I debatten om OS vara eller inte vara i Kina sägs det ibland att OS 2008 kommer att bli en upprepning av Berlin-OS 1936 – en gigantisk propagandatillställning för en totalitär och odemokratisk regim. Och ja, Peking kommer att bli en uppvisning i hur ett perfekt olympiskt spel arrangeras.

Arenabyggena går enligt planerna och arrangörerna garanterar att solen kommer att skina under tiden som spelen går. Är det något de kinesiska myndigheterna lärt sig är det massmobilisering av människor. Precis som nazisterna hyllades för sin organisationsförmåga 1936 och den som vill kan naturligtvis se det som ett argument för att diktatur är överlägset demokrati.

Men att jämföra Kina 2008 med Tyskland 1936 är att vara inne på helt fel spår. Likheterna är inte särskilt många.

1936 hade Adolf Hitler suttit vid makten i tre år och planerade sitt världsövertagande. I sina fantasier som han försökte göra verklighet av såg han att efter Tokyo-OS 1940 – som aldrig kom att hållas på grund av kriget som då utbrutit – skulle alla olympiska spel arrangeras av Tyskland.

Några sådana ambitioner finns knappast i Kina. Och när det handlar om demokratiseringsprocesser finns inte heller några likheter. Tyskland vid den tidpunkten ägnade sig åt nedrustning av de demokratiska rättigheterna, vilket faktiskt inte kan sägas om Kina. Även om landet har långt kvar till att kunna kalla sig demokrati går det åtminstone åt rätt håll.

Istället finns de stora likheterna att finna i Sydkorea som arrangerade OS 1988. När jag idag läser reportage som skrevs månaderna innan spelens öppnande är likheterna slående.

Sydkorea ligger en bra bit före Kina i ekonomisk utveckling. 1961 övergav landet det som kallas importsubstitutionspolitiken, som gick på att skapa en protektionistisk, utlandsoberoende och självförsörjande ekonomi. Att Japan, Taiwan och Sydkorea lämnade den så tidigt anses vara en av de viktigaste orsakerna till den ekonomiska utvecklingen.

En exportinriktad produktion krävde snabb teknologisk utveckling för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Kina lämnade inte importsubstitutionspolitiken förrän nästan tjugo år senare och de marknadsekonomiska reformerna kom först på 1990-talet.

I både Kina och Sydkorea kom det stora ekonomiska lyftet åren innan OS. Men i Sydkorea då alltså tjugo år tidigare. När ekonomin blev bättre höjdes också kraven från medborgarna som ville ta del av de frukter som det ekonomiska undret gav. Året innan OS blev kaotiskt. Folket krävde demokratiska direktval, frigivande av politiska fångar, pressfrihet och ett slut på inskränkningarna av mänskliga rättigheter.

Ett mått på hur omfattande demonstrationerna var är att den person som tjänade mest pengar i Sydkorea 1987 var Han Youn Jao. Hon ägde Sam Yang Chemical Company, vars enda produkt var tårgas.

Presidenten Chun Doo Hwan försökte skjuta på förhandlingarna till efter OS. Istället blev det tvärtom. För att undvika oroligheter under de olympiska spelen tvingades han utfärda löften om demokratiska reformer.

När nästa sommar-OS gick i Barcelona fyra år senare valdes Kim Yong Sam som under många år kämpat i opposition till president.

Att utvecklingen kommer att bli riktigt lika lyckad i Kina finns det naturligtvis inga garantier för. Men rapporterna därifrån berättar att diskussioner kring amnesti för politiska fångar och avskaffande av arbetsläger har kommit igång. Om de blir lika livliga som i Sydkorea och vilka konsekvenser det får återstår att se.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg