Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att det kan gå till såhär: man kommer överens med sin chef att man ska vara ledig, spelar in ny telefonsvarare, sätter på autosvar på mailen och går hem. Tar semester. Är ledig en vecka mitt i vintern och åker till Gambia då man får vara helt ledig. När man kommer hem har man inte missat några föreläsningar eller potentiella arbetsgivare. Och i slutet av månaden får man sin heltidslön precis som vanligt.

Betalt för att ha ledigt, alltså. Ibland är det roligt att vara vuxen.

Nu åker jag till solen! (eller ja, imorgon bitti)

En kille som kallar sig Håkan när han kommenterar på den här bloggen har ända sedan jag jämförde kulturerna i Bunkeflo och MFF, och konstaterade att Bunkeflo kommit längre än MFF i sin syn på bland annat ledarskap och mental träning. Innan matchen hade jag hållit ett föredrag för Bunkeflos sponsornätverk. I samband med det bjöd de på mat. Håkan tror att det var den halvtimmen som avgjorde min syn på MFF:s misslyckande och att jag efter det för evigt älskar Bunkeflo. Jag har ett par saker jag vill säga för att Håkan ska släppa den här taggen som verkar sitta så djupt, och för att klara ut eventuella missförstånd.

1. Det ingår i min arbetsbeskrivning att hålla olika typer av föredrag i så stor utsträckning som möjligt. Den här veckan har det varit Rotary, nästa vecka är det Lunds Universitet, veckan efter det är det Malmö Högskola. Även de två sistnämnda bevakar jag. Jag kan inte hålla mig ifrån alla institutioner och föreningar jag bevakar. Då blir det bara Rotary kvar.

2. Inför varje MFF-match äter den samlade presskåren varsin korv och dricker läsk (i samma rum som sponsorerna). I paus serveras muffins och kaffe. Till mig steker de sojakorv, eftersom jag inte äter kött. De flesta föreningar bjuder pressen på något i samband med match. Om de andra journalisterna påverkas av att de får en korv inför match kan jag inte svara på. Själv har jag ganska lätt att skilja korven från spelet på planen.

3. Tre dagar innan jag var i Bunkeflo kritiserade jag MFF för ungefär samma saker som jag sedan gjorde efter Bunkeflo-Sirius, med skillnaden att jag inte jämförde med Bunkeflo.

4. Efter Bunkeflo-Sirius har jag vid upprepade tillfällen kritiserat Bunkeflo, senast i lördags. Att föreningen på vissa plan kommit längre än MFF betyder verkligen inte att det på något sätt är en perfekt förening.

5. Om MFF:s Nätverket vill höra mig tala i samband med en match är de välkomna att höra av sig. Jag har dock inte fått någon sådan förfrågan.

6. Även om jag har förstått att vissa supportrar inte klarar av att ha nyanserade bilder av lag och föreningar, är det betydligt lättare för oss som inte är känslomässigt engagerade att hylla ett lag när det förtjänar det och kritisera det när det förtjänar det. Världen är inte svartvit.

Tomas Axnérs handbollsblogg på Skånskan.se idag innehåller en passning till oss:

”Tack Sydsvenskan för att ni stöttar handbollen i Skåne, stort av er att ge det enda sydsvenska elitderbyt en halvsida gömd bland TV-tablåerna längst bak i sportdelen, med ett passfoto av Kim dagen före match. Men det var jätteintressant att läsa om Posa och isracing på två sidor!”

Nej, vi ”stöttar” inte handbollen. Istället bevakar vi sport. Men Axnér verkar föredra tidningar som upplåter personliga bloggar åt spelare de bevakar, tidningar som bjuder in samma bevakade spelare att tippa sin egen serie samt dessutom låta samma bevakade spelare uttala sig efter de matcher han själv har spelat, på bloggen och i papperstidningens matchreferat.

Jag håller med Tomas Axnér. Det finns andra tidningar som är betydligt bättre på att stötta handbollen. Men så har vi på Sydsvenskan heller aldrig sett oss som hejarklacksledare, utan som journalister.

Vissa dagar märks det lite tydligare än andra att mitt liv på vissa sätt är lite annorlunda mina kära kollegors. Jag lever ju inte direkt ett familjeliv. Dagen började med att Kent och Heidi diskuterade strategier för fredagskvällarna med både Let´s Dance och På spåret, var barnen får se vad (de skickas upp på övervåningen för att se Let´s Dance, tills På spåret är slut), och när de vuxna zappar över. Sen gled samtalet in på Melodifestivalen när Max kom ut ur mötesburen. Sen kom Engman och Lasse Holmström från Bil & Trafik och då handlade allt plötsligt om barnafödande. Vi väntar inte mer än fyra bebisar här de närmaste månaderna. Fördelat på tre personer, ska jag säga. Nu pratar de om golfsemestrar. Hade jag lite att tillföra samtalet tidigare, är det nere på noll nu.

Fan vad det regnar förresten. Tur att Gambia har 320 soldagar på året, och att det bara regnar när vi har sommar.

Fredrik Reinfeldt ler på bilderna till Johan Orrenius intervju i Expressen med honom, han skriver att Reinfeldt är glad som om inga problem med opinionssiffrorna fanns och det är väl precis den här typen av intervjuer Reinfeldt behöver. Lite lagom myspys. Därmed inte sagt att det inte är en bra intervju. Statsministern i ett helt nytt sammanhang är intressant. Han är lite mer politiker än Bengt Madsen, kan man väl lugnt konstatera. Slingrar sig undan orden från regeringsdeklarationen ”Sverige ska aktivt verka för att få fler internationella idrottsevenemang.” utan att säga att Sverige bör söka OS på ett snyggt sätt. Han ser alltså inga fler hinder från att söka mer än att de nya ansökningarna måste innehålla något annorlunda och bättre än de tidigare.

”Därför säger jag så här: skulle ett land som har försökt flera gånger utan att lyckats försöka på nytt så måste det rimligen ligga en viss börda på den som hävdar att vi kan försöka igen. Förklara vad som är annorlunda jämfört med tidigare.”

Det är helt klart en både rimlig och sund inställning. Så många skattekronor ska inte slängas på ansökningar som inte lyckas visa varför de skulle lyckas bättre den här gången än förra.

Det roligaste kommer i slutet av intervjun när Fredrik Reinfeldt ska bevisa sitt idrottsintresse genom att svara på tio frågor om sport. Det är försvarbart att han inte vet att systrarna Kallur höll på med gymnastik när de var små, men när Johan Orrenius försöker hjälpa honom på traven med att säga att de har haft nytta av sin gamla sport i friidrotten chansar Reinfeldt på golf. Golf! Där hade jag gärna sett en följdfråga. På vilket sätt har man nytta av golf i häcklöpning. Eller finns det kanske någon golfexpert som kan förklara?

Jag har varit tyst ett tag. Kompat ut, varit i Stockholm, läst och tänkt. Ibland blir jag trött på min röst, jag antar att det är oundvikligt om man har ett sånt jobb som jag har. Då måste man vara tyst och inte skriva något. Tänka istället. Melin var alltid så noga med det, sa att jag inte fick glömma bort att tänka: ”Du måste hitta ett sätt att få tid att tänka, Anja! Inte bara skriva.” Så sa han alltid. Han var en klok man. Det har varit skönt att vara tyst några dagar och när jag sedan skriver igen går det så mycket lättare. Nej, det går inte att se alla matcher man egentligen vill se. Kan inte läsa alla magasin man önskar. Vara överallt samtidigt. Då går man sönder istället för att bli en stark och tänkande människa.

Idag har jag inte alls varit tyst. Lunchföredrag på Rotary, ett av många. Vi pratade gubbighet, de och jag, det var kul. Det är alltid så intressant att diskutera gubbighet och underrepresentation med gubbar, det är som att de är ovana vid att någon tar upp saken överhuvudtaget, öga mot öga, utan att vilja slå ihjäl dem. Gubbarna får så ofta symbolisera all ondska i samhället och det är trist. Det finns en väldigt utbredd sexism mot gubbar. Jag älskar gubbar och gubbighet, speciellt ”mina” på jobbet. Men inte när det blir för mycket av den, då blir det lätt enfaldigt. Precis som det kan bli om något blir för tjejigt. Jag läser väldigt sällan Veckorevyn nuförtiden men då och då får jag ett ryck och slöläser alla VR-bloggarna, då får jag panik väldigt snabbt av TJEJIGHETEN. När jag jobbade på Macho brukade vi kalla det tjejpaniken. Ni vet: hår, smink, kläger, ”åh jag är så tjock”, hets hets hets. Kan vara mysigt men ibland spårar det ur och man förlorar kontrollen över situationen. Då kommer tjejpaniken. Vi kom på så många bra termer för olika fenomen.

Snart blir det definitivt tyst om mig, i en hel vecka. Jag och R åker till det lilla och väldigt varma landet Afrika på torsdag! Sjukt. Men kolla in den här väderprognosen så fattar ni varför.

Arnberg, förresten. Det hörs väl att det är en ost? En stark och lagrad typ, prästostliknande.

Det blev ytterligare en superduell. Inte riktigt lika super som förra året, men det var en tävling där ett startfält på tio hoppade hur länge som helst, rev ut sig en efter en, tills bara Mehdi Alkhatib var kvar och skulle hoppa 2.17. Då började tävlingen på riktigt. Det var då Stefan Holm och Linus Thörnblad gick in.

Höjdhopp är som schack på det sättet att det finns ett antal drag som är möjliga att göra men i vilken ordning de görs avgör hur just den specifika tävlingen ser ut. Ingen tävling är den andra lik. Den här gången hade Linus Thörnblad övertaget från början, Stefan Holm hade lottats att hoppa först och de stod över varannan höjd ända till 2.33 då Thörnblad stod över för att sedan riva första försöket på 2.35.

Han är lite för osäker fortfarande, Linus Thörnblad. Stefan Holm däremot hoppar otroligt lugnt och fint just nu, inte förrän på 2.37 fick han problem. Men han klarade andra försöket och det var där han vann guldet.
Läs vidare »

Det finns många anledningar till att missa inomhus-SM i friidrott i Malmö. Feber, trötta muskler, en liten bristning som ger stora konsekvenser. Eller helt enkelt vädret. Olika typer av högre makter.

Morgonen var mer natt än dag när jag lämnade Stockholm och efter nio timmar på tåg, i bussar, stillastående och väntande, efter omvägar kring Nyköping hade vi som bara skulle från Malmö till Stockholm på de vanliga fyra timmarna och tjugo minuterna äntligen landat i Hässleholm.
– Kom du också från Stockholm, frågade jag en man för att höra om han visste vilket tåg vi skulle ta för den allra sista biten
– Ja. Igår, sa han. Vi har sovit i Nässjö och väntar på att vår son ska komma från Lund och hämta oss.

Det var då jag insåg att jag trots allt kommit ganska billigt undan när jag förbannade att jag missat Jesper Fritz och Emma Green.
Läs vidare »

Det här med hårda tag, alltså. Jag är inte säker på att det är en bra idé i alla lägen. Speciellt inte när det handlar om människor som mår dåligt.

När något upprepas tillräckligt många gånger blir det till slut uppfattat som sanning. Vi har en major som utbildningsminister, han påstår gång på gång ”att ställa krav i skolan är att bry sig” och får det att låta som om alternativet till säpo-samarbetande lärare och tidiga betyg vore en skola som fullständigt struntade i barnen.

Jag skulle säga att den som bryr sig tar om hand. Därför har jag också svårt att förstå dem som i veckan krävt att AIK ska sparka Dulee Johnson efter att han gripits alkoholpåverkad av polisen, körande en bil med körförbud utan körkort.
Läs vidare »

Att se Carolina Klüft gråta är på sätt och vis som att som barn se sina föräldrar vara ledsna. Klüft är alltid stark, oövervinnerlig, reder upp situationerna hur omöjliga de än ser ut att vara och när det plötsligt inte går och tårarna rinner är det så plågsamt tydligt att det är allvar.

Häromdagen talade Carolina Klüft om en tomhet som kom efter VM. Det är den tomheten som satt frågetecken kring det som tidigare alltid varit så självklart: att Carolina Klüft ska ägna sig åt mångkamp. Klüft söker nya utmaningar, hon vill vara hungrig och göra det som är svårt och spännande. Därför har tankarna vandrat iväg och kommit att handla om längdhopp i Peking istället för sjukamp. Beslutet skulle fattas under de närmaste veckorna, efter inne-VM. Nu blir det inte som Carolina Klüft tänkt sig. Troligtvis får hon inte sitt sista mångkampsmästerskap och om det kommer att inverka på det beslut hon fattar visar sig om några veckor.

Men: det blir en rolig friidrottshelg i Malmö.

När PSV Eindhoven till slut inte längre ramlade lite för lätt i straffområdet, lät sig bli omplåstrade under tidsödande procedurer och tog alldeles för lång tid på sig för det allra simplaste i fotboll, målvaktsutsparkarna, visade sig det som trots allt är det som oftast avgör fotbollsmatcher: PSV Eindhoven är ett bättre fotbollslag än Helsingborgs IF. Det blev slutet på HIF:s märkliga sejour i Uefa-cupen.
Läs vidare »