Hur svensk är svensk fotboll? En titt på A-landslagen avslöjar: inte särskilt. Med tanke på hur många svenskar det finns med namn som inte har sitt ursprung i Sverige, och hur många av dessa som spelar fotboll, är det få som når ända fram till a-landslagen.

Förra veckan blev 23-åriga Yolanda Odenyo huvudperson i en debatt som började i en ända och slutade i en annan. Odenyo, ursprungligen från Uppsala med svensk mamma och pappa från Kenya, spelar collegefotboll i USA och har tagits ut i ligans All star team tillsammans med amerikanska landslagsspelare. De svenska förbundskaptenerna har aldrig sett henne spela, trots att hon nu är i Sverige och spelar med division ett-laget Gamla Uppsala över sommaren.

Det finns mycket som är intressant i fallet Yolanda Odenyo. Förbundskaptenerna kan inte lastas för att inte ha sett henne spela i USA, till sådana resor finns inte resurser. Men Odenyo säger också att det vore konstigt om inte den rasism som genomsyrar det svenska samhället inte skulle existera inom fotbollen.

Jag är osäker på om det är Odenyos bakgrund som gör att hon inte får spela i landslaget den här gången. Men klart är att hon inte haft det lika lätt som om hon hetat Karin Larsson. Tyvärr, eftersom fotbollförbundet borde inse att det skulle må bra av en person som Yolanda Odenyo.

Hon är inte den första att kritisera förbundet. Jag har pratat med andra spelare som ger samma bild. Den som inte helt lyckas assimilera sig till den kultur som råder inom det svenska fotbollförbundet flyttas inte heller upp på landslagsstegarna. Förortsungar upplevs som kaxiga, de passar inte in, trots att det mest handlar om en jargong och kultur. Med en homogen tränarstab som genomgått samma utbildning och är fostrad i samma typ av föreningar är det svårt att komma med en bakgrund som avviker från ledarnas.

Förbundet blundar för problemet. Det finns en naiv tro inom svensk fotboll som säger att det alltid är de bästa spelarna som spelar. Alla människor har fördomar och det ska inte förväxlas med illvilja. Ett lagbygge är svårt och jag kan förstå den som väljer bort någon som inte riktigt passar in. Men jag kan inte acceptera det.

Tomas Peterson är professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola och i hans pågående projekt ”De avgörande åren” där han följer spelare födda 1984 på deras väg mot toppen finns mycket intressant. Bland annat visar han att ungdomar med invandrad bakgrund ofta väljs bort – men inte på grund av att de plötsligt skulle ha blivit mycket sämre. När spelare ska utvärderas tas hänsyn till hela deras livssituation.

Det är viktigt att de äter bra, sköter skolan och får rätt upp-backning hemifrån. Här finns utrymme för mycket godtycke. Det är lättare att ha en bra och utvecklad kontakt med föräldrar som har liknande bakgrund som ledarna.

Uppväxta i samma land och med samma kultur, fostrade av samma idrottsrörelse. Det är egentligen inget konstigt med det, det är trots allt ett ganska mänskligt drag att söka sig till likasinnade. Men i det här fallet går det ut över de ungdomar med invandrad bakgrund som vill elitsatsa.

Ska de inte få samma chans för att deras föräldrar inte pratar tillräckligt bra svenska? Eller saknar bil? Dessutom förlorar svensk fotboll på att systematiskt utestänga en grupp spelare.
Och nej, jag har inte glömt Zlatan Ibrahimovic. Vissa talanger är så stora att det är svårt att undvika dem, trots att de talar om sig själva i tredje person på bred blatteskånska.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg