Det regnar i Osaka idag. Jag sitter inne på hotellrummet och jobbar med saker som ska in i tidningen nästa vecka. Känns väldigt avlägset nu, allt som är hemma och den vardag som är igång där. Inloggad på msn men ingen är där. Hemma är klockan halv sex på morgonen, inte konstigt att ingen är där. Alla sover.

Här är det snart dags för lunch, innan dagen drar igång på riktigt. Presskonferens med Kajsa Bergqvist och övriga svenskar som ännu inte har börjat tävla klockan 15. Sen ut till arenan där det blir en händelserik kväll, oavsett vad som händer. Herrarnas höjdfinal drar igång 19.30. Sen springer Sanna Kallur final klockan 21.05. Och Johan Wissmans semifinal är klockan 21.25. Vill det sig riktigt illa kan allt sammanfalla. Höjdfinalen lär ta minst två timmar, då är den klar runt 21.30, precis då Wissman springer och Kallur hunnit ta sig igenom första delen av den mixade zonen och tagit sig fram till oss som står sist i turordningen: den skrivande pressen.

Upplösning av höjd, mixad zon, 400 meters-semi – samtidigt? Hur ska det gå till?

Tja, tveksamt hur intresserade ni är av detta. Men men. Det är sånt jag funderar på, medan ni fortfarande sussar sött.

Om han bara inte varit så ensam. En gul tröja bland de röda, en tunn kille från Lysekil mot hela Kenya. Det är klart att det inte gick.
Men glöm inte: Lysekil-Kenya, 0-3. Lysekil – resten av världen, sex miljarder-noll. Det är inte dåligt alls.
Han såg ut att älska det så mycket. Under presentationerna log han så stort och innerligt och tittade mot läktarna och himlen och strålkastare som riktades mot honom med en blick som var i det närmaste religiös. Den kärleken går rakt genom rutan och in i miljoner svenska hjärtan.
Läs vidare »

Minns ni den tiden då Sanna Kallur tyckte allting var ”jättekul” (tänk dalmål)? Det var då det var svårt att skilja henne och Jenny åt, och de bara stod och log i gula träningsoveraller och sa ”det är jättekul att vara här, jätterolig stämning inne på banan”. Jag blev rätt provocerad då. Vaddå ”jättekul att vara här”? Spring lite snabbare istället.

Det har Sanna Kallur lärt sig nu. Hon är fortfarande gladast av alla – och jag uppskattar verkligen glada människor – men säger själv att hon blivit mycket bättre på att fokusera på det som är viktigt. Det har tagit några år men nu har hon lärt sig. Idag sprang hon otroligt snabbt och fint igen, hon njöt minst lika mycket Musse av att stå i strålkastarna och bli presenterad och veta att hon har chans på medalj, till och med guld om hon har de berömda marginalerna på sin sida.

Efter loppet var hon glad och avslappnad. Enda gångerna hon blev allvarlig och fick koncentrerad blick var då hon pratade om Michelle Perrys semifinal.
– Det var ruggigt imponerande. Det märks att hon är världsetta, hon är vass.
Och när hon pratade om vem som vinner imorgon.
– Den som är iskallast i skallen.
Jag tror att Sanna Kallur är riktigt sugen på att slå Michelle Perry en gång för alla.

Och nu för tiden är ingenting ”jättekul” längre. Det är ”svinkul”.

1. Han blir rörd av att sjukamparna tackar varandra för sina framgångar.
2. Han frågar mig ”hur lång tid tar det att skriva 25000 tecken?” (jag skulle skriva 5000 tecken, redan det en ganska lång krönika)
3. Han glömmer ta notan när vi äter, jag får ta den åt honom (Bildbyrån har inget traktamente utan får betalt för sina utgifter).

Det här var efter Carro-guldet. Sen sov han gott.

Om han bara inte varit så ensam. En gul tröja bland de röda, en tunn kille från Lysekil mot hela Kenya.
Han såg ut att älska det så mycket. Under presentationerna log han så stort och innerligt och tittade mot himlen och läktarna med en blick som var i det närmaste religiös. Den kärleken går rakt genom rutan och in i miljoner folkhemssvenska hjärtan.

Lysekil-Kenya, 0-3. Lysekil – resten av världen, sex miljarder-noll.

Om han bara haft någon med sig däruppe, någon som kunde dragit vartannat varv och avlastat honom lite. Det hade han inte nu, österrikaren föll i försöken och de andra som lovat hjälpa till och dra höll inte sina ord utan låg och tryckte bakom honom, ängsligt och avvaktande.

Länge låg han däruppe, han drog och drog för att höja tempot som gick alldeles för långsamt för att passa honom, men på sista varvet blev han omsprungen och kom ur rytm.

Han hade Kenya emot sig, och Kenya kom på sista varvet, Kenya sprang på långa smala ben, nej, fel, de sprang inte, de svävade. Kenya svävade fram och förbi och den lille blågule hamnade längre och längre bak i klungan tills han hittade tillbaka till sin rytm vid vattengraven och kämpade sig fram till en fjärdeplats. Det är inte illa alls.

När resten av löparna låg ner och vred sig av smärta och utmattning precis efter mållinjen studsade Kenya upp och ner i en segerkram. Det var en ganska talande syn.

Kenya är överlägset. Men resten av världen besegrades den här kvällen av Mustafa Mohamed, från Lysekil och Sverige.

Pappa mailar, apropå kvällens semifinal:

”Kom ihåg att det inte skiljer särskilt många kilometer mellan Gatugården (i Östbjörka) och Kallurgården (i Sätra). Tänk om nykterhetslogens versmakare Gatu Hans och IFK Rättviks bandystjärna Kallur Erik, i folkmun ”Stor-Sätra”, vetat att deras kôllor till ättlingar en gång skulle härja ända bort i Japan…

Moshi moshi!”

Nä, TÄNK OM de vetat! Vi snackar nu byarna utanför Rättvik i Dalarna, tidigt 1900-tal. Jag tror att Gatu Hans och Kallur Erik… kanske inte riktigt trott på det.

Sen kom nästa mail:

”Men jag vet inte exakt hur Stor-Sätra och Sanna är släkt.”

Det förstås. Gatu Hans var i alla fall min farfars far.

Något av det bästa med att resa är att äta. Och att resa tillsammans med andra som älskar mat är ingenting annat än fantastiskt. Därför är det underbart att vara i Japan med en människa som säger såhär precis innan det är dags att sätta tänderna i kvällens sushi:
– Det här är så gott att det gör ont i kroppen.
Naturligtvis är det Daris som uttrycker sig så, även om Atkinson också vräker i sig sushi. Allra roligast är det på snurresushin, där sushibitarna åker runt på ett rullband så att man får plocka de bitar man tycker bäst om. Sen betalar man 100 yen (sex kronor) för varje fat. Tycker man att någon bit saknas är det bara att trycka in det på en litenn monitor.

Mina vänner vill bara äta lax med rå lök och majonnäs.

Själv förstår jag inte hur man kan tycka att den är så god när det finns såna här underbara rullar med rom i.

Sen finns det bitar som inte ser riktigt lika goda ut. Det här är någon slags råbiff med ägg. Urk.

Åh, herregud, hur ska jag klara mig hemma? Daris har i och för sig planer på att starta en snurresushi i Klagshamn.

Det kan ha varit nu det kom. Stefan Holm pratade på som vanligt, försökte släta över att han rivit första försöket på 229 när Linus Thörnblad dök upp bakom honom i den mixade zonen. Lillkillen, han som inte ens börjat högstadiet när Stefan Holm var med i sitt första VM. Han gick förbi och samtalet med Holm var snabbt avslutat.

På onsdag vet vi, då vet vi om det var nu det kom. De kallar det tronskifte och det är precis vad det är.
Dagen efter var Nagai Stadium öde och hett igen, solen brände lika skoningslöst som under Carolina Klüfts höjdtävling, musiken som kom ur högtalarna var monoton och suggestiv. Nagai Stadium hade redan gått vidare efter hundra metersfinal och Klüftuppvisning. Nu var fokus på höjdhoppsgroparna, där alla utom Linus Thörnblad hade problem att ta kvalhöjden 229.
Läs vidare »

Johan Wissman! Herregud, under 45 sekunder utan att ens ta ut max. Det står mer och mer klart att svenskarna lyckats toppa formen riktigt, riktigt bra. Var ska detta sluta?

Bara timmar kvar till Mustafa Mohamed och det kan verkligen sluta varsomhelst. Guld tar han inte, blir det medalj är det sensation men går inte att räkna bort. Under de där 3000 meterna kommer mycket hinna hända.

Missa inte Daris bildspel från Klüftdagarna. Och nu när Linus Thörnblad är på tapeten: det finns ett med honom också.