Malmö FF den första halvleken påminde rätt mycket om det svenska herrlandslagets första halvlek mot Nordirland. Men vid det här laget är det knappast bara de elva spelarna på planen som ska hängas, inte heller ligger allt ansvar hos Sören Åkeby. Styrelsen har det slutgiltiga ansvaret och har inte förmått skapa de förutsättningar som krävs för att ett lag ska fungera. När en trupp med så kompetenta spelare som MFF:s inte kan prestera bättre, när det dessutom är samma mönster som upprepar sig, krävs andra verktyg än rent speltekniska för att åstadkomma en förändring.

Men mer om detta snart, i morgondagens tidning. Kalmar-Klabbe fick plocka fram den arga byline-bilden, så mycket kan jag säga. Själv var han glad.

Precis innan den första halvleken skulle ta slut, när MFF blivit totalt utspelat och inte bara det: totalt oförmögna att alls spela fotboll, fick de en frispark strax utanför straffområdet. Precis då reste sig Hasse Borg från sin plats för att smita ner i omklädningsrummet och sa med ett stort garv:
– Finns det någon rättvisa i världen nu gör vi mål.
Trots allt rätt stort med den humorn och självdistansen i det läget.

Vad händer imorgon? Jag tror att förändringar i lagledningen är att förändra ganska snart. Frågan är bara hur snart.

Och sen kom hösten. Tre dagar innan semestern, någon gång när jag satt med version nummer två till andraupplagan, svepte en arg vind in över Stadion och sen började regnet falla.

Men: Jag har ätit sojakorv. Den var god. Det fanns till och med två åt mig, men jag orkade bara en.

– Det är inget bra tecken för Kalmar att himlen är blå, konstaterade Max alldeles nyss, med tydlig adress Kalmar-Klabbe.
Vad han då inte visste var att Malmös stoltaste kalmarit redan ställt in sig på förlust, med förklaringen ”äh, de förlorar ju alltid mot skitlagen. Gefle, Halmstad, MFF och sådana. Sen vinner de mot topplagen.” Det blir en tuff kväll för Kalmar-Klabbe ikväll. Inställd på förlust och dessutom sen lämning, kl 22.30 skickar han sidorna. Till 22.22 har han beställt krönikan. Åtta minuter behöver han för att redigera en krönika. Kalmar-Klabbe är snabb.

Och jag ska äta sojakorv! På Stadion!

Intervjun med Michael Mensah i gårdagens Kvällsposten var rätt rolig. Han är lite irriterad för han tycker att ”domarna dömer som om det vore kvinnor som spelar”. Nu längtar han till ”en storklubb i ett land där man spelar som män”. Undrar vilket land han tänker sig då? Italien?

Nä, Mensah får nog acceptera att fotboll är en ganska nätt sport. Han skulle kanske satsat på amerikansk fotboll istället. Där hade han passat rätt bra faktiskt, hans spelstil skulle funkat där. Bara att springa rakt fram med bollen tills det tar stopp. Då är han förhoppningsvis i mål.

Måndagsmötet idag kom till stor del att handla om inredningen i min lägenhet. Vi var ju ett litet gäng som avslutade minikonferensen i skenet av jordgubbsljusslingan på min balkong och idag kom kommentarerna:
– Ja, du bodde ju lite spartanskt, tyckte någon.
– Inte det nyaste från Ikea, direkt, sa någon annan.
Okej, jag har bara en Ikeamöbel och det är soffan, men spartanskt!?! Nej, det håller jag inte med om. Har visserligen inte lyckats få upp alla gardiner än men i övrigt tycker jag att det är ganska många små bord, tavlor, hyllor och sånt. Ljusstakar. Krukväxter.
Skäll för städningen fick jag också, ”vad stökigt du har det” (det var nystädat! jag städar ofta!), och dessutom för att jag har så liten tv. Men det var jag beredd på. Jag tittar ju aldrig på tv, varför ska jag ha en stor tv? Det enda jag ser är sport. Och nuförtiden ser jag ju nästan all sport jag vill se live.
– Kanske var det snarare bohemiskt än spartanskt, konstaterade Kalmar-Klabbe till slut.
Det är ju två helt olika saker. Jag skulle inte kalla mitt hem särskilt bohemiskt heller. Snarare skulle jag, om jag kom hem till mig och inte visste vem som bodde där, tro att det bodde en liten tant där. Undrar varför hon inte har de virkade dukarna framme, skulle jag tänka och utgå från att tanten just då stod i tvättstugan och manglade. Det gör alla de andra tanterna i mitt hus. Tvättstugan är alltid full av små extremt släta och platta dukar.

Ser att det har varit diskussion i veckan om huruvida det finns rasism inblandat i uttagningarna av de olika landslagen eller inte. Jag återkommer i ämnet, tipsar så länge om en intervju jag gjorde med Yolanda Odenyo för tre år sedan i Dagens Nyheter. Där utvecklar hon sitt resonemang lite mer än vad hon för utrymme till i Aftonbladet. Jag gjorde även en grej på detta i Gringo Grande nummer fem inför fotbolls-VM förra året, tyvärr finns den inte på nätet. Men leta rätt på den om ni är intresserade av fler synvinklar på ämnet.

Angående några av kommentarerna som har droppat in under veckan:

Johan Svensson: Till och jag måste ha semester ibland och det är oundvikligt att missa vissa saker. Jag kan inte heller bara planera min semester utifrån sport utan även efter mina vänner, när de har möjlighet att ta ledigt från sina jobb. Känns rätt knäppt att behöva påpeka det här, men tydligen är det nödvändigt.

KFUM-gården regerar: På den här bloggen blandas vanliga bloggtexter och de texter som blir publicerade i tidningen. Ibland är något en blogg sen och bearbetas sen till att bli en tidningstext. Därför blir det en del återanvändning och dubbelpublicering på bloggen. Men bor man i exempelvis Gävle och aldrig har möjlighet att köpa papperstidningen blir det kanske inte lika tydligt vad som är vad.

Hemma igen, och tusen mail och tidningar att gå igenom. Hur kan det hinna hända så mycket på en vecka? Min vecka har varit: en ljusblå liten bil, dramatiska kuster, skaldjur varje dag, Lila Downs på högsta volym, lokalt producerade ostar och viner, ensliga fyrar, vildhästar, en ny säng varje kväll hos någon liten tant, tortilla till lunch i små byar och öde turistorter, kalla bad och en helt ny del av underbara Spanien. Det känns som att jag har skrattat oavbrutet i en vecka. Jag är en ny människa.

Jag är så lycklig när jag reser. Och jag är så lycklig när jag är i Spanien. Jag känner mig hemma där och jag tror att det är det som Sverigedemokrater och andra som vill ha Sverige för sig själva aldrig har förstått: storheten i att känna sig hemma i en annan del av världen än den man är född i. Jag gör anspråk på att få vara del av många platser och sammanhang, då kan jag inte heller neka någon annan att komma hit och ta del av den här kulturen.

Men just det, jag glömde, ”anspråkslös” finns ju med på listan över av Sd godkända svenska egenskaper. Jag borde alltså inte göra anspråk.

Skitsamma. Det är rätt trevligt att vara hemma också, även om jag redan saknar att vakna med Atlanten utanför fönstret och ytterligare en dag i bilen framför mig.

På vägen till tunnelbanan träffade jag Kjelle. Han gick där han alltid gått och alltid kommer att gå, på väg till skolgården och nya bandymatcher. Nya barn att få att växa mot himlen.
Är det något jag önskar mina framtida barn, om jag får några, är det en Kjelle.
När jag var barn jobbade han på Gläntan. Det var en äng och en pulkabacke och en lekplats och en fritidsgård som var ett stort hus med aktiviteter för alla barn. Gläntan låg mitt i Kista, Stockholmsförorten där jag växte upp. Vi var alltid där.
Läs vidare »

Det regnar ute. Termometern visar på 11 grader. Ser det ut som att jag bryr mig? NÄ!! För jag tar min bästa resekompis O i handen, vi sätter oss på planet till Bilbao och sen är det han och jag och en bil mot Håkan Svenssons favoritstad Vigo. Vi ska bara köra bil, äta mariscos och bravas, kanske bada en och annan gång, dricka vin på kvällarna och snacka spanska i en vecka.

Hejdå!

PS: Jag misslyckades lite med youtube-länkarna här inunder, men prova själva att söka på linderoth + galatasarary och petter hansson + heerenveen så får ni se.

Sören Åkeby lägger pannan i djupa veck och suckar så fort Ola Toivonen kommer på tal, det har han gjort ända sedan den dagen Toivonen stod med ett blygt leende och den himmelsblå tröjan på sig för första gången.

Han är ung, han fyller snart 21, Åkeby vill skydda honom, han vet att fel ord vid fel tillfälle och alltför mycket press kan knäcka honom. Jag har hela tiden sagt att han måste ges många chanser att växa in i den roll och uppgift han tilldelats.

Den är inte den lättaste och förväntningarna har hela tiden varit extremt höga. Men nu snackar vi tionde omgången, vi ser ett lag som inte fungerar och en spelare som på en central position fladdrar omkring utan att riktigt veta åt vilket håll spelet egentligen går.
Läs vidare »