…satt farmor och farfar Kallur och följde Sanna när hon inte riktigt nådde fram till medalj. Vikarbyn (Vitjä på rättviksmål) är en by utanför Rättvik, åt andra hållet ligger byn Lerdal där min farmor bor. Inte för att det egentligen har något med varandra att göra. Men de verkar gulliga i alla fall, Margit och Olle.

Jag vet inte om ni minns den tiden då allt var ”jättekul” (tänk dalmål) i Sanna Kallurs värld. Det var jättekul bara att vara på banan, att höra publiken, se motståndarna. Oavsett resultat var allt jättekul.

Hon var inte så bra på den tiden. Hon stod i en tv-studio med Jenny Kallur och en tredje gul träningsoveralljacka, det kan ha varit Kirsten Belin och EM i München 2002, de stod där som tre kycklingar och tyckte allt var så himla kul och jag tänkte bara ”men sluta med det där larvet, spring lite snabbare istället”. Jag blev rätt provocerad då.
Läs vidare »

Jag glömde ju det bästa med 24:an igår! De spelade Carola, Hey Mickey. Eller, jag vet inte om det var det bästa förresten. Men det mest oväntade i alla fall. Och idag till lunch fick vi höra Robyn och With every heartbeat. Men det var på ett helt annat ställe där de stekte nudlar mitt framför oss på en stor häll liksom. Det luktade pepparkaka och var gott. Där såg vi även en japansk variant av en crazy kulturtant. Sen roade jag och Daris oss med att säga ”titta, där är en japansk businessman”, ”titta, där är en japansk flicka”, ”titta, vilken rolig japansk hatt han har” hela vägen tillbaka till hotellet. Det var jättekul. Sen kom vi fram till New Hankyu – ett japanskt hotell.

Kvällarna här följer samma mönster. Vi går på bussen, förhoppningsvis kl 24 men ganska ofta 01.15. Daris kollar på ett avsnitt av 24, jag kör igång ipoden. När bussen stannar vid Hotel New Hankyu tittar Lasse och jag yrvaket på varandra och säger:
– Gick det inte väldigt snabbt idag? Snabbare än vanligt?
Ibland har det tagit 25 minuter. Ibland en timme. Jag undrar om det kan finnas mer optimistiska personer än vi. Sen styr vi våra steg raskt mot 24:an. De har öppet dygnet runt och vi anar att det är ett av de trendigare men ändå ganska lugna ställena i Osaka. Där beställer vi samma sak: fyra öl, fyra skålar ris, sashimi (rå fisk) till mig, oftast lax och tonfisk och friterad kyckling till de andra. Sen äter vi. Sen sover vi. Sen är det en ny dag igen.

Vissa kvällar bryts mönstret. Det är till exempel när Sverige lämnat in en protest mot ett domslut. Då ser det ut såhär på bussen när alla plötsligt måste jobba lite till:

Alltså, det är inte så att jag har något emot kvinnliga sportjournalister. Men jag blev en smula förvånad när jag idag stod i den mixade zonen och plötsligt insåg att jag var omgiven av säkert tio kinesiska kvinnliga journalister. Det händer inte varje dag. Sen kom några män också, men det var fortfarande en könsbalans på minst 60-40. Flest kvinnor, alltså. Detta kan jämföras med de svenska skrivande journalister som är här. Då är det jag och Rebecca Hedin på GP och sen typ femton män. Vad blir det? 10-90 ungefär, och så ser det av min erfarenhet och högst ovetenskapliga bedömning att döma ut i alla andra länder. Varför är det så att just Kina har så många kvinnliga sportjournalister? Är det någon som har en vettig förklaring?

Såhär ser det aldrig ut i mixed zone annars.

Igår hade några farbröder konferens sittande på gatan. Idag satt en man och jobbade med fötterna i någon slags gyttjebad. Jag blir inte riktigt klok på hur det här landet fungerar. Men jag tycker om det.

Det finns kvällar då en fjärdeplats är allt, då den är stigningen från en bra säsong till världselit, en ensam svensk mot världens främsta löparnation. Sen finns de där andra kvällarna. Då fjärdeplatsen inte är något värt alls, då den bara är ett hån. Det är när det har funnits förhoppningar om ett guld och hon som sprungit gjort sitt livs lopp. När livets allra snabbaste inte ens räcker till en VM-medalj.
Läs vidare »

Nu är det snart dags. En timme kvar tills Kallur springer. Jag känner mig lika laddad som om jag själv skulle springa. Och, ehh, det ska jag ju. Upp ner upp ner upp ner. Och boxas lite i den fruktansvärt svettiga mixade zonen.

Förresten är inte maten här bara sushi och fantastiska middagar. I pressrummet äter vi varje dag ”Daily curry”. Idag serverades den med friterad fisk. Den var sådär. Emil gillar den dock, men så konstaterade han även:
– Jag tyckte aldrig att det var något fel på skolmaten heller.

Presskonferenserna här följer en speciell ordning. Två dagar innan det är dags att börja tävla möter de aktiva pressen. Först en liten inledande utfrågning av presschefen Fredrik Trahn, sen delas de upp i två grupper där hälften pratar med skrivande pressen och hälften med tv/radio. Här har Sveriges Radio lagt beslag på både Yannick Tregaro och Kajsa Bergqvist.

Detta tar ungefär en timme och tjugofem minuter. Då har fotograferna såhär kul:

Sen återstår fem minuter av presskonferensen. Då släpas dagens stjärna med någonstans så att fotograferna får två minuter på sig att ta sina fantastiska bilder.

Under tiden har några farbröder möte på trottoaren.