Krönika: Trettio år som pionjär leder henne till OS-final
De amerikanska journalisterna är lika intresserade som vi var en gång i tiden. ”Är det sant att du sjunger och spelar gitarr för spelarna”, säger de och tittar nyfiket på svenskan som trots rätt dåliga förutsättningar lyckats vända årets OS-turnering till något positivt.
Pia Sundhage ler åt frågorna. Det är det hon gör mest av allt. Jag förstår henne. Pia Sundhage är inte mer än 48 år men har vandrat så långt på olika fotbollsplaner att jag får svindel bara av att tänka på det.
Bredvid ordet ”pionjär” borde det i varje ordbok av självaktning finnas en bild på Pia Sundhage. Bättre går det inte att beskriva den flicka som gjorde sin första landskamp som femtonåring och nu frälser världen med sin tränartalang.
För ett år sedan stod hon vid sidan av en annan fotbollsplan i Kina. Då som assisterande förbundskapten till Marika Domanski Lyfors och det kinesiska landslaget. Också då var kraven högt ställda: semifinal i VM var det enda som räknades året före hemma-OS. Kina åkte ur redan i kvarten men förbundet var så nöjda med svenskornas arbete att de erbjöds förlängt kontrakt. De avböjde och någon månad senare skrev Pia Sundhage på kontraktet som amerikansk förbundskapten med nya höga krav på sig. Om hon lyckas eller ej återstår att se. Men amerikanerna älskar Pia Sundhage och hennes fotbollsfilosofi. Oavsett resultatet i kvällens match lär hon bli kvar.
Jag kan inte låta bli att jubla över att det är just den kvinna som när hon var liten flicka kallade sig Pelle när hon spelade fotboll med pojkarna för att smälta in bättre som står där och njuter av att vara i allas blickfång dagen före OS-finalen. När Pia Sundhage växte upp var det inte många flickor som spelade fotboll, fortfarande när hon spelade i landslaget fick damfotbollen kämpa mot nedlåtande attityd och ständiga fördomar. Nu ökar ständigt antalet licensierade damfotbollsspelare och även om det finns dem som tycker att påståendet att alla fotbollsspelare är lesbiska är ett bra argument för att kvinnor inte ska spela fotboll har damlandslaget en helt annan respekt än för bara några år sedan.
För bara tio år sedan dominerades damfotbollsvärlden av två typer av länder. Landslagen kom antingen från kommunistländer – som Kina och Nordkorea – eller från de västländer som alltid hamnar högt på de jämställdhetsindex som då och då tas fram – USA, Norge, Tyskland, Sverige. De övriga var chanslösa men något har hänt i fotbollsvärlden. Brasilien dominerar OS och lär köra över amerikanskorna ikväll, Nigeria växer för varje år och årets överraskning är Japan. Att det händer i fotbollsvärlden är ett tecken på att det händer i världen i stort.
Går det att mäta jämställdhet genom sport? Ja, det är jag övertygad om. Kvinnors rätt till sina egna kroppar handlar inte bara om att ha rätt att välja abort och slippa sexuella övergrepp, det handlar lika mycket om att ha rätt att ha roligt och få chansen att må bra genom idrott. Den rättigheten ifrågasätts ständigt på olika håll i världen. Och en grupp – i det här fallet kvinnor – som blir starkare på ett område har sedan lättare att hävda sig på andra. Därför blir jag lycklig när jag ser fler och fler kvinnor på den arena som så länge var förbehållen män.
Damfotbollen är ute på en resa där förändringens vindar blåser ganska snabbt. Och vid rodret står samma person som alltid har stått där: Pia Sundhage. Hon som en gång slogs för rätten att överhuvudtaget få spela fotboll är idag nytänkande tränarfilosof. Men precis som en man vid namn Sven-Göran Eriksson som fungerar som en slags fotbolls-Sveriges ambassadör ute i världen har Pia Sundhage aldrig fått frågan om hon vill bli svensk förbundskapten.
Frågan infinner sig naturligtvis: hur trånga är korridorerna på Svenska Fotbollförbundet för att två egensinniga tränartalanger inte ska få trampa i dem?
