Fattade aldrig Roy Hodgson när han var förbundskapten för Finland att Jari Litmanen aldrig spelade i MFF? Hursomhelst verkar han jätteförvånad nu, när Litmanen har varit i Fulham i två månader utan att ha spelat en minut.
– Konstigt nog verkar hans friska perioder sammanfalla med Finlands matcher, säger han till The Mirror.
Det enda jag är förvånad över är att Hodgson är förvånad.

Veckan började perfekt: med ett varv på gymmet direkt efter frukost. Så skönt. Och helt folktomt. Anna och jag brukar lösa alla världsproblemen under våra pass, idag fastnade vi länge i en diskussion om varför Skåne är så mycket roligare än övriga Sverige. Konstaterade att det nog är bästa beviset för lyckad acklimatisering, när vi var stockholmare tyckte vi mest att skåningar var lite dryga och konstiga. Nu känns det som att resten av Sverige inte riktigt förstår grejen med varför det är så bra att leva här. Det hela började med att vi diskuterade den galna mixen på Inkonst i lördags och ställde oss frågan vilket Stockholmsställe som hade kunnat göra samma sak. Möjligtvis Kulturhuset, men då skulle det vara ett jättearrangemang, en specialkväll som det skulle haussats för hur länge som helst. Inte bara vilken kväll som helst, som det var här. Inkonst är underbart. Sen gick diskussionen över till att bli en kärleksförklaring till Dygnet Runt. Och vi insåg efter ett tag att vi blivit patriotiska skåningar. Underligt.

Well. Solen skiner! Solen värmer! Och framförallt: idag börjar allsvenskan på riktigt, för idag kommer den hit, till Malmö, till Stadion. Jag kan inte hjälpa det, det är samma känsla varje år, jag blir som ett barn inför skolavslutningen på sommaren. Förväntansfull inför ovissheten. Jag fnittrar mig igenom den här dagen.

Samtidigt är det lika konstigt varje år att det faktiskt går så snabbt, trots allt. Vintern känns verkligen evighetslång där i början av november men vips står man där på en försäsongsmatch och vips är det allsvensk premiär. Jag har en känsla av att nästa gång jag öppnar ögonen kommer det vara september och OS kommer vara slut. Våren och sommaren kommer gå otroligt snabbt med extremt tight allsvensk schema, fotbolls-EM, semester, OS. Och däremellan finns en hel del annat som ska bevakas, samtidigt.

PS: Den senaste tiden har jag kommit på mig själv att säga ”Anna tycker att”, ”Anna och jag brukar säga att”, ”när Anna och jag diskuterade det häromdagen” i diverse sammanhang. Vet inte vad jag ska tycka om det? Men uppenbarligen är gymmet en bra miljö för intellektuell stimulans.

Solen skiner men den här söndagen är ändå årets kortaste dag, känns det som. Så snopet att bli av med en timme, speciellt när man står på dansgolvet på Inkonst och inser att klockan är tre fast den bara är två och det är dags för stängning en timme för tidigt. Vem kom på att låta Filosofiska Rummet sända sitt program från Inkonst, upplåta lilla dansgolvet åt Din Gatas DJ:s och sen ställa DJ-paret Alberta In Love (Köpenhamn och Barcelona) på stora dansgolvet? Galen mix. På grund av en väldigt trevlig födelsedagsmiddag blev det ingen radiosändning för mig. Men jag var mer än nöjd ändå.

Den här dagen börjar alltså allsvenskan, djupt nedsjunken i soffan framför AIK-Kalmar. Jag var mest nyfiken på statusen på Bojan Djordjic, aka ”Den evige talangen”, aka Kistas stolthet. Ingen tvekan om att han håller allsvensk standard i alla fall, om någon hade tvivlat. Kommer bli roligt att följa honom under året. Han kommer bli en stor profil, på många sätt.

De allsvenska premiärmatcherna kan hålla rätt varierande kvalitet, men AIK-Kalmar var en bra match. Båda lagen blir farliga i år.

MFF gör det enda rätta i den situation som uppkom efter Anders Anderssons skada: köper en ny mittback. Alternativet Jimmy Dixon/Gabriel är inte tillräckligt stabilt, redan före skadan kändes det tunt på mittbacksfronten. Lite märkligt är det dock att MFF påstår sig haft koll på honom länge, ser honom som en långsiktig läsning och framtidsman samtidigt som Hasse Borg säger att ”det lossnade snabbt”. Hade Halsti sålts från HJK Helsingfors till Gais hade det inte varit konstigt om MFF velat avvakta och se honom i allsvenskan innan man slog till, men nu gick han som Bosman till Gais och varför inte MFF utnyttjade det om de haft koll på honom så länge är konstigt.

För övrigt befinner sig fortfarande mitt bagage någonstans mellan Heathrows NYA terminal 5 och Kastrup. Förhoppningsvis. Det är rätt störigt eftersom jag har en hel del där som jag behöver i mitt vardagsliv. Mobilladdare och smink bland annat.

Imorgon, då smäller det på riktigt.

OS-facklan tändes i veckan. Som vanligt tändes den i Aten, och som väntat blev det en arena för protester mot Kinas hantering av Tibet. Nu startar den olympiska elden sin vandring genom världen mot Peking. Dess väg kommer att kantas av protester.

Bara det är i sig ett argument för att det är bra att OS hålls i Kina i höst. Den diktatoriska regimen kommer aldrig att klara av att sopa all skit under mattan, successivt kommer den att komma upp till ytan när hela världens Kinakritiker sitter redo med pennan i högsta hugg, beredda till kommentarer som på sikt skadar den kinesiska regimen värre än om Stefan Holm skulle låta bli att tävla.
Läs vidare »

”Heathrow öppnade en ny terminal idag”, förklarade en man som jobbade i taxfreen för mig och tittade på mig i väntan på att jag skulle brista ut i hurrarop eller något. ”Det är alltså den här terminalen”, sa han när jag inte reagerade. Jag lyfte väl kanske på ett ögonbryn eller så för efter att ha stirrat uppfordrande på mig en lång stund och upprepat sitt budskap ett antal gånger verkade han nöjd och försökte pracka på mig en parfym istället. Att jag stod i en ny terminal var ingenting jag hetsade upp mig över direkt; terminal som terminal. Inte förrän det var fyrtio minuter kvar tills planet skulle gå och det fortfarande inte hade kommit upp någon gate för flyget. Inte heller på riktigt förrän det hade kommit upp en gate som vi gick till, väntade på någon halvtimme innan det var dags att byta gate, gå på planet, vänta en timme till bara för att piloten skulle förklara att det varit strul med bagaget på varje plan sedan klockan tio imorse och att inga väskor hade åkt med rätt plan. Så vi åkte med tomt bagageutrymme mot Köpenhamn, två timmar försenade. Nu ligger min väska i en stor hög tillsammans med väskor från all världens hörn, jag hoppas att de lyckas lägga den på rätt plan till slut så den kommer hem till mig och jag tänker fortfarande inte hurra för Heathrow terminal fem.

Klockan sex skulle supporterkvällen på Malmö Högskola börja, klockan sex stod jag i min hall. Skippade den inledande pjäsen och var där klockan sju när föreläsningar och paneldiskussion började. En hel del intressant, är för trött för att reda ut tankarna som väcktes under den här och nu, dagen efter match är jag alltid så extremt trött och speciellt de dagar jag suttit i paneldiskussion. Men det var med PEPPEN jag åkte hem från Malmö Högskola. Det är ju så roligt att snacka supporterkultur! Det finns så många intressanta ingångar.

Noterar att Anders Andersson är skadad och att det är riktigt illa för MFF. Noterar också att Thomas Bodström fortsätter sitt självpåtagna utspelsmission om sommar-OS och något som jag tolkar som ett försök att få till någon sorts moralisk diskussion inom idrotten. Jag skulle vilja höra honom föreslå att Europaparlamentet ska stängas eftersom det finns prostitution där, då skulle det kunna bli en intressant diskussion. Men jag återkommer till båda dessa ämnen imorgon, min hjärna fungerar inte riktigt så bra just nu. Jag däckar istället.

Vi letade efter svar, vi sökte besked och vi fick ett som var tydligare än något annat: med två undantag var det här EM-startelvan. Med Zlatan Ibrahimovic istället för Markus Rosenberg och Petter Hansson före Daniel Majstorovic var det här EM-startelvan vi fick se.

Jag hade sett det så tydligt framför mig, jag hade föreställt mig hur Brasilien skulle spela ut Sverige, hur de svenska spelarna inte skulle få göra annat än jaga. Jag hade till och med börjat fundera på om det var så klokt att möta ett lag som Brasilien så tätt inpå ett mästerskap, att åka på en sådan smäll två månader före EM.

Och jag hade undrat hur det skulle gå för den nya högerkanten, den vi kallar framtidens högerkant. Två nästandebutanter mot världens bästa landslag. Jag var rädd att de skulle bli så sönderspelade att förbundskaptenerna aldrig skulle våga låta ge dem förtroendet i EM.

Det roliga var att det inte alls blev så. Det roliga var att jag hade helt fel. Det är lätt att vara pessimistisk ibland, alldeles för lätt att måla världen i dystra färger. Och det roligaste som finns är att sedan bli motbevisad.
Läs vidare »

Jag missade ju Petter Hansson i första upplagan. Förlåt, Lund, förlåt, Petter Hansson! Och till sista upplagan blev det av någon anledning ”två svar”, men det var det ju inte, det var bara ”ett svar”. Ett svar: med Petter Hansson och Zlatan Ibrahimovic var det här EM-startelvan. Så ska det vara.

Nu åker jag hem. Mot kvalserien i hockey, handbollsslutspel och didkussionskväll om supportervåld på Malmö Högskola.

Emirates Stadium var en brasiliansk gryta, en äkta feijoada, och att gå in som Sebastian Larsson gjorde borde inte innebära något annat än att han har en plats i startelvan den 10 juni mot Grekland. Jag var lite rädd för att framtidens högerkant skulle bli sönderspelad men det blev ju tvärtom.

Det underbara med det här jobbet är att man plötsligt finner sig sittande på ett utsålt Emirates Stadium för att se Sverige spela mot världens bästa landslag. Det tråkiga är att huvudet är så fullt av vinklar och tankar och olika alternativ till upplägg att intrycken ibland drunknar. Att lämna text på slutsignal är ingen drömsituation. Det är en ständig process, en utveckling, jag lär mig så mycket varje match och det är skönt att det går framåt.

Jag satt inne i presskonferensrummet och skrev, lyssnade med ett halvt öra på Lagerbäck som verkade nöjd, med all rätt, och när det sedan var dags för Dunga blev det svårt att koncentrera sig. Det lät så klokt, det han sa, på det vackraste språket. Jag ville lyssna på melodin och orden, försöka förstå vad han sa men det enda som fanns i huvudet var svenska ord och en deadline som tickade allt närmare. Frustrerande.

Förresten hade de röda banden ingenting alls med tillgång till presskonferensrum eller den mixade zonen. Vad som krävdes för att ta sig in där var oklart och tja, det kändes lite märkligt med tanke på killarna med öronsnäckor under träningarna. Det var enbart för att kunna få fish´n´chips och en öl i pausen som vi hade de röda banden runt halsen. Synd att jag var tvungen att skriva då. Tur att jag fortfarande var mätt efter middag, frukt och glass.

Och det hade ju varit förbannat kul att se Zlatan ikväll.

Med tanke på vilken nivå det varit på säkerheten vid de svenska träningarna de senaste dagarna var det lite överraskande att ackrediteringen på Emirates Stadium såg ut såhär:

Ett rött snöre om halsen. Tja, det är ju bara det brasilianska landslaget som ska spela, och tidigare tränade faktiskt både Rade Prica och Mikael Nilsson.

En knapp timme kvar till match, bredbandet funkar, som vanligt på engelska matcher fanns en stor buffé med mat för pressen, jag är mätt men äter frukt och glass i alla fall, det surrar av vacker portugisiska i hela pressrummet och min brassejournalistkompis Rafael som bor och jobbar i Stockholm har precis varit här och snickesnackat lite. Min portugisiska är väldigt rostig men duger för snickesnack. Skulle behöva åka på språkresa. Inne på planen har Sverige och Brasilien börjat värma ut och jag ska strax gå ut och det är nu det börjar gå upp för mig på riktigt: Sverige ska spela mot Brasilien på Emirates Stadium. Det ska bli riktigt roligt. Även om allt bättre än 0-3 får ses som positivt.

H och U har fått en son! Lilla U har blivit storasyster. E, A och F är ännu mera storasyskon än förut. Jag har blivit gudmor, världens stoltaste.

Välkommen hit, lilla lilla du. Snart ses vi.