Skämtet till OS-lottning är alltså avslutat. Brasilien och Ghana spelade sista kvalmatchen igår, på ett datum som inte var internationellt speldatum men som plötsligt blev det, seedningen bestämdes inte förrän någon gång i natt och precis som vanligt hamnade USA, Nordkorea och Nigeria i samma grupp. Och ja, Sverige kunde definitivt hamnat i en värre grupp. Men Kina är bra och Kanada är starka. Det blir tufft. Och alltså: USA, Nordkorea, Nigeria och Brasilien. Det kan sluta hursomhelst. Nästan. Nigeria går inte vidare.

Och så ska vi alltså tillbaka till Tianjin. Nära till Peking, visst, men ett fruktansvärt deprimerande ställe med en luft som knappt går att andas och en himmel som ser ut som en skånsk novemberhimmel, trots att det är trettio grader varmt. Nära betyder förresten fjorton mil som tar ungefär fyra timmar att köra eftersom det är så mycket trafik.

Jag håller helt med Patrick Ekwall idag. Prins Carl Philip! Han var ju usel. Och okej att uppmärksamma honom, det finns ett visst mått av allmänintresse i det, han är ju känd osv men allt detta smörande och snack om hans talang gör mig lätt illamående. Ställer kungahuset upp i idrottssammanhang måste de väl kunna bli kritiserade som vemsomhelst också? Engman skrev intressant om STCC-tävlingarnas smarta PR idag, finns inte länk tyvärr, hoppas ni köpte tidningen.

Jag har svårt att släppa det här med fritidsgårdarna. Tycker fortfarande att Djurgårdsandans initiativ är bra men ett tecken på en utveckling jag inte tycker om. Jag pratade om detta för LB07 idag, och krönikan handlade nästan uteslutet om det. Jag vill så gärna se de nya visionärerna. Vilka ska de vara? Finns de i idrottsrörelsen? Allt handlar så mycket om att göra allt på ett nytt sätt, jag inser naturligtvis att det inte går att gå tillbaka och bygga upp allt som det en gång var men jag har så svårt att acceptera att vi inte ger dem som växer upp idag samma trygga förutsättningar som vi hade. Och tänk på att tiden jag pratar om, när jag gick på låg- och mellanstadiet, var första halvan av nittiotalet. Den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det är inte ekonomin det handlar om, det är viljan.

Jag har suttit i solen och ätit pizza i Västra Hamnen! Ätit frukost på balkongen och svettats! Druckit eftermiddagsöl på Nyhavn! Gått och gått och gått och pratat ihjäl mig! Använt vårkappan två dagar i rad! Fontänen på min gård porlar igen! Debasers uteservering har öppnat! Folkets Park är full av folk! Cuba Café öppnar på fredag!

Och det kliar överallt i ansiktet. Det är vår, med andra ord.

Sport kan vara det allra viktigaste i en människas liv. Och då menar jag inte att hålla på ett lag och slänga mynt i huvudet på någon som har fel färg på tröjan. Då tänker jag på vad människor – kanske främst barn – behöver i form av gemenskap med andra människor.

I skuggan av debatten om AIK-supportrarna som fick matchen mot Hammarby avbruten för att de slängt mynt Lolo Chanko höll Djurgården ett seminarium om fotbollens möjlighet till samhällspåverkan tillsammans med Charlton, Schalke 04 och PSV Eindhoven.

Utgångspunkten är att fotboll kan förändra livet för människor och vara med och bygga ett tryggt samhälle. Charlton har utvecklat något de kallar drive-in-fotboll där de åker till socialt belastade områden och ger ungdomar där möjligheten att spela fotboll under de tidpunkter på dygnet då flest brott begås. Djurgården har kört konceptet i Stockholmsförorten Alby och resultaten är tydliga: kriminaliteten och skadegörelsen i området har sjunkit.
Läs vidare »

Apropå galningarna på den här redaktionen: JJ är i högform. Hahaha.

”Det är beskedet som de svenska fansen inte vill ha”, skriver Expressen angående att Zlatan Ibrahimovics säsong i Inter ser ut att vara slut. Egentligen är det tvärtom. Att Zlatan inte spelar mer med Inter före EM är det bästa besked Lars Lagerbäck kan få. Zlatan kommer ansluta till EM-truppen med en dryg månads vila i kroppen. Bättre kan inte förberedelserna inför ett mästerskap bli för en sliten och halvskadad fotbollsspelare.

Det är svårt, det här med supportrar och läktarsånger. Jag tycker de är ett viktigt inslag av matchen, en fotbollsmatch blir inte densamma utan sina fans och sin sång och därför tycker jag att det är självklart att kommentera det som händer, speciellt när det händer något extraordinärt, som igår. Nu visade det sig att vi hörde fel, vi som satt på södra, på pressläktaren. Vi hörde mest några halvhjärtade försök att svara ståplats från vår del av sittplatspubliken, och sedan ett antal ramsor från norra. Som var roliga och fyndiga och fulla av självdistans. Men fel blev det, för det visade sig att vissa kom från norra stå och andra från norra sitt.

Nu har jag ett nummer direkt till ståplats inlagt i telefonen i alla fall. För jag tycker att det är viktigt att bevaka supportrarna, och jag tycker att det är viktigt att det blir rätt.

För övrigt är den här redaktionen en samling galningar. Max har varit tvungen att sitta inne i ”buren” (vårt ljudisolerade lilla bibliotek) för att lägga schema hela dagen idag eftersom ljudnivån varit i klass med random förskola. En vacker dag kommer jag gömma en mikrofon under bordet och lägga ut ljudfilen som podd på nätet.

Det kom en rättelse, direkt från ståplats:

”Hej Anja!
Tyvärr har du fel angående ståplats ”monolog” i gårdagens kamp. Det var en dialog med sjungande sittplats, som sjöng ”Ni är fattiga ståplats”, vilket besvarades med ”Vi vet ni vill ha sex med oss”, osv. ”Vi ses i parken” kom
faktiskt från sjungande sittplats först, så de förtjänar faktiskt också en eloge för humorn. Men roligt var det i alla fall!

Tack annars för utmärkta krönikor! Fråga bara nån på ståplats nästa gång du undrar över vad som sjungs. ”

Och hela historien blev ännu roligare…

Det säger en hel del om en fotbollsmatchs underhållningsvärde när dialogen mellan ståplats och sittplats plötsligt är det mest intressanta.

Ståplats frågade sittplats några gånger om de var klara. De på södra var inte alls klara utan buades ut av ståplats. De på norra var desto kaxigare: ”Ni är fattiga ståplats”, vilket fick ståplats att svara ”Vi vet att ni vill ha sex med oss”. Sittplats tände till, naturligtvis, och svarade med det som brukar vara avsett för särskilda motståndarsupportrar: ”Vi ses i parken” innan de gick över till att växelsjunga ”framåt Malmö, heja di blåe”.

I ekot av de senaste dagarnas debatt om inkastade föremål var det skönt att höra den sången. Det var bara drygt 9000 på läktarna och det finns flera förklaringar till det: dåligt väder, många matcher, trist motstånd, halvbra säsongsinledning. Men den delen av de 9147 som befann sig på norra var supportrar när de är som bäst: sjungande, hoppande, med mycket humor och självdistans. Vi ses i parken – från sittplatspubliken! Det är humor. Och självdistans.
Läs vidare »