Krönika: Huliganism handlar om hedersrelaterat fotbollsvåld
Det verkar som att de vill sätta upp en cirkus utanför de allsvenska arenorna. Brottsförebyggande rådet letar sätt att förhindra ”fotbollsrelaterade störningar” och i en 94-sidig rapport hinner de gå igenom en hel massa åtgärder till störningarna.
Jag förvånas över att den inte tar upp det mest självklara. Det är i de allra flesta fall män som slåss mot andra män. När ska Brå ställa sig den frågan: varför vill män slåss? Och vad gör vi åt det? Vill vi göra något åt det?
Själv har jag aldrig känt någon längtan efter att slåss, snarare en intensiv rädsla för allt vad våld är. En före detta boxningstränare jag känner sa en gång att det var väldigt lätt att se på dem som kom till lokalen för att boxas vilka som skulle vilja gå upp i ringen och vilka som bara var där för träningen.
– För vissa var det som ett sug, andra brydde sig inte alls om det, sa hon. Du måste ha våldet i dig för att dras till det. Och det är betydligt fler killar än tjejer som har det.
Hennes tes var att de flesta som vill boxas och slåss själva har blivit utsatta för våld i någon form. Mäns våld mot kvinnor – för att inte tala om kvinnors våld mot både kvinnor och män – behandlas alltid som en speciell slags våld. Mäns våld mot andra män diskuteras på andra sätt – då står aldrig manligheten i fokus. Istället blir det ”krogvåld”, ”gängvåld” eller som i det här fallet: ”fotbollsvåld”.
Varför längtar så många män efter att slåss? Jag kan rent känslomässigt inte förstå det, även om jag med mitt intellekt kan se åtminstone några anledningar. Det sägs att det handlar om adrenalinkickar, om att stå upp mot en överhet, säkert finns det något i känslan av att vara en stark enhet som lockar. Men jag tror också att det har med hederskultur att göra. Att den delvis kan förklara varför det är just män som slår män.
En av mina främsta insikter när jag utsattes för ett överfall och sexuellt övergrepp var hur mycket i mina känslor under och efter överfallet jag hade gemensamt med de av mina manliga vänner som utsatts för oprovocerat våld utomhus, av män de inte känner. Det var framförallt en känsla av maktlöshet och kränkning. Någon hade begått ett övergrepp som kränkt min känsla av trygghet och rätt att röra mig hur jag vill i offentliga miljöer. Likadant kände mina killkompisar.
När någon vill kränka och förnedra en kvinna ger han sig på hennes sexualitet. Den som vill kränka och förnedra en man ger sig på hans fysiska styrka. Kvinnans heder sitter mellan benen. Mannens sitter i förmågan att stå upp för sig själv och försvara sig.
Inom supporterkulturen maximeras hedersproblematiken. För den som inte själv är supporter är det svårt att inse hur mycket av supporterns liv och personlighet – och heder – som investeras i ett klubbmärke. Supportern blir en del av en gemenskap, ett lag, en grupp som står upp tillsammans mot omvärlden.
Hedersinslaget i våldet förstärks när det sker i samband med fotbollen. Pissar du på mitt lag pissar du på mig. Och pissar du på min supporterkompis pissar du på mig. En riktig man tar inte att någon pissar på honom. Då tas hans heder ifrån honom, och han måste slå tillbaka.
Så, visst. Lägg matcher tidigare. Stäng av supportrar. Sätt upp en cirkus utanför arenorna och bura in vissa sektioner under matcherna. Det är möjligt att våldet då flyttar från fotbollen. Men innan vi har gjort upp med den svenska hederskulturen kommer vi alltid att få kämpa mot våldet.





Pingback: Anja Gatu - Sportblogg - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt - Sydsvenska Dagbladet Snällposten