Imorgon bär det av till Danmark för oss allihopa, hela klassen. Men det känns inte lika mycket som klassresa nu när vi är i Stockholm, många bor här och de gemensamma aktiviteterna är få. Fick en lista skickad till mig på en ny klass, den som ska till Kina på damfotbolls-VM i höst. Vi blir ganska många då, sjutton var vi på den här listan som inte är alla ackrediterade men alla som köpt samma resepaket. Av dessa är sex kvinnor (varav tre är vårt team, vi åker med både krönikör + reporter + fotograf) och det som är intressant att jämföra med är hur representationen sett ut de här dagarna i Stockholm. Vi har varit minst tjugofem journalister på plats varje dag, idag var vi dock minst fyrtio. Hela tiden har vi legat på ett snitt på ungefär tre kvinnor om dagen, men idag tror jag vi var fem.

Sex av sjutton låter kanske inte så mycket, men procentuellt är det ganska mycket högre än hur det ser ut nu i bevakningen av herrlandslaget. Och hade inte VM gått på ett attraktivt ställe som Kina kan jag lova att det inte hade varit lika många män. Jämför med bevakningen av damhandbollen i Stockholm i vintras, då var det nsätan bara kvinnliga reportrar. Det blir nästan lite löjligt, när man som jag är van vid att jobba i en miljö med nästan bara män helt plötsligt befinner sig med enbart kvinnor. Det är då man inser vad som är lågprioriterat, och att män inte vill skriva om kvinnor.

Ja, jag generaliserar nu. Det måste man göra för att kunna föra statistik och beskriva strukturer. Det finns många undersökningar som visar att män väljer att tala med män och oftare har män som huvudpersoner i sina artiklar. De siffrorna är ännu mer extrema när det handlar om sportjournalistik.

Så vart vill jag komma? Jo: jag vill ha fler kvinnliga kollegor, för jag vill läsa en tidning som skildrar en verklighet där både män och kvinnor får uttala sig och dela med sig av sin syn på världen. En lite sannare journalistik, helt enkelt.

Sista tio minuterna fick vi se av träningen idag, karamellen var att de inte bara stretchade utan faktiskt spelade lite för oss. Omöjligt att dra så många slutsatser utifrån det. Förutom att Anders Svensson inte var med och att Zlatan Ibrahimovic körde ytterligare ett helt pass till hundra procent. Men var det något Zlatan sedan upprepade på presskonferensen var det att det är längesen han spelade en hel match och att det är stor skillnad mellan match och träning. Han verkar själv ganska tveksam till om han kan spela en hel match. Jag tror inte han klarar nittio minuter.

Däremot var han på riktigt bra humör. Han skämtade och skrattade, log vänligt när han lyssnade på frågorna och utvecklade sina svar. Dessutom visade han självdistans när han fick frågan hur bra italienska han egentligen pratar.
– Tydligen inte så bra, sa han och skrattade, apropå att han kände sig sä felciterad av tidningen Libero som har publicerat de uppseendeväckande uttalandena om förre Juventusordföranden Luciano Moggi.
– Jag vet ju inte ens hur man säger det på italienska, hade han precis förklarat angående citatet om att han skulle spela för de svenska ungdomarna och skita i Lagerbäck.
Det var gulligt när han fick frågan om han förstod att ”man förväntar sig att den här superstjärnan ska komma hem och lyfta landslaget?” och han tittade ner lite i bordet och svarade med ett förläget leende:
– Superstjärna…, och fnissade lite, precis som om det just då gick upp för honom att det är som superstjärna han är sedd i Sverige.

Han rev i alla fall ner flera gemensamma garv inne i pressrummet som var precis smockfullt, måste ha varit över fyrtio medierepresentanter där. Helt annan stämning än den första presskonferensen i London då stämningen var så obehaglig och tjock att det faktiskt, precis som uttrycket säger, gick att ta på den.

Seg träning idag, ingen intensitet, framförallt inte i jämförelse med hur det smällde i London inför Nordirland. Jag har egentligen inte så mycket att jämföra med, men Lagerbäck bekräftade mina intryck när han på presskonferensen konstaterade att det var ”slarvigt och okoncentrerat”. Men det är tydligen ingen fara enligt Lagerbäck, enligt somliga medicinare är det normalt på samlingsdag nr 2.

Vad vet jag. Mer än att Sverige förlorade mot Nordirland, när det var en väldigt intensitet på träningarna. Låg intensitet behöver alltså inte betyda något.

Zlatan körde hela passet, han var glad och hängde mest med Kennedy när Chippen var borta.

På vänsterbacken ser det ut att bli Max von Shlebrügge, och eftersom Chippen aldrig någonsin kommer att få starta så länge Lagerbäck är kvar (betänk scenariot inför Nordirland: Sverige möter halvblåbärsnation (att de sedan vann är en annan femma) och kan satsa offensivt. Chippen är i kvartsfinal i Champions League och spelar i ett topplag i Serie A. Dessutom i sitt livs form. Niclas Alexandersson var halvskadad och i försäsongsträning med sitt allsvenska gäng. Vad ska Alex göra för att bli petad? Vad ska Chippen göra för att plats? Vem tror ni får starta mot Danmark?) så spelar Niclas Alexandersson till höger på mittfältet. Alltså blir laget såhär: Isaksson – Nilsson, Mellberg, Hansson, von Schlebrügge – Alexandersson, Svensson, Linderoth, Ljungberg – Ibrahimovic, Elmander.

Jag trodde det var typ tre pers som tittade på The Voice men folk hör av sig från alla håll (och då menar jag ALLA) och har sett det. Märkligt. Men kul, för det blev bra. Jag har alltid gillat Özz Nujen och det var kul att köra direktsändning med honom. Jag tycker om direktsändning.

Dagens träning var rätt seg, jag skippar att skriva något till morgondagens tidning (vi har hittat på tillräckligt mycket kul saker ändå, hehe) och har hängt runt med olika personer jag gillar istället. Kaffe med pappa, butiksspaning med J, eftermiddagsöl på en trottoar och sjukt pepp som vanligt med C. Nu ska jag strax gå och sätta mig bland taken på St Eriksplan med några snälla människor och en bättre måltid. Är bara lite osäker på om det är jag som förväntas laga maten. Misstänker det.

Vi lekte en ny lek med Lasse Lagerbäck igår. Den hette ”Att prata om Zlatan så mycket som möjligt” och jag är inte säker på att Lagerbäck tyckte att den var särskilt rolig. Jag är inte heller helt säker på vad den egentligen gick ut på, men vi tog den alla på allra största allvar.

Seriösa miner, framsträckta diktafoner och pennors rassel mot reporterblock, tusen frågor på samma tema. Exakt hur ont har han? Kommer han att spela på lördag? Lars Lagerbäck är bara med i medialeken för att han måste. Igår blev han alltmer frustrerad ju längre presskonferensen gick och tvingades med den nya leken på tusen olika sätt förklara att han inte vet om Zlatan Ibrahimovic kan spela mot Danmark. Allt beror på smärtförnimmelsen, hur hög den är. Det är det som ska testas under veckan, förklarade Lagerbäck om och om och om igen, och vi nickade alla allvarligt och antecknade noggrant.
Läs vidare »

Det var sjukt varmt på presskonferensen och Zlatan var inte där, han kommer och pratar på torsdag men trots det pratade alla om Zlatan ändå. Han är bra på att dra åt sig uppmärksamheten, den där mannen. 4000 tecken har jag själv fått ur mig nu ikväll, det finns så mycket att säga. Och då har jag ändå sparat en del till på torsdag.

Hela tillställningen präglades av inshzlatan. Alla pratade om honom, alla hoppades och trodde – ingen kunde säkert veta och det fanns inte någon att fråga. Det enda som fanns var att säga ”inshzlatan” och hoppas på det bästa.

Tydligen sänds radioprogrammet på tv också. The Voice är både en radiostation och en tv-kanal. Tur att jag har klippt mig.

När jag stod i kön på Seven Eleven hörde jag Özz Nujens ljuva stämma meddela att jag ska gästa honom imorgon. Så ja, det ska jag. Klockan 08.00 på The Voice. Vet inte riktigt vilken frekvens det är.

Nu är det dags att börja jobba på riktigt. Klassen väntar på Scandic Park. Bäst att jag också tar mig dit.

Sitter på Kungsgatan och läser tidningarna. PÅ Kungsgatan, undrar ni kanske och ja, så nära det går att komma i alla fall. Alldeles nyss höll jag på att få en hel lastpall över mig. Den dundrade i marken precis bredvid min lilla stol. Livet är farligt i storstan.

Lunch med KH, vi tog en sväng runt kvarteret sen och mötte S av en slump. De var fina och businessklädda och jag kunde inte låta bli att tänka på förra sommaren och bli lite nostalgisk. Jag har lätt för att bli nostalgisk över olika saker, vilket inte betyder att jag inte älskar NU. Nu gick vi där på Regeringsgatan och var officiella, långt ifrån förra sommaren då vi sprang runt i Malmö och busade, åkte på bilutflykter och torpfester, badade varje dag, grillade i parken, låste oss ute och lekte alldeles för länge om nätterna. KH körde lik, S försökte skriva uppsats och jag var vikarie på featureredaktionen. S stiftade sanningens ord: Vi är seriösa människor med dålig karaktär. Apropå att det är så svårt att gå och lägga sig när nätterna är varma.

Snart är det sommar igen! Mina förväntningar är sjukt höga.

Ringde för att gratulera KH på födelsedagen. Tyvärr hade han födelsefikat igår och han berättade glatt vad han bjudit på: pannkakstårta, blåbärspaj med vaniljsås och kalaskrans. KH är en jävel på att baka och de två förstnämnda verken har jag smakat men det tredje är en nyhet.
– Jag vet, jag har precis hittat det, sa KH och spårade ur i en detaljerad beskrivning av kardemummakrämen som vetekransen var fylld av.
– Hade jag inte vetat att du var pojke på 2000-talet hade jag trott att du var hemmafru på femtiotalet, sa jag.
– Ehh, tack detsamma, sa KH och han har så rätt.

Hela förra sommaren hängde vi dagligen och förutom att åka och bada efter jobbet varje dag var vi rätt bra på att laga mat och baka. En dag överträffade vi oss själva, det var när vi tog emot S precis hemkommen från Uppsala med ärtsoppa och pannkakstårta. Han kom med datorn under armen och vi stod redo med förklädena på. Folkhemsmåltid! skrek vi och jag vet fortfarande inte om det var chock eller glädje jag såg i S:s ansikte. Men han är väluppfostrad så han sa att han blev glad.

Ja, tänk om jag och KH hade varit husmödrar på femtiotalet. Då hade vi suttit i våra lägenheter på Möllan (som han inte sagt upp än trots flytten till hufvudstaden) och sprungit över för att låna en kopp socker. Inte för att det egentligen saknades, den typen av hemmafruar hade vi inte varit, utan för att det skulle ge oss en anledning att skvallra över en kopp kaffe.

Nu är det inte så, det är 2000-tal och största skillnaden sedan förra sommaren är att vi nu har riktiga jobb och ses över en lunch vid Hötorget istället. Skvallrar gör vi lika mycket oavsett jobb, tidsepok och kön.

Kjelle ska bli film! Det är Burre Behdjou (också han uppväxt i Kista) på Expressen som har skrivit manus till kortfilmen ”Borta bra” som handlar om att titta tillbaka på sin uppväxt. Där har Kjelle varit med som inspiration till en av karaktärerna. Tyvärr hittar jag ingen länk till artikeln i Mitt i Kista som min gulliga mamma skickade till mig. Burre har skrivit en pjäs också på samma tema, som ska uppföras på Elverket nästa år. Underbart!

Det är inte bara jag som blir nostalgisk vid tanken på uppväxten i Kista, uppenbarligen.