Om han bara inte varit så ensam. En gul tröja bland de röda, en tunn kille från Lysekil mot hela Kenya. Det är klart att det inte gick.
Men glöm inte: Lysekil-Kenya, 0-3. Lysekil – resten av världen, sex miljarder-noll. Det är inte dåligt alls.
Han såg ut att älska det så mycket. Under presentationerna log han så stort och innerligt och tittade mot läktarna och himlen och strålkastare som riktades mot honom med en blick som var i det närmaste religiös. Den kärleken går rakt genom rutan och in i miljoner svenska hjärtan.

Men han var alldeles för ensam. Om han bara haft någon med sig däruppe, någon som kunde dragit vartannat varv och avlastat honom lite. Det hade han inte nu, österrikaren föll i försöken och de andra som lovat hjälpa till och dra höll inte sina ord utan låg och tryckte bakom honom, ängsligt och avvaktande.

Länge låg han däruppe, han drog och drog för att höja tempot som gick alldeles för långsamt för att passa honom, men på sista varvet blev han omsprungen och kom ur rytm.

Han hade Kenya emot sig, och Kenya kom på sista varvet, Kenya sprang på långa smala ben, nej, fel, de sprang inte, de svävade. Kenya svävade fram och förbi och den lille blågule hamnade längre och längre bak i klungan tills han hittade tillbaka till sin rytm vid vattengraven och kämpade sig fram till en fjärdeplats. Det är ingen dålig prestation. Han slog som sagt hela världen utom Kenya.

När resten av löparna låg ner och vred sig av smärta och utmattning precis efter mållinjen studsade Kenya upp och ner i en segerkram och sprang, nej svävade, sedan ett ärevarv. Det var en ganska talande syn.

Han vet att han kan, en vacker dag. Det var det han kände där precis före starten, det som fick honom att le så stort. Känslan av att vara i form och veta att det fanns en chans även för honom. Den här gången räckte det inte och frågan är faktiskt om det någonsin kommer gå att rå på en kenyansk topptrio. Själv tror han det.

För varje lopp och mästerskap lär han sig något. Han blir tuffare och tuffare, lär sig mer av det taktiska spelet och hur han ska hantera olika situationer. Det finns mer att ta, stor ytterligare kapacitet och snacket om att eventuellt gå över till maraton efter OS nästa år tycker jag han ska lägga ner. Samtidigt: det är inte roligt att bli den nye Sven Nylander. Det är risken alla långdistanslöpare tar.

Mustafa Mohamed är inte bara från Lysekil. Han är född i Mogadishu och även om han har en fantastisk löpartalang skulle han aldrig varit i VM-final om han stannat kvar i Somalia. Det är ett land alldeles för plågat av inbördeskrig, icke-existerande infrastruktur och fattigdom. Egentligen rymmer landet minst lika många löpartalanger som Kenya, enligt Mohamed. Även Sverige har fått sin beskärda del av den talangreserven.

15000 svenskar har idag sitt ursprung i Somalia och som grupp har de haft svårt att integrera sig. Mustafa Mohamed har lyckats, han hamnade tack vare sin svenska styvfar i Lysekil och det sägs ofta vara lättare för människor att integreras i det svenska samhället om de bor på mindre ställen.

Det är en sanning med modifikation, Musses uppväxt är ingen solskenshistoria om ett välkomnande och leende litet svenskt samhälle. Tvärtom var det svårt att vara den enda somaliska familjen, de enda som stack ut och var annorlunda. Det är en berättelse han delar med många andra. Men Mustafa Mohamed var bra på fotboll och att vara bra i idrott är ofta ett sätt att bli accepterad.

Väl där, inne i föreningslivet i en mindre stad, tror jag det är lättare att etablera sig i det svenska samhället.

Det är som vanligt dags att inse att vi måste bli bättre på att utnyttja alla svenskar i det här landet. Inte glömma dem som har somaliska namn och bor i förorter. Kanske står det tre Mohamed i blågula dräkter på prispallen om några år? Ingen skulle vara lyckligare än jag.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg