Allvaret börjar närma sig och Lars Lagerbäck är roligare än någonsin. Plötsligt: ett skämt, ett leende, ett skratt. Det är drygt två månader kvar till EM och i det här läget ger varje träning, varje minut med den minsta insyn i hur Lagerbäck resonerar, svar på olika frågor. Då, plötsligt: ett skämt, ett leende, ett skratt. Och framförallt en väldig stolthet över att än en gång förbereda sig för ett mästerskap.

Sverige tränade på Arsenals gigantiska träningsanläggning i St Albans en bra bit utanför stan med tåget genom på ytan sömniga villaförorter. På planen bredvid tränade det engelska landslaget och när Lars Lagerbäck fick frågan om han inte var sugen på att föreslå tvåmål för den engelske förbundskaptenen Fabio Capello drog han lite på mungiporna och sa eftertänksamt:
– Det hade nog inte varit en så bra träning inför matchen.
Han funderade lite till.
– Men skoj hade det nog varit. Vi hade kunnat spela i tröjor med Euro 2008 på.
Läs vidare »

Den enda skillnaden mellan säkerhetspådraget på en engelsk träningsanläggning och en amerikansk flygplats är att de på fotbollsanläggningarna inte har något emot araber. Fråga Hussein, han har erfarenhet av båda. Säkerhetspådraget är dessutom ett tecken på hur rika de här klubbarna är. I varenda buske sitter en vakt med öronsnäcka och trettio svenska journalister övervakas varje sekund, varje steg vi tar rapporteras till… ja till vem då? Det är inte alltid helt uppenbart. GP-Uffe hade varit hos Birmingham och gjort rep nyligen, där hade bara själva informationsavdelningen fjorton anställda. Fjorton! Det du, Bengt Madsen.

Landslaget nötte försvarsspel nästan hela träningen, en åtta som formar backlinje och mittfält imorgon spelade ihop större delen av tiden. Stoor, Mellberg, Majstorovic, Nilsson – Larsson, Svensson, Källström, Ljungberg. Intressant på många sätt, utvecklar det i morgondagens tidning. Träningarna är väldigt intressanta just nu.

Zlatan rapporteras vara helt återställd om fyra till sex veckor, kan dessutom spela matcher under tiden och så var den faran avblåst. Med landslagets bästa för ögonen hade det bästa varit om han tvingats till vila NU, då hade han kommit betydligt fräschare till EM. Men så ska man kanske inte tänka.

Och med beskedet om Zlatan finns väl egentligen bara två öppna platser i EM-truppen, om vi utgår från att Linderoth trots allt tar en. En backplats där det står mellan Behrang Safari, Matias Concha, Mikael Dorsin och Fredrik Risp och en anfallsplats där det står mellan Marcus Berg och Rade Prica. Då utgår jag från den här truppen plus Petter Hansson och Zlatan Ibrahimovic, med frågetecken alltså för Risp och Prica.

Förbannat kallt var det förstås också, det märktes mest på lilla nosen när jag stod ute på fältet, men sedan satt kylan i och släppte egentligen inte förrän jag la mig i ett hett bad för ett litet tag sedan, efter att det var färdigjobbat. Nu ska jag sätta upp håret och sen, sen är det dags för middag på världens allra bästa restaurang: en keralesisk restaurang med enbart fisk och skaldjur på Charlotte Street. Jag är jättehungrig.

Det är det här med engelska arenor och säkerheten: i varje hörn av Emirates Stadium stod minst en vakt med neongul jacka och pratade i walkie talkie: ”nu kommer de, se upp runt hörnet, nu passerar de hörnet” och nästa vakt sa: ”okej, jag ser dem, nu är de här”. Övertrevliga var de dessutom, vakterna, och poängterade att vi var ”more than welcome”. Rigorös säkerhet. Och vacker arena. Det är något speciellt med tomma och tysta arenor och en grupp journalister som tjafsar om vardagliga saker samtidigt som de försöker lista ut hur förbundskaptenerna egentligen tänker. GP-Uffe sa plötsligt till mig:
– Malmö-Göteborg på måndag.
– Jaa, sa jag. Och det finns infravärme på Malmö Stadion.
(För det var verkligen svinkallt i det läget.)
Då vaknade Niklas på TT till liv:
– Underbart att vi sitter på Emirates Stadium, två dagar före Sverige-Brasilien, och pratar om Gais-Elfsborg.
– HALLÅ, sa jag och Uffe i kör. Vi pratar om MFF-Blåvitt.
För det är såklart en jävla skillnad.

Mattan var bättre än i Sverige, det är bara att erkänna, det går att förstå att brassarna vill spela här istället för på någon leråker i Sverige. Ljungberg klev av, en ren säkerhetsåtgärd enligt Lagerbäck, och Zlatan var som sagt inte med alls. Mer om det imorgon.

Hem åkte vi med en fantastisk taxichaufför som ville veta vad som hänt på Emirates. När han fick höra att vi var från Sverige föll han in i en lång utläggning om hur mycket han älskade ”Sven” och vilka förbundskaptener Svennis lyckats bättre än.
– Alla tycker om honom. Utom journalisterna, förklarade han och fortsatte prata om vilket bra jobb han gjort med Manchester City.
Sen började han förhöra sig om olika svenska spelare. Henrik Larsson, vad gör han nu? Spelar Fredrik Ljungberg fortfarande i svenska landslaget? Och vad hände med Jesper Blomqvist? Här uppehöll han sig länge. Blomqvist tog ju the triple.
– Men han kan inte ha spelat mycket, försökte jag.
– Åh jo, sa chaffisen, och han var fantastiskt bra när han spelade i IFK Göteborg och de mötte United i Champions League.
Och så började en lång utläggning om hur Blomqvist dominerade och vilka backar han snurrade upp och vi satt alldeles stumma i baksätet.
– Vi får alltid möta Sverige i mästerskapen, fortsatte han sen.
– Och förlorar alltid, sa vi och drog lite statistik.
Det blev tyst i framsätet en stund. Sen tog han ny sats:
– Vem är Sveriges bästa spelare genom tiderna?
Nu var det vi som blev tysta. Tittade på varandra. Funderade.
– Vet inte, sa jag till slut, men just nu är det nog Zlatan Ibrahimovic.
– Zlatan, who? sa taxichauffören.
– Ibrahimovic.
– ?
– Ibrahimovic. Zlatan Ibrahimovic.
Han skakade på huvudet.
– Aldrig hört talas om. Var spelar han?
– Inter.
– Hmm. Inter Milan?
– Ja. Han brukar nämnas bland världens bästa.
Ingen klocka ringde i chaffisens huvud. Men han hade ett experttips att ge oss inför onsdagens match: 3-1 till Sverige. Vi skakade misstroget på huvudet. Han försökte övertyga oss genom att säga att vi bara behövde flyga i två timmar. att de brasilianska spelarna spelar i Europa hade han inte tänkt på. Men jag lovade att nämna honom i tidningen om hans experttips gick in. Kan hända han hamnar i krönikan ändå.

Sen kom vi hem, jag trodde min dator hade lagt av, vi gick ut och åt fish´n´chips på något litet ställe runt hörnet. Försökte först med samma ställe som vi hade försökt på tidigare idag: då var vi för tidiga, nu hade köket hunnit stänga, helt klart en pub inte helt anpassad efter tre svenska sportjournalister. Så vi slank in på ett ställe där de spelade The Smiths, bara för att pricka alla klyschor. Helt okej mat men: det sprang en liten råtta runt bordet hela middagen. Inte så trevligt.

Nu sova, imorgon ska vi till St Albans, Arsenals träningsanläggning långt ut på vischan där sidledsvinden är tusen gånger värre än i Malmö.

Att flyga till London känns så overkligt lätt och lyxigt, två timmar, inga byten, när man landar ställer man tillbaka klockan en timme så den är bara nio på morgonen och hela dagen ligger framför en. Jag läste klart om pinnen i skogen och satt med ett litet leende hela flighten. Insåg att jag måste bli bättre på tempoväxlingar. Jodå, även skribenter kan ägna sig åt tempoväxlingar. Inte bara fotbollsspelare.

Om brassarna ville spela i London för att det är för kallt i Sverige vid den här tiden på året kan de inte vara helt nöjda. Det snöade när vi klev av Heathrow Express på vackra Paddington Station och tog en taxi till hotellet. Taxichauffören hade hatt och handskar och körde såklart en sån där fin gammal taxibil. London är fint när det är kallt men så är det också förbannat kallt. Redan på dagen, redan av en kort promenad till en pub för lunch. Inte ett dugg mer behagligt än vad Malmö var igår. Men, det är klart, gräsmattan har jag inte sett än. Och även om det hade gått att flytta MFF:s match mot Häcken till Heleneholm är det osäkert om det hade varit möjligt att göra detsamma med Sverige-Brasilien.

Det finns naturligtvis andra skäl att förlägga matchen i London, på Emirates Stadium. Det senaste jag hörde var att de hade sålt 53000 biljetter, då går det fortfarande att sälja ytterligare 7000. Biljetterna kostar mellan 480 och 820 kronor. Och sen kan den som vill räkna ut hur mycket mer Kentaro tjänar på att matchen går på Emirates istället för Råsunda.

Som vanligt sitter jag i en stad någonstans i Europa och vet att Lars Lagerbäck sitter i en annan del av stan och väntar på att komma igång med ett landslagsläger. Ibland känns det som att var jag än kommer så är Lagerbäck där. Det är ett reducerat gäng som samlas den här gången. Zlatan Ibrahimovic är alltså hemma och vilar knät, Tobias Linderoth är fortfarande i rehab, Marcus Berg har ont i ryggen och Erik Edmans korsband var alltså av. Det betyder att säsongen är slut för hans del och frågan är hur Edman ser på sin plats i landslaget efter det. Om han orkar ladda om för ett nytt VM-kval.

Träning om en dryg timme alltså, sen presskonferens med Shaaban, Dorsin, Mellberg, Risp, Stoor, Allbäck, Andersson, Bakircioglü, Källström, Prica, Wilhelmsson. Får se vad det blir av det. Förutom att det blir kallt. Fultjockan åker på direkt. Näbbstövlarna också. För att inte tala om långisarna.

Övrigt allmäntillstånd: mycket positivt. Pigg och glad och stark. Påskhelgen var bra, även om det inte blev överdrivet mycket helg. Jag fick i alla fall laga till en stor påskmiddag, då är jag nöjd.

Nu packar jag min väska. Imorgon lämnar jag mitt hem klockan 06.30 för London. Vad jag minns tydligast från veckan där för ganska exakt ett år sedan är att jag frös som jag inte gjort sedan vintern i Granada; många tjocka tröjor åker med. Fultjockjackan också.

Zlatan kommer inte till London. Inte Erik Edman heller. Det gör däremot Rade Prica och Mikael Dorsin och därmed kan vi säga ett definitivt hejdå till EM för Behrang Safari.

Lyssnar på Cat Power, mitt hem är rent för jag har städat det och egentligen skulle jag vilja lägga mig i soffan och läsa något. Kanske Bang som ramlade ner i brevlådan häromdagen. Eller Mats Olssons ”En pinne i skogen” som är en otroligt fin samling texter om fotboll. Men jag inser att jag ska upp lite för tidigt för att det ska kunna bli en sen kväll i sammetssoffan.

Så låg alla bitar på rätt plats för Malmö Redhawks mot Mora. Det är precis den här beslutsamheten och viljan som krävs i kvalserien, kombinerad med smart defensiv och sansad offensiv. Kvalserien är underbar. Det är såhär hockeyn alltid borde vara. Kamp om varje puck eftersom varje poäng väger så tungt. Det är synd att hockeyförbundet tog död på intresset för sin egen sport i jakten på miljonerna. Även om det fortfarande går att uppskatta en bra hockeymatch är det svårt att hetsa upp sig för hur det går i de enskilda matcherna när det återstår femtio omgångar innan det börjar brännas. Det är synd, för ishockey är i grund och botten en oerhört underhållande sport vilket blir tydligt kvällar som den här. Vilken match! Vilken dramatik! Carl Söderberg! Mikko Eloranta! Sjukt snygga mål, speciellt 1-0, power play som Mora inte lyckades utnyttja tillräckligt väl och så den otäcka skadan på Martin Samuelsson. Det såg ut att göra så fruktansvärt ont. Kvalserien lever. Sju matcher återstår. Varje minut fortsätter vara livsviktig.

…och hela tiden vilar bilderna av bekymrade Percy Nilsson på näthinnan, som en tunn slöja för det man ser på isen. Det gör inte direkt kvalserien mindre dramatisk.

Det spelades ödesmättad musik i Ängelholms ishall minuterna innan lagen kom in på isen. Nu är jag inte så hemma i Ängelholm att jag vet om den musiken spelas inför varje match men jag vill gärna tro att det inte är så, jag tror gärna att det var på grund av matchens vikt som speakern valde just den musiken just igår. Både Malmö Redhawks och Rögle hade kunnat ta ett steg åt varsitt håll i den här kvalserien. Redhawks hade efter segern mot Leksand chansen att koppla ett grepp kring hela serien men gav bort den möjligheten alldeles för enkelt.

Det är alltid en upplevelse att gå på ishockey i Ängelholm. Speciellt mot Malmö Redhawks, och speciellt när det är kvalserie. Och allra mest speciellt när det är kvalserien mot Malmö Redhawks. För Rögle verkar varje match mot Redhawks vara årets match. Inledningsvis såg det ut som om nerverna skulle avgöra allting, det var enkla och onödiga missar från båda lagen men när väl första målet kommit och spelet tätnat var det uppenbart: i den här typen av matcher finns det inget utrymme för nerver. I den här typen av matcher finns bara plats för fight.
Läs vidare »

Det finns en viss charm i att fortsätta med sina rutiner när resten av landet står stilla. Jag kände mig ensam i världen när jag cyklade till jobbet imorse. Redaktionen var öde och knäpptyst när jag väl kom fram. Jag jobbar med allsvenska bilagan och ingen stör, inte ens mailen plingar. För en stund sedan kom Richard, då är det aldrig helt tyst men det är mysigt att höra honom gå omkring och humma för sig själv, plocka med tidningar och sjunga en stump. Ibland ringer telefonen, då är det JJ som ringer från sim-EM och varje gång svarar Richard med orden ”Plums i baljan”.

Matsalen är stängd såklart, jag ska värma mat jag har med mig och sen kommer Kent-Rolle och vi styr kosan mot Ängelholm.

Snön föll över mörkt vatten men den föll mot en ljus himmel för det var vår och vinter på samma gång; vinternederbörd och vårljus och det är den tiden på året igen. När vädret inte kan bestämma sig för om det är vår eller vinter och vi börjar fundera på allsvenska tabeller.

En konferenssal i Norrköping, ett välkommen tillbaka till en stad som verkar ha haft en plågsam tid utan ett allsvenskt fotbollslag. Det kallas allsvensk upptaktsträff och går ut på att Lars-Åke Lagrell berättar hur mycket publiksnittet väntas stiga under året innan tränarna tar över och presenterar sina idéer.

De är en samling original, tränarna, och de showar, alla på sitt sätt. Janne och Nanne är värst. Andersson och Bergstrand, tränare för Halmstad och Kalmar, trygga mysfarbröder med en humor torrare än öknen. Halmstad kommer ha allsvenskans roligaste anfallspar, säger Janne Andersson efter att ha pratat sig varm för sitt brasilianska nyförvärv Anxelmo. För vi kommer ha Magnus och brasse på topp. Alla skrattar. Inte pliktskyldigt, utan för att det är roligt på riktigt. Och det är det enbart för att det är Janne Andersson som säger det.
Läs vidare »

Jag satt ner en stund med Roland Nilsson också på upptaktsträffen. Vi pratade mest Edward Ofere. Jag är fascinerad av hans utveckling. När jag såg honom spela under Åkeby undrade jag ofta vad han överhuvudtaget gjorde i truppen, han kändes som en väldigt obildad spelare som rörde sig utan någon struktur och dessutom hade extremt dålig bollkänsla. Men när jag såg honom mot TFF, i säsongens andra match, var det en helt annan spelare. Sedan dess har det ju varit han och Jonathan Johansson på topp tills han drog på sig bristningen mot Lyn. Roland Nilsson höll med om att Ofere visat upp en brant utvecklingskurva men hade svårt att peka på varför det blivit så. ”Det får du fråga honom”, sa han med ett klurigt leende och det var uppenbart att han insåg att han själv hade stor del i utvecklingen men inte kunde peka på exakt vad han gjort. ”Men det har varit viktigt för `Eddie´ att känna förtroende och trygghet”, sa Nilsson.

För mig som förra säsongen tjatade om trygghet, mental träning och annat som kanske låter flummigt men som jag är övertygad om är det fundamentalt för att ett lagbygge ska fungera, speciellt i ett lag med så stor press på sig som MFF, är det intressant att det är precis det som den nye tränarens analys av grundproblemet gick ut på. Alldeles för mycket stress, oro och otrygghet. Ingen tydlig spelidé, ingen grundtrygghet varken med varandra eller med spelsystemet. Roland Nilsson och Hans Gren har nu jobbat allra mest med just detta. Och de framstår mer och mer som en mycket lyckad värvning.