Det är det där med hemlängtan. Åsa Petersen har det också ibland. Vad är det vi längtar till? Jag vet inte. Jag vill inte lämna Malmö, det här är MIN stad, här har jag byggt mitt liv precis som jag velat, jag kom hit ensam och förutsättningslöst. Byggde mitt eget liv. ”Vi lever i en hemlis”, sa klokaste U en gång och det är precis så det är. Var ännu mer, på den tiden vi alla pluggade och levde våra dagar som de kom.

Men när jag kommer hem vill jag att allt ska vara som det en gång var. Jag vill inte tillbaka dit. Jag vill aldrig mer vara femton. Jag längtar inte tillbaka, inte egentligen. Men när jag går på gatorna i det som var mitt hem är det som att läsa en bok. Boken om den jag var. Varje gård har sitt unika minne, viskar sin historia till mig och får mig att återuppleva den. Vissa har tusen. Andra har jag bara passerat på väg någonstans, men så många gånger att de ändå berättar något för mig, varje gång jag går där igen.

Jag som bara tänker max en arbetsvecka framåt kan gå hur långt tillbaka i tiden som helst. Njuta av att jag inte glömt. Tänka att allt det jag minns fortfarande finns, med den lilla skillnaden att jag inte längre lever i det.

Jag finns där. Alla där känner mig, de vet vem jag var.

Jag är livrädd för att glömma. Skräckslagen inför tanken på att de ska glömma mig, att det till slut ska ha flyttat in så många nya att de inte har en aning om vem jag är. Varje gång jag kommer åter har någon liten detalj ändrats. Det byggs ständigt nytt och gamla saker byts ut. När är allt borta?

Det är det som skrämmer mig. Att allting ska försvinna. Kanske är det därför jag har den där känslan av att jag lämnar något viktigt bakom mig varje gång tunnelbanan tar mig bort, högt över fältet, förbi brukshundklubben och spökstationen, in mot stan.

Vilken jävla rysare det blir idag! Hur det slutar? Ingen aning. Visst har IFK Göteborg ett bra utgångsläge – men stora skälvan har uppträtt många gånger förr.

I så fall kan Kalmar smyga fram, vilket skulle vara underbart inte bara för irriterande resten av fotbollssverige skulle bli. Expressen har frågat de allsvenska spelarna vilket lag som inte förtjänar SM-guld, 42 procent har röstat på Kalmar och en spelare ger som anledning att han absolut inte vill ha en ännu kaxigare Henrik Rydström:
– Jag bävar för den dag Henrik Rydström ska ut i medierna och snacka som svensk mästare.
Rydström själv skrattar gott åt just det och säger sig ha tillräckligt mycket självinsikt att ahn själv skulle känna likadant om han inte varit Henrik Rydström (hängde ni med?).

Hahaha. Jag älskar Henrik Rydström. Tänker på vad han sa i Offside i början av säsongen, apropå att Kalmar nu nämns som guldkandidat:
– De vill bara beröva oss underdogkänslan. De tycker väl inte att vi ska få ligga där bakom och smyga. Men de ska inte komma åt oss. De tar oss aldrig levande.

Snart är det dags!

När jag åt frukost idag fick jag ett sms från en av mina ganska nyinflyttade Stockholmskompisar: ”Vad heter det om något som hänt förra året? Händer det i fjol eller i fjor? Jag blir galen! Har alltid sagt fjol men i Sydsvenskan står det bara fjor. Har jag sagt fel hela mitt liv eller är det en dialektal skillnad?”

Jag skrattade ganska gott. Det tog ett tag innan jag fattade det där också – och att det är jätteviktigt att skriva ”i fjor” på den här tidningen. I den här tidningen skriver vi på skånska! Jag brukade ta det som exempel när jag jobbade på Gringo och folk frågade mig ”meh, då måste du ju ändra sättet du skriver jättemycket, är inte det konstigt?”. Varje tidning har ju sin jargong, sin målgrupp och så vidare och det är väl inte så konstigt att man anpassar sitt språk efter det? Jag har haft rätt olika arbetsgivare genom åren, och jag kan väl säga så mycket att jag ändrade mitt sätt att skriva jämfört med hur jag pratar ganska mycket mer när jag jobbade på DN:s inrikesredaktion än när jag jobbade på Gringo. Men det var ingen som tyckte det var konstigt när jag jobbade på DN.

Det är ju det som är så roligt med språk: att det finns så många och att varje rymmer så stor variation.

Egentligen ska vi kanske bara stryka ett streck över allting. Allsvenskan 2007, sedd ur skånsk synvinkel. Det som började en solig eftermiddag i Trelleborg innehöll mest tråkigheter och slutade alldeles för tidigt. Och vad hände egentligen?
Läs vidare »

Hur mycket är prestige egentligen värt? Att ett helt samarbete, en flera år lång plan, går om intet? Det är frågan jag ställer mig, när jag funderar på vad herrarna i Bunkeflo just nu sysslar med.

Förutsättningarna: Bunkeflo och Limhamn bildar nya föreningen LB07. A-laget tar Bunkeflos plats i superettan, Limhamnsspelarna fortsätter att spela i division tre. Med nytt namn, förslagsvis Hyllie BK, och ny administration från Vintrie. De av Vintrie-spelarna som klarar en flytt från division fem följer med. Priset Hyllie/Vintrie får betala är att ta över Limhamn IF:s budgetunderskott på minst 100000 kronor.

Problemet? Bunkeflo vägrar. De skyller på det ”osportsliga” i att låta ett lag klättra flera divisioner men glömmer att sammanslagningen handlar om att låta de av Limhamnsspelarna som inte klarar lyftet från trean till superettan fortsätta spela fotboll tillsammans istället för att sprida dem över stadens lag. Är det osportsligt? Knappast. Det verkar snarare som att det gått prestige i frågan och utvecklats till en kamp som Bunkefloledarna till varje pris vill vinna. Kosta vad det kosta vill. Oavsett om priset är ett sprucket samarbete.
Läs vidare »

Hur mycket är prestige egentligen värt? Att ett helt samarbete, en flera år lång plan, går om intet? Det är frågan jag ställer mig, när jag funderar på vad herrarna i Bunkeflo just nu sysslar med.

Förutsättningarna: Bunkeflo och Limhamn bildar nya föreningen LB07. A-laget tar Bunkeflos plats i superettan, Limhamnsspelarna fortsätter att spela i division tre. Med nytt namn, förslagsvis Hyllie BK, och ny administration från Vintrie. De av Vintrie-spelarna som klarar en flytt från division fem följer med. Priset Hyllie/Vintrie får betala är att ta över Limhamn IF:s budgetunderskott på minst 100000 kronor.

Problemet? Bunkeflo vägrar. De skyller på det ”osportsliga” i att låta ett lag klättra flera divisioner men glömmer att sammanslagningen handlar om att låta de av Limhamnsspelarna som inte klarar lyftet från trean till superettan fortsätta spela fotboll tillsammans istället för att sprida dem över stadens lag. Är det osportsligt? Knappast. Det verkar snarare som att det gått prestige i frågan och utvecklats till en kamp som Bunkefloledarna till varje pris vill vinna. Kosta vad det kosta vill. Oavsett om priset är ett sprucket samarbete.
Läs vidare »

Kan något allsvenskt år ha varit lika genomgående trist för alla de skånska lagen? Det undrar jag verkligen, när jag läser igenom vad jag skrivit i det ni får läsa på söndag.

För att vara belagda med munkavle måste jag säga att Lugi-tränarna är rätt frispråkiga.

Kritiken som Niklas Harris riktar är välförståelig och handlar mer om organisation än ett personligt påhopp på förbundskaptenen Ulf Schevert. Lite underligt är det att Sverige har en förbundskapten som är heltids anställd – i Danmark. Även om det innebär att han kan se spelarna som spelar i danska ligan. Det skulle han kunna om han bodde i Skåne också…

Och det är svårt att tänka sig den milde Bagarn brusa upp och gå över gränsen, men efter alla som hävdat att de inte sett eller hört något bråk är det befriande att Bagarn berättar vad som hänt. Och att han blir arg. Är det konstigt att någon spårar ur litegrann efter den säsongsinledning Lugi gjort? Jag tycker inte det. Jag tycker alltid det är konstigare med de idrottare som presterar under förväntan och är helt oberörda. Sen måste man inte berätta allt för media, såklart. Men att erkänna att man är lite pissed är väl inte så farligt?

Egentligen handlar det inte heller om att ha växt upp i ”en trevlig medelklassförort”, det handlar snarare om just det att ständigt ifrågasätta någons känslor, att tvivla på att den aktuella personen ska ha mått bra, uppskattat sina grannar, haft kul med sina kompisar, känt sig älskad och uppskattad och så vidare, allt det som gör att en människa blir trygg och glad, alla ni som förkastar Zlatans ”jag tänker på Rosengård vart jag än kommer i världen” som pk-dravel kan ni SNÄLLA börja visa lite respekt för andra människor? Även om de inte är exakt som ni är vana vid. Det är det enda jag begär. Tack.

Okej, det finns en sak jag inte fattar. För ett litet tag sedan satt jag med mina föräldrar i en bil, vi var på väg rakt ut i urskogen och på radion pratade de om något litet samhälle på den svenska landsbygden, det kan ha varit Klippan, jag tror det, hursomhelst är Klippan ett bra exempel. Jag lyssnade med ett halvt öra och uppfattade bara att någon myndighetsperson typ lärare sa:
– Ja, vi har ju haft problem med nynazistiska grupper här, vi jobbar mycket med det men har problem med att ungdomar rekryteras.
Sen pratade de i hundra år om alla olika åtgärder de vidtagit och jag skrek till mina föräldrar:
– Tack för att jag fick växa upp i Kista och inte i en by där jag var tvungen att umgås med en massa nazis!

Ja, jag har fördomar om den svenska landsbygden. Jag erkänner utan omsvep. Jag inser att inte alla är nazister, men min fråga är: hur kan man någonsin låta sina barn växa upp någonstans där det finns den minsta risk att de tvingas hänga med nazister?

Jag kan slå vad om att den som kommer från Klippan, eller vilket samhälle det nu var, aldrig någonsin måste stå till svars för att hon eller han har olika nostalgiska känslor för sin barndoms samhälle, oavsett vilken skit det trots allt innehöll. Uppväxten på landet är ju alltid på ett eller annat sätt romantisk.

Jag skulle i hundra fall av hundra föredra att mina ungar växte upp på Rosengård snarare än i en håla där det fanns nynazister. Jag är glad för att mina föräldrar resonerade likadant, även om det kanske inte var så uttalat från början.

Men: jag har tydligen ingen rätt att älska det samhälle jag växte upp i. Så fort jag uttrycker någon slags nostalgi får jag höra att jag har ”en skev självbild” eller ljuger eller hittar på eller förskönar eller whatever. Jag är så trött på den crappen. Vad är så provocerande med att tycka att uppväxten i en trevlig medelklassförort i Stockholm var inte bara okej, utan till och med bra? Exakt vad är fel? JAG FATTAR INTE. Kan ni inte berätta, snälla, för det enda jag ser är tvivlande blickar och det enda jag hör är nedlåtande ord. Och jag förstår inte hur någon kan ifrågasätta en annan människas känslor. Jag kan bara inte greppa vidden av er disrespect.

Och ursäkta om jag tjatar, men det här är viktiga saker för mig.