Krönika: Jaga inte Jari – tro på Toivonen
Så Jari Litmanen tränar igen. Och nu kör vi en gissningslek – är det för att Malmö FF har kommit igång på allvar med försäsongsspelandet? Eller kan det vara för att det finska landslaget är på träningsläger?
Han var i alla fall inte på Heleneholms ip igår, så jag tror på det senare alternativet. Det är precis som det var förra säsongen, en Litmanen som var skadad nästan jämt och på alla tänkbara och totalt otänkbara ställen men som då och då var tillräckligt frisk för att spela en match. Det där ”då och då” sammanföll nästan alltid med Finlands landskamper.
Egentligen är det inget fel med det, jag förstår Jari Litmanen. Spelaren som alltid varit lite för bra för sitt eget landslag kan plötsligt få chansen att spela ett EM-slutspel med det. Klart att han vill! Och då är MFF en perfekt klubb. Lagom bra betalt, tillräckligt professionell och seriös träning men inte så stor att den ställer alltför hårda krav på honom. Jari Litmanen kan komma och gå lite som han vill, utan att någonsin riskera sin plats i startelvan. Precis vad han behöver.
Vad jag har svårt att förstå är MFF:s agerande. De matcher Litmanen spelade förra säsongen var han briljant, lysande, han dominerade och hade han spelat varje match hade det inte blivit en så medioker sjundeplacering som det till sist blev. Då fanns inget verkligt bra alternativ, ingen spelare som kunde fylla det tomrum han trots allt lämnade 18 av 26 allsvenska omgångar.
Vad talar för att han kommer att kunna spela fler matcher i år? Ingenting. Trots det står MFF där och bugar och bockar och hoppas att han snart ska vara friskförklarad så att en kontraktsförhandling kan inledas.
En sak skiljer situationen från förra året: Ola Toivonen. Mot Öster igår lyckades han inte med mycket och får inte Toivonen till det förstår jag att Åkeby och gänget känner en viss nervositet.
Men jag tror ändå att de gör fel som jagar Litmanen. Det är fel signaler till alla att satsa på Jari Litmanen. Bättre att verkligen ge Ola Toivonen förtroendet och låta honom växa in i rollen som nummer tio. Han har potentialen, han har självförtroendet och än så länge har han den rätta inställningen – någon press säger han sig inte ha känt av.
Backlinjen gav det klaraste beskedet. Nu kan det visserligen vara svårt att dra några stensäkra slutsatser med tanke på motståndet, Östers anfall är inte det bästa MFF kommer att ställas mot i år, men ändå: det här är en backlinje som känns långt mer stabil än på länge. Och mer offensiv – alla fyra spelarna kan mot lag som Öster ligga högt och vara med och stöta.
Jimmy Dixon på de fasta situationerna. Jag säger bara det.
Jimmy Dixon i de flesta situationer, fasta som flytande. Med Daniel Theorin vid sin sida, ännu knappt inspelade med varandra. Gabriel kommer inte få lätt att slå sig in där.
