Afonso Alves log lite förlaget, och jag kände mig tvungen att lägga till att jag hade skojat. Det var dagen före matchen mot Feyenoord, och MFF hade slagit AIK med fyra mål. Vi såg matchen tillsammans i hans stora ljusa lägenhet nära Abe Lenstra-stadion i Heerenveen och jag sa:
– Imorgon vinner ni också med fyra mål. Du gör alla.

Vi har ända sedan vi kom funderat över hur hotellet vi bott på gått runt. Det har inte direkt varit överbelagt. Två rökande franska herrar gjorde oss sällskap vid frukosten igår, i övrigt har vi knappt sett en själ utöver receptionisten.

Imorse fick vi svaret. Plötsligt var frukostmatsalen fylld av fotbollströjor, sittande på Feyenoordsupportrar. Även hotellet lever alltså av fotbollslaget. Skulle Heerenveen överhuvudtaget existera som samhälle utan fotbollslaget?

Nu är det söndag och hela butiksgatan är stängd. Ett kafé är öppet, där sitter vi och är lyckliga över att det finns trådlöst internet i luften. Sex kravallpoliser patrullerar den öde staden. Antagligen är det hela polisstyrkan.

I de svenska tidningarna läser jag att Lasse Nilsson fått nog. Han har tröttnat på den sociala biten. Jag har inte svårt att förstå honom.

Afonso Alves fnyser.
— Ingenstans. Jag går ingenstans. Vart skulle jag gå?
Sergio de Souza, hans kompis från Malmö som är på besök över helgen, skrattar. En smula misstroget. Kan det verkligen vara så illa?
— Det är mindre än Simrishamn, säger Afonso, inte helt utan bitterhet i rösten. Centrum är lika stort som gatan mellan Gustav Adolfs Torg och Stortorget i Malmö.
Läs vidare »

Så vad gör Afonso i Heerenveen? Tittar på allsvensk fotboll, visar det sig. Köp tidningen imorgon så får ni veta mer.

Jag har suttit i solen på olika ställen hela dagen och är lite röd om nosen. Det var lite dejá vu över det, att sitta i solen med något att dricka och vänta på en brasse som eventuellt skulle dyka upp inom fyra timmar från utsatt tid. Men till slut kom han, och det gick rätt bra, även om det blev väldigt tight med tid. Det är inte optimalt att skriva personporträtt på en och en halv timme.

Jag tror aldrig jag tyckte så illa om någon som under basketmatcherna mot 6D. Tjejerna i 6F tyckte vi var töntar, dem brydde vi oss inte om. De höll på med friidrott och ridsport och var inte alls lika bra på bollsporter som vi i min klass som mest spelade fotboll och basket. Men 6D hade klassrum precis vid basketplanen, de var alltid där på rasterna, långa Aida höll sig under korgen och Vanessa var liten, smidig och snabb. Det blev hårda matcher.

Våra killar förlorade nästan alltid. I 6D gick Bojan Djordjic, nuförtiden fotbollsproffs i Plymouth och var han en fotbollstalang utöver det vanliga dominerade han basketen fullständigt. Mellan tjejerna var det jämnare och när vi vann tjejmatcherna påstod de alltid att killarnas resultat var det viktigaste. Det gjorde oss naturligtvis ännu argare.

Vi hatade dem bittert. De blev kaxiga och stöddiga när de vann — precis som vi. Dåliga förlorare var vi alla, och ännu sämre vinnare.
Läs vidare »

Så går en fredagkväll i Heerenveen. Vi körde en och en halv timme norrut från Amsterdam, jag hade förväntat mig tulpaner och människor överallt, men när jag såg de första syrenbuskarna förstod jag att tulpansäsongen är över, även i detta land, och efter en närmare granskning av kartan inser jag att det är främst de södra delarna av landet som är överbefolkade.

Till vår hjälp hade vi GPS:en Vera, som Richard Atkinson en gång döpte henne till eftersom hon hela tiden säger ”obserVERA”. Oftast har hon helt rätt. Men ibland får hon konstiga idéer.
- Försök, om möjligt, att göra en u-sväng om 300 meter, sa hon till exempel mitt på motorvägen. Vart hon egentligen tyckte att vi skulle ta vägen då, och hur det här skulle gå till, förstod vi aldrig riktigt. Några minuter senare hade hon sansat sig igen och varnade oss för att hamna i fel fil.

- Vi kan köra fel två gånger, sen kommer vi vara rätt, sa jag till Hussein när vi inte visste var hotellet låg. Det bor 40 000 personer i Heerenveen och mycket riktigt körde vi rakt genom stan, stannade för att lokalisera oss, körde en bit till och precis när vi trodde att vi var helt fel låg hotellet där. Den här stan är inte större än så.

Det finns ett gathörn med fyra restauranger/barer, det är centrum och där åt vi något de kallade mexikanskt. Det innehöll både smält ost och räkor. Jag är inte övertygad om att det är en lyckad kombination. Husen är små och söta och byggda av tegel, det rinner en liten å genom stan och det känns som en blandning mellan Tyskland och England. Vi befinner oss, vid närmare eftertanke, precis mellan England och Tyskland. Så det är kanske inte så konstigt. På det lilla torget vid bankomaten hänger kidsen och de röker sina porros helt öppet, på samma självklara sätt som svenska ungar står med en folköl i handen.

Vad gör Afonso Alves här? Det är frågan vi hela tiden ställer oss, och det är det vi hoppas få svar på imorgon.

Mitt jobb är verkligen så sanslöst roligt att jag ibland blir alldeles yr. Kom bara att tänka på det.

Per-Olov Börjeson är i farten igen. Ni vet han som i mitten av nittiotalet föreslog att MFF Dam skulle spela i bastkjolar och med bjällror runt fötterna. Det kom ett fax hit alldeles nyaa med hans senaste förslag på ”ny damfotbollsdräkt”. Vilket lag han tänker sig framgår inte. (Men eftersom LDB FC Malmö funderar på hur deras ska se ut är det väl möjligt att detta förslag riktar sig till dem.)

Hursomhelst. Såhär ska dräkten se ut, om Börjeson får bestämma:

Topp. Kohudsmönstrad (=svart/vit). Med väl tilltagna axelvaddar (för att inge fruktan). Hellånga armar (också kohuds) (jag antar att han menar ärmar, min anm) med fastsydda vita kalvskinnshandskar. På toppen fram, bak och armar, fästes 21 st svarta och vita äkta babynappar. (För att undvika elaka rasbråk och skriverier.)

Byxa. Helsvart stringtrosa.

Strumpor. Ribbade över-knä-höga med synliga mycket kraftiga längsgående ribber i gummi (2X2 cm i genomskärning) för att skydda vad och underben.

Skor. Helsvarta.

De satans självplockhyllorna på Ikea. Dit man alltid kommer helt utmattad blodsockret nere vid fotknölarna för att försöka få med sig rätt vara, med rösten ringande i huvudet: ”vi ber nu Ikeas kunder att avsluta sina inköp och bege sig mot kassorna”. Det blir ju aldrig bra.

Jag skulle ha en madrass. En helt vanlig skumgummimadrass där de av mina gäster som inte får plats i sängen kan sova. ”Forsa”, upplyste en kille som Ola trodde var polis (han hade mörkblå kläder med gul text) om att den hette. Efter fem år i Malmö har jag inga problem med skånskan längre. Men i den föreslagna hyllan fanns ingen madrass vid namn Forsa. Däremot en som hette Forsen, hårt vakuumförpackad. Den tog jag. Trodde jag.

Det var naurligtvis ingen skumgummimadrass, utan en bäddmadrass vid namn Sultan Torsmo. Så nu har jag en bäddmadrass sextio centimeter smalare än min säng. Den är inte vakuumförpackad längre, så jag tror inte att det går att byta den. Det tror O. Kanske får vi i så fall se vakuummaskinen? Det hoppas jag. Det verkar spännande.

Att O:s bil är ny betyder inte att den kommer direkt från tillverkaren, utan att han inte ägt den särskilt länge. Men den är liten och knallgrön och otroligt söt, och i den hämtade han upp mig utanför jobbet och så åkte vi till Ikea.
- Vilket tempo vi håller, flämtade O när vi kom ner till köksavdelningen.
Jag är sjukt rutinerad på Ikea. Vet exakt var allting ligger och att man inte hinner vända på alla handdukar. Dessutom är det alltid en hets där på kvällarna när den där irriterande rösten upplyser ungefär en gång i sekunden hur långt det är kvar till stängningsdags. Jag köpte bland annat en korgstol till balkongen. Har jag sagt att den som inte kände mig skulle gissa på att jag var ungefär åttio genom att titta in i mitt hem?

O och jag ska till Spanien i sommar. Bilen är hyrd, biljetterna bokade men hotell ska vi bestämma efter vägen. Hur det ska gå vet jag inte, men det lutar mer och mer åt att vi kommer att få sova i bilen. Vi kommer aldrig kunna välja var vi ska stanna ens. Två mer obeslutsamma människor har jag aldrig sett någon annanstans. Åtminstone inte i kombination.
- Vi åker och äter på något kul ställe, sa jag när vi hade lassat den lilla ärtan full med saker. Nu när vi ändå är ute med bilen kan vi åka nånstans dit vi aldrig tar oss annars. Någonstans utanför Möllan, kanske.
Det var naturligtvis omöjligt. Fråga mig om segregation, jag vet allt. Jag tar aldrig ett steg utanför Möllan. Jag har inte en aning om vad som händer i resten av stan. Så till sist stod vi ändå med bilen parkerad utanför O:s hus med två möjliga matställen att välja på. Där blev vi sittande en bra stund. Oförmögna att fatta ett beslut. Till slut hamnade vi på den nya karibiska stället och det var ett mycket bra val.

Tisdag dagen före löning – det kommer vara tomt på stan, tänkte vi. Inte då. Det satt människor och ropade på varenda uteservering. Så fort temperaturen håller sig över sju grader fyra dagar i rad sitter hela Möllans befolkning på uteserveringarna, alltid. Jag älskar min stad. Det är väl därför jag aldrig lyckas ta mig härifrån, gissar jag.