Det är Joni och jag, på väg genom grönskande Sverige. Joni och jag och hennes berättelser om livet. Joni är bästa resemusiken och jag kan inte fatta hur någon någonsin kan välja stresshelvetet på flygplatsen med strejk och diverse framför det här ljuvliga.

Ett spöke har det blivit, ett ljusblått. Igår var de klädda i svart men spökade lika grymt ändå, snuvade än en gång Malmö FF på poäng som på pappret är måstepoäng för ett lag som vill vara med och slåss om guldet. Det är lätt att bara fokusera på att MFF spelar dåligt mot Gefle. Men det är inte hela sanningen – den som nöjer sig med att berätta det glömmer att Gefle är ett rätt bra lag.
Läs vidare »

Jag har insett att jag är nykär. I Malmö. Jag bara cyklar omkring och tänker ”Jag ÄLSKAR den här staden”. Det är en underbar känsla.

Vad jag älskar med att jag får resa så mycket i mitt jobb är förutom själva resorna att vardagen aldrig hinner bli trist slentrian utan alltid bara är mys. Jag är aldrig hemma tillräckligt länge för att hinna tröttna. Jag älskar att älska vardagen. Då är det svårt att bli bitter.

Mina föräldrar är här. Huvudaktiviteter: gå promenader, äta mat, borra och titta på fotboll. Minus borrandet är de övriga tre sakerna det enda vi gör i min familj när vi umgås, när jag tänker efter. Det är rätt trevligt. Att borra är också trevligt, åtminstone i efterhand, eftersom det innebär att jag nu har: lampa i köket, tavlor på väggarna, väggfasta hyllor, gardinstänger, spegel. Och så vidare. Tur att jag har världens bästa borr. Och världens händigaste pappa.

Helgens lika som bär: Haris Laitinen och Harry Potters kompis Ron (från mamma).

Synd att de fick se årets tråkigaste match på Stadion. Fast de var rätt glada ändå.

Imorgon drar jag till Stockholm. Ska hänga med herrfotbollslandslaget och försöka hinna träffa så många snälla som möjligt. Att jag är laddad märker jag på att jag inatt drömde att de hade infört ett nytt system på presskonferenserna där alla fick dra lott om vilken spelare man fick intervjua. Jag fick Max von Schlebrügge. Jag hoppas det inte var en sanndröm.

Det finns många sätt att sälja en kvinna. Det lättaste är att sälja hennes kropp. Och då inte för hur stark och snabb den är, utan genom hur den ser ut.

Jag vet inte om ni har varit på Gamla ip den senaste tiden när LDB FC Malmö har hemmamatch. I så fall har ni säkert sett den, reklamskylten med två klubbmärken som ju är så förvillande lika varumärket för hudkrämen, och en text mittemellan dem: ”Snyggare fotboll”.

Och visst, jag kan hålla med. Jörgen Petersson har med laget nått längre på en och en halv säsong än vad företrädaren Anders Johansson någonsin gjorde. LDB FC Malmö spelar en mycket attraktiv och publikfriande fotboll.

Tyvärr är jag inte säker på att det är den aspekten av snygg fotboll som skylten syftar på.
Läs vidare »

Vi spanade och spanade, åkte mil efter mil och snart var vi framme i Landskrona och fortfarande: inte en flagga. Inte en halsduk, hängande ut genom bilfönstren sådär som det brukar vara var än Malmö FF spelar. Det var ett varsel om vad som komma skulle. Ingen cupfest, direkt.

Jag brukar alltid tycka om att komma till Landskrona ip. Det är en speciell charm på den lilla arenan, i den lilla staden med laget som envist biter sig fast i elitfotbollen. Det brukar vara mycket folk, blandad publik, en klack som vrålar ”bej, uu, ej, iss”. Igår var Landskrona ip rätt öde, det var glest på läktarna och pressrummet ligger nuförtiden i en barack långt bort från pressläktaren men i pausen plockade farbröderna på raden bakom oss fram en röd termos från ingenstans och serverade oss glatt.
Läs vidare »

Fötterna hos en fotbollsspelare som vet att hon förlorat ett SM-guld. Kan något vara tyngre? Och när de sitter på flera spelare, de bildar ett helt lag, de går bort mot sin lilla men ack så tappra klack efter att ha suttit ner i en ring i gräset och varit arga, besvikna och ledsna en stund. Laget de förlorat mot vrålar ut sin glädje för det vet att det har greppet nu, att det är fem poäng före och att serien är lång men att guldchansen nu verkligen finns där.

De fötterna väger flera ton. De släpade så tungt när spelarna gick genom gräset på planen de nyss lätt sprungit över. Och även om fötterna på en av spelarna – Asta Helgadottir – sparkat så hårt i reklamskyltarna av ilska och frustration att det ekat så högt att publiken vänt sig om, var de allra tyngsta fötterna Lina Nilssons.
Läs vidare »

Livet är en fest dessa dagar, en fotbollsfest med allsvenskor och landskamper och final i champinjonligan. Och jag vet att det inte är hans fel, jag vet att han antagligen är jättesnäll och aldrig någonsin har gjort en fluga förnär men jag kan inte hjälpa att jag ser Niclas Alexandersson och tycker att allt genast känns lite tråkigare. Vi har inte samma syn på hur en bra fest är, Lars Lagerbäck och jag.
Läs vidare »

Jari Litmanen är uttagen i det finska landslaget. När gör han sin nästa match för MFF?

Idag skulle jag dö för att vara en fluga på väggen i MFF:s kansli.

– Så vad gör du för roligt idag då, frågade jag precis Niklas.
– Bull, det är bara bull, sa Niklas. Eller snarare: TRODDE jag att Niklas sa.
– Det är min favoritsport, sa han och det gick upp för mig att han kanske faktiskt pratade om vad han gjorde och inte hur man mådde.
– Boule? sa jag.
– Ja, boule, sa han och nu hörde jag det lilla lilla o:et också.
Så svårt med den här malmöitiskan. Jag försöker lära mig och smälta in (ingen i Stockholm säger bull) men det blir bara fel. Antagligen övertolkar jag i mina assimileringsambitioner.

Hej sommar! Hej parken!