Lite underligt känns det att vi står inför slutet. Det har varit en lång resa, det här, på många sätt. För mig personligen känns det kul att ha fått följa Spanien så nära så länge. Redan i oktober 2006, innan jag var anställd på Sydsvenskan, kallades jag in extra som frilans för att bevaka Sverige-Spanien. Jag följde Spanien, såg Sverige knocka dem på Råsunda, hörde Luis Aragonés uppmana det spanska fotbollförbundet sparka honom och förbannade spelarna som vägrade gå genom mixade zonen och istället smet ut bakvägen. Ett år senare hade de hittat fram till tiqui taca, några veckor senare lottades Sverige och Spanien i samma slutspelsgrupp och nu står vi här, dagen inför finalen som Spanien ska spela mot Tyskland.

Redan från början känner jag lite extra för Spanien, och det faktum att jag varit närmare dem än något annat lag (förutom Sverige, såklart) gör att det känns ännu lite mer speciellt att se dem spela finalen här imorgon. Mot Tyskland, dessutom! Det kommer bli en fantastisk match. Två lag som vill spela fotboll och kan det. Två olika idéer om hur den ska spelas, och två rätt fina idéer. Tysk fotboll beskylls ju ofta för att vara tråkig och förutsägbar men jag håller inte med. Att den är effektiv och fysisk betyder inte att den är ful.

Jag hoppas på Spanien. Tror på Tyskland. Men jag har ju haft fel i fem av sex slutspelsmatcher hittills så jag tror inte mitt tips är så mycket värt.

På väg hit såg jag lite roliga saker. Helt plötsligt låg ett hus uppe på ett tak:

Tyvärr missade jag den här klädda statyn som var på väg genom lördagswien. Lite nyfiken blir man på att se den utan skyddande filtar, eller hur?

Många säger att det inte är särskilt överraskande att Fredrik Ljungberg slutar i landslaget – jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag har ju själv varit rätt kritisk till honom under EM och inte tagit det för givet att han skulle fortsätta. Samtidigt trodde jag nog inte att han skulle tacka för sig så länge han spelar i Premier League.

Jag gillar klarsyntheten i hans beslut, att sluta när han inser att toppen är passerad och dalen kommer allt närmare. Alltför många biter sig kvar alldeles för länge och det har redan nu under EM varit plågsamt att se hur långt han är från sin storhetstid.

Dessutom gör hans beslut Lars Lagerbäcks arbete lättare – jag är inte säker på att han skulle haft samma klarsynthet som tränare och insett när det var dags för Ljungberg att petas.

Men jag kommer sakna Ljungberg. Så som man alltid saknar spelare som varit betydelsefulla och spelat vackert. Insikten att det inte längre går att hoppas på att han hittar tillbaka till när han spelar som allra bäst svider lite. Det gör alltid ont när något som varit vackert är över. Men den insikten fanns redan innan beslutet blev offentligt. Skillnaden är att det nu är så väldigt uppenbart.

Ny morgon, nya vakter, nya poliser, nya supportrar som trängs vid kravallstaketet, ny spelarbuss – den tyska. Det tyska landslaget har alltså checkat in här på hotellet. Det är lite lustigt, igår bevakade vi dem via tv (de befann sig tio timmars bilresa härifrån, i närheten av Lugano), idag delar vi frukostmatsal med dem. Och imorgon ser vi dem spela EM-final mot Spanien. Vi har nämligen fått tre av fyra ackrediteringar bekräftade! Det är bara Hussein som fortfarande väntar på besked.

Otroligt vad lite sömn kan göra. Nio timmar och en promenad längs Donaus biflod och jag är fit for fight igen. Åtminstone fit för ett sista ryck. Jag ska inte hymla med att de där fyra veckornas semester som inleds på tisdag morgon lockar… Men först alltså: final!

Jag tänkte på det ofta under VM i Tyskland. 50000 svenskar fyllde Berlins gator med sång och dans, scenerna sades vara osvenska. Kan något som 50000 svenskar gör vara osvenskt? Borde inte det vara väldigt svenskt?

En svensk – Zlatan Ibrahimovic – fick för ett drygt år sedan kritik från ett parti som påstår sig värna om det svenska – Sverigedemokraterna – för att inte vara tillräckligt svensk. Hans hållning var fel, tror jag de tyckte. Kan något en svensk gör vara osvenskt? Kan något jag gör vara okvinnligt? Jag är ju kvinna. Zlatan är ju svensk.

Fotboll är ett av många kulturella uttryck. Ibland bekräftar den vår självbild och kan till och med förstärka den. Ibland hjälper den istället oss att omvärdera det vi trodde att vi var. För ibland kan en nationell självbild vara begränsande– det är ju trots allt ganska roligt att dansa på gatorna.
Läs vidare »

Det här skåpet säger en del om festen som väntade på hotellet igår:

Det fanns betydligt mer champagne i det skåpet i onsdags, om jag säger så. Champagne, cigarrök, silverjackor, djupa urringningar och stilettklackar fyllde baren, och mitt i allt stod Guus Hiddink och såg inte allt för ledsen ut trots allt. En våning upp firade spelarna, bara ibland släntrade de ner för att beblanda sig med pöbeln.

Idag tog vi ut vårt EM-lag, det kommer i pappret imorgon men redan nu kan jag avslöja att vi har utsett Guus Hiddink till förbundskapten för vårt lag och det var så frustrerande att sitta där vid frukostbordet och resonera kring spelare och system, komma fram till elva givna och fem på bänken, och sedan INTE kunna gå tre bord bort och be Hiddink om en kommentar. Vakterna var direkt på alla som försökte närma sig med en kamera eller ett block. Inte bara journalister alltså, utan även privatpersoner.

Jag drack en öl i presscentret. Två när jag kom till hotellet. Har varit totalt däckad idag. Kroppen gör liksom inget motstånd mot något alls längre. Men nu ska vi kosta på oss en bättre middag, vilken jag nu börjar bli sen till! Inte helt ovanligt, hoppsan…

Himlen öppnade sig och blixtarna slog ner, åskan dånade och sången tog aldrig slut. Scenen var nästan för bra, för dramatisk, för mycket. För på planen som inte såg ut att ha påverkats avsevärt av hällregnet sprang spelare som inte verkade känna något regn, inte kände något annat än fotboll och matchen växte för varje minut som gick till att någon gång i mitten av den andra halvleken vara den bästa fotboll det här mästerskapet sett.

Extraordinärt, sa Luis Aragonés. De var värda att vinna, sa Guus Hiddink. Jag vet egentligen inte vad som ytterligare finns att tillägga, när EM:s allra skarpaste hjärnor sagt sitt.
Läs vidare »

Och här är, precis som jag faktiskt anade, förklaringen till den feta bunten extrabiljetter.

Tack, pappa Engman. Bara för min skull.

Jag hade ingen biljett till dagens match. Jag stod långt ner på väntelistan. Det var tjockt med folk och det är trots allt semifinal i EM. Biljetter delades ut, M & M på Aftonbladet stod på plats 35, vi räknade ut att jag stod på typ 105. Jag hade inget hopp alls. Så nära årets match, samtidigt så långt ifrån. Det var en tjock massa människor som trängdes framför kvinnan som ropade ut namn efter namn på lyckliga själar som skulle få se den, Matchen. Aftonbladet fick sina biljetter, jublade. Ett av M:en stannade kvar för att hålla mig sällskap. Vi räknade, kikade, det glesnade både i massan och biljetthögen.
– Det finns minst tre biljetter kvar, sa vi ständigt när vi såg hur kvinnan bläddrade i den supertunna högen.
Till sist var de slut.
– Nu tar hon upp en stor kartong full med biljetter, skojade M och i precis det ögonblicket langade kvinnan upp – en fet bunt med biljetter. Vi jublade. Och snart kom det:
– Anja Gatu.
Jag kunde inte låta bli att skrika lite av glädje. Dansade upp till Kent som så chevalreskt hade erbjudit mig att se andra halvlek om han såg första. Det behövdes inte, jag tryckte ner mig mellan någon slags funktionär och en tysk som tyckte mat var jättegott och motion ganska trist.

I halvtid plockade jag upp datorn. Jag måste trots allt lämna första versionen på slutsignal. Det trådlösa internet funkade inte. Jag hade inte fått en plats med bord och därmed ingen sladd till det andra internet. Telefonnätet överbelastat och utslaget. Bara att springa ner i pressrummet igen och se andra halvlek där. Lite trist men jag överlevde – andra halvlek var ju fantastisk fotboll!

Jag kommer sakna Ryssland. De har bjudit på sjukt underhållande fotboll och på presskonferenserna med Guus Hiddink kan vad som helst hända. Jag gillar i och för sig Luis Aragonés också, som så många har så svårt för. Han är en trulig gubbe, visst, men har sin charm. Och fotboll kan han.

Spanien-Tyskland på söndag. Vilken drömfinal.

PS: Jag tror jag börjar bli trött nu. Häromdagen glömde jag som sagt koden till benkomatkortet. I dagens tidning tror jag att jag har skrivit att Turkiets hjärta inte räckte till semifinal. De var i semifinal. I dagens webb-tv sa jag att Ryssland spelade semifinal mot Holland. Och i dagens första upplaga (jag skyller på att jag lämnade den i 85:e minuten, 3900 tecken) skrev jag att Ryssland spelar bronsmatch mot Bulgarien på lördag. Det är ingen bronsmatch i EM. Bulgarien tog sig inte till EM. Hahaha. Var fick jag det ifrån? Jag tror att jag behöver semester, väldigt snart.

PS 2: Nu ska vi hem till rysshotellet? Segerskrål eller gravöl? Jag tror trots allt på det förra. Segerskrål alltså.

Det var ett riktigt oväder här i Wien igår, jag trodde naturligtvis att det var på grund av det som sändningarna avbröts och att vi var ensamma om att inte kunna se matchen. Så fel jag hade.

Sval förmiddag blev en allt varmare och tyngre eftermiddag, nu har det brakat lös här igen med ett jätteregn och åskväder. Håller planen? Jag tror det, det är korta och intensiva skyfall som gäller här. Det vore trist annars. Spanien-Ryssland kan bli en av EM:s bästa, med snabb och teknisk fotboll och det vore tråkigt om en regnsjuk plan skulle förstöra det.

Jag är ju rätt rödgul i mitt hjärta som ni vet men väl här i semifinalen mot Ryssland ser jag mest framemot en bra match, ärligt talat. Både Spanien och Ryssland är värda att gå till final.

Två melodislingor snurrar i mitt huvud just nu: ”A por ellos, olé” och den ryska nationalsången. Jag blir glad hur det än går, bara det blir en bra match. Finalen mot Tyskland blir oavsett vilket lag som tar sig dit fantastisk.

Ibland slår det tillbaka. Då känns det inte som att det finns någon rättvisa, ingen pardon, då är det där som heter hjärta och respektlöshet och glädje plötsligt ingenting värt. Då slår den där tyska maskinen tillbaka med precis samma medel som turkarna själva gjort sig kända för under EM.

Inte för att det inte var välförtjänt. Tyskland var värda att gå till final och oavsett om motståndarna blir Spanien eller Ryssland blir det en fantastiskt bra match. Det är bara så typiskt och ibland kan jag bli trött på fotbollslogiken.

Har det här mästerskapets utmärkts av något så är det uppkomligarna, skrällarna ingen räknade med, de som med hjärta och fart krossar allt vad logik heter. Igår var plötsligt ordningen återställd. Och det kändes inte alls särskilt roligt.
Läs vidare »