Ibland när vi tittar på fotboll i min familj hamnar vi i diskussioner som egentligen inte har särskilt mycket med fotboll att göra. Ett helt Milanoderby satt exempelvis min pappa och jag och pratade om vilka maträtter och spritsorter olika fotbollsspelare skulle vara, endast utifrån deras namn. Materazzi är en riktigt mörk choklad, till exempel. Camoranesi är en stark korv. Cambiasso är ett lätt mousserande, inte alls sött, vitt vin. Ibrahimovic är en billig och rätt dålig vodka. Det går att hålla på hur länge som helst och efter ett tag är det lätt att komma in på sidospår som att Juninho garanterat är ett blöjmärke, Puyol ett tvättmedel och så vidare.

Någon gång under andra halvlek av Lyon-Manchester United började vi prata om vilken fotbollsspelare vi skulle vilja vara, på olika sätt. Det behöver inte alltid vara ens favoritspelare. Till exempel tänker jag att jag är ganska mycket Gennaro Gattuso, fast det är nog mer min personlighet. Jag älskar Gattuso. Men jag hade nog hellre velat vara Thierry Henry.
– Eller kanske Pavel Nedved, funderar jag högt.
– Meh, säger lillasyster, välkommen till Nangijala.
Hon hade inte fattat att det inte alls handlade om utseende.

Och namn då? blev nästa fråga. För mig var svaret enkelt: Marco Materazzi. Min mamma vill heta Vagner Love. Jag med litegrann. Min pappa vill heta Bobby Friberg da Cruz. På jobbet kallar de mig Gattuso ibland. Jag har inte direkt något emot det.

Det är Kista Bibliotek som gäller för mig dessa dagar. Händer inte mycket i Malmö just nu, inte som behöver bevakas på plats i alla fall, så jag kan sitta här. Det är lika trevligt som vanligt.

Jag skriver olika föredrag jag ska hålla den närmaste tiden. Jag ska prata på Lunds Universitets 8 mars-firande och på Malmö Högskolas jämställdhets- och mångfaldsdag den 12 mars. Om mitt jobb. Om ”att vara kvinna i en mansdominerad värld”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag får rätt ofta förfrågningar om att prata om mitt jobb och samtidigt som det naturligtvis är det jag vet allra mest om är det också det svåraste jag vet att prata om. Jag tänker så mycket på mitt jobb, det finns ingenting jag tänker mer på men just därför är det också så svårt att veta i vilken ände jag egentligen ska börja. Som om någon skulle be dig förklara varför du äter den frukost du gör. Dålig liknelse kanske men det bara är så liksom. Det är svårt att förklara varför.

Samtidigt finns det så oändligt mycket att säga. Det är en evighetslång diskussion som aldrig kommer få ett slut. Var ska jag börja? Det är ju en gigantisk härva av tankar, ett stort moln ovanför mitt huvud.

Det är svårt att berätta om något som man är så van vid. När jag började läsa i genus i Lund tyckte jag det var jättekonstigt att det bara var tjejer i min egen ålder där, jag hade jättesvårt att förhålla mig till dem till att börja med innan jag fattade hur jag skulle göra. Jag var ju van vid mest män som var ganska mycket äldre än jag.

Undrar om det är vår i Malmö också? Det är det i Kista.

Det är tur att SJ tar det här med tidtabellerna på allvar. Tågen mellan Malmö och Stockholm går nuförtiden 30 sekunder tidigare för att det inte ska bli några förseningar. Viktigt att alla passagerare är i god tid med andra ord. Då gör det ju inget att vi inte ens hinner förbi Sydsvenskanhuset på Krusegatan förrän tåget stannar på grund av att det bara fanns ett spår att köra på när vi skulle möta ett tåg. Eller att vi nu lämnar Linköping tio minuter försent på grund av… var det signalfel? Det var det nog, det är det alltid. Jag har aldrig fattat vad det innebär. Mer än att jag aldrig kan planera något utifrån när jag ska vara framme.

Går det att mäta hur mycket Malmö längtar efter en ny fotbollssäsong finns svaret i publiksiffran på Kulladal. Solig lördag, årets kallaste dag och 2000 personer stod där med MFF-halsdukarna knutna runt halsarna. Säkert fanns där en och annan TFF-halsduk också. Men de drunknade lite i allt det himmelsblå som förväntansfullt sjöng och hoppade och då och då tände en bengalisk eld så att hela Kulladal dränktes i tjock ljusgrå rök.

2000 personer på en träningsmatch i mitten av februari när det är så kallt att fötterna blir isklumpar hur många lager yllestrumpor de än är invirade i är mycket. Speciellt som lagbygget befinner sig i ett så initialt läge att det är svårt att dra några riktiga slutsatser.
Läs vidare »

Uttrycket ”har du sett Malmö har du sett världen” har jag alltid tyckt varit charmigt, jag gillar den grundmurade stolthet som många malmöiter bär med sig och som jag gissar kommer från omgivningens föråldrade bild av Malmö som den skitiga industristaden, där ingenting annat än misären frodas. Men jag tror inte att den sortens tjuriga motvilja till att ge sig utanför den egna staden alltid gagnar utvecklingen. Framförallt är det viktigt när saker och ting går alltför mycket i gamla invanda spår som till slut bara ritar negativa cirklar att titta utanför boxen.

Pelle Svensson är precis lagom mycket av allting. Han är uppvuxen i stan – ”po Limhamn” var han noga att påpeka – har ett dokumenterat himmelsblått hjärta och har trots många år utomlands kvar den omisskännliga skånskan, melodin i språket som aldrig släpper när den en gång väl satt sig.

Pelle Svensson har sett världen. Nu ska han ta med sina intryck från den och bygga ett nytt Malmö FF.
Läs vidare »

Det går några timmar, jag har slutat läsa andra tidningar för att försöka förstå vad som har hänt, att det har hänt. Vi äter lunch och lyckas prata om annat. Men så tar man en tur för att hämta en kopp te, möter någon annans blick och ser in i varandra, ser varandras sorg, känner den tillsammans. Någon säger de förlösande orden: Hur är det? och samtalet är igång, minnena av den ständigt leende, lätt förvirrade men samtidigt så klarsynte mannen läggs sida vid sida och bildar en lång berättelse om en människa som bara hann vara hos just oss några år men som ändå gjorde ett så starkt avtryck i våra liv. Jag antar att det är det vi ska vara tacksamma för. Avtrycket. Och vi ska låta det bli djupt och bära det med oss, alltid.

En sak till ska vi vara tacksamma för: att vi har varandra. Jag vill inte gå härifrån idag.

Jag skulle på många sätt ha önskat att det inte hade kommit ut någon tidning idag. Bara ett kort meddelande: ”Vi är ledsna just nu, vi sörjer vår chefredaktör”. För att för en gångs skull acceptera sårbarheten hos människan. Samtidigt vet jag att Peter Melin aldrig hade gått med på det.

Det är ofattbart och svårt och oerhört tungt att förstå att han inte längre finns bland oss. Det har redan skrivits så mycket fint och hur mycket jag än försöker har jag svårt att ta in att hans leende inte längre är här, annat än i form av ett inramat fotografi intill ett tänt ljus.

Jag glömmer aldrig mitt första riktiga samtal med Peter Melin, när jag var sommarvikarie och han kom dansande in på sporten och sa med ett stort leende ”här sitter alltså Anja och skriver, och fyller tidningen med lysande texter”. Det kostar en chef så oerhört lite att bjuda på sådana ord, men det är en bekräftelse som går rakt in i ryggraden på en ung vikarie.

Sådan var han. Generös med sin tid och uppmärksamhet. De av mina kollegor som skrivit om honom har alla nämnt hans omtanke om reportrarna och jag kan bara instämma. Det innebar en enorm trygghet att ha Peter Melin bakom sig och jag kan idag tänka att jag kanske inte insåg hur viktig den grundtryggheten var i det dagliga arbetet. När jag säger det till mina vänner skakar de på huvudet.
– Du nämnde det varje gång du talade om Peter Melin, säger de, hur trygg och säker du kände dig med honom, hur viktigt hans förtroende var för dig.

Det finns egentligen så mycket mer att säga, men de flesta ord blir bara platta.

Det är enormt tomt här.

Läs: Karin Johansson, Andreas Ekström, Martin Jönsson, Mats Svegfors.

Ibland känns det som att man har att göra med typ SJ eller en statlig myndighet bara för att man har Mac. Som när man vill ringa till AppleStore och fråga en grej men först knappt hittar ett telefonnummer och sen bara kommer till en telefonsvarare där man ska LÄMNA ETT MEDDELANDE. Vem tror de att de är? Skatteverket?

Jag har aldrig förstått det där med att bara för att Kina skulle klara av att arrangera ett perfekt OS skulle det vara ett slags argument för att deras styrelseskick är bättre än vårt västerländska. Det kommer att bli ett fläckfritt OS, ja, jag kommer att njuta av att organisationen flyter men jag lovar att det snarare skrämmer mig än inverkar positivt att regimen lovat att solen ska skina varje dag i tre veckor, trots att jag vet exakt hur tjockt smogtäcket ligger över staden i vanliga fall. Lite får man väl tänka själv eller? Svälja propagandan eller inte?

Det är en anledning till att jag inte köper snacket om att Peking-OS skulle bli ett nytt Berlin 1936. Alltför mycket skiljer Kina idag från Tyskland då. Blogge är inne på min linje.

När jag talar om rapporter från Kina tänker jag bland annat på vad Sydsvenskans medarbetare Ola Wong rapporterar (i Svenska Dagbladet just den här gången) från det land där han bott och bevakat på ett bra och väldigt nyanserat sätt i flera år nu. Även Niklas Ekdal på Dagens Nyheters ledarredaktion menar att Kinas utveckling går mot demokrati och utveckling snarare än hårdare diktatur, och drar även han slutsatsen att likheterna med Nazi-Tyskland och Sovjet som arrangerade spelen 1980 är få.

Att jag hoppas på en positiv utveckling i Kina under de närmaste månaderna innebär inte att jag på något sätt förnekar det som sker där idag. Men jag tycker inte man ska dra osakliga och lättköpta paralleller vilket görs extremt ofta av rätt trötta debattörer, hellre då diskutera problemen som de verkligen ser ut.

Att döma av hur diskussionen sett ut hittills i svenska medier känns det ärligt talat inte direkt som någon risk att någon enda svensk som följer OS från hemmaplan kommer att missa vilket typ av styre Kina har. Personligen kommer jag i alla fall ta varje givet tillfälle i akt att diskutera problemen ur olika perspektiv. Det farliga är när perspektivet blir endast ett och tyvärr finns alltid en sådan risk i svenska medier när det handlar om rapporteringen från andra kontinenter än Nordamerika och Västeuropa. Litet land, litet språk, få korrespondenter – mycket farligt ur demokratisynpunkt.

Det var kanske den sämsta och på samma gång underligaste handbollsmatch jag någonsin sett. Åtminstone i den första halvleken. ”HK Malmö”, tänkte jag: ”ett lag i spillror”. Och jag förstod precis vad som gjort att läget är så prekärt, varför det inte ser ut att bli någon elitseriehandboll i Malmö nästa år.

Trodde jag, alltså. För det blev halvtidsvila, HK Malmö gick in i omklädningsrummet, släppte in tre raka mål på den andra halvlekens tre första minuter och vände matchen som inte längre var det sämsta jag sett – bara den underligaste. Det kändes rätt obegripligt. Det är precis den här typen av vändningar som annars brukar utebli när HK Malmö spelar handboll. Kanske var det precis den typen av egoboost som behövdes för en vändning även i serien.
Läs vidare »