Att vi som journalister inte kommer ha full tillgång till internet under OS blev en antinyhet för mig; jag hade tagit det för givet att internet skulle vara censurerat, precis som när vi var där för ett år sedan på fotbolls-VM. Jag skriver ut alla Amnestyrapporter om Kina redan nu. Vet att jag inte kommer kunna slå på Wikipedia som jag är van vid.

En sådan åtgärd tror jag dock bara slår tillbaka på de kinesiska myndigheterna själva. Att tusentals journalister blir begränsade i sitt arbete kommer inte direkt hjälpa den propaganda Kina vill sprida över världen. Kan propaganda bara vara välregisserade invigningsshower? Många guldmedaljer? Nu kommer vi få känna på en liten bit av de kinesiska journalisternas vardag – att inte kunna söka information där vi själva vill. Och då slipper vi ändå tio år långa fängelsestraff om vi skriver ”fel” saker.

I dagarna släppte Amnesty en ny rapport om situationen i Kina som föga förvånande visade att de mänskliga rättigheterna knappast blivit bättre, snarare tvärtom. För att behålla stabiliteten och uppnå ”det harmoniska samhället” har myndigheterna varit tvungna att ta till hårdare grepp än vanligt under månaderna före OS då det bubblat och fräst ordentligt på olika håll. Tyvärr har det inte bubblat så mycket som jag en gång hoppades på, även om de hårdare tagen är tecken på att oppositionen existerar och lever i Kina. Fortfarande undrar jag dock vad som kommer hända i Kina de närmaste veckorna. Och det är inte bara hur höjdhoppsfinalen slutar som jag funderar på. Jag undrar hur allt detta ständigt pysande och puttrande kommer att kunna hållas nere när Peking invaderas av utlänningar. Amnestys rapport visade ingen vacker bild. Men jag är övertygad om att det inte är den sista bild av Kina vi ser.

Dagen har för övrigt varit ljuvlig, efter en förmiddagsutflykt till Dalby stenbrott har jag suttit på balkongen och läst in mig på allt och inget jag kommer ha nytta av de närmaste veckorna, nu kommer äntligen skymningssvalkan och Monica Z sjunger för mig, inspirerad som jag blev av morgonens läsning i den egna tidningen. Det är lugnet före stormen, jag vet det och passar på att andas lite.

Hihi. Kristin Nord skriver om hur hon blir vad hon kallar en Macho-Barbie. Jag är precis likadan. På sommaren vill jag leva i en femtiotalsdröm där jag har bomullsklänningar, lagar mat, förbereder utflykter, pysslar om pelargonerna. Vet inte varför, men det är så mysigt att leka den könsrollen ett tag. Som vanligt skönt att känna att det går att välja lite som man vill, jag tror att det har med det att göra för min del i alla fall. Sociologen Anne-Marie Morhed ger sina förklaringar i den tillhörande artikeln.

När jag är på det humöret nynnar jag på Monica Zetterlunds ”Gröna små äpplen”. På youtube hittar jag bara när Charlotte Perrelli sjunger den på K-Rauta och det duger inte. Men alla ni som hört den vet vad jag menar.

Men egentligen hade jag inte velat leva på femtiotalet, husmödrarnas enda riktiga storhetstid i Sverige, innan kvinnorna krävdes i industrin (det som ibland utmålas som medveten jämställdhetspolitik och inte krass vinstmaximerande ekonomisk politik) och tjänade sina egna pengar. Jag kan njuta av att få leka femtiotalshusmor någon månad på sommarhalvåret, smutta päronkonjak och slippa tänka på annat än kvällens måltid. Sen vill jag tillbaka till mitt 2000-talsliv där jag åker på OS. Bästa Barbro Alving, signaturen Bang, åkte till Berlin-OS 1936 och då var det långt ifrån självklart att en 27-årig kvinna skickades för att bevaka något så stort och viktigt. Igår köpte jag hennes ”Dagbok från Berlinolympiaden” (som är de samlade reportagen därifrån, och några få dagboksanteckningar men hon förde inte så mycket dagbok under tiden där, åtminstone inte som har getts ut offentligt), jag har bara läst vissa av hennes reportage därifrån tidigare men det ska bli spännande att följa henne.

På onsdagen skriver hon i ett brev till Cilla Frankenheimer: ”Söndag kväll bär det av till Berlin alltså. Och det blir en helsikes tid, det är det enda jag fattar”. Även om det var en annan tid på alla sätt kan jag säga en sak: mitt i prick, Bang, precis så känns det, några dagar innan. Hur går det att greppa vad ett OS är dagarna innan det börjar?

Ibland kommer det som ett brev på posten. Eller ja. Efter integrationssnacket här igår har jag idag tjuvläst Offside som kommer i prenumerantbrevlådorna från och med imorgon och finns i butikerna i början av nästa vecka och vad har de om inte ett stort reportage om Agon Mehmeti, Labinot Harbuzi och Guillermo Molins med utgångspunkt i att MFF blivit bättre på att ta upp talanger från närområdet och mer specifikt: de invandrartäta delarna av närområdet. Det handlar alltså om att föreningen insett att integration gör klubben starkare. Staffan Tapper (ungdomsansvarig i MFF) säger såhär om MFF:s samarbetsprojekt med andra föreningar:
– Vi har någon från Simrishamn, några från Lund. Men de flesta kommer från de invandrartäta förorterna, som Rosengård. Det är ingen tillfällighet att Zlatan lärde sig alla finter mellan höghusen. Åker man ut och tittar där finns det så många talanger att man inte kan sluta att tänka på hur bra det kan bli för Malmö FF i framtiden.

Det handlar inte bara om att a-lagstränaren måste fatta att det kan vara gynnsamt att satsa på ungdomarna (reportaget bekräftar än en gång att Sören Åkeby var helt ointresserad av detta) utan också om att ledningen måste förstå att det krävs specifika satsningar och att alla som är uppväxta i Sverige inte är uppväxta i exakt likadana miljöer. I vissa miljöer skapas vissa jargonger, i andra miljöer blir det andra jargonger. Det borde vara ganska självklart men är det inte alltid. Såhär säger Leif Engqvist som tränar MFF:s juniorlag:
– Man hör ofta ledare prata om de unga invandrarkillarna som oerhörda talanger: ”Oh, de har så fin teknik” eller ”han kan bli något i framtiden”. Men så blir det inget. Ibland är det killarna själva, de har för svårt att fokusera på att bara bli så bra som möjligt. Men ofta tror jag det är hos oss ledare som det brister. Hur många var det som förstod hur man skulle hantera Zlatan? Invandrarkillarna har en annan jargong, en skönt kaxig stil. De vill framåt. Det gick kanske inte hem förr hos ledarna. Och så tappade killarna sugen.

(En parentes: jag tror det är lite väl generaliserande att säga ”invandrarkillarna”, ofta tror jag snarare att det handlar om en förortskultur. Att det alltså går att ha föräldrar födda i Sverige men ändå köra med Zlatan-jargongen. Hade Anders Svensson blivit landslagsspelare om han vuxit upp på Rosengård? Okej, väldigt hypotetisk fråga, jag vet…)

Det kommer inte fram jättemycket nytt i reportaget men det är som alltid med Offsidereportagen: skönt att läsa en lång och långsam text som tar sig tid att försöka förstå och förklara. Och jag måste nämna ytterligare en godbit, när Staffan Tapper funderar på vad Zlatan Ibrahimovic betytt för klubben som förebild:

”Enligt Staffan Tapper är Zlatan till och med en ännu större förebild än MFF-ledaren först förstod. Han berättar att förr, när Zlatan var lite kaxig och stökig av sig, märkte man på killarna i ungdomslagen att de tog efter. Det var inne att vara lite kaxig, precis som Zlatan var. Men så blev han förälskad och fick barn och blev en helt annan person. Öppen och artig. Och det smittade också av sig. Nu är det inne att vara trevlig i Malmö FF.”

En dryg vecka innan OS börjar pågår en annan internationell tävling, men inte i Peking utan i Stockholmsförorten Rinkeby och det är inte IOK som står som arrangörer utan Somalisk-svenska Ungdomsförbundet tillsammans med Somaliska Kultur- och Idrottsföreningen. Tävlingen kallas Somalia Summer Games och P1 Morgon hade ett inslag om det imorse.

Det är i första hand ett integrations- och identitetsprojekt men arrangörerna hoppas också på att kunna uppmuntra somaliska ungdomar att hitta sina talanger och satsa på sina idrottskarriärer. Jag vet inte hur stor trupp Somalia skickar till OS men förutsättningarna för elitidrottsmän att utvecklas brukar inte vara jättebra i länder så plågade av konflikter som Somalia varit. När Mustafa Mohamed blev VM-fyra på 3000 m hinder för ett år sedan skrev jag såhär:

Mustafa Mohamed är inte bara från Lysekil. Han är född i Mogadishu och även om han har en fantastisk löpartalang skulle han aldrig varit i VM-final om han stannat kvar i Somalia. Det är ett land alldeles för plågat av inbördeskrig, icke-existerande infrastruktur och fattigdom. Egentligen rymmer landet minst lika många löpartalanger som Kenya, enligt Mohamed. Även Sverige har fått sin beskärda del av den talangreserven.

Hur vi utnyttjar den talangreserven är en annan fråga. Positiva exempel på idrottare med somalisk bakgrund är ”Musse” och allsvenska fotbollsspelaren Hodan Siid-Ahmed i KIF Örebro, men som vanligt tror jag att man med rätt medel skulle kunna få fram ännu fler. Mustafa Mohamed har med sin brittiske somaliske vän Mo Farah sagt att han vill göra något för att stötta somalier utanför Somalia – och i Somalia också, för den delen. Läs Göteborgsposten, till exempel.

Integration kan vara svårt men när den lyckas är alltid vinsterna flera. Förutom lyckligare människor och ett samhälle där människor lever med respekt för varandra och där alla har möjlighet att bidra till det gemensamma välståndet producerar det även fler idrottare, både på hög och låg nivå. Somalia gör det alltså inte. Utnyttjar Sverige alla talanger? Mustafa Mohamed växte upp i Lysekil där det inte var lätt att tillsammans med mamman vara den enda somaliern. Ibland sägs att integration är lättare på landsbygden och i småstäder men många är berättelserna om intolerans och inskränkthet. ”Musses” berättelser är inte den enda och det var först när han började spela fotboll och visade sig ha talang för det blev det lättare. Idrotten blev en väg till acceptans och gemenskap, som så många gånger förr.

Några givna vägar till ökad integration finns aldrig och initiativet är gott. Men är det integration när bara en viss grupp människor får delta i en turnering? Ja, en viktig del – utöver den rent idrottsliga peppningen – är att träffa andra i samma situation, utbyta erfarenheter och känna att man inte är ensam.

Tillbaka på jobbet. Fyra extremt lata veckor är till ända. Jag hade två saker jag skulle hinna med att fixa: köpa ett bord till balkongen och skaffa en frys (har bara en pytteliten nu). Jag lyckades inte med något av dem. Frysen krävde visserligen en hel del biansträngningar: att röja ur en klädkammare, ta dit en elektriker för att dra ny el, viss marknadsundersökning. Vill någon ha ett mått på exakt hur lite jag har rört på mig är denna oförmåga en ganska bra fingervisning. Jag har mest legat stilla på olika ställen. Stockholm, Ålands skärgård, skogarna i Dalarna, Ven och såklart på Möllan. Jag är stark och glad och brun och kanske lite rund om magen. Det är bra det. Fulladdad inför nästa äventyr. Och det går ju bra att bära ut köksbordet på balkongen också. Eller äta på det lilla bordet.

För till slut börjar det krypa i kroppen. Nu har jag lekt Pripps Blå-reklam klart för den här gången. Sommar kan vara flera saker. I många år var det att cykla i solen mot Krusegatan när alla cyklade till havet, sitta i det höga vita huset och jobba för att sedan ta cykeln ner till Västra Hamnen för ett kvällsdopp. Så är det nu. Och det känns väldigt bra. Sommar på ett annat sätt helt enkelt.

Nästa äventyr, ja. Med andra ord: OS. OS! Om en vecka drar vi, imorgon blir det uppsamlingsmöte och jag sitter här med presskonferenslistor, flygbiljetter, ackreditering (som legat lite för länge på ett postkontor vilket utlöste en extrem stress hos de inblandade som insåg att vi inte hade fått några ackrediteringar, själv var jag lyckligt ovetande), startlistor och försöker förstår hur jag ska förbereda mig inför det här.