Hur gör man om man vill starta ett skandinaviskt fik i Peking? Man satsar på lite minimalistisk inredning och döper det till Ciao.

Sen laddar man upp med lite bakelser, 90 procent av ingredienserna ska vara mousse i olika smaker.

Jag som hade förväntat mig att få se en kanelbulle i alla fall. Det där som ser ut som en äppelkaka är det förresten ananas i.

Det är utmattande att vara turist. Jag hyrde en taxichaffis idag som körde mig till muren. Där fick jag veta vad jag ska göra i höst: träna. Trodde jag skulle svimma på väg ner från muren. Visserligen var det mitt på dagen, jättevarmt, en miljard kineser och minst lika många branta och ojämna trappsteg, men ändå. Tröttheten stod liksom inte i paritet till ansträngningen. När jag kom ner skakade benen. Äh, jag skyller lite på värmen. Och mycket på OS.

Ingen graffiti på muren!

Taxichauffören var snäll i alla fall, han satte på en radiokanal som spelade amerikanska hits istället för den radioteater som 99 procent av alla taxichaufförer i Peking lyssnar på. Ni undrar hur det går att veta att det är radioteater? Svar: det fattar man.

Han släppte av mig på Himmelska Fridens Torg där jag gick med stapplande steg under brännande sol över världens största torg på jakt efter mat. Hittade ingen. Konstaterade att det jag trodde var Operan var Nationalteatern. Kanske är det både och? Gick in i Förbjudna Staden. Gick ut igen utan att veta det. Hittade mat. Höll på att inte få komma in i Förbjudna Staden men viftade lite med OS-ackrediteringen och då gick det bra. Fattade inte vad som var Förbjudna Staden och vad som var det runtom. Till slut pekade någon. Hällde i mig cola för att förstå vad som hände. Var tvungen att sitta ner lite på en sten. Tittade. Det var fint. Tog nog inte riktigt in.

Mycket ska man lära sig, inte visste jag att det fanns biljardrum i Förbjudna Staden.

Sen tog jag tunnelbanan en station efter att en snäll farbror i uniform fått formligen leda mig in genom spärrarna. Jag fattade nada. Niente. Inte vart jag skulle gå och inte var jag skulle sätta biljetten för att spärrarna skulle öppna sig.

Jag tänkte: hittar jag en mall kommer där finnas AC och ett fik. När tunnelbanan stannade klev jag rakt upp från den in i en glassbar. Precis vad jag behövde! Så där satt jag och äcklades av pastor Gregorius samtidigt som jag förundrades över att Bengt Ohlsson trots allt lyckas väcka någon slags sympati för den vidrige mannen (våldtäktsman och pedofil).

Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv i vanliga fall. Men jag tror att det här med OS gör en lite rubbad. Det är nog lika bra att åka hem nu.

En kinesisk tjej vid mitt bord på glassbaren (min glass smakade förresten grönt té med persika och hallon) frågade vad det var för väder i Sverige nu. Hon skulle åka till Frankrike och plugga imorgon och Sverige låg ju så nära. Jag förklarade att det var Schweiz, hon skämdes, jag sa: det gör inget, alla tar fel. Sen försökte jag förklara varför Peking känns rätt stort för en svensk. Pekings invånarantal är dubbelt så stort som hela Sveriges. Jag vet inte om hon verkligen fattade eller om hon bara trodde att hon hade missuppfattat det. Egentligen är det ju absurt att det kan finnas så små länder.

Alltid när jag har tillbringat några veckor på den här kontinenten saknar jag en sak mer än någon annan från Europa: Kaféer och torg. Någonstans att sitta länge där det är stilla. Luft, liksom. Utrymme. Det är svårt att hitta i Peking.

Tur då att man bor på ett hotell med en innergård som ser ut såhär.

Tröttheten slår hårdare och hårdare för varje minut som går. Ju mer adrenalin som lämnar kroppen, desto tröttare blir man. Det är svårt att förklara mästerskapsruschen men den handlar mycket om adrenalin. Det gäller att leva på de kickarna och aldrig slappna av. Känner man efter är det kört.

Därför var vi fortfarande glada och redo för en riktig middag när Ola i söndags kväll drog med oss ut i Peking. Vi åt fantastisk japansk mat och åkte sedan till den där bargatan med julgransbelysning. Där såg vi en helt annan sida av OS vi dittills inte sett skymten av. Till exempel var det inte alltid läge att avslöja att vi var från Skandinavien.

Han hade någon slags bjällror runt fötterna.

Plötsligt satt det en kille med medalj vid vårt bord. Var det verkligen en riktig medalj? Javisst, sa han, han hade minsann tagit brons med Australiens landhockeylag. Alla fick prova.

Jag hade minsann sett på tv hur man ska göra när man får medalj.

Nu är klockan åtta. Jag har idag gjort följande:
- bytt hotell
- gått i två varuhus
- fikat två gånger
- ätit två gånger

Sedan i söndags kväll har energin successivt lämnat kroppen, sakta men säkert. Ögonlocken trillar ständigt ihop och jag undrar om jag ska ge upp eller försöka hålla mig vaken några timmar till?

Det här är mitt nya rum.

Ja, visst var det trevligt att kunna gå in på wikipedia även här. Men alltså. Var inte det stora problemet att inte kineserna har fri tillgång till internet? Någonsin?

Nu stängs internet igen och jag vet inte riktigt om jag skulle kalla det en förbättring direkt.

Aldrig blir världens litenhet och människornas närhet så tydlig som under ett OS. När vi står öga mot öga med varandra kan vi inte vara varandras fiender. Möjligen på planen, mattan eller banan, men aldrig utanför, aldrig på riktigt.

Allra mest uppenbart blev det under prisceremonin i luftpistol. Natalia Paderina och Nino Salukvadze höll om varandra. Den ryska och den georgiska flaggan firades tillsammans. Samtidigt sköt ryssar och georgier på varandra, många tusen mil från Peking.

Idrotten är enkel men dess politiska sprängkraft ska aldrig tas ifrån den. Varje spel har sin agenda, vissa gånger är de tydligare än andra. Berlin 1936, Moskva 1980, Los Angeles 1984. Alla omtalade av olika anledningar, alla på sitt sätt gigantiska propagandafester. Hur vi ser tillbaka på det vi precis bevittnat vet vi inte än. Kommer vi att se på oss själva som naiva, klarsynta eller bara ignoranta?
Läs vidare »

Det vilade en vemodig stämning över presscentrat idag. Det tar slut nu. En två veckor lång fest är till ända. Jag sög på min mocca frappé (dagliga godiset) och funderade över vad vi egentligen har fått se här. Resultatet får ni läsa imorgon, det är på 7661 tecken och ligger just nu och väntar på att få hamna under känsliga redigerarhänder.

Avslutningsceremonin börjar om nio minuter. Då sitter vi i en taxi på väg till vår avslutningsmiddag, Ola har sett ut ett ställe, ett japanskt. Lustigt är att som avslutning på VM i Osaka förra året åt vi kinesiskt. Nu är det japanskt. Jag vet inte vad mer jag vill säga med det.

Hinner inte säga så mycket mer heller. Men imorgon vill jag citera Bang för henne, läste de två sista kapitlen i hennes dagbok från Berlin i eftermiddags och det är slående hur många av hennes iakttagelser som stämmer överens med de jag gjort här. Men som sagt: imorgon.

Jag vill inte längre. Vill inte skriva ett ord till om besvikelser, om svenskar som floppar och otur som är emot oss. Jag tänker inte göra det heller, för trots att även lördagen blev medaljlös tänker jag skriva om två svenskar som gjorde mig glad. De andra struntar jag högaktningsfullt i. Vi går rakt på det roliga istället, även om det innebar ett slut på sjukhus för två svenskar som tillbringade sin dag på Pekings tekniska universitet.

Vi har sett glada dalmasar och kullor som tårarna sprutat på, en statistiktuggande värmlänning och en stockholmare som aldrig kom i baddräkten, en småländska som plötsligt visade sig vara mänsklig och alla gjorde de oss besvikna på ett eller annat sätt.

Så, plötsligt: Malmö represent. Almgården här. Karolina Kedzierska stod i den mixade zonen och spottade one liners på malmöitiska, ryckte på axlarna åt att hon blivit slagen av världsettan i kvartsfinalen och gick sedan in i återkvalet med ilska och benhård vilja. Karolina Kedzierska var på väg mot prispallen. Hon var på väg mot en bronsmedalj men en bruten fot kom i vägen. Kanske. Enligt henne själv hämmade hon den inte så mycket. Det kan vara så att Kedzierska är gjord av stål.
Läs vidare »

Och när jag nu ändå är igång och läser kultursidorna får jag väl tipsa om Ann Heberleins text om Blondinbella och hennes mod också. Läs. Jag är så glad att Ann Heberlein finns, och att hon dessutom skriver i samma tidning som jag. Idag till och med på samma uppslag.

Kutte Jönsson menar att de enda som utmanat genusnormer i OS var de östtyska kvinnorna. Att han bara fokuserar på kvinnor – som om det inte vore möjligt för män att utmana normer – är tröttsamt. Ännu mer tröttsam är föreställningen att det bara är de kvinnor som ser ut som män och gör resultat som närmar sig männens som är genuskrigare. Vad är snäva ideal om inte det? Är det gamla östtyska idealet eller dagens nordkoreanska friare bara för att det är annorlunda än det västerländska?

Det är sant att många (idrottande) kvinnor använder feminina uttryck, att de har smink, avancerade håruppsättningar och långa naglar. Men det är inte allt. Queer är inte något så enkelt som en kvinna som skippar sminket. Queer är människor som konstituerar både maskulinitet och femininitet – och det existerar definitivt inom idrotten. En kvinna som är stenhård på fotbollsplanen och trippar genom den mixade zonen med handväska. En extremt muskulös tyngdlyfterska med lösögonfransar. Ingen av dessa bekräftar en normativ bild av en kvinna. Istället visar de på en möjlig komplexitet.
Läs vidare »

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Då måste planerna göras om litegrann. När jag i torsdags läste det här skrev jag den dagens krönika som svar. Men det kom ett skånskt silver emellan, krönikan fick ställas och blev istället ett rejält nedkortat svar i kulturdelen idag. Jag lägger ut båda varianterna här, tänkte jag.

Huvudpoängen är: Nej, Kutte Jönsson, kvinnor måste inte vara dopade för att utmana genusnormerna.

Det är häftigt med människor som faller lite utanför. De som inte riktigt går att placera. De feminina männen, de maskulina kvinnorna. Det är häftigt för de påminner om att allt inte behöver vara förutbestämt. Det går att välja att vara lite hursomhelst. Men finns det ett val måste det också vara okej att välja det traditionella.
Läs vidare »