Japp, längre än så kom vi alltså inte. Vi vinkade av Kent och Hussein imorse, Engman och jag, inte alls avundsjuka på att de skulle köra genom halva Europa när vi bara kunde sätta oss på ett plan hem.
– Det känns lite för enkelt, sa jag vid frukosten. I huvudet har vi varit så otroligt långt bort att det rent fysiskt känns som om vi är på andra sidan jorden. Då känns det overkligt att vi bara kan sätta oss på ett plan och vara hemma på två timmar.

Overkligt, ja. Jag somnade i samma stund som jag satte mig i flygplatsstolen och tänkte: ”Gud så skönt, när jag vaknar är jag hemma.” Det var jag inte. Det var sjukt varmt i planet och jag vaknade till lite då och då och funderade över varför vi aldrig lyfte? Till slut lyfte vi, jag sov lugnt vidare tills högtalarrösten väckte mig med meddelandet: ”AC:n är trasig, vi måste vända till Wien och ta ett nytt plan.”

Visst. Då hade vi åkt åtminstone en halvtimme, vilket är nästan halvvägs till Köpenhamn. Hade det bara varit för värmen hade vi lätt kunnat åka ett tag till. Det här var något allvarligare än så och det gällde bara att inte tänka för mycket på det under tiden vi åkte tillbaka. Jag tänkte mest på att vi åkte väldigt långsamt. Det var inte jättekul.

Nu har vi fått middag, de påstår att vi får åka klockan åtta ikväll, jag är mest ledsen över att middagen på innergården uteblir och mest glad för att det finns gratis trådlöst internet på den här flygplatsen.

Tjugofem dagar är kanske inte jättelång tid, egentligen. Men tjugofem dagar så laddade av intryck känns som en evighet. Nu åker vi hem, tar semester, andas lite. Så ses vi i Peking i augusti, okej?

Och den där innergården, den står kvar. Precis som alla fina som kommer sitta i den ikväll.

Allt handlade om vem som skulle bestämma rytmen. Spanien och Tyskland, mästerdansarna, de med varsin bild av vilken dans är som vackrast, varsin idé om hur fotboll ska spelas, stod på varsin halva av den enorma gräsmattan och frågan var vem som skulle bestämma hur rytmen skulle gå.

Spanjorerna bestämde sig för att det var de. De hade bestämt sig för längesen, redan i kvartsfinalen mot Italien hade de bestämt sig för att det var de som var det här mästerskapets allra största dansare, de som dansade på samma gång vackrast och mest effektivt.
Läs vidare »

Spanien spelade så vackert. Så otroligt vacker fotboll. Tänk att de tog det hela vägen, att de med sitt tiqui taca lyckades ta sig ända fram till finalen och slå Tyskland. De har bjudit på så mycket bra fotboll det här mästerskapet och det är så roligt att ett lag som spelar den typen av fotboll vinner.

Jag skulle vilja se matchen igen, det fantastiska med det här jobbet är att man får vara på plats, det tråkiga är att det är så mycket man ändå missar när man vet att man måste lämna en text som ska dras över ett helt uppslag på slutsignal. Och dessutom är osäker på internetuppkoppling. Jag fick samma typ av plats som sist, utan desk och därmed utan internet genom kabel. Före matchen funkade det trådlösa. Under matchen brakade det samman fullständigt men då fick jag ett sms från Engman (som hade deskplats, med internetkabel) om att jag kunde överta hans plats. Vet fortfarande inte vad som hänt, han jobbar än. Men det var tur, för nu slapp jag springa ner i pressrummet och fick istället se allt direkt på plats.

Och nu är Fernando Torres på presskonferensen. Lilla Fernando Torres. Han sitter där med en spansk flagga runt höfterna som en kjol och är alldeles uppfylld av känslan av att han vunnit sin första stora titel. Det blir fler.

Med facit i hand skulle naturligtvis spanska fotbollförbundet övertalat Luis Aragonés att skriva under ett kontrakt för ytterligare två år, över 2006. Det känns som att han trots allt bara har påbörjat något.

Tyskt tifo.

Nationalsånger.

Spansk eufori (lite suddig).

Undrar hur stämningen är på hotellet nu?

(Min syrra som har koll på allt ringde förresten och berättade att spanjorerna ville ha vårt hotell eftersom de hade bott där inför matchen mot Italien. Men först tog ryssarna deras platser och nu tyskarna. Hur nu hon vet det här från Sverige har jag ingen aning om. Men hon har köpt en spansk flagga och firar just nu i Kungsträdgården. Apropå det här med att världen tillhör oss alla.)

Alla som tycker det verkar lyxigt att jobba som sportfotograf kan ju kika på hur det såg ut när Hussein försökte sända bilder i paus i semifinalen.

Bildbeviset:

Joachim Löw satt kvar med sitt vinglas när vi lämnade baren vid midnatt. Hade Lagerbäck gjort samma sak? Suttit med ett glas rött i en allmän bar natten före en EM-final? Knappast troligt, va.

Och så måste jag visa den fantastiska båt fylld med sushi vi beställde in häromkvällen. Jag ska bara äta mat som kommer i båt hädanefter.

Det börjar tutas här utanför nu.

Till frukost diskuterade vi tidernas mest betydelselösa poplåt och Engman påstår att det är den där fruktansvärt dåliga låten som Björn Borg, Tomas Brolin och några till gjorde för några år sedan. Hur kan den vara betydelselös? Videon beskylldes för att vara sexistisk, ZTV vägrade visa den, radiokanaler bojkottade den, det blev stor debatt om aktiva idrottsmän och passiva vackra kvinnor – hur skulle en låt som väckte så mycket debatt och heta känslor kunna vara betydelselös? Jag kommer dessutom ihåg vad den heter: ”Alla vi (längtar till sommaren)”.

Vilken tidernas mest betydelselösa låt är för mig? Ingen aning. Jag har redan glömt bort den.

Kent håller koll på LDB:s startelva mot Göteborg och följer matchen via livescore, Engman läser gästlistan för finalmatchen och konstaterar att både Harrison Ford och Henry Kissinger kommer vara här. SMS-attack på Max planeras. Kent äter jordgubbstårta. Hussein är visserligen inte här, men visste jag inte att han inte fått ackreditering skulle jag trott att han stod i någon konstig fotografkö någonstans med en nummerlapp i högsta hugg. Sveriges match mot Spanien rullar på en gigantisk storbildsskärm i bakgrunden, pressrummet fylls på.

Det är tre timmar kvar till match. Allt är precis som vanligt. Jag kommer sakna de här knäppskallarna.

Wien drar ett sista andetag. Skorna putsas för den allra sista dansen. De som ska bjuda upp är förberedda. Spanien-Tyskland, EM-final. Den kommer att bli vacker, la gran final i detta som känns som positivismens mästerskap.

Ibland kan jag känna mig trött på Tyskland. Som i semifinalen mot Turkiet, när Turkiet var så mycket bättre, när Turkiet dominerade och skulle vunnit. Tyskarna var trögstartade men kom igång, och när Tyskland väl är igång är det svårt att stoppa maskineriet.

Men trots att fotbollslogiken ibland är tröttsam har jag svårt att inte tjusas av det tyska spelet.
Läs vidare »

Lite olika strategier i finalens förhandssnack märks. Tyskarna försöker göra spanjorerna till favoriter, Joachim Löw höll alldeles nyss en lång utläggning om hur fantastiskt Spanien har spelat hittills. Spanjorerna kör en lite annan taktik, de pratar mest om hur kul det är att vara i final och att de vill åstadkomma något stort och de spanska tidningarna är otroligt segervissa. Jante har aldrig varit på besök i det landet. Däremot är de oroliga för en sak: att premiärministern José Zapatero kommer och ser matchen. När han dyker upp brukar Spanien förlora och nu har någon driftig själ startat en hemsida för att samla ihop tillräckligt många röster för att få Zapatero att stanna hemma. Zapatero, no vayas! heter hemsidan.