Jepp, nu drar jag! O, en bil, jag och Spanien. Beprövat och mycket bra koncept. Vi ses den 5 maj igen!

Ola Toivonen log förläget, det undslapp honom att det är det här han letat efter sedan han kom till klubben men mycket mer än så sa han inte. Han är inte mycket för att prata, Ola Toivonen. Men spela fotboll, det kan han.

Himlen var inte längre himmelsblå utan snarare ljusrosa, det var så mycket vår i luften det kan bli även om dagsvärmen snabbt försvann med solen bortanför svarta träd när Ola Toivonen visade Malmö Stadion vad det var han egentligen köptes för, då, för ett och ett halvt år sedan.

Det har suttit långt inne. Det har kvävts av höga krav och förväntningar, hämmats av en osäker tränare med otydliga instruktioner, men lockats fram igen i en miljö som återigen är trygg och lugn.
Läs vidare »

Jag har på känn att det kan lossna rejält idag. Att de där glada ynglingarna kan spela ut och ge IFK Norrköping storstryk. Vi får väl se, jag cyklar mot Stadion nu i alla fall, nästan klar med dagens två första krönikor. Men inte riktigt. Blir några timmars jobb imorgon förmiddag också, innan jag går på minisemester. Ja, nu igen!

Glömde nästan, det här ska bli väldigt spännande att följa.

Zlatans prognoser pekar visserligen uppåt, han är egentligen den jag oroar mig minst för i landslaget, jag tror som sagt att två veckors vila var det bästa som kunde hända honom och framförallt det svenska landslaget just nu. Men Tobias Linderoth? Att han rapporteras ligga lite före det ursprungliga schemat för sin rehabilitering är lovande men vad betyder det i realiteten? Att en matchotränad Tobias Linderoth kommer till EM och förväntas gå direkt in i startelvan? Landslaget har lärt sig leva utan Tobias Linderoth och gjort det på ett bra sätt. Men det har byggt på att Anders Svensson tagit över Linderoths uppgifter och gjort det på ett sensationellt bra sätt.

Ett svenskt innermittfält utan både Linderoth och Svensson är inte ett mittfält som tar Sverige vidare från gruppspelet i EM.

Min telefon håller på att tappa greppet. Stod i torkrummet och hängde upp strumpor när det ringde. Displayen var alldeles vit. Är det gud som ringer? funderade jag och svarade. Det var det inte, det var min gudsons mamma som undrade när det skulle passa mig att dopet läggs.
– Det är ju först EM och sen OS, sa hon och ja, sånt är livet när man är gudbarn till en sportkrönikör. Då är det bara att anpassa sig efter sportevenemangen
Lilla u, gudsonens storasyster, har just nu en övertalningskampanj för att hennes lillebror ska heta Lill-Zlatan i andranamn. Tre år gammal och frälst. Föräldrarna är inte lika övertygade. Om Zlatans storhet, visst, men inte om att deras son ska heta Zlatan.
När mamman vaknade för att amma inatt stod klockradion på 04.42. ”4-4-2″, tänkte mamman innan hon fattade att det var tiden och inte ett spelsystem som visades. Lite lätt skadad, jadå.

Modigt av Roland Nilsson att starta med Robin Nilsson, våghalsigt av MFF att skriva femårskontrakt med Daniel Andersson. När jag diskuterade åldersnoja med förbundskaptenerna häromdagen pratade vi mycket om den punkten när en fotbollsspelares ben ”försvinner”, Roland Andersson har som alltid ett engelskt uttryck för fenomenet och kallar det ”his legs are gone”. Den processen kan gå väldigt snabbt, speciellt hos centrala mittfältare, menar Roland Andersson. Inte alla håller för allsvenskt spel när de är 36. Kanske gör Daniel Andersson det. Återstår att se.

Dagens uppgifter:
- Hämta tvätten.
- Skriva lördagskrönika.
- Skriva nästa veckas lördagskrönika.
- Se MFF-Norrköping.

Det blev en intressant stund och ett avslappnat samtal med fotbollens förbundskaptener i styrelserummet på Råsunda. En och en halv timme fick vi, fyra journalister, fria att fråga Lars Lagerbäck och Roland Andersson precis vad vi ville. Samtalet i sin helhet får ni läsa i pappret snart men några godbitar får jag bjuda på.

Allra roligast var när Lagerbäck fick frågan om hur viktigt det är att han och hans assisterande har ungefär samma syn på politik och livet i stort och Lagerbäck inledde en lång utläggning om att det handlade om en grundläggande syn på hur saker och ting ska fungera: ”jag tror definitivt inte på någon demokrati, däremot delaktighet. Det ärt klart att ens värderingar i andra sammanhang påverkar en i jobbet” och inte alls förstod varför hela rummet började skratta utan såg helt förvirrad ut innan han förstod att det uttalandet skulle kunna missförstås. Han menade demokrati i fråga om laguttagningar och hur ett lag ska spela, ska förtydligas.

Jag fick ställa alla mina frågor om generationsväxling och åldersfixering. Jag har mina slutsatser om det, men dem sparar jag som sagt till tryckningen. Fick en del intressanta svar i alla fall, om hur våra förbundskaptener ser på framtiden. Eller inte ser. Roland Andersson gjorde sitt bästa för att markera att han inte alls är åldersfixerad och var tvungen att sticka in ett ”hur gammal är han egentligen, jag tänker ju inte så mycket på ålder” när han diskuterade Allbäck och dennes utveckling.

Något som de båda ständigt återkom till var Zlatan Ibrahimovics utveckling som spelare. Enligt förbundskaptenerna handlar det inte bara om hans exceptionella fysiska förutsättningar och talang, utan även om att han är extremt intresserad av taktik. En av de mest intresserade i landslaget och det har utvecklat honom mycket.

En annan taktikintresserad spelare de ständigt framhöll var Henrik Larsson. Mer eller mindre ett taktiskt geni, enligt Lagerbäck. En av de spelare som kan titta på ett system uppritat på en tavla och sen gå ut på planen och spela exakt så. Antagligen är den extrema spelförståelsen anledningen till varför han lyckats i varenda klubb han satt sin fot i.

Sen pratade vi väldigt mycket om systemutveckling, media, lärdomar från de tidigare mästerskapen – men det får ni läsa mer ingående lite senare, som sagt.

De är väldigt bästis-kära i varandra, Lagerbäck och Andersson, det var fint att se. Och har så varit sedan de först träffades 1973.

För övrigt längtar jag efter sommar i Stockholm. Promenader i stan och kvällar på en viss balkong i Akalla.

Tidningen Journalisten publicerar idag ett reportage angående de ökade svårigheterna för journalister att jobba med allsvenska föreningar. Jag har ingenting emot att intervjua spelare utanför omklädningsrummet istället för inne i det, hade mitt jobb krävt att jag tvingades bli intervjuad samtidigt som jag duschade hade jag nog haft en del invändningar mot det. Det bygger naturligtvis på att alla spelare går igenom den mixade zonen, och i vårt fall är vi dessutom beroende av att det går rätt snabbt eftersom vi har så tighta lämningstider. Efter en match som den igår är det inte ens en timme från det att matchen tar slut till att de färdigritade sidorna skickas till tryckeriet.

Värre är egentligen frånvaron av struktur i föreningarna under dagtid. MFF har inte någon informationsansvarig vilket jag kan tycka är lite pinsamt med tanke på föreningens storhet och ambitioner. I höstas lät det som att informationsansvarig var högsta prioritet tillsammans med att hitta en vd. Då varnade klubben för att det kunde ta tid att hitta rätt vd. Det gick förvånansvärt snabbt, däremot dröjer det med den informationsansvarige. Det är alltså lättare att hitta rätt vd än rätt informationsansvarig.

Precis som jag säger till Journalisten försvårar detta i längden MFF:s arbete, oklarhet leder till spekulationer. Hasse Borg och Hammarbys Urban Rybrink skyller på att det finns många nya medier som kräver tid men jag trodde det var därför man ansökte om ackreditering till matcherna? För att klubben skulle ha en möjlighet att sålla bland ansökningarna och bara släppa in dem som verkligen är journalister. Dessutom borde en så stor klubb som MFF ha råd att ge spelarna varsitt kontantkort som de kunde ha som medienummer och lyssna av några gånger om dagen. Så slipper de bli väckta mitt i natten, om nu det är ett jättestort problem.

Upprinnelsen till artikeln var ett debattinlägg som Aftonbladets Robert Laul skrev, det är bra och intressant, jag delar hans uppfattning i stort.

Peter Larsson till EM? Fråga Ola Toivonen vad han tycker om det. Toivonen var riktigt bra, och Labinot Harbuzi, och Christian Järdler. Toivonen och Harbuzi har hittat sina roller och Daniel Anderssons avstängning kommer olägligt. Jag hade verkligen velat se dem ytterligare en match mot rätt svagt motstånd (Norrköping på torsdag) men att Daniel Andersson är borta innebär att Harbuzi får ta en mer defensiv roll och Toivonen får flytta ner ett steg i banan. Niklas Skoog lär gå in på topp även om jag fortfarande är nyfiken på att se Agon Mehmeti från start.

Järdler måste vara den spelare som är allra gladast över tränarbytet. Förra året fick han knappt vara med och träna – nu är det inte självklart att Jeffrey Aubynn tar tillbaka sin plats på torsdag.

Det är så roligt att se det här laget som mått så dåligt, som varit så plågat och uppenbart skakat av svag ledning och otydlighet, bara växa och växa för varje match som går. Den verkliga proppen ur kan komma på torsdag.

Annars har den här morgonen motarbetat mig rätt rejält. Är på väg till Stockholm för en intervju och det började bra med att den förbeställda taxin inte dök upp. När jag ringde för att kolla om den var på ingång fick jag höra att ”vi har lite problem just nu, men vi jobbar på att få fram en bil till dig”. Precis vad man vill höra när man är på väg till ett tåg. Som tur är följde jag inte växelkillens råd kvällen innan, han tyckte jag skulle beställa bil till tjugo minuter före avgång, jag propsade på att få den en halvtimme i förväg. Det slutade med att jag ringde annat taxibolag som dök upp på fem minuter. ”Det är nog bara en olycklig slump”, sa växeltjejen när jag ringde tillbaka för att gnälla och berätta att det här var femte gången i rad som taxin inte kommit i tid. Jo, det trodde jag också de två första gångerna. Men efter att ha varit nära att missa ett tåg, en radiosändning, två matcher och inte ha hunnit hem till MFF:s andra halvlek efter handbollen förra söndagen börjar jag fundera på om jag inte alltid ska ta cykeln hädanefter, oavsett hur långt jag ska. Bättre för miljön, bättre för min hälsa – och jag kommer i tid.

Sen var tåget försenat så det hade inte gjort så mycket om jag så gått till stationen, av någon anledning är internet avstängt i min vagn (tre-dosan räddar som så många gånger förr) och killarna i min kupé snackar massa skit extremt högljutt. När de inte pratar lyssnar de högt på musik ihörlurar som släpper ut hög musik. Jag är på lite dåligt humör. Vad jag tycker mest om med tåget är ju att det är tyst och går att jobba så bra.

När år två nu har startat är LB07 mer intressant som förening än som lag. För laget handlar det om att etablera sig som ett stabilt mittenlag i superettan, det kommer inte vara omöjligt om bara Salif Jönsson lär sig att inte bara befinna sig på exakt rätt ställe hela tiden utan dessutom ha några millimeter bättre skärpa i avsluten.

Det var längesen jag såg någon bränna så många uppenbara målchanser. För föreningen är utmaningarna större. LB07 måste lära sig att skynda långsamt. Utmaningarna år två i superettan och år ett som ny, sammanslagen förening ligger inte bara i att ha ett etablerat elitlag.

Det svåraste blir att få resten av verksamheten att hänga med. LB07 vill ta upp kampen med Malmö FF om att bli ungdomarnas förstaval och har i sin snabbt växande stadsdel ett enormt upptagningsområde. Att bygga en solid ungdomsverksamhet är ingenting som görs över en natt och det finns föräldrar som menar att sammanslagningen knappast gynnat de lag i åldersklasser där barnkullarna varit stora.

Stora grupper med få ledare är ett problem som kan lösas på sikt men för ett barn är en säsong lång som ett liv och därför är det viktigt att växa med förnuft. Ledartillgång är alltid svårt för ideella verksamheter och även om sportchefen Johan Anderssons mantra är ”vi vägrar att se problemen, vi väljer att se möjligheterna” betyder inte det att det inte finns några problem.
Läs vidare »