaget.

Han skämtade lagom mycket, om att han skulle göra ett likadant mål som 4-2 på England för att göra publiken glad ”så kan publiken vara nöjd och äta sin korv”, som han konstaterade.

Och när en fransk journalist undrade vilken skillnaden var mellan Paris-Zlatan och Sverige-Zlatan svarade han på klassiskt Zlatanmanér:

– There´s no difference – it´s the same Zlatan.

Enda gången någon surnade till under den delen av presskonferensen var när en irländsk journalist ställde för många och detaljerade frågor om David Beckham. Då fräste en annan irländare ”For fuck´s sake” och tyckte att Beckham-kännaren tog för mycket tid med sina irrelevanta frågor.

Annars var budskapet: jag är beredd på allt. På att de ska försöka sparka benen av mig – ”jag hoppas bara att ingen blir skadad” – och på att spela med Tobias Hysén. Eller Ola Toivonen. Resten av pressgänget som har varit här hela veckan och därmed sett de öppna träningarna, tror på Hysén bredvid Zlatan. Och jag också. Hysén har gjort en bra försäsong, Toivonen har precis kommit tillbaka och bara hunnit spela en match och även om Toivonen är mer van vid att spela med Ibrahimovic kommer Hyséns snabbhet att behövas mot irländarna. Och är det någon i den här truppen som är avslappnad, så är det Tobias Hysén. Inställd på att spela dessutom. Fast det är han varje match.

Under onsdagens mixade zon fick han frågan om det skulle betyda något särskilt för honom att nu äntligen få starta en tävlingslandskamp, med tanke på vem hans far är.

– Nja, det är klart att det är speciellt, tyckte Hysén, men inte på grund av pappa. Det är väl speciellt för alla att starta sin första landskamp?

Såklart. Men då fick han istället frågan om det är betungande att heta Hysén.

– Det är det men inte på grund av att jämföras med pappa. Snarare för att jag får lite olika samtal på grund av olika saker hela tiden…

Sa Tobias Hysén, med glimten i ögat, ett brett leende och en stor portion självdistans till sin familj där ingen direkt håller låg profil.

Taggar: familjen Hysén, Glenn Hysén, harmoni, presskonferens, startelva, Tobias Hysén, vm-kval, Zlatan Ibrahimovic
Skriv en kommentar »