Halvtidschock på Stadion: Jag följde med Max som skulle ha korv, tänkte att jag skulle lobba lite mer för vegokorven. Då tittade den snälle killen som serverar korven på mig med ledsna ögon:
– Jag har stekt vegetarisk korv de senaste matcherna, men då har du inte kommit, sa han. Nu har jag inte gjort det och hinner inte.
Tänk! Malmö Stadion blev alltså först med att servera vegetarisk korv, eller i alla fall tillaga, eftersom den de ville servera inte behagade infinna sig. Nu har vi bestämt en korvdate inför MFF-Kalmar. Då jävlar ska jag äta sojakorv.

http://img.youtube.com/vi/w4RWJt4NCUA/2.jpg

Bilderna på Tobias Linderoths ankomst till Istanbul var fina. Galatasaray har vad som brukar kallas ”en fanatisk hemmapublik” som ofta finns i det stora landet utomlands och Linderoth såg inte helt bekväm ut när han bars fram av en folkmassa som sjöng ”Linderoth, Linderoth, I love you Linderoth”. Lite gulligt var det när han försökte stryka håret bakom örat för att rätta till dragen litegrann.

Men han kan behöva lite masshysteri. Han får ju så ofta stå i skuggan annars. Likadant var det fantastiskt roligt att se hela Heerenveen hylla Petter Hansson med specialtifo. Man ser inte jättebra på den här filmen men över hela kortsidan står det alltså ”PETTER” och på lakanet som fladdrar överst är det en bild på honom.

http://img.youtube.com/vi/xqpS3sTN7FM/2.jpg

Posten kom precis och ett nytt nummer av Offside rasslade precis in genom dörren. Igen! Jag gillar Offside men den kommer lite väl ofta. Jag hinner aldrig läsa ut förra numret innan nästa kommer och blir lite stressad. Inga magasin borde komma ut oftare än fyra gånger om året. Eller så borde jag lära mig att läsa lite snabbare.

Just nu är pelargoner det finaste jag vet.

Igår hade vi minikonferens med middag. Sommarlovsmöte, kallade Max det och vi hann prata igenom en hel del bra saker. Men middagen var roligast såklart. Pastarestaurang i Limhamn, fantastiskt väder, sommarvikarierna var med, alla utom trav-Bengtsson var där. Vi har rätt kul ihop på vårt jobb. En av höjdpunkterna var när Ecker avslöjade sina sömntips, för den som har svårt med nattsömnen. Han rabblar utländska tennisspelare (manliga) i alfabetisk ordning, tio stycken på varje bokstav. I förrgår kom han bara på nio på ”C” när han skulle somna, men under mötet igår fick han ihop till sjutton. Imponerande.

Jag vill att Ecker ska börja blogga. Han är dock lite tveksam.

Den stora överraskningen var att jag och nät-Martin gick på samma gymnasieskola i Stockholm! Det är inte varje dag jag träffar någon från Tensta Gymnasium i Skåne, och framförallt inte på Sydsvenskan. Vi har till och med tagit samma buss till skolan, legendariska femfjorton, fast från olika håll. Tyvärr gick han där några år innan jag började, men ändå. Tenstanostalgi, det är fina grejer det.

Kvällen avslutades lite försent på min balkong eftersom jag tyckte att jag borde ta mitt ansvar och se till att vikarierna inte behövde gå hem bara för att Debaser stängde. Jag är ju så vuxen och ansvarsfull.

Ett korsband går av under en match. Timmar av rehabilitering inleds, timmar som blir till dagar, veckor, månader och i många fall år. Ingen ifrågasätter det faktum att idrottaren lägger fokus på att bli frisk och föreningen står naturligtvis bakom. När korsbandet är läkt står alla dörrar öppna för come back.

När det blir fel i huvudet är gången en annan. Då spelar det ingen roll om det är idrotten som har utlöst eller förstärkt skadan som ofta leder till olika former av självdestruktiva mönster. En psykisk sjukdom är inte en idrottsskada och den som drabbas ska inte tro att föreningen självklart ställer upp.

Resonemanget är galet. Det bygger på en tro på elitidrottare som övermänniskor och lämnar väldigt lite utrymme för den som av en eller annan anledning faller igenom. Och det finns alltid människor som av olika anledningar faller utom ramarna för hur en elitidrottare ”bör” bete sig för att vara möjlig att ha kvar i föreningen och värd att rehabilitera.
Läs vidare »

Fuck. Nån har snott min jacka. Den var helt ny och så jävla fin och jag fattar inte varför jag ens tog med den när det är så fruktansvärt varmt. Jag glömde den på Simpan imorse och när jag kom tillbaka var den borta. Den är boleromodell, vit med svarta, röda och blå ränder, av märket Julia Glemme. Och du som tagit den: du kommer aldrig kunna använda den, det finns bara ett ex i hela världen, det var mitt och jag kommer alltid spana efter den. Alla mina kompisar också. De är jättemånga och finns överallt.

Så det är lika bra att lämna tillbaka den till mig så blir åtminstone en person glad. Det går hemskt bra att skicka den till Anja Gatu, Sydsvenskan, 205 05 Malmö. Funkar även att lämna in den på Simpan eller i Sydsvenskans reception på Krusegatan.

Jag är tillbaka på jobbet. Det känns som hundra år sedan, men allt är sig likt, förutom en härlig hög med post. Ett brev kommer från en man med snirklig handstil i Malmö:

”Jag skall försöka lämna en förklaring till Zlatans uppträdande gentemotLagerbäck. Zlatan är född i vågens tecken och som våg eftersträvar man jämvikt och det vackra i livet, men blir man trampad på tårna har man mycket, mycket svårt att glömma. Nisse Liedholm som med sitt 1–0-mål mot Brasilien i VM-finalen 1958 gjorde att Sverige var världsmästare i några minuter sade som tränare för Roma: hade vi haft fler spelare i Vågens tecken skulle vi varit ett oslagbart lag! Han var nämligen själv våg! Precis som jag!

Tyvärr är det endast 1 (en) spelare i MFF:s 27-mannatrupp som är våg (J. Dixon!) och det är väl en av förklaringarna att det går rätt så skalt emellanåt.”

Hmm. Något att fundera över. Jag är också våg.

Jag ORKAR inte att Per Gessle har gjort en ny skiva och att det snart kommer en ny sommarhit som kommer att plåga mig några månader framöver. Jag pallar inte. Kan han inte ge upp snart? Och varför heter skivan ”En händig man”? Och ännu värre, hur kan han döpa turnén till ”En händig man på turné”? Jag dör. Sakta men säkert.

Förresten är jag lite trött på att globaliseringen har skapat en så mobil generation som jämt och ständigt måste ut och röra på sig. Nu sitter C på planet till Peru och jag är en bästis kortare här i stan. De är redan alldeles för många utspridda på olika kontinenter.

Det är sånt osvenskt väder nu. Nästan så att det är lätt att tro att man befinner sig i det stora landet utomlands. Vad ska sd göra åt det här? Kan ju aldrig vara bra med så mycket värme och kontinentala yttringar redan i juni.

I Folkets Park är Zlatan & co väldigt långt borta. Jag har tillbringat samtliga mina lediga timmar efter det här tolvdagarsskiftet i Folkets. Dag som natt. Asylgruppen ordnade konserter där i fredags, vi tänker så mycket på asylen i den här staden. Men det är bra, det finns få saker som kan få mig att skämmas så mycket som tanken på att jag bor i ett så rikt land med en så snål asylpolitik. Det är ovärdigt. Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att hålla brandtal för globaliseringen så fort jag kommit åt, jag kan verkligen känna att jag älskar globaliseringen för allt vad den gett mig personligen och dessutom för hur den fört världen framåt på olika sätt, men det här med asylpolitiken som vi i den här delen av världen ägnar oss åt får mig bara att skämmas. Dessutom går det helt emot den typ av globalisering som faktiskt utvecklar och stimulerar såväl kulturell som ekonomisk utveckling. Och det tror jag på. Utveckling.

Hursomhelst. Parken är full av folk dessa dagar, den växlar mellan att vara världens största picknick och världens största förfest. Det är underbart och alla jag känner är där. Billie the vision and the dancers som är Malmös gulligaste band spelade och sjöng om hur det är att vara en ”postmodern son of a bitch”. Det måste jag fundera lite mer på. Billie är gulligast för de är precis som ett soundtrack till Möllan och hela den här Möllangenerationen som är vi.

Och, som sagt, Stockholm och allt jobb där, all hets som det på olika sätt innebär att hänga med landslaget, var så långt bort som om det funnits på en annan planet. På Möllan tar vi det lugnt. Här tänker vi på asylen, vännerna och vad en postmodern son of a bitch är. Det räcker för att jag ska kunna andas igen.