Nya Offside har en lång intervju med Markus Rosenberg som försöker reda ut varför han är försteforward i Werder Bremen men bara fjärde alternativet i landslaget. Till slut landar resonemanget i att landslaget spelar en typ av anfallsfotboll som är väldigt olik Werder Bremens och det kan säkert ligga något i det men samtidigt: hur många av våra andra anfallare spelar i lag som liknar landslaget?

Nej, Markus Rosenberg i landslaget förblir en gåta men intervjun har andra behållningar. Till exempel avslöjas det att Rosenberg visste om Henkes come back innan det blev officiellt eftersom Martin Dahlin (Rosenbergs agent) visste om det. Hur och när han fick reda på det framkommer inte, men klart är att djungeltrumman måste ha gått väldigt snabbt om Henke fick beskedet så sent som den officiella versionen säger.

Sedan får Markus Rosenberg frågan om hur han hoppas att han uppfattas av andra.

– Att jag är ödmjuk och positiv. Men media kommer ju alltid mellan mig och verkligheten, en vinkling hit eller dit kan göra stor skillnad.

Kaxig då?

– Näeee, jag vet inte. Jag är från Malmö, då är man lite speciell.

Haha, stor humor. Han hoppas att han uppfattas som ödmjuk och positiv men inser samtidigt att det inte riktigt är adjektiven som brukar användas för att beskriva malmöiternas kännetecken. Jag gillar Rosenberg. Gillar att han säger vad han tycker och står för det. Att han inte försöker visa upp någon fejkad positivism, även om han nu önskar att det är så han uppfattas. Det finns nog av smilfinkar inom svensk fotboll. Fler malmöiter i elitfotbollen!

Ödmjukhet är dessutom ett ord som ofta missuppfattas och blandas ihop med någon slags underdånighet. Helt fel. Så kanske är även rubriken till det här inlägget fel och missvisande. Det finns gott om ödmjuka malmöiter – men extremt få som jag skulle beskriva som underdåniga.
Och sist men inte minst citerar de den krönika jag skrev efter Sverige-Spanien där jag beskrev Rosenberg som en vante. Och han håller med.

– När jag har varit dålig så gör det inte något att läsa sånt.

Jag undrar också hur ofta Lars Lagerbäck och Roland Andersson läser Offside. Den har ju blivit tidningen där landslagsspelarna gråter ut över alla möjliga saker. Inte sällan hur landslaget spelar.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg