”Hon är ung, kvinna och sportkrönikör på en av landets största tidningar. Möt orädda Anja Gatu.” HERREGUD. Det är jag, alltså.

Jag är så trött. Trött på att vara en kliché. Jag försöker hela tiden undkomma det, men det går inte. Inte så länge andra journalister är inblandade. Jag upplever att jag får respekt både från dem jag bevakar och mina läsare. Jag har deras förtroende. Inte heller från mina sportjournalistkollegor känner jag annat än stöd. Andra journalister däremot, de ser bara en värld som de fördomsfullt dömer ut som ”extremt mansdominerad och tuff”. De letar hela tiden nya klichéer och har inget intresse av att skildra något annat än en svartvit värld.

Jag är inte svartvit. Ingen människa är svartvit.

Igår i TV4 fick jag alltså frågan om jag ibland tänker att jag ska undvika att kritisera till exempel MFF eftersom jag är en ung tjej. Ehh. ”Nej, bara vissa dagar, när jag känner mig lite extra kvinnlig”. ”Nu tänkte jag skriva att Sören Åkeby borde satsa på Labinot Harbuzi och låta Toivonen vila lite. Nej, just det, jag har ju inte fyllt 25 än, jag får nog vänta till oktober.” Eller?

Det var en rätt märklig intervju. Titta gärna. Och ha i åtanke att jag i ett långt researchsamtal förklarade flera gånger hur trött jag var på att inte få prata om sport och journalistik utan alltid måste försvara att jag överhuvudtaget har mitt jobb och dessutom försöka förklara att jag har fått rätt bra respons det här första halvåret. MISSTÄNKSAMT. Vad är fel i den hemska sportvärlden när en ung tjej mottas på det sättet?

Som rubrik hade de valt citatet ”Jag känner ingen press”. Lustigt eftersom jag i intervjun talar om de olika typer av förväntningar jag känner från olika håll. Det är inte konstigt med förväntningar och press, det svåra är att lära sig hantera det. Och jag är inte orädd. Jag är rädd ganska ofta. Det tror jag många människor är. Men jag tänker inte låta det hindra mig från att göra det jag tycker verkar roligt i livet.

Så det blev bara en matchs vila för Ola Toivonen. Jag som hade hoppats att någon klok skulle ta tillfället i akt och låta honom ta det lite lugnt, tillbringa minst lika mycket tid med Åke Fjellström som i det fysiska rehabrummet och bygga upp sig igen, inifrån. Ola Toivonen har bara sett räddare och räddare ut för varje match som gått och jag tror att han skulle må bra av att hållas utanför hetluften ett litet tag, få höra att det är okej att inte lyckas direkt. Att inte lyckas direkt är inte samma sak som ett misslyckande. Men nu verkar det alltså som att han är med imorgon, mot Hammarby.

I toakön på Södra Teatern där Pride House är inhyst blev vi först lite förvirrade. Det fanns plötsligt ingen dam- och herrtoa, vilket det brukar göra. Min vän L och jag gick följaktligen in på samma, vilket av pissoarerna att döma vanligtvis är herrtoan. Och det är klart, är man på en festival som konstaterar att världen inte är så enkel att den går att dela in i två könstillhörigheter är det inte så konstigt att alla, oavsett identifikation, går på samma toalett.

När jag stod framför spegeln och tvättade händerna efter mitt besök kom det in en man som av allt att döma identifierade sig som man. Han gick obekymrat fram till pissoaren och kissade. Jag är rätt van vid att se manliga könsorgan jag inte frivilligt valt att stifta närmare bekantskap med efter alla år med intervjusituationer i allsvenska omklädningsrum, så mig bekom det inte särskilt. Tvärtom. Naket är inte automatiskt sex. Sexualitet är inte så enkelt som enbart sex. Fram för fler avsexualiserade miljöer!

Det är sporttema på pridefestivalen i Stockholm i år. Intressant, inte bara för att idrottsrörelsen misslyckats rätt kapitalt med att skapa en verksamhet för alla, utan också för att se vad hbt-rörelsen egentligen har för konkreta förslag på förändringar till en mer öppen och tolerant idrottsrörelse.

Eller, tolerant är fel ord, påpekade Anna-Karin Skantz från RFSL. Det indikerar att det finns något som är rätt och något som är fel och de som är rätt ska vara toleranta mot dem som är fel. Hon satt i paneldebatt tillsammans med företrädare för RF, Bettan Andersson (en av få öppet homosexuella, visserligen före detta, elitidrottare), separatistiska hbt-idrottsföreningar och politiker och det som diskuterades var hur det skulle vara möjligt att ”stretcha på normerna i idrottsrörelsen”. Inte helt enkelt, visade det sig. Åtminstone inte för den som vill ha konkreta förslag på genomförbara reformer.

Ledarutbildning, var ett nyckelord som genomsyrade debatten. Utbildning för dem som utbildar och fostrar. Men hur ska det gå till? Vad ska det finnas för morötter för de 600000 ideella ledare som alldeles för ofta slår ifrån sig kritik med förklaringen att ”idrotten bara ser till resultat, alla får vara med” och dessutom tror att det inte går att diskutera könsroller och sexualitet med barn som ännu inte gått in i puberteten. Det handlar väldigt lite om att prata om sex och desto mer om att snacka om hur många olika sätt det går att leva sitt liv på. Hur ser en familj ut? Vad är en familj? Finns det alltid en mamma och en pappa? Kan killar ha kjol? Får tjejer tycka att blått är den finaste färgen? Diskussionerna kan vara så enkla på ett tidigt stadium, och går att utveckla allt eftersom barnen växer.

Hmm. Fortsättning följer. Imorgon är det fler debatter, bland annat om varför man ska idrotta i hbt-föreningar och hur idrotten kan motverka homofobin bland ungdomar. Mycket intressant. Jag återkommer, lite mer strukturerat i pappersform. Väldigt snart.

Intressant ska det också bli att höra Glenn Hyséns tal på den stora invigningsgalan på onsdag. Vissa har kritiserat valet av talare – jag tycker att det är helt rätt. Glenn Hysén säger vad han tycker, han har trampat snett (läs: inte sagt det han ”borde”, typ ”det är underbart med bögar, vi måste förändra oss så att de vill vara med” utan istället sagt ”vaddå man måste väl få skämta om vad man vill” och berättat om hur han slog en man som tafsade på honom) i princip i varje inför-intervju jag läst med honom men det är så befriande. Jag tycker inte att det är rätt att slå någon som tafsar på en. Jag tycker framförallt att det är både förskräckligt och sorgligt att det kan räcka med en blick från en man på en annan man för att man 2 ska slå ihjäl man 1 (lästips: Johan Hiltons bok ”No tears for queers”). Men för att komma tillrätta med fördomar måste vi prata med dem som har dem, och varit så inbjudande att de känner sig välkomna och tagna på allvar. Jag tror att det är det enda sättet att komma till en attitydförändring.

Det ska bli spännande att höra vad han har att säga, vilka förslag till förändringar han har. Hur han får ihop ”grundproblematiken är jargongen i omklädningsrummen” med ”man måste få skämta om vad man vill”. Kanske i att det är klart att man måste få skämta om allt, men på ett inkluderande sätt istället för ett exkluderande?

Just nu pågår en diskussion om slampighet som feministisk strategi. Och ja, jag trivs här. Jag har redan träffat fler jag känner än på Debaser i fredags.

Vem hänger på Debaser, egentligen? Jättemånga, jag vet, men VEM? Vilka är de? Jag, O och MN funderade lite på det i fredags. Vi satt där på uteserveringen för jag vet inte vilken gång i ordningen den här sommaren, vi har hängt lika mycket där som vi hängde på Inkonst förra sommaren (vilket i sig är ett intressant fenomen, varför blir det alltid sommarhäng på ett speciellt ställe? Dyngan? Kan ni reda ut det här?) och konstaterade precis som vanligt att vi inte kände någon där. MN har en teori om att det är de riktiga malmöiterna som hänger där, de som inte är inflyttade som alla vi andra. Men hur kategoriseras O då, han är ju från Lund, han har rätt bra koll på folket inbillar jag mig. Och jag har faktiskt bott i stan i fem år, nog måste jag ha sett några urmalmöiter även innan Debaser öppnade? Och var hängde alla de här människorna innan Debaser öppnade? Det är nog det jag mest undrar över. De kanske uppstod förra året, när jag hade ”flyttat” till Stockholm. Men då bodde jag i Malmö hela sommaren och var i stan minst en gång i månaden.

Dessutom ser folket ut som de gör i Stockholm. Det är lustigt.

Sen motsades det här av att jag träffade fyra personer jag kände. Men ändå. Det är inte så många. Det fanns en tid då man kände alla hela tiden när man gick ut och jag måste säga att jag faktiskt går ut rätt mycket nu också men jag träffar inte alls lika många jag känner längre. Känner jag ingen längre? Jo. Ganska många. Går de inte ut längre? Det tycker jag nog. Går de till andra ställen? Hmm. Kanske. Vart går ni, kära vänner och bekanta? Eller lär jag inte känna några nya längre? Jo, det gör jag. MN tex, och alla hennes kompisar, är ju sommarens nyförvärv. Jag är ganska bra på att lära känna nya. Känner jag redan alla som är roliga och snälla? Nej, det vägrar jag tro. Plus att det inte löser mysteriet med varför de inte är på Debaser.

Jag fattar inte. Vad har hänt?

Sverige åker ur efter gruppspelet i fotbolls-VM. Det finns inte en chans att de går vidare. Inte utan Hanna Ljunberg, Josefine Öqvist, Caroline Jönsson (och Malin Moström). Moströmproblemet har byggts bort tack vare nytt spelsystem, Ljungberg hade varit möjlig att ersätta, men om både hon och Öqvist saknas går det inte ens att spela 4-3-3 som laget kört den senaste tiden. Och Carre är oersättlig på många sätt. Hade det varit för ett år sedan hade det inte varit lika farligt, men att Hedvig Lindahl varit skadad (korsbandet såklart) gör att det inte alls känns särskilt tryggt att låta henne gå in. Dessutom är Caroline Jönsson en sådan spelare som varje ledare vill ha med i sitt lag, speciellt under längre mästerskap. En av dem som aldrig ger upp, som alltid är på bra humör, som tar hand om dem som längtar hem och bryr sig om alla.

Nej, det blir ett mellan-VM, en kort resa. Tyvärr. Jag tror inte ens Sverige når kvartsfinal.

Irak är asiatiska mästare!Hurra! Sport är aldrig så roligt som när människor som annars bara har dåligheter att tänka på får glömma det och bara vara glada tillsammans. Sport slår i de lägena alla former av droger och annan typ ”glömma-världen-aktiviteter-för-att-bara-njuta-av-nuet”-aktiviteter.

Det är nog första gången någonsin jag på riktigt glädjs med det irakiska folket.

Vad jag framförallt har varit bra på den här semestern har varit att inte planera. Jag är ett planeringsfreak i vanliga fall, det har nog med mitt kontrollbehov att göra, men de här veckorna har jag gått in för att inte planera. Ibland fick jag panik, särskilt i början. Men mot slutet gick det riktigt bra och sista veckan hade jag kommit så långt att jag inte bestämde vad jag skulle göra förrän någon timme i förväg. Typ vem jag skulle träffa och sånt. Det funkar ju såklart inte när jag jobbar, men i mitt privatliv ska jag nog fortsätta vara lite mer sån.

Det har också varit skönt att vila lite från min egen röst. Inte för att jag egentligen har något problem med att höra den, jag har alltid tyckt om det, annars hade jag nog inte sökt mig till det här yrket överhuvudtaget men det har varit rätt skönt att hålla käften nu ett tag. Det här jobbet är lite underligt eftersom det handlar så mycket om vad JAG tycker, tänker, känner, hela tiden JAG JAG JAG . Det är lätt att bli egofixerad. Jag är nog rätt självcentrerad. Men det är väl okej?

Är det något min pappa lärt mig så är det vikten av att älska sitt arbete. Han var alltid lycklig när han återvände till jobbet efter semestern, de där sommarveckorna som kändes så evighetslånga eftersom mina föräldrar pusslade och trixade och jobbade från sommarstugan så att det i mitt, naturligtvis något tillrättalagda, barndomsminne känns som om vi var där hela familjen hela sommarloven. Förutom veckan före midsommar förstås, när mamma var kvar ensam i stan och pappa hade ”chokladpuddingsläger”. Då var det alltid dåligt väder, vi åt stuvade makaroner, fick chokladpudding till efterrätt och tränade nickar varje kväll. Sen blev det midsommar, mamma kom, solen började skina och vi åkte inte tillbaka till stan förrän någon gång i augusti. Jag älskade att börja skolan igen. Min pappa sken och sa ”det ska vara härligt att komma tillbaka till jobbet efter semestern”. Likadant var det på måndagmorgnarna: ”tänk vad fantastiskt att jag har ett jobb som jag längtar efter att gå till på måndagen”.

Jag tror att jag har blivit likadan. De fyra veckorna av semester har gått blixtsnabbt, jag har klagat på vädret mer än en gång men nu sitter jag på tåget mot Stockholm och känner mig enormt peppad inför hösten. Det börjar bra: TV4 imorgon, Pridefestival med sporttema och en hel del intressanta seminarier, Hammarby-MFF på onsdag. En spännande vecka. Och jag är utvilad och glad, inte så solbränd som jag hade önskat men som sagt: utvilad och avkopplad. Nu försöker jag koppla på igen. Och inser att jag varit riktigt bra på att avskärma mig från mitt jobb.

TV4 ville att jag skulle ta med en personlig sak imorgon. Otroligt svårt. Knepigt att hitta något som är talande men inte känns krystat eller töntigt. Vem är jag utanför jobbet? Till slut, efter att ha diskuterat saken med ett antal personer som känner mig väl, kom vi fram till att det antingen måste vara min cykel, något med mat eller N, min kära vän i Stockholm. Cykel hade blivit lite tråkigt eftersom den bara hade fått vara med på kort och N vet jag inte om jag hade fått upp ur sängen vid den här tidpunkten på dygnet så det blir något med mat. Mat är ju faktiskt nästan det enda jag tänker på näst efter mitt jobb. Och mina vänner, såklart, men ofta hänger vännerna ihop med maten. Middag på inglasade balkongen, min absoluta favorit. Speciellt när jag är ledig och kan stå i köket i flera timmar och pyssla och skära allt noga, noga, krydda, smaka av, steka precis lagom mycket. Det är så fantastiskt avkopplande. Och blir så gott. Åh, jag önskar att jag fick äta oavbrutet, alltid. Något av det bästa som hänt under semestern är för övrigt att jag skaffat en säng till min balkong. Och ännu fler växter.

Jag kanske borde tagit med en tantaccessoar (hur stavas det egentligen? totalt hjärnsläpp) istället? Men det är klart, det jag tar med mig är rätt tantigt. Hehe. Det blir nog bra, trots allt.

Jag har varit på mitt jobb idag! Det var mys. Semesterlugnt, JJ och Richard lallade runt, Richard lärde mig verbet ”skula” som betyder att man försöker undvika regnet. Gärna under ett träd. Det har vi båda gjort den här semestern.

Jag har inte börjat jobba än, det var bara för att hämta lite grejer som jag behöver nästa vecka. Då rivstartar jag med att åka till Stockholm. Klockan 07.15 ser ni mig i TV4, då är det sommarintervju och en timme senare sportpanel. Sen är vi igång igen!

På vägen hem igen började det brakblixtra och jag kände mig som en levande blixtledare med telefon och dator på cykeln. Jag cyklade jättesnabbt, sen kom regnet och jag blev genomblöt direkt. Nu skiner solen. Den här sommarens väder är det märkligaste jag varit med om.