Krönika: Frågan är om Dennerby klarar att peta Ljungberg
Sverige är nära OS men långt från Kina. VM i Kina, alltså, mentalt och fysiskt. Landslaget befinner sig i Stockholm och det är nya friska vindar som blåser in över det. Visserligen är de iskalla, de kommer från norr och gör en frusen in i märgen, men de blåser in över ett lag med ett helt nytt ljus i blicken.
Diskussionerna känns igen från veckan innan när det var herrspelarna som skulle spela avgörande match på Råsundas hårda plan. Gräsmattan har sett bättre dagar, spelarna funderar över huruvida det blir skruvdobbar eller fasta, de flesta väljer skruv. Hanna Marklund lät som en imitation av Erik Edman när hon pratade om hur extra viktigt positionsspelet blir när mattan lätt släpper och spelarna slinter. Att ligga nära varandra, redo att täcka upp för den som går bort sig.
Det finns andra skäl att samla laget i ett tätt och samlat försvarsspel. De heter framförallt snabba inspel från kanterna och Paaske Sörensen i boxen. Håller Sverige bara koll på det, släpper inte Sverige in något mål – då är OS-biljetten klar.
Det kan hända att Sverige släpper in ett mål på Råsunda idag. Men Sverige blir klart för OS, för det svenska landslaget är ett lag i harmoni på ett helt annat sätt än det var under VM.
Sverige var då ett lag sargat av skador med elva, max tolv spelare som dög att starta med i ett världsmästerskap. Nu är läget ett helt annat. Thomas Dennerby talar mycket om en känsla som kom redan mot Nordkorea i VM:s sista match, då laget kände att det vände och allt lossnade, när spelet äntligen fungerade. Den känslan förstärktes i Viborg när Danmark fick stryk med 4-2 och det är den känslan som laget rider på nu.
Konkurrensen om platserna har plötsligt hårdnat igen. I VM spelade laget dåligt men trots det kunde de flesta spelarna känna sig säkra på att spela nästa match. Nu vinner Sverige – och startelvan är inte längre huggen i sten. Karolina Westberg klev fram mot Nordkorea och petade Stina Segerström, mot Danmark kom Jessica Landström in istället för Hanna Ljungberg, gjorde det första viktiga målet i sin debut och nu är frågan – petar hon Hanna Ljungberg? Eller ska kanske frågan formuleras: klarar Thomas Dennerby av att peta Hanna Ljungberg?
Alla lag får så småningom sina ikoner. 77:orna, de som kallats den gyllene generationen trots att de aldrig nått fram till något guld, har hela tiden haft en 79:a som sin ikon och symbol. Hanna Ljungberg blev fixstjärna direkt och har personligen betytt oerhört mycket för svensk fotboll. Men det är bara att inse faktum: tillsammans med Lotta Schelin har hon aldrig spelat riktigt bra. Om det beror på att de inte fungerar tillsammans som spelare eller på att Ljungbergs stjärna varit dalande sedan Schelin trädde in i landslaget på allvar spelar mindre roll.
Hanna Ljungberg är Foppa-typen, den där sortens människa som inte räds några dueller utan oförskräckt kastar sig in med, bokstavligt talat, huvudet före i alla situationer. Med åren tar kroppen stryk. Och precis som det gör ont att se Peter Forsberg förvandlas från en av världens bästa till något som mest liknar en stapplande farbror, värker det när Hanna Ljungberg ska försöka övervinna sina krämpor, än en gång. Det har varit mycket hjältesnack den senaste tiden, här kommer ytterligare en sanning: det är plågsamt att se gamla hjältar falla. Peter Forsberg och Hanna Ljungberg, symboler för så mycket.
Gör det ont för oss åskådare säger det en hel del om hur det känns för en förbundskapten att tvingas inse att den spelare han byggt så mycket kring och satt så stor tilltro till inte längre håller måttet.
I det läget, när en förbundskapten egentligen helst av allt vill välja en ny spelare framför sin gamla ikon men inte riktigt klarar av det, kan en förkylning komma alldeles lägligt. Hanna Ljungberg körde inte det sista träningspasset inför OS-kvalet. Säkerhetsåtgärd, sägs det. Spelar hon ikväll eller inte? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Och på vilka grunder beslutet fattas vet bara Thomas Dennerby.
