Röda mattan var utrullad, galaklänningarna svepte in över den, och alla var där. Alla utom han som har fullt upp med att avgöra matcher i italienska Serie A och bättre än någon annan representerar Skåne i världen just nu.

Att han inte kan vara i Malmö när han dagen efter har match i Italien är inte svårt att förstå. Men att inte Zlatan Ibrahimovic kunde ge tre minuter av sitt liv för att över telefon (som exempelvis Jana Wannius gjorde) sammanfatta sitt 2007 och ge den värld han kommer från sitt erkännande är illa. Endast en av de trettiotvå nominerade lämnade inte någon kommentar. Det var alltså Zlatan.

När det skånska idrottsåret 2007 ska summeras är det svårt att komma förbi två personer. Henrik Stenson och Zlatan Ibrahimovic. Två stjärnor som lyst även på den internationella himlen, som slagit sig fram till den yttersta världseliten i sina respektive idrotter. Seger i golfens inofficiella matchspels-VM och en fantastisk höst som en av Serie A:s och kanske världens bästa fotbollsspelare.

Så väl står den sig, den skånska idrotten, jämfört med övriga Sverige men också med världen utanför vårt lands gränser. Att den här regionen i sin geografiska litenhet trots allt är ganska stor blir extra tydligt kvällar som den på Slagthuset.
Läs vidare »

När historien ska sammanfattas är det svårt att komma undan dem. Det sägs ofta att det är vinnarna som skriver historien och nog stämmer det, framförallt i sportsammanhang är det svårt att nonchalera dem när gamla tider ska summeras och tittas tillbaka på.

De stora ögonblicken, de fantastiska prestationerna. Bilderna som etsar sig fast för evigt på våra näthinnor.

Men när vi ska minnas de stunder som gett oss mest glädje, vilka är det då vi minns? Jag kan rabbla straffräddningar och sena vändningar, segerlopp efter svåra skadeperioder och stenar som glidit precis rätt – men när jag framkallar de allra finaste minnena idrotten har gett mig är det något helt annat jag tänker på. Snarare en känsla än en bild. Diffus och på samma sätt tydlig: en känsla av glädje och lycka.
Läs vidare »

Det var tunga svenska huvuden som lämnade planen igår men mitt i allt mörker, mitt i all besvikelse vill jag påminna om en sak: Det var mot världsmästarna Sverige föll. Föll och föll förresten. Egentligen borde jag snarare säga: Det var mot världsmästarna Sverige stod upp, ända fram till slutsekunderna.

Så nära var den, semifinalen och med den det som skulle varit något av en bragd av det landslag som en gång var så självklart framgångsrikt men som de senaste åren har kämpat för att överhuvudtaget kvalificera sig till mästerskapen. Två futtiga bollar gjorde skillnaden.

EM i Norge har gett oss precis det kvitto vi har väntat på ända sedan epoken ”Bengan Boys” verkligen var över och den yngre generationen – som i själva verket inte är särskilt ung – tog över ledd av Ingemar Linéll. Sverige är på väg tillbaka igen. De senaste årens svacka är äntligen över.
Läs vidare »

Det var ärtsoppa och pannkakor idag som det är varje torsdag i vår personalmatsal och det var gott men nu är jag supermätt och helt klubbad. På min pappas jobb var det också alltid ärtsoppa på torsdagar, jag tyckte om att följa med dit då. ”Arrtsôppa”, sa jag på min stockholmska variant av rättviksmål och tyckte den stora matsalen var lite skrämmande men också spännande. Jag tyckte även mycket om bruna bönor med fläsk, det serverades också där.

Skulle bara säga det. Nu ska jag skriva klart lördagskrönikan innan handbollen börjar.

Idag höll jag mig på vägen. Jadå. Jag var till och med bra. BRA! Jag kommer också kunna köra bil en dag. Nu ska jag gå och träna. Herregud, klockan är halv tio, jag har kört bil och ska nu till gymmet. Sen jobba. Hurtigheten har slagit rot i mig och blommar nu för fullt. Får se hur länge det håller i sig.

Vi körde lite på landsbygden – vilken kick det var! Det var så underbart, grått och grönt och brunt, skånsk vinter och tomma vägar där jag äntligen fick köra lite fortare och slapp dessutom tänka på dessa satans upp- och nedväxlingar och hundratusen bilar hela tiden. Börjar förstå nu varför alla ser så medlidande ut när de fattar att jag övningskör inne i Malmö.

När vi sen var tillbaka inne i stan och svängde in på Nobelvägen fick jag totalblackout och glömde vad pedalerna innebar och vad jag skulle göra, men jag bara skrattade och läraren skrattade för jag kom ju på det sen, det var bara en liten blackout. Okejdå, jag har en bra bit kvar men det går åtminstone framåt.

Vad gör väl ett skott i ribban? Fyra mediokra matcher? Ingenting. Absolut ingenting, för den som efter det avgör en match som Jonas Källman.

Det är lätt att räkna tecken i handboll och när Sverige inledde matchen med en missad straff av Kim Andersson, räddning av den spanske målvakten José Javier Hombrados och ett skott i ribban av Jonas Källman kändes det som tre säkra sådana. Tre dåliga omen. Men det var under de tre först minuterna som detta hände och en handbollsmatch pågår till minut 60. Fråga Tomas Svensson. Det var åtta sekunder kvar när Spanien fick sitt frikast, tog ut Hombrados och satte in en extra utespelare. På de sekunderna hann Tomas Svensson rädda när Mariano Ortega sköt, måtta skott mot spanjorernas tomma mål, inse att han inte skulle nå dit själv, se Jonas Källman på vänsterkanten och i det läget slänga ett öga på klockan och tänka att ”jodå, det här hinner vi”. Klockan stod på 59.59 när Jonas Källman dundrade in 27-26 i tomt mål. Sällan har väl uttrycket ”en match pågår i sextio minuter” känts så sant. Kanske var Ingemar Linélls i glädjeruset rätt torra kommentar ”det här är handboll” trots allt den som bäst beskrev vad som faktiskt hände. Ibland är idrottens charm lätt att förklara.
Läs vidare »

Jag hade kanske bara saknat mitt jobb lite? Jag får ju alltid så mycket energi av jobbet, när det händer mycket, när det är intensivt. Men den senaste tiden har det ju inte varit några mästerskap eller stora matcher, tills idag, tills den där makalösa avslutningen. Pepp! Energi! För nu är jag hemma och piggare än på flera dagar. Eller också är det gårdagens besök i gymmet som redan ger effekt. Eller cykelturen hem i spöregn och motvind.

Lyssnar på mitt bästa program på radio just nu, Kvällspasset (Lyssna igen, how I love SR) och de har besök av Djurens Rätts ordförande Alexandra Leijonhufvud. Alltså jag förespråkar ju en vegetarisk kosthållning men när inte Leijonhufvud vill prata om malariamyggor och säger att hon är trött på att diskutera sniglar – två exempel som kan ge jätteintressanta diskussioner om själva kärnan i argumentationen om djurs och människors värde – känns det lite som när Sverigedemokraterna inte är intresserade av att diskutera ”det primära målet”.

Hej hopp, jag förbereder morgondagens körlektion imorgon istället. Då SKA det gå bättre. Måste.

Nu vet vi vad det var för besked Sten-Inge Fredin gav Henke, och vad Henke och Bosse Nilsson pratade om när de var i Sydafrika. Perfekt för Henke, som antagligen har en klausul i sitt kontrakt som säger att han är fri att gå till exempelvis Högaborg om han skulle vilja. Om han inte blir nöjd med den tränare HIF kontrakterar.

Anna-Carin Olofsson är alltså gravid, det konstaterade vi för några dagar sedan och idag blir det rubriker av att hon väljer att köra VM i Östersund om två veckor. Något ytterligare vill hon inte kommentera graviditeten vilket inte är svårt att förstå: det är ju rätt privat. Expressens webb-tv slingrar sig dock runt direkta frågor och frågar istället om hon tror att det här blir hennes sista mästerskap. Det vet hon inte, säger hon, men: hon vill hemskt gärna åka OS 2010. I nästa klipp intervjuas Björn Ferry som hävdar att kvinnor blir starkare och bättre idrottare av att föda barn eftersom testosteronhalten höjs.

Vart vill jag egentligen komma med det här? Ingenstans, jag tycker mest det är intressant och räknar man lite på fingrarna inser man att hon absolut kan vara tillbaka till OS om två år. Det passar perfekt. Föda barn någon gång i sommar, missa en hel vintersäsong och sen vara ledig för försäsongsträningen ett år efter att barnet fötts. Då får hon en helt normal säsong OS-året.

Och: jag saknar fortfarande pappaberättelserna från elitidrottsmännen. Kvinnor får alltid frågan om de ska sluta när de får barnen och givetvis är de frågorna relevanta eftersom det händer en del med kroppen osv. Men mäns liv förändras ju också av att plötsligt ha en liten bebis där hemma, inbillar jag mig. Hur är det egentligen att aldrig få sova hela nätter? Det måste ju slita även på den som är fotbollsproffs. Mycket jobbigt i livet slipper de ifrån, men barnaskrik kan de knappast köpa sig fria från. Och gör de nu det är det i sig intressant.

I denna livspusselhysteri är det lite märkligt att just sportpapporna inte har talat ut någonstans. Eller har de? Jag är ju dålig på att läsa tidningar som till exempel Mama. Även om min favorit Mia Skäringer bloggar där (Jag saknar Roll on! Kom tillbaka! Varför får aldrig de vara med på Idrottsgalan??).

Dagens citat från körlektionen:
– Anja, det är bättre om vi håller oss på vägen.
Jag var så jävla dålig. Men imorgon är en annan dag, right, då kommer det gå bättre? Nu ska jag till jobbet. Semester för att ta körkort? Ha!