Någon formulerade det så bra när vi diskuterade Malmö FF:s näste tränare att jag måste sno det: den jag vill ha vet jag inte vem det är än. Just så. Precis så.

Det har ropats efter trötta Tom Prahl, snackats om oerfarne Jens Fjellström, en kvällstidning ringde till och med upp José Mourinho och frågade om han kunde tänka sig att träna ett lag i allsvenskan. ”Ingenting är omöjligt”, svarade Mourinho och nej, såklart inte, men frågan är vad som är möjligt? Inte att vi får se José Mourinho i Malmö FF.

När vår reporter Jan Jönsson i veckan ringde runt till de fem allsvenska topplagen blev det så tydligt vad MFF saknar. AIK slutade med panikåtgärder och byggde en solid och stabil organisation, även Djurgården satsade på att sanera stabilisera organisationen, Elfsborg vågade köra sitt eget race i tränarfrågan och hittade unga, oetablerade tränare, Göteborg investerade i sina egna talanger och Kalmar formulerade en tydlig filosofi och strategi för laget. Byt ut något av lagnamnen mot Malmö FF. Meningarna blir genast lögner.
Läs vidare »

Jag har förresten fått svar på min fråga om tomatplantorna, huruvida det verkligen är blomningstid nu eller inte. Det kommer från O och lyder:
– Det beror på om du ser din inglasade balkong som ett växthus eller en uteplats.
Såklart. Allt är alltid en fråga om identitet. Jag kanske ska fråga balkongen hur den egentligen ser sig själv. För jag har väl ingen rätt att avgöra det?

Alltså ursäkta om den här bloggen har innehållit rätt meningslösa grejer de senaste dagarna. Men jag har varit utkompad, alltså ledig, och mest legat på soffan och försökt hitta tillbaka till min hjärna igen. På måndag ska den vara på plats, verkar det som. Och imorgon gör den en tjuvstart. Tills dess ska jag bara fira min födelsedag.

Lilla u är livsfarlig när det kommer till att hålla käft. Rättare sagt: hon kan inte. Pratade med Heidi alldeles nyss när Lilla u kom springande och ville säga godnatt till mig genom telefonen.
Jag hann knappt säga godnatt förrän hon så angeläget att hon stammade berättade:
– Ve-ve-vet du att idag har jag köpt en present till dig!
Heidi slet luren ifrån henne och vi skrattade gott åt veckans andra outning Lilla u stått för, när Heidi och Lilla u var uppe på jobbet en vända. Precis innan de skulle gå sa Lilla u, helt out of the blue:
– Vi ska få en bebis.
– Efter jul, förtydligade hon sedan när hon såg ett antal ögonbryn höjas.
Heidi hade bara att bekräfta. Så, nu är det officiellt även här: Lilla u ska få ett syskon! Efter jul. Tja, hon önskade sig ju en lillasyster från Kina. Nu blir det nästan så.

– Ah, vem kan göra något sånt? stönade S när hon såg reprisen på Martas andra mål.
– Allsvenskans fjärde bästa spelare, sa M enkelt.
Vi har ätit fotbollslunch här idag. Det går ut på att jag hänger ut brasseflaggan på balkongen, lagar en paj och vännerna kommer hit. Sen tittar vi på fotboll och jag får försöka förklara hur det kom sig att Marta inte belönades på något sätt på förra årets fotbollsgala.

Tyskland-Brasilien i VM-final. Jag fyller år den dagen. Jag behöver ingen tårta.

Sen tog O och jag Ärtan och åkte på utflykt. Vi är ett sånt bra shoppingpar. Vi diskuterade Malmös självbild på vägen till Ikea. Malmö har gott självförtroende men rätt dålig självkänsla, kom vi fram till. Det är därför de/vi som bor här är lite buttra men väldigt snälla och stolta över vår stad. Vi satt där och lyssnade på dansk radio och kom fram till att vi båda blir sjukt Skånepatriotiska så fort vi börjar snacka med folk uppifrån landet. Malmö är inte riktigt som resten av Sverige. Jag vet i och för sig inte riktigt vilken del som egentligen är som resten av Sverige, men många andra delar är mer som stereotypen av Sverige. Skåne är helt enkelt lite mer… danskt. Eller nåt. Skånskt, kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att Malmö är som inget annat i Sverige och jag gillar det så otroligt mycket. Även om folk blir skjutna i huvudet på miiiiin gata ibland. (Alltså, jag bor inte på Claesgatan. Men det är miiiiin gata ändå. Läs med Susannes radioröst så fattar ni.)

Som vanligt handlade jag sedan mest överallt, trots att vi skulle köpa tallrikar till O. Fattar inte hur det går till. Alltid samma sak.

Nu äter jag kinesiska nudlar från Östasienlivs, de har grönt te-smak och är goda men fy fan vad starka de var. Det rinner överallt i mitt ansikte. Jag kan tyvärr inte dricka upp buljongen.

Mina tomatplantor har precis börjat blomma. Är det mig eller sommaren det är fel på?

Om någon undrar vad som hände: jetlaggad och utkompad. Men vid gott mod, hösten är så vacker. Ni hittar mig i parkerna och på torgen, eller i soffan med ostknäckemacka framför VM-fotbollen. Jag vilar lite och sen ses vi i pappersform igen.

Kineserna älskar fotboll. De gör det för att de vet att de kan vara bäst, och kineserna älskar att vara bäst. I det avseendet är de väldigt lika USA.

Det sägs ofta att damfotbollen är så stor i USA för att landet saknar tradition av herrfotboll. Jag skulle säga att det är för att amerikanerna vet att de är bäst på fotboll när det är kvinnor som spelar. Precis som kineserna. Herrlandslaget suger. Varför skulle någon bry sig om dem? Damlandslaget däremot är alltid guldfavoriter till alla stora mästerskap.

Världspolitiskt såväl som idrottsligt bygger både den kinesiska och den amerikanska identiteten på att vara störst, bäst och vackrast.

Alltid i centrum. Vad de är störst, bäst och vackrast i, eller vem som är det, spelar mindre roll.
Läs vidare »

Himlen är lika grå som i Tianjin men här är det inte på grund av smog utan för att det här är… Malmö. Och här är himlen oftare grå än himmelsblå, tyvärr. Men luften är ren och frisk, mitt hem luktar som det ska, frukosten har bestått av både müsli och grovt bröd, riktig yoghurt och goda ostar. Även om jag alltid får lite panik av att lämna vida världen och komma hem igen blir det bra så fort jag väl är här.

– Du och Kina klickade inte riktigt, va, sa S när jag hade berättat väl valda anekdoter.
Nej, så var det faktiskt. Jag trivs nästan överallt, jag är rätt lättacklimatiserad och en av de första tankar jag kommit på mig själv att tänka nästan jämt när jag kommit till nya ställen är ”här skulle man kanske bo ett tag” men Kina och jag funkkade inte så bra. Kanske skulle det varit annorlunda om jag hade fått åka ut på landet men nu var det enda jag såg miljoner människor, ohanterlig trafik som spydde ur sig en massa äckligt, fula och slitna hus, gråa smogmoln som dolde allt. Luften gick inte att andas och kineserna är alltid så nära. I Japan är de också många och allt är trångt, men japanerna har en otrolig känsla för den personliga integriteten som ibland nästan går till överdrift. Kineserna är tvärtom. De är tätt intill, precis hela tiden. Jag har lite svårt för det.

Och min säng är den skönaste på jorden.

Tårarna var torkade men huvudena lika tunga som dagen innan, ögonen lika svarta och de höll sig hela tiden någonstans djupt ner i heltäckningsmattan. Någon hade kommit på idén att klippa ihop ett band med alla svenska chanser till ett långt band som visades upp för pressen, som för att säga ”titta, såhär bra är vi faktiskt, egentligen”.

Spelarna skruvade plågat på sig och djupa suckar kom från raden där startelvan satt. Både Thomas Dennerby och överledaren Gillis Persson upprepade än en gång att det var under femton dåliga defensiva minuter mot Nigeria som Sverige missade slutspelet.

Där och då var det så tydligt att det inte var så. Inte med den kavalkaden av sumpade lägen färsk på näthinnan. Sverige lyckades inte göra mål på sina chanser och resultatet blev tidernas sämsta VM.
Läs vidare »

Så var det alltså slut nu. Det känns tomt. Spelarna satt med svarta blickar och sänkta axlar och fick titta på ett band med alla chanserna de missade i samtliga tre gruppspelsmatcher, det som kostade dem avancemanget. Jag vet inte exakt hur psykologiskt smart det var. Spelarna skruvade rätt ordentligt på sig i alla fall. På fredag flyger de hem, samtidigt är VM i full gång här. Det gick så snabbt, så underligt att det redan är över.

Resten av klassresan har åkt vidare till Peking för att checka in och ut på ett hotell innan flyget hem går imorgon. Klänningsteamet, SVT och Expressen valde att stanna här, vi åker direkt till flygplatsen imorgon. Lyckades jobba undan allt rätt snabbt och har nu äntligen haft några lediga timmar på stan. En ordentlig lunch med både kaffe och glass, och sen jakt efter en docka till Lilla U. Kinesiska barn verkar inte leka med dockor. Helst skulle det vara en docka med asiatiskt utseende, dessutom. Vi gav upp till slut.
– Hon har så många dockor redan, sa Heidi.
– Ja, och hon vet ändå inte hur en asiatisk docka ser ut, sa jag för att trösta lite.
– Nej, det är ju därför det hade varit så bra med en, sa Heidi och hade såklart rätt.

Egentligen skulle vi suttit på arenan och sett Kina-Nya Zealand nu, men den är framflyttad till imorgon. Bra för fotbollen, men synd att missa matchen för oss. Utsålt – 55000 alltså, det hade varit en mäktig upplevelse. Kineserna har varit otroligt entusiastiska på alla matcherna hittills, det hade varit stort att se hur de reagerar på sitt eget lag.

Luften har gått ur nu. Hade Sverige varit i kvartsfinal hade det inte varit några problem att ladda om, men nu när jag vet att det är hemresa imorgon känner jag en viss trötthet i kroppen. Måste skriva lördagskrönika också, sen ska jag vara ledig en vecka. Men först ett bad tror jag.

Nerikes Allehandas fotograf Pavel Koubek har gjort många fina bildspel under mästerskapet. Här är ett om vår del av mästerskapet, en av de sista dagarna.