Det här var vad vi fick se av den svenska träningen idag:

Landslaget joggade ner…

…gjorde hoppsasteg…

…och stretchade. Jag vet inte om ni ser det, men Zlatan är med. Rosenberg ska ha belastat knät hundraprocentigt i löpning idag också.

Vilka slutsatser går att dra utifrån det? Inte många, men laget kommer ikväll och det blir nog en fingervisning i hur Lagerbäck tänker sig startelvan mot Grekland.
– Om jag får gissa tror jag att den blir mer lik Greklandselvan, men eftersom jag inte känner till den än vet jag ju inte riktigt, sa Lagerbäck med ett klurigt leende.

Zlatan spelar, Linderoth spelar – så mycket kunde han avslöja. Om Ljungberg kommer besked fattas under eftermiddagen och mitt tips är att han vilar. Finns ingen anledning att spela honom, det finns fortfarande en risk att skadan i revbenen slås upp om han kommer in i för hårda situationer och Ljungberg är inte den spelaren som tappar särskilt mycket på några veckors vila, snarare tvärtom. Han kan behöva ytterligare något pass i bubbelpoolen.

Nu har jag ätit sushi på Agnegatan och ska ta mig till Radiohuset, om jag nu kommer fram, stan lär vara full av maratonlöpare.

När kvällstidningsreportern försöker med sin tredje följdfråga på temat ”det här med övningar med två tillslag, är det något nytt ni fokuserar på?” till Lars Lagerbäck inser jag vad det är vi ägnar oss åt, såhär en vecka innan EM börjar. Vi famlar efter halmstrån. Något att gripa tag i, mitt i all osäkerhet.

Själv försökte jag utläsa något ur de övningar Lagerbäck körde den här fredagen på Råsunda. Jag letade efter en nyckel till hur han tänker, med mittfältare och med backar, och till viss del även med anfallare. ”Är Kennedy Zlatan i den här övningen?” kom jag på mig själv med att tänka, för att i samma ögonblick inse hur desperata tankegångarna börjar bli.

Uppladdningen är på riktigt nu. Alla har anslutit, en träning och en match återstår innan avfärden till Schweiz och vi som står vid sidan av försöker förstå något av allt det som är otydligt kring landslaget.
Läs vidare »

Jag blev intervjuad av Expressens webb-tv också, efter presskonferensen. Jag, Johan Esk och Olof Lundh berättar vem vi tycker är Sveriges viktigaste spelare just nu (går inte att direktlänka men inslaget finns på expressen.se/sport) och jag överraskade mig själv när jag var tvungen att tänka till.

Det första namnet som kommer upp i mitt huvud var Zlatan Ibrahimovic. En Zlatan i toppform lyfter Sverige många nivåer. Och visst, Zlatan var bra när han kom in och avgjorde Serie A, det verkar inte som att vi behöver tvivla på hans form men hur mycket kan han spela? Lagerbäck sa idag att han spelar på söndag men gör han verkligen det? Hur mycket? Och hur mycket klarar han sen, mot Grekland? En frisk Zlatan är Sveriges viktigaste spelare, men just nu är han inte helt frisk. Och Sverige står inte och faller med honom.

Sveriges viktigaste spelare just nu är – Anders Svensson. Han, om någon, är oumbärlig. Tobias Linderoth klarar 60-70 minuter, är det nya beskedet. Och med ”klarar” menar Lagerbäck att han klarar det rent fysiskt, konditionsmässigt. Inte att han är i tillräckligt bra form för att spela EM. Dit har han långt kvar, tycker jag. Och visst, Daniel Andersson är med i truppen, men Anders Svensson är många gånger bättre än honom på den defensiva innermittfältspositionen. Anders Svensson är helt enkelt svårast att ersätta just nu. Det är den spelare som skulle lämna efter sig störst kaos om han just nu blev skadad.

Jag blev lite överraskad när jag kom fram till det här. Jag har aldrig sett den storhet i Anders Svensson som många andra gjort. Men han har verkligen utvecklats av Linderoths skada, om man får säga så.

Möjligtvis uppfattade vi frågan olika, vi tre. Vi svarade i alla fall helt olika, och det var rätt intressant. Jag tycker ju att jag har rätt, såklart.

Och imorgon kan ni höra mig i Sportradion klockan 15.30, i lördagspanelen. Det blir en hel del EM-snack då också.

Kvällen innan jag åkte till Stockholm, igår alltså, satt jag på O:s balkong och firade att han fyllde 27 tillsammans med T, som är mest O:s kompis. Jag vet inte om T riktigt reflekterat över vad jag jobbar med egentligen, vi pratar väldigt sällan om sport och jobb överhuvudtaget utan mest om helt andra saker, för igår började han bena ut varför mitt jobb egentligen är så intressant och eventuellt även viktigt. ”Vem vill höra en sportjournalist säga att Zlatan är bra?” undrade han och syftade egentligen inte på mig, utan på sportkrönikörer i allmänhet. Ja, varför? Varför bryr vi oss egentligen om vad någon annan tycker om sport? Varför är folk så engagerade?

Jag har inga riktigt bra svar på frågan, mer än just det att så många faktiskt är så väldigt engagerade. Efter att ha suttit i en och en halv timme och stirrat mig blind på de övningar Lagerbäck valt ut för att försöka se någon form av logik som kunde säga något om en eventuell startelva, och efter att ha hört en presskonferens där frågan om huruvida Lagerbäcks direktiv att spelarna bara fick använda två tillslag i den sista tvåmålsövningen möjligtvis handlade om ett nytt svenskt fokus, insåg jag att vi alla famlar efter halmstrån nu. Vi vill ha något ordentligt att ta i, men det enda som erbjuds är halmstrån. Ge oss ett mästerskap, nu!

Och, dessa halmstrån, är en del av svaret på frågan. De säger en del om hur spännande det faktiskt är att följa ett lagbygge såhär nära. Att försöka förstå vad som händer hela tiden. Just idag var det väldigt svårt. Ingen bjöd på något.

Jo, Alexandersson kom med roligaste svaret när han fick frågan om huruvida han upplevde någon skillnad nu när han är rutinerad jämfört med när han var grön och oerfaren. Alexandersson log stort och sa:
– Jag var ju 29 vid mitt första mästerskap, så jag har nog aldrig varit grön och oerfaren…

Någon gång under de svettigaste minuterna i kvartsfinalen mot Holland för fyra år sedan tog Zlatan Ibrahimovic Henrik Larssons huvud mellan sina händer. Han tog tag i det och kysste det, mitt på. Det är en stark bild, och den har etsat sig fast på näthinnan som den allra tydligaste från det mästerskapet.

Zlatan och Henke. Tillsammans med Fredrik Ljungberg bildade de ett superanfall Sverige inte haft på många år och den gången bar de ett lands förväntningar om ett nytt mirakel, ett nytt mästerskap då Sverige skulle kunna spela över sin förmåga och gå riktigt långt.

Utanför planen pratades det om att Henrik Larsson blivit något av en mentor för Zlatan Ibrahimovic och bilden av kyssen säger mer än någonsin herrarna själva på de otaliga presskonferenser där Zlatan så tydligt gått i Henrik Larssons egen medieskola och lärt sig hur han lättast säger ”flaskhals” på så många olika sätt som möjligt. Men även om de båda så småningom var mästare på att säga flaskhals talade de alltid med den största vördnad och respekt om varandra. Och den bilden, den kyssen – den visar ren och skär fotbollskärlek. Två spelare som förstått varandra på alla plan.

Jag vet inte exakt vad Zlatan och Henke pratade om de där veckorna i Portugal. Men det är inte bara uppträdandet vid presskonferenserna Zlatan tagit efter sedan dess.
Läs vidare »

Träningslandskamper är som de är, de brukar vara rätt bra i första halvlek och bli mer ointressanta ju längre matchen går och ju fler byten som görs. Igår var det tvärtom. Efter en halvlek där Sverige knappt spelade fotboll i fyrtiofem minuter, gjorde tre byten och plötsligt såg okej ut i andra blev det riktigt intressant först när matchen var slut i presskonferenssalen.

Där avslöjade plötsligt Lars Lagerbäck strategin för hur han både ska äta kakan (Linderoth) och behålla den (Bakircioglü). Dessutom visade han exakt hur stressad han är över allt som är rörigt och oklart i landslaget.
Läs vidare »

Extremt intressant startelva. Eller? Underlig i alla fall. Ingen gissade rätt, så mycket kan vi konstatera.

1 Andreas Isaksson – 5 Fredrik Stoor, 3 Olof Mellberg, 14 Daniel Majstorovic, 2 Mikael Nilsson – 6 Tobias Linderoth – 18 Sebastian Larsson, 19 Daniel Andersson [K], 21 Christian Wilhelmsson – 22 Kennedy Bakircioglü, 20 Marcus Allbäck.

Daniel Andersson som offensiv innermittfältare – enda anledningen måste vara att Lagerbäck inte har någon annan att sätta där. Eller? Hade inte Elmander, Kennedy eller Henrik Larsson varit bättre där? Lagerbäck har sagt att de med lite speltid ska prioriteras, alltså vill han testa Kennedy. Jag hade nog dragit ner honom istället för Andersson (som definitivt inte har fått lite speltid den senaste tiden) och gett Elmander nittio minuter istället. Inte för att han heller behöver så mycket speltid, men ändå. Och sen in med Henke istället för Allbäck. Nu blir det antagligen helt forwardsbyte i paus. Är det då på grund av mörkning Lagerbäck inte startar med det anfallspar som borde vara förstahandsvalet om inte Zlatan är med? Eller är det helt enkelt så att Elmander är sliten och Henke inte vill spela dagen efter match?

Sebastian Larsson startar på ”rätt” kant och Chippen startar på ”fel”, det ger en fingervisning i hur förbundskaptenerna resonerar där. Eller? Med anfallarna verkar det ju vara tvärtom. Chippen kan i och för sig spela på båda kanterna, så det är kanske inte så konstigt. Men jag tror definitivt Sebastian Larsson är förstahandsalternativ på högerkanten. Förhoppningsvis får han och Stoor nu nittio minuter tillsammans. Sen tar de hand om högerkanten i EM.

Har jag glömt något? Backlinjen är den enda som inte är särskilt underlig (förutom Isaksson i målet förstås), förutom att Petter Hansson i helt friskt tillstånd tar Majstorovics plats. Men jag tror inte Majstorovic är jättelångt från en plats i startelvan.

Eller så är hela det här resonemanget helt åt helvete. Ingen logik håller hela vägen, som ni märker.

Den brukar vara ett av de stora nöjena. Startelvan, att resonera kring hur den kan komma att se ut, spelares svaga och starka sidor, försöka förstå hur förbundskaptenerna tänker. Den här gången är det annorlunda. Vilka elva spelare startar ikväll? Jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är de individuella beskeden.

Jag överdriver lite, naturligtvis. Men den elva som startar på Ullevi ikväll har förmodligen väldigt lite att göra med den elva som går ut mot Grekland om drygt två veckor. Hur mycket speltid de olika spelarna får och vad de hinner visa under den tiden är intressant – sammansättningen spelar inte särskilt stor roll.
Läs vidare »

Det är lustigt hur snabbt det går att skaffa sig stamställen. Det slår aldrig fel, man behöver aldrig vara särskilt länge någonstans förrän men hittat stället man alltid går till. I Stenungsund äter vi lunch på thairestaurangen som ligger i vårt hus. På kvällarna går vi tvärs över gatan till restaurangen som ligger i det gamla stationshuset, av receptionstanten utpekat till Stenungsunds bästa restaurang. Det är där vi äter räksmörgås och dricker vitt vin.

Igår var det tjugo-årskalas och det kändes som om vi förflyttats bakåt i tiden till femtiotalet. En hel släkt satt i det stora rummet under kristallkronan, födelsedagsbarnets vänner droppade in en efter en och fick jordgubbstårta, flickorna hade knälånga kjolar och släta blanka hästsvansar, pojkarna hade slips och vattenkammat hår. Eventuellt en prydlig kofta över skjortan. Det såg rätt trevligt ut. Men som sagt: som om tiden stått stilla åtminstone femtio år.

Vi åt våra räkor och tittade på melodifestivalen, trots att vi inte skulle. Och i takt med att de äldre släktingarna lämnade släktkalaset blev det mer och mer lördagskväll på Stenungsunds finaste ställe. Plötsligt hade vi sällskap av 18-åringarna som var på krogen för första gången, och världsvant drack sin whiskey med solglasögonen på. En av dem hade beställt två öl samtidigt, för säkerhets skull. De var från Tjörn och hatade alla från Orust. De tipsade oss om Uddevalla; där finns de bästa krogarna.

Vi gick hem innan omröstningen var avklarad.

Det är alltså en gympasal vi hållit hus i de senaste dagarna, som fotbollförbundet smyckat ut så gott det varit möjligt. Just i detta nu rivs den, nu ska vi rulla vidare, hela klassresan mot Göteborg och sen till Stockholm.

Mixad zon, och där bakom, under klätterväggen, sitter vi och jobbar. Det är även där kanelbullarna finns.

Presskonferensdelen, där Lagerbäck håller dagliga föreställningar med inbjudna gäster. Idag var det alltså Markus Rosenberg och Anders Valentin, och så småningom Fredrik Ljungberg, som var på ett strålande humör.