När vi hade bevittnat ytterligare en hedrande sjätteplats ute på kanotstadion och än en gång återvänt med besvikelse i blicken och grusade förväntningar under fötterna, det var då vi hoppades på Carolina Klüft. Jag vet inte riktigt vad vi förväntade oss. Kanske något slags under.

Carolina Klüft sa: Jag har kanske skämt bort folk med mina framgångar.

Om du har, Carolina, om du har.

Det är lätt att tänka på Carolina Klüft som en slags övermänniska. En sådan som tack vare sina perfekta gener från två elitidrottande föräldrar är en supertalang inom all den idrott hon tar sig för. Hon hade kunnat bli landslagsspelare i fotboll, istället blev hon en av världens främsta friidrottare och när hon nu inte klarade av att byta gren och ändå ta OS-medalj bara några månader senare känns det först som en besvikelse. Sedan kommer verkligheten och de förnuftiga resonemangen ikapp.

Kanske var det bra att Carolina Klüft fick komma ner på jorden litegrann. Både för henne och för oss. I framtiden lär förväntningarna bli lite mer rimliga.
Läs vidare »

Nu har även danskarna fattat hur dåliga vi är. Blev nyss intervjuad av en dansk kollega som undrade vilken den största ”skuffelsen” var i detta OS. Svårt att veta var man ska börja. Och vad var egentligen skuffelser?

Jag trodde Holm skulle ta medalj. Att Klüft skulle gå vidare till andra rundan där hon eventuellt skulle kunna skrälla. Hoppades att Kallur skulle hålla tre lopp och hade aldrig förväntat mig att hon skulle ramla. Hade Abrahamian fått brottas sin tredje rond i semifinalen hade han vunnit guld.

I övrigt var det mest halvchanser som det inte blev något av. Sådana där det alltid brukar bli flyt för vissa, där någon brukar ha lyckats pricka in formtoppen vid precis rätt tillfälle. Och visst, vi har ju trots allt tagit fyra medaljer, plus en som vi inte ville ha.

Just den punkten förvånade danskan (precis som amerikanen): att hela folket står bakom Ara Abrahamians protest. De få medaljer vi tar ger vi bort och alla är nöjda och glada på just den punkten. Vi vill ändå inte ha er bronsmedalj!

Äntligen hände det. Äntligen stod han där, med guldmedaljen inom sikte, äntligen fanns det inom räckhåll, äntligen kände vi lukten av det vi längtat efter i två veckor. Guld.

Äntligen var Rolf-Göran Bengtsson på banan. Han nådde inte ända fram, inte den här gången, men han nådde längre fram än för fyra år sedan då han tog den snöpligaste platsen av dem alla och en sak borde vi ha lärt oss om Rolf-Göran Bengtsson: att aldrig räkna ut honom.

Det talades om en tyfon som skulle dra in över Hongkong, fyra ekipage blev avstängda för dopning av sina hästar och precis innan Rolf-Göran Bengtsson skulle in och rida första gången var arrangörerna tvungna att pausa för att ta bort allt det vatten som hade samlats vid hindren på grund av det kraftiga regnet.

Inte för att det på något sätt verkade spela någon roll för honom från Södra Sandby som plötsligt stod mitt i händelsernas centrum. Ingenting rådde på Rolf-Göran Bengtsson. Ingenting kunde störa honom denna dag, inte förrän vid det allra sista hindret på omhoppningen mellan honom och den kontroversielle kanadensaren Eric Lamaze.

Då orkade inte längre Ninja La Silla lyfta hovarna tillräckligt högt och det svenska guldet som äntligen hade känts så väldigt nära föll ner i den våta sanden.
Läs vidare »

Jag hittar den inte på nätet men alltså: Ola Wongs nyhet igår om att Robert Wells ska göra en specialvideo som ska användas vid firandet av 60-årsjubliéet av det kommunistiska övertagandet känns som det sjukaste jag hört på länge.

Här har det debatterats i sju år om huruvida idrottsmän- och kvinnor ska åka till Peking för att tävla i OS. Samtidigt planerar Robert Wells en hyllning till införandet av en av världens grymmaste diktaturer. Om OS kunde skapa debatt – vad blir det då av detta?

Men det är klart: den kinesiska marknaden är väl extremt lukrativ. Och det lär väl inte finnas något bättre sätt att bli big in China än att hylla den kommunistiska revolutionen.

Om ett år är det ett 70-årsjubileum också: det av Nazitysklands invasion av Polen. Skulle Wells ställa upp med en hyllningsvideo till det också? Gäller fortfarande att man inte ska blanda ihop politik med kultur och idrott? Att ”som kulturarbetare för man folk samman”?

Igår var R och jag nere på stan och åt middag. Där insåg vi att kineserna är galna i att sätta julgransbelysning på alla byggnader. Är det hit Malmö Stad skickar sin julbelysningsansvarige på inspirationsresa? Här finns hans överman i alla fall.

Vid en liten bargata mötte vi upp Ola och fotografen Jackson.

Men eftersom vi var rätt utmattade – jag efter två veckors OS, R efter några dagars intensivt turistande och shoppande (shopping med prutning kan eventuellt bli nästa OS-gren, hör du detta Henrik Torehammar?) – var vi inte riktigt upplagda för vilda latinofester under blinkande lampor, utan tog oss upp på en terrass där det var en helt annan slags belysning.

Personalen var rätt fancy klädd, med svarta kläder och trendiga frisyrer. På allas fötter satt: röda Foppa-tofflor.

De amerikanska journalisterna är lika intresserade som vi var en gång i tiden. ”Är det sant att du sjunger och spelar gitarr för spelarna”, säger de och tittar nyfiket på svenskan som trots rätt dåliga förutsättningar lyckats vända årets OS-turnering till något positivt.

Pia Sundhage ler åt frågorna. Det är det hon gör mest av allt. Jag förstår henne. Pia Sundhage är inte mer än 48 år men har vandrat så långt på olika fotbollsplaner att jag får svindel bara av att tänka på det.

Bredvid ordet ”pionjär” borde det i varje ordbok av självaktning finnas en bild på Pia Sundhage. Bättre går det inte att beskriva den flicka som gjorde sin första landskamp som femtonåring och nu frälser världen med sin tränartalang.
Läs vidare »

Ordern när hon började var tydlig – OS-guld var det enda som räknades. Annars skulle inte det årslånga kontraktet förlängas. Men på en campusanläggning i Peking står Pia Sundhage och citerar Karin Boye med sådan övertygelse att det verkar ha gått hem till och med i det så resultatinriktade amerikanska fotbollförbundet.

– Det finns en fördel med höga ambitioner, men i vårt fall är det verkligen vägen dit som är mödan värd, säger Pia Sundhage och ögonen glittrar.

– Med tanke på allt som hänt oss är finessen att kunna njuta av vägen.

Med ”allt” tänker hon på att lagkaptenen Kristine Lilly nyligen blivit mamma men allra mest på Abby Wambachs skada. Efter att flera av det tidiga 2000-talets fixstjärnor lagt av med fotboll har Wambach varit nyckelfigur i det amerikanska landslaget. När hon bröt benet i juli förminskades USA:s chanser till ett OS-guld avsevärt. Och därmed Pia Sundhages möjlighet till ett kontrakt längre än ett år.

– Jag ska villigt erkänna att när jag såg Abby ligga där och förstod att hon hade brutit benet tänkte jag för en sekund: där rök mitt jobb. Men sen vände jag det till något positivt. Vi tränare gillar ju utmaningar så nu blev bara utmaningen större och jag ännu mer privilegierad.
Läs vidare »

Alla frågar hela tiden: vad är Sverige bra på? Jag vet inte riktigt vad jag ska svara längre. Just nu verkar det inte som att vi är bra på något, svarar jag oftast och berättar att vi tog tre friidrottsguld förra året. Inser att det imponerar mer på mig än på… en amerikan exempelvis. Eller på norrmannen bredvid mig i Fågelboets pressarbetsrum som jobbar på en artikel om de svenska misslyckandena.

– Och de medaljer ni tar, dem kastar ni iväg, säger en amerikansk journalist jag tillbringar en halvtimme i ett rum vid den amerikanska träningsanläggningen med. I rummet sitter även anläggningens städare och äter lunch i stora fåtöljer.

Han undrar hur svenskarna reagerat på Abrahamians agerande och blir förvånad när jag berättar att hela Sverige står bakom honom.

– Jag som trodde att svenskar var ett väldigt väluppfostrat folk, som följer reglerna, säger han.

Jag säger att vi nog oftast är det. Men att vi älskar när någon bryter reglerna för en stark tro och övertygelse, och dessutom tycker att rätt ska vara rätt och att det faktiskt var domarna som bröt mot reglerna och behandlade Ara orättvist.

– Men ändå, säger amerikanen, att slänga sin OS-medalj på det sättet: så gör man inte.

Jag kontrar med att det aldrig hade fått samma uppmärksamhet om han bara sagt något på presskonferensen. Då hade han ju inte hamnat i just den här amerikanens tidning, till exempel. Och visst ger han mig rätt för det. Men han kan ändå inte tycka att det är rätt. Någonstans går gränsen, även om han tycker att man ska kasta ut alla bedömningssporter, utom möjligtvis gymnastik.

Sen pratar vi patriotism och skillnader mellan europeisk och amerikansk och inser att vi båda anser att den andras land är mycket mer nationalistiskt. Han menar att de amerikanska stjärnorna vräker ur sig ”I´m so proud to be here representing the United States” i tid och otid enbart av kommersiella skäl. Det gäller att bli stor i hela USA för att få de feta sponsorkontrakten. Räcker inte med enstaka delstater.

Som sagt: OS är ständiga möten. Och varje dag lär man sig något nytt.

Den ljöd två gånger den kvällen, världens vackraste nationalsång. Den spelades för Jelena Isinbajeva och Andrej Silnov, två ryska hoppare som lätt och vackert gled över sina ribbor och utklassade sina motståndare.

Ingen svensk flagga hissades i Fågelboet den här tisdagskvällen. Stefan Holm hamnade precis utanför prispallen, igen, han går medaljlös från sitt sista OS och det är som om det sitter någon någonstans som inte tycker att någonting alls ska gå Sveriges väg.

Stefan Holm hoppade perfekt och felfritt fram till 234, då rev han plötsligt och var tvungen att gambla och spara hopp för att ha chans på medalj. Det var precis ett sådant läge som Stefan Holm brukar älska och nästan alltid klara ut, då hela hans fokus hamnar på ribban och all styrka koncentreras till de där benen som egentligen är lite för korta för att kunna hoppa så högt med.

Men den här gången gick det inte. Andrej Silnov var för överlägsen och de andra två hade det där lilla flytet som Stefan Holm inte hade.
Läs vidare »

Stefan Holm har precis hoppat sitt första hopp i sin sista tävling. Det känns lite vemodigt, på något sätt. Som när en kompis ska flytta; man vet att man kommer fortsätta höras då och då men att det aldrig blir som det alltid varit. Det är alltid lika konstigt när de idrottare som funnits i ens liv länge plötsligt försvinner.

Om tre timmar skulle Sanna Kallur sprungit. Fortfarande är det som hände lite svårt att greppa. Det var ju inte så det här OS skulle sluta.

Dagens lyckobesked: Carolina Klüfts längdhopp. Jag var lite rädd för att det skulle bli något som liknade en trestegsrepris i längdhoppet, men hade glömt att man aldrig ska räkna ut Carolina Klüft. Nu seglar hon plötsligt in som medaljhopp på riktigt. Inte bara som halmstrå. Men allra först alltså: Stefan Holm.