En sak slog mig igår: vad hände egentligen med MFF:s informationsansvarige som skulle anställas? Ska det verkligen ta mer än ett år för att hitta en tillräckligt kompetent person? Exakt hur ser kravlistan ut?

Lustigt att det var lättare att anställa en vd än en informationsansvarig. Eller också är det precis det det inte är. Lustigt alltså.

Vid entrén trängde kanelbulledoften undan den lukt som dominerade i korridorerna: lukten av nya golv och nya väggar. Inne på planen uppträdde en dansgrupp från Kävlinge som mest hade fokuserat på att lära sig jucksteget, lite malplacerat kändes det med ett juckande gäng en söndagseftermiddag i Lunds nya handbollsarena minuterna innan tidernas första elitmatch skulle spelas. Men till att börja höll inte själva matchen heller särskilt mycket högre standard, inte förrän i slutsekunderna då huvudpersonen inte ens var medveten om vilken show hon skapade. Anna Roxå log förläget när hon efter matchen skulle förklara vad som hände och det visade sig att hon varken visste att hon hade fem sekunder på sig att kvittera eller att det var just kvittera hon skulle göra.

– Jag trodde vi hade förlorat med en boll när jag gjorde sista målet, sa hon.

Och:

– Var det liksom bara sekunder kvar då eller?

Jo. Det var ju det. Och kanske var det lika bra så, en debuterande 18-åring kunde ha darrat på skottarmen om hon vetat hur mycket som låg i just den bollen. Tränaren Niklas Harris stod någon meter därifrån och mumlade något om hur märkligt det var att känna sig nöjd över en poäng hemma mot Skånela och visst, ett Lugi i normal slagkraft borde inte haft några problem med Skånela men nu är Lugi ett lag under uppbyggnad, ett projekt som ganska nyligen har satt igång och som siktar högt men som det såg ut igår kan det dröja innan de riktiga resultaten kommer.
Läs vidare »

Thomas Wernerson efterlyser laganda i MFF i dagens Sportspegel, i inslaget efter är reportern Ken Olofsson i Kalmar och försöker förstå varför det går så bra för dem just nu. Nanne Bergstrand och hans evighetskontrakt blir (som vanligt) en av huvudförklaringarna och Lasse Johansson sammanfattar hans storhet i tre punkter:

- Han har fått alla spelare att tro på hans idéer.
- Han har fått alla spelare att underkasta sig laget.
- Han har fått alla spelare att växa mentalt.

När lyckades någon tränare i MFF med samma sak?

Var inte Zlatans mål på Torino ett riktigt Schelinmål?

Lite halvfärdigt, är väl ett omdöme att fälla efter den ”riktiga” premiären i Lunds nya handbollsarena idag. Det luktade nytt om alla golv och väggar och vi fattade inte att det var på allvar när vi blev visade till pressläktaren som bestod av åtta stolar med utfällbara bord längst ner i ena hörnet. Åtta platser! Vill de inte ha mer press än så? Och vill de inte att rapporterna ska bli någorlunda riktiga? Eller vilken är anledningen till att vi ska sitta där vi inte ser något? Tydligen ska det sättas upp nya platser lite längre åt mitten. Så det blir väl bättre.

Det är mycket som kan bli bättre. Lugis spel, till exempel. Sabina Jacobsen sprutade mål lika pålitligt som vanligt, Caroline Friberg kan bli en bra förstärkning och 18-åriga Anna Roxå som flyttat till Lund från Linköping för att läsa sista året på gymnasiet här blev matchhjälte. Men än är det lite kvar att pussla för Niklas Harris. Fanny Lagerström märktes inte alls, men kanske inte så konstigt med tanke på att hon inte spelat mer än en halvlek på ett halvår.

Med 842 åskådare kändes arenan snarare halvtom än halvfull, men jag ser redan framemot Lundaderbyt nästa fredag. Då kan det bli riktigt bra tryck där.

Det här med Bundesliga är helt klart något speciellt för Markus Rosenberg. Ständigt blek i landslaget. Blek i Champions League-mötet med Fanagusta i tisdags. Men igår: två mål på Bayern München.

Vi har ju visserligen sett det förut. Hur en liten kille lämnade MFF för Halmstad, gjorde ett lysande år och var ett snedtramp från att sno SM-guldet från ”sin” klubb. Trygghet och rätt slags miljö var avgörande den gången och så verkar det vara fortfarande.

I landslaget har han hamnat i ett läge liknande Kim Källströms. En av nyckelspelarna i sitt klubblag men får aldrig den sortens förtroende som gör att det går att spela avslappnat när chanserna väl kommer. Vissa spelare klarar den situationen utan problem, de går rakt in och briljerar de korta stunder de får chansen. För andra låser det sig direkt – och hur det ska man komma förbi den problematiken? Svaret på frågan är rätt viktig för svensk fotboll. Kim Källström och Markus Rosenberg är två för stora talanger för att inte utnyttja.

Det verkar som att de vill sätta upp en cirkus utanför de allsvenska arenorna. Brottsförebyggande rådet letar sätt att förhindra ”fotbollsrelaterade störningar” och i en 94-sidig rapport hinner de gå igenom en hel massa åtgärder till störningarna.

Jag förvånas över att den inte tar upp det mest självklara. Det är i de allra flesta fall män som slåss mot andra män. När ska Brå ställa sig den frågan: varför vill män slåss? Och vad gör vi åt det? Vill vi göra något åt det?

Själv har jag aldrig känt någon längtan efter att slåss, snarare en intensiv rädsla för allt vad våld är. En före detta boxningstränare jag känner sa en gång att det var väldigt lätt att se på dem som kom till lokalen för att boxas vilka som skulle vilja gå upp i ringen och vilka som bara var där för träningen.

– För vissa var det som ett sug, andra brydde sig inte alls om det, sa hon. Du måste ha våldet i dig för att dras till det. Och det är betydligt fler killar än tjejer som har det.
Läs vidare »

Jag sitter hemma och jobbar idag. Läser Brå:s 94-sidiga rapport om vad de kallar ”fotbollsrelaterade ordningsstörningar” och stör mig – som vanligt – på avsaknaden av vaddå? Genusperspektiv såklart. Som vanligt. Mer om detta framöver.

Det är förbannat svårt att hitta människor som kan både sport och genus. Just nu håller jag på och fixar en genuskonferens på sporten och försöker hitta föreläsare. Det är inte det lättaste. Jag vägrar ta dit någon massmedieforskare som inte har någon aning om våra villkor men är bra på att räkna huvuden och säger ”sportjournalister är onda och hatar kvinnor”.

Under OS räknade Max hur våra artiklar (OBS, inte notiserna, bara stora grejer) var fördelade mellan manlig och kvinnlig idrott och resultatet blev såhär:
141 om kvinnlig idrott
140 om manlig idrott
66 som relaterade till både och eller var neutrala

Rätt intressant, tycker jag. Det handlar en hel del om medvetenhet men också om att utbudet under ett OS är helt annat än en helt vanlig septemberdag i Malmö, och då blir också resultatet i tidningen därefter. Vi kan inte uppfinna ett damhockeylag i Malmö för att kunna skriva om kvinnor som spelar hockey.

Dock har jag lite andra idéer om vad som kan göras men dem tänker jag inte yppa här! Inte än i alla fall.

Nåväl, har någon ett tips om en bra föreläsare på temat få ni gärna hojta!

Något som är roligt med att jobba hemifrån är att man kan göra smoothies när man blir eftermiddagssugen. Idag har jag mixat banan, frysta hallon, yoghurt, mjölk och lite glass så nu har jag en rosa drink att sippa på.

Och så måste jag skryta lite.

Jani Hurme är borta. Det låter som en obehaglig skada, om Jani Hurme någonsin vaktar ett mål i en Redhawks-tröja vågar jag inte uttala mig om men frågan är om han skulle gjort det även om han inte fått ryggproblem. Att Jani Hurme är borta är ingenting som kommer att påverka Malmö Redhawks. Åtminstone inte i negativ riktning.

Ingen hade väl kunnat gissa att det var på det sättet stjärnorna skulle lyfta Malmö Redhawks. Men just nu känns det som att de knuffar Redhawks åt rätt håll genom sin frånvaro. Åtminstone vill jag tro det. Jag vill tro att det är en ny tid i Malmö Redhawks.
Läs vidare »

Hösttecknen blir inte tydligare: hockeysäsongen är igång och Champions League har startat. Kanske är inte hösten så illa trots allt, när den innebär att vi har Zlatan Ibrahimovic mot Europas storlag i våra vardagsrum igen. Då är Zlatan som allra roligast att se: mot riktigt motstånd och omgiven av medspelare lika spelintelligenta som han. Som igår: två fantastiska framspelningar och en kram av Mourinho.

Det mest fascinerande med Lennart Johanssons sommar-program i P1 var hans berättelse om hur svårt det var att sälja in Champions League hos Fotbollseuropa. Till sist lyckades han och idag kan ingen ifrågasätta det faktum att champinjonligan blivit en succé hos spelare, publik, klubbledningar och inte minst – finansiärer.

Jakten är ständigt igång. Jakten på steget som ska lyfta idrotten ytterligare ett snäpp. Inte bara i fråga om kvalitet och utveckling av själva spelet, utan även om hur intresset och därmed de ekonomiska vinsterna kan maximeras. Ibland lyckas det. Ibland är det i efterhand svårt att förstå hur tänkarna egentligen resonerade.
Läs vidare »