Det handlar inte om tabellplaceringen. Egentligen har det inte heller att göra med att Malmö FF förlorade mot Kalmar igår. MFF ligger inte långt efter toppen, att förlora mot Kalmar är ingen skam. Men det var långa stunder skrattretande att se MFF spela fotboll igår. Laget bär på en sjukdom dess ledning har väldigt svårt att bota.

Elva män i himmelsblå tröjor som inte verkade ha sett en boll förut, det var vad MFF hade att ställa på planen. Vid sidan av den satt en tränare som inte borde sitta där så länge till.

Sören Åkeby har haft en och en halv säsong på sig att skapa ett fungerande lag men hittills går halvlekarna som hans spelare presterat godkänd fotboll att räkna på en hand. Han har misslyckats.
Malmö FF har i grund och botten inte ett dåligt fotbollslag, men det spelar dåligt. Det är en bra trupp, många skickliga och intelligenta spelare som just nu är frustrerade över att de inte kan få ut det de har inom sig. Vem bär ansvaret för det?

Ett lag som kommer in i en ond cirkel måste få hjälp att bryta den. Det är inte säkert att det enbart är övningar av spelteknisk karaktär som fungerar då. Men MFF:s ledning har aldrig varit särskilt intresserad av mental träning eller psykologiska verktyg. Att fotbollslaget, det som är frukten av det arbete som en hel förening bedriver, inte lyckas, kan inte bara de elva spelare som för tillfället står på planen lastas för. Inte heller bär tränaren det fulla ansvaret. Det är upp till styrelsen, allra ytterst Bengt Madsen och Hasse Borg, att se till att resurserna finns där.

Sören Åkebys psykologiska kunskaper kan ifrågasättas. Likaså prioriteringen hos styrelsen. Uppenbarligen räcker det inte att sparka boll och springa idioten och oförmågan att se det är ren och skär inkompetens. Ola Toivonen kan inte ha fått det stöd han behöver, han har haft en enorm press på sig och har krympt för varje match han spelat. Det hade inte varit fel att låta honom vila någon match, med budskapet att det är okej att inte lyckas direkt, spela lite med b-laget, få distans och perspektiv och trygghet. Men, som sagt. Psykologi har aldrig varit styrkan hos vare sig Hasse Borg, Bengt Madsen eller Sören Åkeby. Ingen av de tre kan vara nöjd med vad de åstadkommit den senaste tiden. Och en förändring någonstans i lagledningen måste vara nära.

Det finns en brist på tålamod i den här staden som jag kan fascineras och nästan skrämmas lite av, det räcker med att MFF inte leder efter fyra omgångar så ropar folket på avgång för den stackare som för tillfället råkar leda laget. Men nu är det inte fråga om tålamod längre. Elfte omgången igår och samma problem som alltid. Ett problem som är svårt att beskriva exakt vad det går ut på, en oförmåga och frustration som sätter stopp.

Kanske är det fel att säga att det vi fick se på Stadion igår var skrattretande. Det var inte särskilt roligt. Ola Toivonen halkade på bollen, Jimmy Dixon försökte städa upp efter honom men tjongade iväg bollen långt bort mot en öde kortsida, samme Dixon sprang ihop med Daniel Andersson, Jonas Sandqvist gjorde visserligen en räddning som såg ut som en ruta i den gamla serietidningen Buster men hade ett par utrusningar som bara var tafatta och halvhjärtade. Yksel Osmanovski och Daniel Andersson körde någon form av kortpassningsövningar i mittcirkeln och det enda som var kul var Cesar Santins och Ari da Silva Ferreiras alla snabba ruscher. Att se Dixon och Anders Andersson bli så bortsnurrade av brassarna var dock plågsamt. Det gjorde rätt ont ibland, och jag imponerades av klacken som, om än ganska uppgivet, fortsatte sjunga. Tills matchen var slut, vill säga. Då kom buropen.

I en helt annan del av världen men ändå så nära. Roland Andersson är svensk assisterande förbundskapten och satt igår på Malmö Stadions läktare. Jag tror det pirrade en del i hans mage, och det var inte på grund av den fotbollsmatch han fick se. Roland Andersson är på väg till England och ett jobb som assisterande hos Sven-Göran Eriksson och det är klart han ska ta den chansen. Det viskas om svek mot landslaget men så ska det inte ses. Att Roland Andersson väljer att ta ett steg mot ett av sina livs utmaningar är inte ett svek. Det är mod, det är roligt och det är något att gratulera honom för.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg