Dagens skräll: landslagsläkaren Anders Valentin är säker på att Zlatan klarar att spela tre matcher under EM. Tvärtemot vad alla med djupt insatta källor hävdat. Och tja, det är trots allt två veckor kvar tills matchen mot Grekland, Zlatan behöver i första hand vila så varför inte? Om Anders Valentin säger det tror jag på det.

Andra skrällen, eller åtminstone lugnande beskedet: Markus Rosenberg är spelklar redan till matchen mot Ukraina på söndag. Bara en liten blödning i knät och nu väntar han på att smärtan ska ge sig. Rosenberg såg väldigt nöjd och glad ut där han satt framme på podiet, förutom när han erkände att han visst tänkt tanken att konkurrensen bland anfallarna är något mindre nu än den kommer vara om bara en vecka, och att det hade varit ett gyllene tillfälle att visa upp sig. Men Lagerbäck hävdade bestämt att hans situation inte skulle påverkas av skadan.

Landslagsläkaren Anders Valentin är ju sällan med när det handlar om något positivt, men idag fick han alltså komma med glädjebeskeden.

I övrigt är det startelvespekulationer här, vi har kommit fram till vilka vi tror startar matchen. Det behöver inte alls vara de som startar i Salzburg den 10 juni, och det är egentligen inte ens särskilt intressant vilka som startar nu eftersom frågetecknen är så många. Mest intressant är vilka besked spelarna kan ge en och en. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Vår startelva: Isaksson – Stoor, Mellberg, Majstorovic, Nilsson – S Larsson, Linderoth, Svensson, Wilhelmsson – H Larsson, Elmander.

Kent-Roland funderar på startelvan i solen. Det här hårt att vara fotbollsreporter.

Och så har Hussein och jag spelat in webb-tv nummer två, den blev lite tightare och bättre än igår, det går framåt i alla fall…

Avvaktan. Det är drygt två veckor kvar tills Sverige spelar sin första match i EM och förbundskaptenerna avvaktar. Roland Andersson har stått och frustat i minst en månads tid nu, han använder alltid just det ordet när han vill beskriva hur sugen han är på att komma igång och jobba men mitt i att allt frustande skulle börja avta för att arbetet äntligen skulle börja på riktigt är det enda förbundskaptenerna kan göra att avvakta.

De avvaktar Tobias Linderoths utveckling som går framåt för varje dag även om han blir trött mot slutet av träningarna. De avvaktar Fredrik Ljungbergs revben och ankomsten av hans specialgjutna skydd (på beskrivningarna låter det ungefär som en korsett, fast hårdare). I två månaders tid har de avvaktat Zlatan Ibrahimovics rehabiliteringsprocess, sedan i fredags avvaktar de svullnaden på det onda knät för att se om och hur snabbt den går ner. Och så nu, då: nu avvaktar de hur skadad Markus Rosenberg är.
Läs vidare »

Det var alltså inte korsbandet – men vad var det? Och hur länge dröjer det innan Markus Rosenberg är tillbaka? Frågorna blev inte så mycket färre efter magnetröntgen, direkt.

Nja. Multi – ja, talang – tveksamt. Har inte bara skrivit krönika idag, fick agera snabbfotograf också när Rosenberg plötsligt skadades. Mms-bild till nätredaktionen, snabbt ut med bild medan Hussein tog de bra bilderna. Sen körde vi vår första webb-tv, Hussein och jag. Det kommer fler, det kan jag lova, och förhoppningsvis blir de bättre. Lite stelt och stolpigt och så måste jag öva på pauseringen, inser jag. Sådär låter jag ju inte egentligen. Tror jag. Äh, jag ska träna, så får det bli. Inte det lättaste att plötsligt vara tv-krönikör också. Men kul.

Jag har ätit lördagsgodis också. Nu kommer Kent mobba mig, han tror att jag är renlevnadsmänniska.

Det såg ut att vara en extremt lugn träning. Vi räknade in alla fåren, de tränade, halva gänget körde anfallsövningar, andra halvan körde försvarsövningar, precis som i torsdags. Men så plötsligt, klockan 12.17, förändrades allt när Markus Rosenberg gick högt upp för att ta ner ett inlägg med foten. Redan när han var i luften såg det konstigt ut, kroppen liksom vred sig och när han landade på vänsterfoten högg det till direkt. Det såg ut att göra riktigt, riktigt ont.

Lars Lagerbäck är ju inte den sentimentala typen och kommenterade det hela ungefär såhär:
– Ja, vissa skador gör ju väldigt ont direkt. Men det är bara att hoppas att det inte är något allvarligt.

Avvakta, var presskonferensens nyckelord. Avvakta Markus Rosenbergs magnetröntgen, avvakta Zlatans ankomst, avvakta Tobias Linderoths stigande formkurva. Avvakta och se om eventuella ersättare ska plockas med. Lars Lagerbäck avvaktar och hoppas på det bästa.

Förresten messade min syrra lite upprört angående att jag trodde att Henke hade honung i håret:

”ja duu, då stod du minsann inte för att det var du som trodde det haha om det nu var du som trodde att det var honung haha men det gör inget, i love u ändå.”

Okej, såhär var det: min syster har alltid älskat Henrik Larsson. 1995 var hon fem och ännu mer fascinerad av Henkes vackra lockar än jag. Jag vet inte hur ryktet uppstod, jag tror att det från början kom från någon av min brorsas (då tio år) kompisar. Hade man bara honung i håret skulle man få sånt hår som Henrik Larsson hade. Hur mycket jag trodde på det här var väl osäkert – men jag ställde i alla fall frågan.

Idag är min syster arton. Det är rätt sjukt att tänka att hon under hela sitt fotbollsmedvetna liv (sommaren när hon var fyra döpte hon sporten till ”bollboll”, det var en extremt varm sommar, och ja, ni som kan räkna fattar vad som mer hände då) har sett Henrik Larsson spela fotboll. Han och Kicki Bengtsson (som hade samma nummer som hon, och vars autograf hon fick på sin tröja bredvid vilken hon stolt skrev: ”numer fem i lanslaget”, hur gammal var hon då? Kanske sju?). Kommer fotboll fortsätta existera när de två lägger av?

Jag skulle inte vilja påstå att Lars Lagerbäck tappade hakan. Lars Lagerbäck är inte den som sysslar med sånt. Men löst hängde den allt, den haka som Lagerbäck visade upp när han plötsligt konfronterades med uppgiften om att Zlatan Ibrahimovic inte är uttagen i Inters trupp till söndagens italienska cupfinal.

Vi åkte långt ut på Tjörn, till det lilla samhället Skärhamn och fick äntligen se en bit av den pittoreska delen av den västkustska skärgården med små fiskebodar i kvällssol som var på väg ner över blankt vatten. Förbundskaptenerna var lite sena till presskonferensen, de anlände lätt solbrända och på ett strålande humör och berättade allt det vi visste att vi skulle få höra: teambuildningen hade varit lyckad, det var viktigt med en sådan dag, viktigt att hitta balans mellan träningar, matcher och aktiviteter, viktigt att riva de informella barriärer som finns. Lars Laggerbäck la ut texten om lerduveskytte och räkskalning, Roland Andersson avslöjade att han inte riktigt visste vad han hållit på med under dagen för han hade varit så koncentrerad av att hålla sig hårt fast i relingen men han var mycket nöjd med vad han kallade för en ”själens dag”. Bredvid förbundskaptenerna satt landslagschefen Lasse Richt och informationsansvarige Thomas Saleteg. De var också solbrända och nickade glatt och instämmande i allt som förbundskaptenerna sa.

Men det var innan de visste. Innan de fyra plötsligt tystnade, tittade förvånat över en samling journalister som visste något de inte visste. Zlatan Ibrahimovic hade fått känningar i sitt onda knä igen.
Läs vidare »

Nej, det var inte bara att skriva den där texten i förväg. Vi glömde ju vem som även om han inte är på plats ser till att alltid lägga sig i och stjäla uppmärksamheten ändå. Zlatan Ibrahimovic. Det var ju också en syn, att se förbundskaptenerna bli informerade av pressen att Zlatan fått känningar och tvingas avstå den italienska cupfinalen på söndag. De ville ju bara prata om det – enligt Lagerbäck – orättvisa poängräkningssystemet i räkskalnings- och lerduveskyttet de ägnat sig åt under dagen.

Så mycket för mellandag, alltså. Det var bara att glömma alla tidigare planer och tänka om. Well, jag ska inte snacka för mycket om det här redan idag, imorgon får ni veta min syn på saken.

Äntligen fick vi se lite av den fina delen av skärgården också, presskonferensen var i Skärhamn långt ute på Tjörn där det var gulliga små fiskebodar och till och med två rätt så Skånepatriotiska Kent och Anja fick erkänna att det faktiskt var rätt fint.

Roland Andersson bakom journalistskocken.

Utanför Akvarellmuséet där presskonferensen hölls fanns en konstig kur ute i vattnet. Byggd av backar, såg det ut som. Jag enades med TT-killarna om att det antagligen var konst. Det är så skönt: så fort man inte är riktigt säker på vad något är kan man alltid skylla på att det är konst så känner man sig till och med lite belevad istället för dum.

Och nu har vi firat fredagkväll i Stenungsund: vitt vin och räkor. Så sportgubbar vi är. Vi är ju trots allt på Västkusten.

Mellandagen kommer redan dag två: spelarna har teambuildning och vi som är här för att bevaka dem får ägna oss åt annat än att glo på dem. Fotograferna fick fotografera dem i flytvästar medan de gick de tio meterna mellan ett hus och båten som de skulle åka med. Hussein var halvnöjd när han kom tillbaka lagom till hälsolunchen: buffé på den där thairestaurangen. Stekta äggnudlar och rätt kraftigt friterade vårrullar. Tur att jag inte är en sån där bloggare som bara äter ceasarsallad. Då hade jag aldrig klarat ett mästerskap.

Förmiddag på rummet med jobb, nu har jag gått neråt ”stan”, förbi gågatan/den inglasade gallerian och ner i hamnen. Tänkte att det skulle finnas ett trevligt fik här kanske, men icke. Sitter alltså på Espresso House eftersom det är det enda som verkar finnas här. Vid bordet bredvid mig sitter två tjejer i min ålder och diskuterar bröllop och husköp. Vid bordet bredvid dem sitter två tjejer strax under tjugo med självskärarärr på hela underarmarna. Och vid bordet bredvid dem sitter två medelålders kvinnor i stora härliga skjortor och sjalar i grönt, gult och blått. Jag funderar på vilket bord jag skulle slagit mig ner vid om jag hade varit nyinflyttad här och på jakt efter nya kompisar? Kommer inte fram till något mer än att det kanske skulle vara då jag skulle få tiden att skriva en generationsroman.

Själv är jag såklart svartklädd och sitter här med min MacBook och ser svår och viktig och jävligt upptagen ut. Haha.

Häromdagen hade Södra Innerstaden stor medborgarutfrågning, så det gick omkring folk från kommunen och frågade vad man tyckte var bra och dåligt med stadsdelen. Det var ett fint initiativ. Jag sa att jag aldrig vill se Espresso House på Möllan. Tanten antecknade snällt och undrade om hon kunde formulera det så att jag uppskattar den personliga känslan som finns i stadsdelen? Jag sa ja. När hon frågade vad som var dåligt hade jag svårt att svara på det och ja, jag har blivit precis den typen av journalist jag hatade när jag var femton. En sån som bor i innerstan och inte tycker att det finns någon anledning att röra sig utanför sin box eftersom ”allt finns ju där”. Rädslan för att själv bli en sån fick mig att ifrågasätta om jag ens skulle bli journalist. Men det blev jag och här sitter jag nu och älskar min innerstadsdel.

Om tre timmar är det presskonferens med förbundskaptenerna, Hussein undrade vad som skulle sägas då varpå Kent och jag drog igenom hela listan med oneliners. Lika bra att skriva den texten redan nu, kanske?

Jag identifierar en stämning från barndomen. Jullov, hela familjen sover i härbret på mormor och morfars gård utanför Falun.