Två lag i fel serie mötte varandra i seriefinal och även om det inte var den skönaste hockeyn som spelades gav det en föraning om vad som kommer nu. En kvalserie med Malmö Redhawks, Rögle, Mora och Leksand kan bli ett riktigt härligt getingbo med griniga derbyn och tunga prestigemöten.

Malmö Redhawks har tolv poäng ner till fyran Bjröklöven, det är åtta omgångar kvar nu och även om det finns en teoretisk möjlighet att Redhawks missar kvalserien kommer de inte att göra det.

Det var visserligen så det kändes efter fyra inledande vinster i kvalserien förra året men… Malmö Redhawks ser ut att vara ett lag i betydligt bättre harmoni nu än för ett år sedan.
Läs vidare »

Jag glömde säga en sak som jag vill förtydliga också: det som jag tycker är tråkigt med Roland Anderssons syn på kritik är att han inte verkar uppskatta att människor engagerar sig i hans jobb. Jag får varje dag synpunkter på hur jag skriver från människor som inte har varit i närheten av en redaktion – ska jag skita i den då? Nej, personligen tycker jag att det är fantastiskt att få jobba med något som berör människor så mycket att de funderar över det jag skriver och tar sig tid att sätta sig ner och författa en kommentar. Oavsett om det är positiv eller negativ kritik tycker jag att det är positivt med läsarrespons. Den som inte vill att folk ska ha synpunkter på ens jobb bör varken bli förbundskapten i fotboll eller sportkrönikör.

Och det här handlar alltså inte bara om journalisters kritik, utan även om människor som lika gärna jobbar på Svensk Kassaservice eller kör taxi.

Ingen kan anklaga Roland Andersson för att inte göra saker och ting helhjärtat i alla fall. Hos Robert Laul hittar jag en bild från presskonferensen som Andersson hade med sig för att illustrera vad han menade. Visst, poängen går fram, men det är faktiskt betydligt lättare att både jobba som tränare och journalist än fotbollsspelare vid femtio års ålder.

Jag tycker att det är lite tråkigt att Roland Andersson fastnade vid rubriken och inte läste hela krönikan.

Och varför ser folk plötsligt MIG som den som hatar äldre? Glöm inte vem som sa ifrån senast debatten om ålder och när det är dags att sluta i landslaget var aktuell. Här utvecklar jag det här med att våga peta ikoner. Och har någon annan än jag någonsin förklarat att en snart sextioårig man var min stora inspirationskälla som 12-åring oftare (då var han i och för sig snarare drygt fyrtio, men ja, ni fattar, jag tycker fortfarande Mats Olsson är en av de allra bästa)?

Läs lite noggrannare. Det handlar om två olika diskussioner som blandats ihop. En om system och en om generationsväxling. Ingen av dem handlar egentligen om Niclas Alexandersson personligen, han är bara ett talande exempel. Ingen av diskussionerna handlar, åtminstone från min sida, om något hat mot äldre. Jag hatar väldigt sällan människor överhuvudtaget.

Niclas Alexandersson är inte med i truppen till träningslandskampen mot Turkiet, vilket gläder mig, vilket med största sannolikhet kommer att uppröra Roland Andersson. Det gör mig inte direkt förvånad. Jag uppskattar Roland Anderssons frispråkighet – det tråkiga är att han inte själv förmår se det positiva i att folk engagerar sig i hans jobb och har lika mycket åsikter som han själv.
Läs vidare »

Har någonsin en Lagerbäcktrupp till en ”riktig” träningslandskamp varit så full av utropstecken? Tror inte det.

Intressant också att Roland Andersson efter åtta månader väljer att svara på vad jag skrev i maj om förbundskaptenernas syn på systemet respektive individen. Även om han rör ihop det litegrann och blandar ihop kritik från olika tillfällen. Återkommer till den diskussionen, alldeles snart.

Jag gillar Roland Andersson. Det är roligt med en förbundskapten som verkligen vågar säga vad han tycker och sedan står för det. Att vi sedan tycker olika om väldigt många saker är en helt annan sak. Antagligen tycker han inte ens att mitt yrke borde finnas, eftersom han tycker att det är alldeles för enkelt att vara en ”monday morning quarter-back”, som han säger, och ha åsikter i efterhand.

Först dam-VM i Kanada utan Anette Norberg, sen herr-VM i USA utan Peja Lindholm. Liten sport, stora profiler. Återstår att se vem som fyller upp det tomrum som uppstår. Och om de har lika nära till tårarna som Peja och Norberg. Är curlingspelare lite mer känslosamma än andra idrottare?

Danskarna är jätteglada över sitt handbollsguld. Kul för dem. Tydligen sändes finalen två gånger igår. När matchen väl var slut sa kommentatorerna: ”Och ni som inte har fått nog av det här än kan vara lugna: här kommer matchen igen.” Just nu är det fest på Rådhusplatsen och jag längtar lite efter en svensk folkfest.

Olof Mellberg är klar för Juventus och jag tycker det var bra att beskedet kom nu. Vissa kan säkert ha is i magen och avvakta ett mästerskap för att sedan plocka bästa budet efter mästerskapet. Att Mellberg skulle göra ett fantastiskt chock-mästerskap som skulle ge honom chans till feta drömkontrakt känns däremot inte helt troligt. Nu har han ett kontrakt med ett bra lag i en av världens bästa ligor. Gör han bra ifrån sig i EM kan han spela till sig enplats i startelvan. Gör han ett mediokert EM har han tre sköna år i Italien framför sig. Vid 34 kan han sen flytta hem till Sverige. Voilá.

Dessutom är han tillräckligt viktig för Aston Villa för att inte bli missgynnad under våren av att han redan gjort med en annan klubb.

Jag fattar inte att Pär Ström kan tycka att Mattis i Ronja Rövardotter är ett exempel på kvinnlig härskarteknik och förlöjligande av män. Det är en av de finaste pappaskildringarna jag vet, en fantastisk skildring av en människa överhuvudtaget. Håret ryser sig på armarna när jag tänker på hur han sörjer Skalle-Per med en av de allra bästa uttrycken för hur det känns att sörja ”han fattas mig”, och hur förtvivlad han är över att Ronja inte vill bo hemma. Nej, han är inte det sunda förnuftet personifierad, det är Lovis, precis som Ström säger, och det är starkt av Lindgren att visa en nyanserad bild av såväl kvinnor som män.

Därför borde Ström gilla skildringen av Mattis, han vänder sig ju mot att män inte tillåts vara tillräckligt känslosamma och tillbringa så mycket tid med sina barn som de skulle vilja. För Ström har definitivt en poäng och det är att män förlorar på vårt samhälle också. Varför han vill ställa det MOT feminismen begriper jag inte. Men även jag reagerade negativt på att Fi ville skapa ett samhälle som sker efter ”kvinnors villkor”. Vad är det för fel på ”människors villkor”?

Pär Ström verkar oerhört förvirrad, det är min slutsats. Om han sansade sig lite och satte sig ner för att fundera igenom saker och ting skulle han nog kunna hitta en och annan feminist att göra gemensam sak med, till och med. För vi är väl ganska många som inser att könsrollerna är lite väl trånga även för män?

Gala var det ja, igår. Jag tog med mig J som visserligen inte har någon koll på sport men alltid tycker det är kul med fest. I taxin på väg till Slagthuset övade vi fraser som hon kunde säga om hon var tvungen att konversera en sportperson.
– MFF har ju verkligen haft en fantastisk säsong, sa J med övertygelse i rösten.
– Nej, nej, nej, sa jag. Vad du än säger kan du inte säga det.
– Okej då. MFF har verkligen misslyckats i år. Jag håller med Anja Gatu i allt hon säger. Sparka ledningen!
J är, precis som många av mina vänner, en blandning av ett socialt geni och en person som lite då och då blir helt oregerlig. Hon kan konversera vemsomhelst men då och då spårar det. Det är allra mest charmigt såklart. Vi såg Annette Kullenberg i ett debattprogram häromveckan och satt helt förundrade och sa till varandra:
– Undrar när vi har blivit tillräckligt gamla för att våga vara sådär helt urspårade och skrika precis vad vi känner för hela tiden. Hur mycket tant man måste bli liksom.
Sen tittade vi på varandra och insåg att vi nog inte är långt därifrån redan nu.

Hursomhelst. Parentes. Klädda i varsin svart klänning och pumps var vi garanterat galavärdiga. Tusen personer, tre rätters, Anna-Lena Brundin som konferencier som var lika tjatigt sexistisk i sina skämt som Johan Rheborg på Idrottsgalan i Stockholm för två veckor sedan. Det går verkligen att skämta om könsroller och sånt, tro mig, jag jobbade ett år på en tidning som diskuterade genusfrågor på ett humoristiskt sätt, men det krävs lite finess ärligt talat. Och Brundin kan ju vara kul. Hon är ju fruktansvärt rolig när hon helt brutalt skämtar om sina ätstörningar. ”Min mamma är från Småland och min pappa från Skåne, vilken kulturkrock det blev. Jag fick både anorexi och bulimi.”

Dåligt med stjärnor var det, känns som att alla hade match eller tävling någon helt annanstans. Förutom Linus Thörnblad som ramlade in efter att ha hoppat 2.31 i Atleticum. Men det är nästan större att se människor som inte uppmärksammas så ofta prisas på en sån här gala. Trevligt hade vi hursomhelst, och vad jag tyckte om galan och pristagarna vet ni ju redan.

J fick snacka lite sport också. Inte direkt på det sätt som hon hade tänkt kanske, eller så var det precis så hon hade tänkt sig. Vi gick på toa, hon var supersnabb ut från sitt bås vilket jag kommenterade.
– Javisst, skrek J. Kissa och duscha snabbt är jag bra på. Det är mina sporter det! Där är jag bäst i världen. Det kan nästa krönika handla om!
Jag skrattade, såg mig omkring och såg hur det ryckte i mungiporna på de andra på damtoaletten. En tjej kunde inte hålla sig utan började gapskratta.
– Hoppas hon inte är anställd på Skåneidrotten, sa hon mellan skrattattackerna.
– Ingen fara, sa jag, hon är bara i idrottsvärlden på tillfälligt besök.

Efterfesten skippade vi, efter en fem timmar lång sittning kändes det som att det var dags att återgå till Möllans domäner så vi slängde snabbt in datorn i min lägenhet och avslutade med några timmars dans på Jeriko där typ halva stan var. Svepte in där i våra galaklänningar (som i och för sig inte var långklänningar i siden direkt). Jag är så glad att jag återupptäckt klubbandet. Det har varit så mycket hemmafester på sistone. Åh så mycket dans det var. Underbart. Även om vi fick ont i fötterna och var tvungna att ta av oss skorna efter ett tag.

Idag har solen skinit, vi har ätit På Besöks kolesterolbomb till frukost och suttit i Pildammsparken och låtsats att vi bor i New York. Alla andra såg också ut som om de låtsades det.

PS: Innan galan körde jag Ärtan med O! Jag älskar att köra bil. Snart är jag jättebra. Körde fram och tillbaka till Lund, inte motorvägen utan småvägarna, och klarade mig rätt bra faktiskt förutom när jag skulle in i stora rondellen vid Burlöv Center och inte var helt överens med Ärtan om hur vi skulle ta oss an rondellen. Jag ville köra in helt vanligt men Ärtan tyckte det var bättre att hoppa in. Så med tre stora hopp var vi inne i rondellen och O och jag skrattade så tårarna rann och funderade lite på vad våra kära medtrafikanter tänkte. Nästa gång ni ser en hoppande knallgrön Golf vet ni att det bara är Ärtan och jag som är ute och övningskör.